Vi kan konstatera så här: det tar på att fira Halloween i Värmland. Jag kände mig inte som en människa i går, snarare en ångestfylld varelse som bara släpade mig från punkt a (jobbet) till punkt b (lunchmatsalen) till punkt c (sängen). Ja, ja. Det är inte lätt att vara människa. Speciellt inte en människa som tycker det är en bra idé att häva i sig tequila strax före stängning. Eller dansa omkull på dansgolv.

Så här var det i alla fall:

Jag var, efter mycket om och men, clown. Den där rosa tröjan hade jag dock aldrig på mig för den råkade jag tappa i toastolen.

Christian var mimare. Han hade gått på om hur bra och originellt det var och sedan när vi väl kom ut på lokal visade det sig att halva Värmland klätt ut sig till mimare 🙁 Julia var vildvittra och hade någon väldigt avancerad näbb som bara åkte av hela tiden, Alexander var mest avancerad av alla med sin gycklarutstyrsel som han beställt i förväg. Marc var pirat och väldigt uppspelt kvällen till ära.

Och här har vi delar av Christians härliga familj. Gud vad torrt liv jag måste ha haft innan jag träffade dem.

Inte exakt i dag, men ungefär nu, lite dålig koll på precis när – men i alla fall, har jag och Chris varit tillsammans i ett halvt år.

Det har varit det bästa sex månaderna i mitt liv.

Jag tänkte på det i går när jag kom hem från jobbet, det var mörkt och jävligt, jag var trött, hungrig och irriterad. Så hörde jag hur han började vrida om nyckeln och såg hans härliga uppenbarelse och insåg att nej, det går inte att vara vardagsdeppig när man har honom runt omkring sig, allt bara släpper. Han får mig att må så bra.

Det var ju det som hände när han började sitta mitt emot mig på jobbet. Att jag upptäckte att allting var så enkelt. Det var som att vi alltid känt varandra. Som att det var helt självklart att vi skulle smsa med varandra dygnet runt om absolut ingenting. Jag fattade inte först att det var kärlek, i efterhand tycker jag ju att jag borde ha insett, med tanke på välmående som spred sig i hela kroppen varje gång jag såg hans namn på telefonen.

Han var den första som någonsin sagt till mig att han älskar den precis som jag är. Jag minns när han sa det, vi satt hemma hos mig i mitt kök på söder. Tillsammans med mamma och Malin hade vi ätit hemlagad pizza och druckit rödvin. Han och jag satt kvar efter att de hade gått och han sa ”jag älskar dig för den du är”. Och jag himlade kanske, slog ner blicken i golvet och pillade på någon fläck på byxorna, men han fortsatte titta på mig tills jag såg honom i ögonen igen och sa att han menar det, på riktigt.

Jag skojar inte när jag säger att VARJE dag vi fått umgås de här halvåret har varit som en liten fest. Inte fest som i gin & tonic-klibbigt dansgolv, men fest som i välmående och kärlek och skratt och härlighet. Bara att sitta uppe och vänta på honom när han kommer från jobbet på natten, dricka en folköl tillsammans och prata strunt, det är fest. Att få äta frukost tillsammans, sitta tysta och tugga på en macka och läsa tidningen – också fest!

Inte någon romantisk film med Julia Roberts som helst kan slå den tillvaro vi har haft sedan vi träffades. Jag önskar att alla får uppleva det här som jag upplever nu.

Gud. Jag är väldigt väldigt väldigt kär. Sa jag väldigt? Väldigt kär är jag.

Jag stod i ett provrum på H&M i går och ångestade.

De senaste två åren har jag handlat ytterst lite på H&M. Dels för att det är skitkvalité, dels för att mitt samvete knappt pallar med att små barnafingrar har varit uppe dag som natt och symaskinat ihop de här kläderna som jag nu kommer och betalar ingenting för.

Sedan finns det ytterligare en orsak: den storlek jag hade för sisådär två-tre år sedan sitter inte bra längre. Och det här är så jävla svårt att acceptera. Så här ligger det ju till: köper man rätt storlek sitter kläderna bra. Kläder som är för små sitter inte bra, de smiter åt och skär in. Det varken ser snyggt ut och man känner sig definitivt inte värdig när det spricker upp stora glipor mellan skjortknapparna eller när byxorna håller på att krossa diverse inre organ. Det finns absolut INGEN vettig orsak till att fortsätta pressa och trycka sig in i en storlek mindre.

I går stod jag alltså återigen där och försökte åla mig i byxor som knappt kom halvvägs över låren och bara: nej nu orkar jag inte mer.

Så stegade jag i väg och tog en storlek större av allt. Det var jobbigt medan jag stod vid kassan, men i dag, när jag sitter här med en jeanskjol som inte är überkort eller skär in i höfterna – då är jag rätt lycklig ändå.

Tack för alla fina tips kring hudvård i kommentarfältet till det här inlägget.

I går gömde jag mina Dr Hauschka-produkter i badrumsskåpet och stegade i väg till Apoteket och köpte ricinolja+mandelolja. OCM – Oil cleansing method heter det, har jag förstått. Så nu är det bara att invänta mirakel!

Läste på ricinoljan att den används vid ”svår förstoppning”, men vad smörjer man inte för konstigheter i ansiktet i jakten på bättre hy?

Annars gillar jag Christians inställning till hudvård. När jag försökte smeta lite överbliven hudkräm på hans arm för någon vecka sedan skrek han som en stucken gris inne i badrummet:

– NEJ!!! Vad gör du??? Sånt där blir man ju beroende av och sen måste man fortsätta smörja resten av LIVET.

Varje gång jag tycker att det är jobbigt med ex-flickvänner, vilket är i princip varje dag. Samma sak som maler i huvudet: allt han har sagt till mig har han sagt till någon annan förut, allt han känt, allt han gör, hur han rör mig. Allt annat har hänt förut. Vår relation är bara en jävla déjà vu.

Varje gång jag tänker så, då tänker jag på Hank Moody i Californication. Och JAG VET, det är ju svindeppigt att jag tröstar mig med någon jävla relation i en TV-SERIE men om nu är det det enda som råkar funka när nöden är som störst.

Jag tänker: Alla han strular omkring med (Hank alltså), kvinnor hit och kvinnor dit, äldre yngre, snygga, heta, smarta. Av alla de så finns det bara EN som spelar roll och det är Karen. Och när jag tänker att jag är Karen i ett flöde av flickvänner som har passerat så blir det lite lättare att andas, för några minuter i alla fall. Lägg till i tipsboken!