Skrivbordskollegan Niklas läser bloggen (läs inlägg nedan) och tittar på mig som att jag är fullständigt förståndshandikappad:

Niklas: – T-tröja, ett 90-talsord? T-tröja är väl så mycket 70-tal det kan bli.

Jag: – På Åland sa man t-tröja på 90-talet…

Niklas: – PÅ ÅLAND JA! Men sen kommer du från en inavlad ö också. Fattar du att jag är 80-talist! Jag är MTV-generationen! Jag är uppvuxen med t-shirt, musikvideos och Coca cola!

(Tyst en stund)

Niklas (muttrar för sig själv): – För fan. 

Jag har lyckats hamna i ett infekterat bråk om vilken som egentligen var Jennifer Aniston-frisyren.

Jag hävdar bestämt att det var den här superuppklippta etapphistorien som var Jennifer Aniston-håret. Den som alla tog med till frisören och önskade sig, med varierande resultat.

Min kompis däremot hojtar om att det är den här lite längre plattare manen (bilden nedan). Hon ”LOVAR OCH SVÄR” att det är den.

DET ÄR DET JU INTE!!!!!!! Jag blir galen på det här.

Jag har ju rätt.

Så inåthelvete rätt har jag.

Snälla säg att jag har rätt!

Min kollega/skrivbordsgranne Niklas tittade granskande på mig i går.

Han: – Fin virkad t-tröja du har.

Jag (tveksam till hans entusiasm): – …tack.

Han: – Jag menar det! Men det är lite svårt att säga virkad t-tröja utan att det låter ironiskt.

(Bör tilläggas 1: T-tröjan var stickad, inte virkad).

(Bör tilläggas 2: Nej, jag anmärkte inte på att han använde den väldigt 90-talsosande benämningen ”t-tröja”).

Med tanke på att Westlife splittras och Gaddafi har kolat så har jag totat ihop en boybandtopplista. Med tanke på hur många år jag ägnat åt att klistra ihop Fridaposters så skulle jag nästa våga kalla mig expert.

1. Backsteet boys – As long as you love me

2. Take That – Back for good

3. Hanson – I will come to you

4. Westlife – Mandy

5. Backstreet boys – I’ll never break your heart

6. Nsync – Bye bye bye

7. Hanson – Lucy

8. A1 – Caught in the Middle

9. Backstreet boys – Quit playing games with my heart

10. Take That – How deep is your love

I dag är en stor dag på Aftonbladet. Dopparedagen och domedagen och allt vad den nu har kallats av folk här i korridorerna. Det är nämligen så att 45-65 pers ska väck från redaktionen. Mungiporna är någonstans nere vid knäskålarna och skvalpar när det i eftermiddag är dags för Det Stora Mötet om ”organisationsförändringen”.

Om jag blir arbetslös är det ju viktigt att ha en plan, så jag inte bara går omkring planlöst på trottoarerna och sparkar en ihopknycklad Sevenelevenmugg framför mig.

Hittills har jag tänkt att jag ska:

– Starta en pastejblogg. Mig veterligen finns det ingen i Sverige! Tänker mig: recept (så klart, massor med oväntade kombinationer typ ”lavendelpastej – det låter konstigt, men underbart gott!!”, också tänkbara kombinationer: Bananchokladpastej! Sushipastej!), olika ”case” (Så lärde jag mig äta pastej, mina tre bästa pastejstorys, något på rubriken ”…då åt jag för mycket pastej”). Tänker mig att bloggens namn ”Pastejbloggen” är skrivet i leverpastej också.

– Göra mig ”känd” genom olika realityprogram i tv. Lyxfällan, Du är vad du äter, Postkodmiljonären … osv. Givetvis skiftar typsnittfärgerna efter mitt humör och särskrivningar är något ”man helt enkelt får köpa” om man ska läsa bloggen.

Ja. Det är ungefär det jag hunnit tänka ut.

I dag visas det sista avsnittet av Oprah i svensk tv.

Nu har jag långt ifrån varit något större Oprahfan, men klippet där Tom Cruise hoppar i soffan galen av kärlek har jag väl sett ett par hundra gånger. (Älskar när Oprah börjar skrika ”KATIE KATIE KATIE”).

Fatta vad sjuka grejer man har gjort på grund av kärlek. Min värsta story är: satte mig i en bil med en kebabsvullen rumänsk man som hade druckit en halv liter vodka och åkte tvärsöver Åland. Allt bara för att ta mig till en fest där min dåvarande kille stod och hånglade med någon blond historia. Precis som jag hade misstänkt! Aja. Fick jag sätta sig i bilen och böna och be fyllerumänen om att köra mig hem.

Man lär sig av sina misstag.

Nästa gång stannar jag hemma och hoppar i soffan i stället.

Såg en annons för Kay Pollaks någon föreläsning i tidningen i morse. Vet inte så mycket om Kay Pollak – förutom att min mamma en gång lassade en hög med självhjälpsböcker över mig och där fanns bland annat boken VÄLJ GLÄDJE! eller vad den nu hette. 

Alltså. Jag fattar inte mantran som ”DU ÄR INTE DITT EGO!” och ”all förändring börjar med mig själv”. Bokstavligt talat – jag FATTAR dem inte.

På 90-talet hade mamma ett broderat tygstycke ovanför vattensängen där det stod ”And open with the morning light”. Har upprepat det säkert 1000 gånger för mig själv men aldrig begripit. Vad betyder det???

Lever med övertygelsen om att Kay Pollak-typer, Mia Törnblom-människor och ”talessättsmakare” ännu inte insett att riktig lycka är Ålandsbagarns morotskaka.

Alltid lika kul när man upptäcker nya sidor hos sig själv, är det inte?

Efter många år av ex-svartsjuka (”jaja här sitter du och säger att jag är den BÄSTA i världen men vad spelar det för roll när du sa exakt samma sak till HENNE för bara ett år sedan”) har jag nu släppt det och landat i någonting nytt!!

(Paus för trumvirvel och en äldre gråfjunig man som harklar sig för att avtäcka mitt nya Stora Problem i relationer): Det finns alltid någon som är bättre.

Tänket går ungefär: det finns miljarder kvinnor i världen – ok räkna bort nyfödda och döende – fatta hur många av dem som skulle passa bättre ihop med min kille. Typ en miljon? En miljon som det är enklare att leva med!!! Åtminstone en halv miljon som är bättre på att laga mat, roligare att hänga med, klär sig snyggare, som inte vill diskutera existentiella frågor i timtal osv.

Jag orkar inte ens rikta in mig på någon speciell tjej, omvärlden är ju ett myller av potentiella ”ersättare”.

Svindlande tanke.

Som att titta ner från ett stup.

Nästan så man vill kasta sig ner.

I lördags drack jag och Malin wine på Urban Deli och när jag ramlar ut från toan sitter hon (Malin asså) och pratar med några aspackade börsmäklarsnubbar.

Han ena gubben bara (till mig): – Prata! Säg någonting! Din dialekt påminner mig om en åländsk kvinna jag hade en kärleksaffär med för 20 år sedan.

Man bara: Eh nej, tänker inte stå här och prata på beställning för att du vill nära dina gamla Ålandserotiska fantasier.

Ok. Nån minut senare: Malin pratar med dem om konjunkturen när en Elizabeth Arden-tub trillar ur hennes väska.

Den mest packade mannen (han med Ålandskvinnan) frågar om han får låna lite till läpparna. Malin sträcker fram tuben till honom och mannen fyllesmetar på krämen med TVÅ FINGRAR! Han har läppglans hela vägen ner till hakan och upp till näsan. 

Så står han där – alldeles glansig runt mun – och starkölssluddrar om att det ekonomiska läget är precis lika illa som vid Wallstreetkraschen på 20-talet och att det är dags att stoppa pengarna i madrassen.

Man ba: – Malin jag tror bestämt att vi går nu.

Det var värst vad det sugs in deppiga människor som vill promota sina deppiga bloggar i kommentarsfälten här.

Har väl blivit något slags ”deppansikte utåt” tillsammans med Quetzala Blanco, Ann Heberlein osv.

Min status då: Har inte ätit mediciner på ett år nu. Levde fram tills för någon månad sedan med ett antidepprecept i nattduksbordslådan. Det var tryggt, för även om de inte behövs så vet man fan aldrig när allt kraschar. Nu bor jag tillfälligt hos min kille, utan recept i närheten, orkar inte vara emotjejen som dräller suspekta läkemedelsföreskrifter omkring mig, om ni fattar vad jag menar.

Så man kämpar på. Det är en skör tillvaro. Får lite sammanbrott light emellanåt, i går kväll till exempel. Men huvudet är ovanför ytan, det är det viktiga. Varje frisk dag är en liten, liten vinst. Och det är faktiskt inte så dramatiskt som det låter.

Seså. Fortsätt länka till era deppbloggar! Skriv om hur ni mår och hur ni gör för att må bättre! Jag gillar er!