Allt om Stockholm-stjärnan Anders Löf har intervjuat en av mina 80-talsfavoriter Cindy Lauper. Haha, på Twitter skriver han att intervjun i korthet löd: ”Hi miss Lauper, is it true that girls just want to have fun?” ”Yes”. Click.

Underbart.

Mindre underbart är att jag jobbade under ”Big brother”-finalen i går och inte EN JÄVEL berättat för mig att den två timmar långa sändningen var utomhus. Hade på mig en klänning i sjalmaterial, om ni fattar vad jag menar. Fick låna nån Brokebackskjorta och en fotografs ”friluftsjacka”. Så ovärdigt.

Kvällens höjdpunkt: Martin och Sara. Den där relationen alltså. Först har han trånat efter henne i 100 dagar (”här inne betyder du VÄRLDEN för mig”). Martin har vetat vad han vill medan Sara har varit svår. Därför var det ett så jävla fint moment i går när hon kom till finalen och sa att hon var kär i honom.

Och då.

Då kommer han ut ur huset och säger ATT HAN INTE VET VAD HAN VILL.

Hade ju velat haft vackert slut med hångel på dansgolv på den slaskiga efterfesten. I stället gick Martin omkring där moloken och Peter Siepen-sminkad (?) och spontanstötte på random Kungarna av Tylösand-brud. Sara såg jag knappt.

Orkar inte med dåliga slut.

Jag pratar med en kompis som håller på att kräkas av ångest: – Jag har festat i fyra dagar nu. Hårt som fan. I går släpade jag hem en bunt med klubbkids vid 04 på efterfest och lockade med att de skulle få leka med alla mina dyra teknikprylar. Själv kände jag mig som en gammal lekfarbror som blev packad och snuskig på slutet.

Jag (oförstående): Och var finns det något problem här?

Gillar jag Britney Spears när hon ser ut så här:

Efter att Hanna Hellquist gjorde ”Jakten på lyckan” i SVT var hon med i Pluras kök och Plura frågade om hon hittat någon metod för hur man ska bli lyckligare. Hon svarade att, ja, genom kroppslig kontakt blir man på bättre humör.

Kanske det är därför jag är en bitter människa.

Jag HATAR folk som ska kramas. Alltså, när någon människa jag knappt känner närmar sig i nyktert tillstånd och man känner att en KRAM är på gång då spänner jag hela kroppen och håller andan. Kroppen reagerar som om det vore en katastof i antågande.

Under ”Let’s dance” är folk extra kramiga och då får man passa sig. Jag minns när Tina Thörner kramade min fotograf, jag stod nästa på tur och jag backade undan och sa att jag var förkyld.

Det var jag så klart inte.

Ibland behöver man lite distans till saker för att kunna skriva om dem.

Som det här som hände för nån vecka sedan.

Jag hade varit på en hemmafest hos en nyhetsreporter och vi var ett helt gäng som släntrade vidare till någon hotellbar på Söder. Bland de här människorna finns det en kille som, ja han är bra. Jag gillar honom bara. Ok, jag går in på toaletten och råkar hitta ett gäng röda rosor som ligger där på handfatet helt ensamma – det är säkert tio stycken! Jag tar dem med mig och min första tanke är att ge dem till nyhetschefen Ulrika Sjöblom eftersom hon nyss fyllt år, men sedan ångrar jag mig. Jag ger dem ju så klart till den här killen, så får han veta vilken bra människa jag tycker att han är, fan, bra idé, tänker jag, stegar fram till honom – sträcker fram buketten.

Alltså.

Fattar ni hur FEL det här skulle kunna tas? Som om jag gått till Hötorget efter jobbet, trampat runt bland krossade plommon, körsbärsrester och skrikande försäljare och KÖPT de här blommorna. Tio stycken! Gått på hemmafest hos nyhetsreporter – haft rosorna i någon jävla kasse under kvällen och sen bara – surprise!!!11 Till nån kille som jag bara träffat några gånger.

Nu tog han det ändå rätt bra. Utåt sett. Sen vette fan vad han tänkte om mig, men det ligger ju nära till hands att tro att han undrade vad i helvete jag höll på med.

Och vilket dårhus som släppt ut mig i förtid.

Ungefär så här var Åland.

Jag sprang upp till min gamla tidningsredaktion, Ålandstidningen, för att kolla att de sköter sig. Fick tag på en tidning och fick bevis på att ja, de har allt under kontroll.

Jag träffade Challe Högback. Han är en LEGENDARISK journalist som jobbade tillsammans med Filip och Fredrik på Café ner det begav sig. Nu har han slutat skriva för många år sedan, men han är fortfarande en grym människa.

Jag hann knappt komma in till Anna innan hon bestämt sa ”LUGG”. Så nu har jag en lugg att svära över.

Kajsa (till höger) bjöd på en spontan hemmafest och det dracks vin som om det vore vatten och Linda (till vänster) var också där. Fina Kajsa och Linda. För nåt år sedan var vi till Thailand ihop. Då hände den här eländiga hångelincidenten med tandlös man.

Niccus dansade.

Sedan, ute i vimlet träffade jag Fanny. Fanny och jag har inte hängt på några år, förut hängde vi för att våra pojkvänner var polare. Men när jag träffade henne nu och var full och kärleksfull kom jag på hur mycket jag SAKNAT henne. Jag klängde på henne och kramades och la ut min OERHÖRDA SAKNAD i text och höll på. Hennes kille bara ”eh, okej”.

I dag har jag främst koncentrerat mig på att andas, i går var jag vrålfull. Ålandsfull. Ni skulle ha sett, eller det skulle ni verkligen inte för det var ingen vacker syn. Träffade så mycket människor och ÄLSKADE dem så jävla mycket. Kramade allt som kom i min väg! Sedan låg jag med en 54-årig lastbilschaufför för att vara snäll. Haha, nej.

Blev tvungen att kasta mig på färjan eftersom Aftonbladets nöjesredaktion tydligen inte klarar sig en fredag utan min närvaro.

Fan, människor som ”kryssar” med Ålandsbåt alltså. 

Pensionärer som RAMLAR hela tiden?!? Nu var det någon lätt bufféberusad gubbe som föll handlöst i bussen. Folk bara ”oj, han där har visst fått sig en för mycket”. Han var ungefär 95 år gammal. FÅR man ens dricka alkohol vid så hög ålder?

Pratglada muppar på bussen som aldrig träffats förut som bara inleder en diskussion med första bästa tjomme och pratar meninglösheter i en och en halv timme. Typ ”Jag gillar lax jag, det är gott. Speciellt varmrökt, men gravad kan ju vara fint på knäckebröd kring julen. Jag kom på det för nåt år sen faktiskt, att det är gott på knäckebröd, jag tycker du ska testa det någon gång faktiskt”. ALLTSÅ?? Man vill bara svänga sig om och be dem hålla käften för den där diskussionen FINNS egentligen inte. Det är bara pratande för pratandes jävla skull. Slöseri med käkmuskulatur osv.

Jeansgubbar och hårspraystanter som är uppenbart packade men går i taxfreen och ”spelar” nyktra. Som jag gjorde för mamma när jag kom hem på nätterna när jag var 15!!! Man ser hur de skärper sig, försöker fokusera blicken och samtidigt som de har fullt upp med att inte gå vingligt fy fan. Fattar de inte att jägermeisterstanken avslöjar dem på 7000 meters avstånd? Och nej, det hjälper inte med en Vicks.

I går kväll. Jag gjorde exakt den grejen som för två somrar sedan blev en nedåtgående spiral och slutade med depression och pyskologbesök efter psykologbesök och lyckopiller och hej och hå. Jag drack och vaknade med ett ryck och undrade vad fan som hänt. Vad jag gjort mot mig själv den här gången. Det slutade med att jag tappade all självrespekt och till slut var jag bara en människospillra som satt på en strand med kläderna på och skakade i solskenet.

Skillnaden är att jag inte har ångest numer.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Kul hade jag i alla fall. I går alltså.