Minns ni att det var ett jävla hallå kring Elisabet Höglund där ett tag? Hon hade fått sparken från ”Förkväll” i TV 4 och jag fick i uppgift att ringa runt till varenda en TV 4-profil för att höra vad de tyckte om saken. Då ringde jag Malou och hon var väldigt mån om sina citat. Att det skulle bli rätt och så där. Jag spelade som alltid in intervjun med henne, skrev ner citaten och satte dem på mejlen. Rätt sent ringde Malou upp, upprörd och hojtade att jag INTE KUNDE PUBLICERA – DU ÄGER INTE MINA ORD! DU ÄGER INTE MINA ORD – skrek hon. Sedan fick hon prata med nån chef och lugnade väl ner sig några hekton.

Det här var väl drygt ett år sedan.

Den här veckan blev jag inbjuden till Malous program och det var ju trevligt och jag lekte lite med tanken att skrika DU ÄGER INTE MINA ORD efteråt men nej herregud. Jag är inte sån.

Här kan ni se mig och Malou och nån från H&M.

Fadde har ju friat till nån tjej nu. Via Expressens löpsedel. Minuterna efter att hon svarar ja blir Fadde och Linda intervjuade i webb-tv (utanför tobaksaffär).

Det här ska ju vara den lyckligaste dagen i Faddes liv. Han har hittat kvinnan i sitt liv. Det är nu han ska berätta för världen hur fantastisk den här kvinnan är. HÖJA HENNE TILL SKYARNA!!!!

Vad Fadde gör under pågående sändning?

Äh men man KAN ju missa något viktigt på mobilen.

Allvarligt talat här nu. Att folk träffar varandra på jobbet? Att de möts i någon kaffeautomatkö och får känslor för varandra!?!? För mig är det ett av nutidens största mysterium. Jag känner mig asexuell när jag är på jobbet. Totalt omöjligt att attrahera eller attraheras av någon. Det är något med heltäckningsmattorna, lysrören och gemensamma toaletter och USCH! Kunde knappt känna några vänskapliga känslor för Malin förrän vi fick ses i en bar som normala människor.

Men kul att det funkar för andra.

Min mormor Snöfrid, vars livsregler jag skrivit om här, säger att hon aldrig har sovit.

Hon lyssnar på Karlavagnen på P4 och sedan genomlider hon nätterna i ett töcken mellan vaket och slumrande tillstånd. Hon kan inte relatera till folk som pratar om att de sover. Det händer att hon tar en stark sömntablett och dråsar ihop i en hög, men det är också det närmsta sömn hon har kommit.

Rätt vackert, tycker jag.

Om man bortser från att hon vrålljuger.

E-type menar att det inte finns något MYSIGARE för får än bli klippta! De blir GLADA av det!

Haha! Bilderna man får i huvudet av hans uttalanden: Får som läst Amanda Schulmans blogg och köpt fyrahundrakronors champagneosande lyxdoftljus från voluspa, lyssnar på Enya och kopplar av med en klippning.

Eller fredagsfnittriga, sorglösa nyklippta får som kollar voltande kattungar på youtube! Happy happy! Skagenröra, klackar och lipgloss!

”Kärlek är ändå det vackraste som finns” säger jag till min pt (man vet att man har ytterst begränsat umgänge när man nästan uteslutande diskuterar livet med sin tränare).

”Kärlek är det vackraste som finns” härmar han med tillgjord pipig röst. Och så går han på om att tvåsamhet är något man fått inhamrat i huvudet sedan man var barn. Att det är en sådan jävla hetsjakt på att hitta rätt att man struntar i att ens göra ett tafatt försök att hitta sig själv. Han menar att den kärlek man får från en partner kan man lika gärna få från vänner och familj.

Jag vet knappt vad han pratar om. Pojkvänsknarkare som jag är. Har haft relationer konstant i 12 år nu. Jag vet exakt hur det är att sitta där som Agneta Sjödin när relation efter relation efter relation går åt helvete och mumla om att ”skiljas är att dö en smula” mellan gråtattackerna.
Jag är inte dum. Jag fattar att det är någonting som är skevt. Jag ser det absolut som en svaghet att jag inte vet om jag klarar av att vara ensam.

Samtidigt: jag lämnar ut mig själv, sätter mina känslor i handen på någon annan och säger ”här, gör vad du vill”.

Jag ångrar ingenting.

Jag kan titta tillbaka på mitt liv när jag är 80-årig rynkig kärring och kontatera att jag vågade.

Jag älskar mina läsare.

På den här sidan i Aftonbladet som jag vräker ur mig ett och annat varje lördag skrev jag om Kalle Moraeus julvärdskap. Hur passande han är som julvärd eftersom han, precis som Arne Weise, besitter ett grundmys. Något som påläggsmysiga typer som André Pops eller Blossom eller Ernst bara kan drömma om i sina fabriksstickade Astrid Lindgren-tröjor.

Då får jag det här mejlet från en mycket, mycket upprörd man. Jag har tagit mig friheten att feta de partier som jag tycker är extra iögonfallande:

Min gladiator-pt är inte bara stark, han hatar människor också.

Så här lät det när vi tränade i dag.

Micke (upprört): – En sak jag irriterar mig på är människor som frågar ”vart har du varit på semester? Till Mallorca jaha. Hur länge var du där då? Okej en vecka, det är ju rätt lagom. Hur var vädret då?”. VAD ÄR DET FÖR JÄVLA SAMTAL?? Bryr de sig om min vanliga jävla svennecharter? Nej det gör de inte. Om det var fint väder? Ja – OCH?? Om det nu inte var fint väder? Om det spöregnade i fem dagar? VAD SPELAR DET FÖR ROLL FÖR DE SOM INTE VAR DÄR? Och hur länge jag varit där – vad ska nån jävel med den infon till – om jag så bott där ett år eller om jag bara var där en timme? VA??

Jag: – …man vill vara trevlig?

Micke (ordentligt upprörd): – NEJ! Om det ändå skulle handla om trevlighet. Enbart egoistiska människor som vill känna sig duktiga för att de bryr sig om sina medmänniskor för sådana där meningslösa samtal. 

(Tystnad)

Micke (tar en behärskande suck): – Okej, nu tar du i utav bara helvete. Tio repetitioner.

Okej.

Djupt andetag.

I går hände följande:

1. På väg från gymmet till tvärbanan tappar jag min plånbok någonstans på Liljeholmstorget. Det här märker jag dock inte själv.

2. På tvärbanan vill SL-kontrollanten se mitt månadskort. Jag börjar rota frenetisk i gymväska/handväska, inser att jag inte har plånboken, tvärbanan stannar vid Årstaberg, en station före min station. Jag säger att jag ändå ska av, att jag inte hinner söka upp plånboken.

3. Någon passagerare/rättshaverist/Christer Pettersson-typ börjar hojta om att jag SKA VISA BILJETTEN. När jag just ska kliva ut från tvärbanan river han tag i mig och ska dra in mig i vagnen igen. Här skulle jag väl egentligen bli livrädd, men jag blir så inåt helvete arg och tar tag i hans axel. För någon sekund står vi på perrongen och brottas, tills jag tar sats och trycker honom allt vad jag orkar in i vagnen igen.

4. I chock släntrar jag upp till busshållplatserna. Rotar i mina väskor. Konstarerar att ja, min plånbok är verkligen borta.

5. Sätter mig ner och gråter. Jag släpper verkligen allt och lipar som ett barn. Mascara över hela ansiktet. Vill krypa upp i mammas famn och låta henne trösta.

6. Tänker ”här kan jag ju inte sitta och lipa”. Så jag ringer till gymmet där jag antar att jag tappat min plånbok.

7. Får inget svar på gymmet. I stället ringer ett okänt nummer. En tunnelbaneväktare som bara ”det var en äldre man som hittade din plånbok på Liljeholmstorget och lämnade den till oss, det är bara att komma och hämta ut den”.

8. Köpte jag en smsbiljett, åkte och hämtade plånboken.

9. Segern! Vunnit en fightingrond och fått plånkan tillbaka. Sån solskenshistoria! Övervägde att sälja in den till startuppslaget i Hemmets journal men vill inte oroa deras kärnläsare, min mormor, i onödan.

Ungefär så här såg brottningen ut. Bara att allt utspelade sig på mörk perrong i Årsta. Byt ut Lady Gaga mot fyllgubbe och Madonna mot mig.