Nu vill jag använda den här bloggen till att göra lite regelrätt reklam. Jag vet inte hur det ligger till med det där. Om Jan Helin kan ge mig sparken för ett sånt tilltag. Det får det i så fall vara värt.

På lördag är det ÅRETS GATUFEST i Enskede (det är inte jag som hittat på det entusiastiska namnet, det kallas så enligt affischerna).

Den hålls på Stora Gungans väg mellan 11-16. Närmaste t-bana är Sandsborg.

Christian och jag ska sälja någonting där. Vet inte riktigt vad än bara, i värsta fall får det bli våra kroppar. Skoja. Det blir säkert någon bok och gamla lampor.

KOM DIT!

Det finns väl inget man är mer less på än vikt. Ändå går det ju inte att inte bry sig. Som Hanna Hellquist skrev i en väldigt träffsäker krönika häromsistens: ”Det finaste som finns är att inte bry sig om sin vikt, men ändå vara smal. Att inte bry sig om sin vikt och vara tjock är inte okej. Att vara smal, och verkligen kämpa för att vara smal, är inte heller okej.”

I och med att jag har haft både lite hobbyanorexi och närapå proffsbulimi så tänker jag fortfarande, om än motvilligt, fortfarande mycket på mat. Jag har skrivit om den saken i ett blogginlägg här om ni känner för att fördjupa er i det ämnet så här på torsdagskvällskvisten.

I alla fulla fall.

Jag tänker på när jag hade jobbat mycket, med ständig prestationsångest, måtte jag klara ytterligare en dag utan att cheferna spänner ögona i mig och be mig dra åt helvete. Måtte den här artikeln också falla i god jord. Måtte inte den jag intervjuat ringa upp och skälla ner mig, åtminstone inte före frukost.

Jag använde mat som någonslags tröst i allt det här. Sex knäckebröd kan jag väl trycka i mig, även om jag inte är hungrig, även om jag nyss åt, bara för att stilla det där som molar i magen. Den där känslan som påminner om hunger men egentligen är ångest.

Så stod jag någon dag framför spegeln och drog på mig byxorna. Försökte dra på mig byxorna. Det här var tredje paret som inte passade. Jag fattade ju att mitt beteende påverkat min kropp. Att jag gått upp i vikt. Givetvis FATTADE jag det.

Ändå ville jag höra att jag inte hade gjort det. Därför satte jag min kille på förhör.

– Har jag gått upp i vikt? Har jag det? Visst har jag det? Jag har blivit tjockare eller hur?

Han visste knappt vart han skulle vända blicken. Mumlade ”det känner du väl bäst själv”. Men jag fortsatte. Nu när jag en gång satt i gång måste jag få det bekräftat. Kunde han inte bara vara ärlig? Men skit i vad jag tycker eller vad vågen visar, vad tycker HAN?

Till slut klämde han fram att ja, nog hade jag väl kanske gått upp något kilo, men det var ju ingen fara med det, det kan jag ju gå ner lätt om jag vill det.

I min sjuka, sjuka hjärna var det här plötsligt ett PÅHOPP.

Han tycker att jag är tjock.

Fan vad det är synd om mig.

Bäst att jag gråter och äter några kakor i smyg.

En helt vanlig dag i en tröstätares glamourösa liv.

Jag fyller år i dag. 25. Jag vaknade med ett panikryck när Christian kom instegande från köket med kex med två sorters ost på (mina favoriter). Han gav mig en vinröd fjällräven kånken och en kamouflagebomberjacka. Den första hade jag önskat mig, den andra presenten hade jag bara kunnat drömma om. Sen åt vi i sängen, jag är väldigt, väldigt dålig på att äta frukost i sängen, det lär aldrig bli någon mysbloggare av mig om vi säger som så.

Sedan kollade vi på ett avsnitt av Sons of Anarchy och nu sitter jag här på jobbet med en bulle som jag har fått av någon, jag vet inte vem, och knappt vågar äta upp (man vet ju aldrig med bullar från främmande människor).

Jag upptäcker också att min lillebror Jannik skrivit några fina rader till mig på Facebook som jag tar mig an att publicera här:

Som vanligt ligger hon i sin saccosäck och målar naglarna. Hon är arg. Hon kollar på MTV.
Jag är fem år, hyperaktiv och glad. Men av någon anledning uppskattas inte min, förmodligen skitroliga, lek. Hon ströp mig under saccosäcken. Det är mitt första minne från Zandra. En arg ung kvinna som bodde i samma hus som mig. 

Många år senare och många skinnflikar fattigare på armen är vår långlivade syskonrelation fortfarande lika fantastisk.

Här är en liten härlig bild från bröllopet i lördags. Batman och spiderman bara dök upp från ingenstans, känner jag mig manad att understryka. Jag vill INTE att ni ska tro att jag varit på ett bröllop där man HYRT IN superhjältefigurer som någon typ av ”festligt inslag”. Ok? Ok.

Alla värmlänningar på bröllopet var fulla och glada och jag var inte direkt sen att haka på när det kom till att sleva upp starksprit ur en hink. Sedan mådde jag ju som jag mådde efteråt. Två och en halv dags ren och skär DÖDSångest, jag skojar inte när jag säger att jag varit nära att hoppa ut från jobbtaket/framför en tunnelbana både fyra och fem gånger. Herregud varför gör alkohol så här med mig? Varför kan jag inte bara få vara nån gla tjej som nöjer mig med att ”festa” på några glas rosébubbel och ”känna sina gränser”? Varför ska jag alltid hälla i mig som om det inte vore någon morgondag? Ja, ja. Gjort är gjort, men det är ju ändå en jävligt konstig grej det där med ångest att man ska må dåligt av att man har haft roligt.

Åt helvete är det.

Det bara bubblar i hela kroppen nu. Så uppspelt är jag inför bröllopet Christian ska ta med mig på i Göteborg i morgon. Jag kan liksom inte riktigt sitta på min plats och avsluta det jobb jag ska göra, för tåget går klockan 14.10 och allt jag kan tänka på är hur jag ska hinna köpa strumpbyxor och vad jag ska äta på tåget och hur jag ska hälsa på alla Christians vänner jag inte träffat än (Handslag? Kram? Stryk?).

JISSES!

Till på alltihopa är jag ju väldigt kär. Väldigt, väldigt. Jag känner så mycket just nu att jag håller på att krypa ur kroppen.

Tänk att jag för ett halvår sedan satt och stirrade på datorn och trodde att jag aldrig mer skulle träffa någon någonsin.

Och så springer jag in i den mest godhjärtade fantastiska människan. Ok ”springer in” är väl en överdrift med tanke på att han sitter mitt emot mig på jobbet men.

Svamlar så mycket nu, känner mig typ full redan.

Gud hjälp om jag blir för full. Denna ständiga oro.

Skitsamma.

(Så länge jag inte rasar in i något större bakverk är det väl lugnt tänker jag).

I går också. Jag svängde förbi Stadsmissionen efter jag varit på banken. Det var ett himla uppbåd kring omklädningsrummet där en långhårig man stod i mitten med personalen runt omkring sig.

Han hade ett par ljusgråa jeans på sig.

– Är det sant? Jag ser ju ut som en ny människa! Är det verkligen sant? Se på mina ögon, de tåras, sa han och pekade så alla skulle se hur tacksam han var.

Tydligen hade han lyckats byta in sina gamla jeans mot ett par nya och han var så lycklig. En lång stund senare hörde jag hur han stod utanför omklädningsrummet och sa till kvinnan han var där tillsammans med:

– Visst är dom fina?

– Dom är jättefina, jag har inte sett dig så här snygg på flera år.

Och så spatserade han fram och tillbaka och speglade sig själv i omklädningsrumsspeglarna.

Samtidigt gick jag där och bläddrade bland kläderna och tänkte på alla bloggar jag har läst som tipsar om man ska gå till Stadsmissionen och rota ”för där kan man fortfarande hitta guldkorn till humana priser”.

Och ja, jag vet inte. Jag bara kräktes en aning i munnen av allt det här, att jakten på ”guldkorn till humuna priser” för en medelklassare kan vara plagg som förändrar och förbättrar en människas liv så pass att han rörs till tårar.

I går hetsade jag till ett bankmöte efter jobbet. Vid Mariatorgets tunnelbaneuppgång gick en mamma med två barn mot rulltrappan. Det ena barnet hamnade lite på efterkälken och liksom nitade i panik framför rulltrappan där den tornade upp sig. Jag fattar precis känslan, på Åland fanns en (1) rulltrappa under min uppväxt och när man väl kom till storstäder och skulle åka upp för de här rullande banden kunde jag också drabbas av hjärnstopp och inte lyckas ta mig ”ombord”.

Men skit i hur svårt det är att åka rulltrappa nu.

Grejen var att jag lyfte upp den här lilla pojken på bandet så han fick springa ikapp sin mamma och hon log glatt.

Och känslan av att ha ett barns kropp i famnen dröjde sig kvar flera timmar efteråt. Barns kroppar är så härliga och gosiga. Någon gång ska de bli vuxna och vältränade eller biggest loser-tjocka men i den där åldern, 4-5, så är de alla hulliga och fullkomligt OEMOTSTÅNDLIGA.

Och så roar jag mig en liten stund med att tänka att ALLA har haft sådana där barnakroppar någon gång. Mona Sahlin! Celine Dion! Dalai Lama! Sylvester Stallone! Osv.

Tillbaka från semestern. Strumpbyxorna har stora revor längs bena och kjolen sitter alldeles snett men här är jag i alla fall.

En sjuhelvetes efter-semester-dipp fick jag i går hur som helst. Stod på Dramaten, de hade någon presskonferens för höstens föreställningar, och jag kände mig så otroligt usel. Usel som reporter, usel som vän, usel som syskon, hela min jävla uppenbarelse var bara så USEL. Och där strök Marie Göranzon och Lena Endre och Richard Wolff och Tomas Alfredson runt i marmorsalen och jag står med min jävla utväxt som jag alltid har i håret och ett par extrakilon jag dragit på mig under semestern.

Ni vet känslan när man gråtit väldigt, väldigt mycket? När man känner sig helt utpumpad, överkörd och skör? Så kände jag mig när jag gick hem från jobbet.

Jag har ingen aning om hur man hanterar sådana där dagar, vilka ”verktyg” man ska använda som nån annan KBT:are hade uttryckt det. Det enda jag kan tänka är att jag vill gå och lägga mig så att det är en ny dag och att strumpbyxorna håller ihop åtminstone fram till lunch.

Jag läser om hela den här Stewart-R-Patz-historien och vad vet jag om vad som har hänt, egentligen.

Men jag vet den där känslan när man vet att man ställt till det rejält.

Typ när man vaknar upp och inser att man hånglat med någon som inte alls är den killen som man älskar och absolut inte vill göra illa men gör det ändå. Ja jisses, självhatet när man sitter och stirrar framför sig med en skål med flingor som badar i utgången mjölk och inte får i sig en sked för att man nu också på pappret är en värdelös idiot. När sedan ska gå till jobbet för att knappa på sin dator och låtsas som att någon av de där knappningarna betyder någonting. Och kallprata om helgen som var och dricka kaffe SOM OM NÅGOT SKULLE SPELA NÅN ROLL. Som att det inte är helt sinnessjukt att världen gått vidare trots att man själv för bara sisådär 48 timmar sedan förstört allt som betyder någonting. Helt på egen hand.

Alltså man SKULLE ju egentligen bara kunna ljuga sig igenom livet för att få allt att verka lite roligare.

Exempelvis i lördags var jag på fest och Christian har väl nämnt att han vill åka till Mexiko och jag har väl sagt att det kan vi väl göra någon gång. Och så där på festen så ropar jag:

– Vi ska åka till Mexiko!

Och folk bara lös upp och ville tipsa om surfvänliga stränder och sätta oss i kontakt med någon bror som var väldigt Mexikoerfaren och någon hade väl varit där och jobbat som reseledare eller hur det nu var.

Christian tittade undrande på mig efteråt. Vi har ju ingen aning om vi någon gång ens kommer att komma dit.

Men vad spelar det för roll när allt kommer omkring om man kan liva upp en hemmafest på det där viset.

!