Min status: åt helvete. Känner mig som Thorsten Flinck måste känna sig när han vaknar upp på ett vandrarhem efter ett värre ”rus”. Kroppsvärken är värst. Sedan kommer febern.

I morse feberyrade jag å det grövsta i sängen:

– Inbillade mig att jag fått ett sms, drog av mig linnet jag hade på mig och försökte läsa meddelandet på tvättlappen (!!!!!!!)

– Såg min mamma i ögonvrån och började därmed ropa på henne. Till en början matt, men med en tillagande irritation i rösten. Ingen respons så klart, hon var ju inte där utan i tryggt förvar på Åland, vilket jag är väl medveten om när jag är vid mitt sinnesfulla dvs.

– Drömde även något febrigt om någon kille som jag ska rädda från ett fängelse i Marocko. Jag hade givetvis smutsvitt bomullslinne, ingen behå och var klädsamt svettig. Aja. Bra att fantasin lever och har hälsan när inte en annan har det.

Ringer en kompis och beklagar mig över sjukdomsläget. Hon visar ingen förståelse alls, snarare avundsjuka:

– ÅHHH är du sjuk? Då får du ju äta Ben & Jerrys hur mycket som helst.

Jag har aldrig fattat mig på de där offerhinkarna med glass. Direkt man har cyklat omkull/blivit dumpad/fått öroninflammation eller någon liten känning i benhinnorna ska man mata sig själv med den där överreklamerade glassörjan och sen vadå? Ska allt vara bra? Typ: du kan välja mellan att söka professionell hjälp eller så unnar du sig bara den här (NYA) mirakelsmakkombon av mosade svarta bananer och munksmulor.

Tack men nej tack.

Jag tror att jag är sjuk. Fortfarande i det stadiet att jag måste ge det en natt för att se om det eskalerar eller om symtomen drar sig tillbaka.

Men nog är det ju fan att sjukdomen ska knacka på dörrn just när ett gäng elektriker ska invadera lägenheten i morgon förmiddag.

Vill här understryka att jag inte har någon dörr till mitt sovrum. Alltså, har lyckats förtränga scenariot där jag ligger och stirrar hantverkarna i vitögat tills nu. Jag måste ju sova fullt påklädd i natt? Kan ju inte riskera att vakna halvnaken och bara ”JAHA JUSTJA GODMORGON GODMORGON” och sno täcket omkring mig när jag ska gå till köket, råka trassla in fötterna i täcket, SNUBBLA, slå ut en halv framtand och blöda näsblod omkring mig.

Nej. Det här funkar ju inte. Någon elektriker kan vara överkänslig för blod och så.

Får sova med jeans och polotröja.

Så får det bli.

Det har hänt något allvarligt den senaste veckan. Inte för att jag brukar ha så vansinnigt med energi annars, man är ju ingen chihuahua direkt, men de senaste sju dagarna har jag knappt orkat vända mig i sängen.

Hasar omkring som en 98-åring med försvagat skelett och stark dödslängtan här på jobbet. Fattas bara en droppställning som jag kan stöda mig på.

Så var jag på fest i helgen och känner mig som en tant. Jag sitter där på en sängkant och orkar knappt hälla i mig det jag har i glaset och inbillar mig att de festglada människor omkring mig väser ”ska inte dinosaourien gå hem snart?”.

Anna som är Malins glada syster fyllde år dådå.

Och ja. Med systrana Collin nyss hemkommna från Spanien fanns det en hel del koreograferade danser att visa upp. Så det var ju tacksamt för en annan 98-åring att vila ögonen på.

Just den här veckan har jag lagt träningen lite på is. I stället har jag fokuserat på matlagning (sitcomskratt).

I går till exempel. Ett rätt talande sådant. Jag skulle laga müsli. Ett recept från min kompis blogg där man bara joxar ihop några grejer, på med lite olja och in i ugnen några minuter. Så enkelt att till och med Christer Pettersson hade klarat det efter en hård vodkafylla.

Mixa sesamfrön och linfrön, hacka nötter och blanda. Så långt var jag med. Men när det kom till oljan överskattade jag visst mängden en aning. Eller jag vet inte riktigt vad som hände – om jag kom att tänka på hur konstigt det vore att ha en pappa som heter ”Prins Daniel” eller varför finska män i 9 fall av 10 har acne – men helt plötsligt hade min tidigare torra blandning klumpat ihop sig till små öar i ett hav av rapsolja.

Envis som jag är gav jag inte upp där utan tänkte: om jag kör det i ugnen tillräckligt länge så kanske oljan på något märkligt kemikaliskt vis bara dunstar bort.

Det gjorde den inte. I stället började oljemassan bubbla ilsket.

Jag tog ut plåten och lät allting torka.

När jag efter tio minuter gick in i köket för att inspektera mitt müsliförsök fanns det bara någonting som påminde om en nedbrunnen förstamajbrasa kvar på plåten.

Så här var det meningen att det skulle ha sett ut. Från Minnas blogg.

Kvällens projekt: blåbärssylt.

Skam den som ger sig.

Ibland borde man tagga ner lite. Det står en godispåse på mitt skrivbord när jag kommer från lunchen. I dessa dagar kan den ju råka innehålla allt från gödselbomber till en förvirrad 30-åring som gått på ”jobb” eller så poppar det upp en liten Rickard Sjöberg-docka upp och det hela visar sig vara en pr-grej för ”Postkodmiljonären”. FAN VET! Man kan ju inte lita på någon nu för tiden så jag påbörjar utfrågningen direkt.

– Vem har satt påsen på mitt bord och varför?

Mina kollegor skruvar på sig.

Kollega 1: – Det var en man med ZANDRA målat med röd tusch över hela ansiktet. Han kom in och viskade ”sieg heil” och gick. Jag tror han försökte uttala det på åländska.

Jag: – …

Kollega 2: – Det var någon tjomme som skrek att han älskar dig och …

Jag: – Lägg av (stirrar stint på kollega 3).

Kollega 3 (rycker på axlarna): – Jag vet ärligt talat inte var den kommer ifrån.

Som någon paranoid dåre, nyrymd från avdelning 18 vänder jag mig om. Där sitter fler kollegor och tittar på mig. Jag läser av blicken på var och en.

Jag ber Christoffer Röstlund ta av sig sina hörlurar, pekar på påsen och frågar om han på något vis är inblandad.

– Ja just det, jag gav dig godiset jag fick på pressfrukosten för ”Smurfarna”. Varsågod!

Alltså… borde väl checka in på något vilohem i några år eller så.

Blir kanske lite dålig stämning i feeden om man går in och skriver:

– Grattis! Hoppas bara barnet inte får Victorias underbett!!!

– Vilket sammanträffande! Precis på årsdagen då jag gjorde abort i fjol!!

– Nu håller vi tummarna för en latinamerikan!!

Victoria och Daniel ska få barn.

Svårt att ducka den nyheten.

På Aftonbladets sajt kan man lyckönska paret och här hittar man det ultimata beviset på att mänskligheten inte är helt åt helvete ändå. Mitt republikanska ursprung kombinerat med min stundvis bittra, rätt cyniska läggning finns det inte en chans i HELVETET att jag skulle gå in och helt oironiskt gratta de här figurerna som leker sagobok om dagarna. Men det gör folk! Å herregud vad de grattar och lyckönskar och om de bara förmådde skulle de väl skicka stickade strumpor av dålig kvalité som de ”råkar” ha färdiga sedan det där schabraket till bröllop häromsistens.

Och som Christoffer uppmärksamt påpekade: Daniel ser verkligen nyförlöst ut på den här bilden.

Som sagt var jag och klippte mig i går.

Hår är mitt absolut värsta. Det blir aldrig bra och blir det bra så behöver man bara tvätta det en gång för att sabba alltihop och så är allt åt helvete. Igen.

Nu är mitt hår rätt kort och det är skönt, mindre elände, men det bästa är ändå att jag har hittat en frisör som påminner om Alabama i True Romance. En av mina favoritkaraktärer!!

Tjejen i går, frisören, hette Alexandra, hade Alabama-frisyr och rosa hår.

Hon drog igenom mitt hår och suckade flera gånger.

– Är du inte bekymrad över det här? frågade hon.

– Vadå då?

– Du verkar så oberörd bara.

– Vad menar du?

– Jamen det ser ju som om du gått till första bästa drop in på Götagatan och betalt 100 spänn. Så här kan du ju inte ha det.

Jag älskar att hon FATTADE det!

Någon gång i ett kommentarsfält i en blogg där jag vände in och ut på livet för några år sedan var det någon vettig människa som skrev att man ska vara glad över att man är en upp-och-ner-människa.

Att ömsom lipa ömsom stirra rakt in i en vägg i några veckor KAN vara värt om man sedan får uppleva topparna – RUSET när man mår så otroligt bra.

Som nu! Jag skulle kunna pussa alla tjuriga gubbar på tunnelbanan, ta deras bistra ansikten mellan mina händer och titta dem i ögonen och säga DU är också värdfull. Jag skrattar åt att jag spiller kaffe över armen för vad spelar det för roll när alla är så vackra! Mina kollegor! De är fan de finaste människorna som finns. Jag vill bjuda hem allihop, se alla samlade i mitt vardagsrum och låta dem bli småfulla och härliga och sedan berätta noggrant för var och en hur mycket jag håller av dem.

Jag har så mycket energi. Jag skulle kunna måla om någonting! Gå en intensivkurs i klättring eller bara hoppa på en studsmatta i några dygn eller så.

Livet!

I dag ska jag gå och klippa mig. Därför sökte jag efter gamla bilder på mig själv på datorn, för att se vilka fällor jag inte ska gå i igen. Hockeyfrilla till exempel, det måste jag försöka avstyra om det kommer på tal.

Anyways, hittade en bild som jag av oklar anledning tagit någon deppig söndagkväll.

Det var en bild på mitt soffbord där jag hade dukat upp följande:

en skål popcorn

en påse chips

ett fat med singoallakex

obestämd mängd lösgodis

gröna vindruvor (!)

chokladglass av dålig kvalité där jag bara tryckt ner en sked i förpackningen

morotsmuffins med frosting från Seven Eleven

Annas torra pepparkakor

coca cola

Jag minns inte exakt när den här är tagen, men det borde vara drygt ett halvt år sedan.

Jag undrar bara vad – VAD i helvete – kan ha varit så illa att det krävde den här kombinationen?