Vi var i Göteborg i augusti. Bodde hos två av Christians alldeles underbara vänner. På morgonen efter en mycket, mycket hård festnatt fixade de en – med tanke på dagsformen – avancerad frukost med pannbiff-ägg-mackor.

På tåget hem mumlade Christian att han tyckte att det var väldigt mysigt det där, att bara ha pannbiffar hemma i frysen. Som man bara kan langa fram när det behövs, så där till en lunch eller så.

Så i söndagsmorse hasade jag mig upp och konstaterade att vi råkade vi ha ett kilo extraprisköttfärs i kylen (49,90 kilot på Ica). Då tar jag väl och fräser upp det här till några biffar då, tänkte jag och började mixtra och blanda och steka.

Sedan väckte jag Christian, glatt meddelade jag att vi nu hade en hel hög med pannbiffar, att det bara var att äta tills det stod ut genom örona.

Vi satte oss till bords och satte stekt ägg och pannbiffar på skogaholmslimpan och jag tuggade glad ihågen i mig ungefär 3/4-delar då jag får syn på Christian. Han sitter, likt någon annan labbforskare och dissekerar pannbiffen med besticken. Jag undrar lite försiktigt om det möjligtvis är någonting som inte stämmer och han säger att ja, det är stora broskbitar i köttfärsen och han är väldigt känslig för sånt, ”speciellt tidigt på morgonen” säger han ursäktade och tittar urskuldande på mig och tillägger att det var väldigt snällt av mig att laga de här pannbiffarna.

I den här stunden växer det en sån vrede inom mig. Det är samma ilska som uppstår när jag ser människor som är rädda för spindlar eller andra småkryp, bara ”vad i helvete gnäller du om? Vilken goja! Skärp dig människa”. Jag lägger band på mig, jag är ju inte i tonåren längre, jag kan behärska mig, jag drar en djup suck vid köksbordet, ler och säger ”det är ingen fara, vill du ha en vanlig macka i stället?”.

Men inom mig växer frustrationen. Efter frukosten går jag lugnt och sansat fram till jättehögen med pannbiffar och tänker i mitt stilla sinne att nu, nu ska jag äta upp varenda en av de här förbannade broskbiffarna. Jag ska visa att det går! Jag är stark!

Och i dag när jag värmde upp biffarna för tredje dagen i rad till lunch så råkade jag på en riktigt seg bit, men jag ignorerade kräkreflexen, blundade och svalde.

Och jag känner att det är så värt det. Det här är viktigt för min självbild. Jag känner att jag bevisar NÅGONTING här. Jag blir helt enkelt en lite, lite bättre människa av att pina i mig de här gamla biffarna.

Alltså, höst är ju inte HELT åt helvete, men det är ju fortfarande ingenting som går upp mot sommar. Den här sommaren har varit utomordentligt bra! Ungefär så här har den varit:

Malin var matador framför en oerhört New Yorkig vägg i New York.

Jag drog med Christian till Åland för första gången och vi träffade Helene på färjan. Något bord bredvid oss satt det ett gäng med champange och tjoade och jag mumlade om att ”nog var det väl fan vad stekigt det ska vara”. Sedan försvann Christian och Helene och dök upp en stund senare med en flaska till oss! Mycket festligt!

Jag och typ 99 andra ålänningar fick medalj! Vilket gjorde att jag blev ”Veckans medarbetare” i Aftonbladet!

Chris åkte till Värmland och hämtade sin skejtboard. Sedan hittade han en liten ramp något kvarter bort. Ramlade och slog sig gjorde han också.

Frida och jag jobbade på Allsång på Skansen tillsammans. Frida var på Allsången på första gången och bara: vad litet allt är…

Mycket kärlek har det varit.

Och öl! Här med Filip och min lillebror Jannik på en uteservering på Åland.

Uppsnack inför Fryksta vattenfestival! Del 1!

Jag körde också ett litet pepptalk!

Min lillebror Emilios frukost på verandan. Mycket besvärad min.

Emilio hetsäter glass som någon annan Bridget Jones.

En äcklig groda som min syskon kom släpande på. Med vårtor och hela baletten.

Kräftskiva!

Och sedan var sommaren i princip slut 🙁

Jag stod och krängde på mig jackan i lördags kväll. Jag skulle gå till Ica och köpa läsk och bananer. Iphonen gled ur fickan och ner i stengolvet. Jag såg direkt att rutan var totalkrossad, jag suckade, inspekterade olyckan, stoppade i hörlurarna och ringde Malin. Jag var varken ledsen eller arg, bara ”jahapp, det var ju onödigt”.

Senare på kvällen kom jag att tänka på förra gången jag tappade samma telefon i asfalten, den gången var det baksidan av telefonen som gick i kras. Jag minns att jag var helt förstörd. Allt var så annorlunda då.

Min ex-kille hade flyttat från Stockholm, han trivdes inte här och jag kompenserade tomheten efter honom med att hålla ordning. Var sak skulle ha sin plats i lägenheten, jag gnuggade fönsterlister, dammade kökshyllor, vek och vek om. På kvällen när jag skulle gå och lägga mig hade jag ägnat en hel kväll åt att rengöra och putsa och jag hade nyss fått min iphone från jobbet, den var högglansig och fin och där och då kunde jag för några sekunder känna att nu, nu har jag ordnat det bra för mig själv. Nu har jag allt under kontroll.

Och bara dagar senare tappade jag telefonen i gatan när jag cyklade till en fest och hela baksidans glashölje krackelerade i tusen småsprickor och även om det där bara var en pryl, ett dött ting så var min reaktion så talande för just den här tiden. Inget annat än perfekt räknades för då hade jag inte kontroll, och hade jag inte kontroll över tillvaron då hade jag inte kontroll över mina känslor och tillät jag mig känna efter så kanske jag skulle upptäcka att jag var ledsen och det fick absolut inte hända.

Det är samma telefon och samma skada – men jag är mer hel i dag än jag var då.

Jag promenerar mycket på Skogskyrkogården nu eftersom jag bor precis intill. Det är Sveriges största kyrkogård och begravningsplats har jag läst mig till och det är väldigt vackert där. När jag berättar för folk om den brukar jag lägga till att platsen är ”ett världsarv”. Jag har ingen aning om vad det betyder, men det låter mäktigt och folk jag säger det åt brukar bara nicka förstående, men jag antar att de inte heller har en susning om vad det innebär.

Längs en länga dyker det upp massor med barngravar. De syns på långt håll för de är prydda med färgglada bokstäver, nallar och vindsnurror och allt vad det nu är. Det är fint, men jag blir lite illa till mods när jag ser de här gravarna och man tänker på de små barna och hastar alltid förbi tills jag kommer till de vanliga vuxengravarna igen med gubbar och tanter som levt tills de blivit 95, typ.

Det är vanliga stenar med vanliga ristningar, ”här vilar blablabla”. EVENTUELLT en liten text. Typ ”älskad saknad” men aldrig något mer.

Egentligen är det ju hemskt vad döden ska vara allvarlig. Hur festlig person man än har varit ska man bara få en grå sten som ska symbolisera ens livsgärning. Så tänker jag på att jag en gång ska dö och att jag bara ska vara en trist stenplatta som någon avlägsen kusin och kanske någon gammal onkel ska gå och stoppa någon blomma vid någon gång. FY FAN, tänker jag. Om jag fick återuppstå för bara några minuter från mitt dödhet skulle jag lägga den lilla tiden på att läsa lusen av de jävlarna som betalat dyra pengar för en STEN som ska vara mitt minne. Om folk inte minns mig ändå så kan det vara, tänker jag. Helst vill jag bli oppbränd och spridd från en Finlandsbåt. Eller, om det nu anses olämpligt av hänsyn till medpassagerarna så får de – vilka ”de” nu är, mina barn kanske – gräva ner mig, skita i stenen, peta ner en vindsnurra i marken och köpa starköl för pengarna de sparat. Tack på förhand.

I går var det ondagsmiddag med Malin och vi satt på Ljunggrens och fibblade med menyerna och jag sa att jag ville testa på något annat än spicy tuna för en gångs skull. Gör det sa Malin, och stärkt av min våghalsighet började jag mumla om någon laxhistoria med glasnudlar.

Men nej.

Varför testa något nytt när man redan hittat det bästa? Friterad sushi med chilimajonnäs. Det låter inte mycket för världen men det är väldigt, väldigt gott. Vissa människor går ju igång på att testa nytt. Jag inbillar mig ibland att jag också är en sån, men innerst inne vill jag bara äta samma saker, lyssna på samma låtar, klä mig i samma kläder.

När jag mådde som sämst förra vintern sa mamma åt mig att det var viktigt att bryta mönster. ”Om det så handlar om att gå en annan väg hem från jobbet eller ringa ett samtal du inte tänkt ringa”. Jag tänker på det där ibland, att mamma har rätt, det nog är bra att avvika från sina invanda spår, ibland.

Men hon kan ju för guds skull inte mena att det gäller spicy tuna.

En rapport från en vanlig dag i en av världens kanske 100 bästa stadsdelar, Enskede. Mallen till det här inlägget har jag tagit från min kollega Per Bjurman som skrivit ett väldigt sociala medier-omhuldat inlägg om New York.

Jag vaknar 06.25 och ser ut över det här: innergården. Den här gården gör mig lycklig, jag gillar tanken på att jag har RÄTT att fläka ut mig i en alldeles för liten H&M-bikini där. Nu gör jag ju inte det i september men.

Varje morgon innan jag går ser jag till att hinna krama om Christian i fem minuter. Han jobbar nätter så han är så klart inte uppe den okristliga tid jag stiger upp men han brukar vakna till och vara så där sängvarm och härlig. Och Gud, jag älskar den här människan så fruktansvärt mycket så jag önskar alltid att jag bara kunde få ligga kvar där några timmar.

När köksklockan är sju börjar det verkligen det bli brått, då är klockan egentligen 07.04 ungefär. Men orka ställa om.

Så här ser jag ut just i dag. Hej på er!

Här är stigen som till stor del avgjorde att jag till slut slog till och köpte lägenhet i Enskede. Vem vill inte gå en sån här mysig stig till tunnelbanan?

Jobbet! Mitt inne i stan, placerat på Stockholms citys eventuellt blåsigaste gata. Västra järnvägsgatan, typ ingen, knappt taxichaffisarna vet var gatan ligger, men den finns precis intill t-centralen i alla fall.

När jag kommer på jobb i ottan är det bara jag och webbredaktören Sandra här. Jag börjar oftast dagen med kaffe och tidningar, om det inte hänt något akut under natten som gjort att något måste ut snabbt på sajten.

Kring 09 börjar alla mina härliga kollegor trilla in. Då har vi ett morgonmöte där vi utvärderar dagens tidning och berättar vad vi ska hitta på under dagen. I går hade jag exempelvis en intervju med Linnea, 21, som är med i Kanal 5-programmet ”Nybyggarna”. Hon har prostituerat sig i fyra år och tagit heroin sedan hon var tretton, nu vill hon börja ett nytt liv.

Efter jobbet, jag slutar 15.30, mötte jag upp Christian för att köra ett bänkpress-pass på gymmet. Jag försökte mig på mitt personbästa på 50 kilo, men lyckades inte riktigt. Chris har nyss börjat gymma och det är kul att ha sällskap något pass då och då.

Sedan gick vi till Ica i Sandsborg och handlade.

Tacos! Christian var väldigt väldigt sugen på tacos så det fick det bli. Han som har jobbat sex nätter på raken firade sin ledighet med en folköl!

Sen, efter maten, låg vi på soffan och kramades och pratade om Tommy Körberg och vår kommande Londonresa och lyssnade på Kanye West och Four tops.

Christian åt pez ur ett Madagaskar-lejon. ”Det här är bara smaksatt socker” sa han glatt och tuggade i sig.

Sedan kollade vi på ett avsnitt ”Sons of Anarchy”. Det står ”Stöd Bofors – bli kanon” kepsen om ni undrar.

Vid 22 är jag slutkörd men Christian är fortfarande pigg, så vi gick till sängen och han tittade på någon film med Robert Pattinson i en limousine och jag somnade. Och det var den tisdagen i mitt liv.

Jag stretar ständigt mot mig själv när det gäller att hälsa på folk.

Så här: när folk börjar trilla in på redaktionen på morgonen, jag har sett alla människor för bara 16 timmar sedan men ändå ska man, VARJE morgon mala igenom de här hälsningsfraserna igen.

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?”.

DET SLUTAR ALDRIG! VAREVIGA DAG SKA DET HÄLSAS!

”Hej hej”. ”God morgon”. ”Hur mår du?”. ”Hur är det?” i all evighet amen.

Jag begriper någonstans att det här är en social mall man ska tryckas in i, för så här gör människor när de träffas dag ut och dag in, i ur och skur, i nöd och lust, man ska morsa och heja och fråga och undra och svara och nicka och le. Annars är man konstig, kantig eller rent av en USEL kollega som kommer att brinna i helvetet.

Det som tär på mig, det faktum som håller på att äta upp mig inifrån och ut, är just det här med att det ALDRIG är nog. Att jag hälsat en dag betyder inte att jag slipper undan nästa dag för då börjar allting om på nytt. Igen och igen och igen, hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej hej … tills man en dag sänks ner i jorden eller bara eldas upp och sprids för vinden. JAG SKA HÄLSA TILLS JAG DÖR!

Som några kanske noterade var det söndag i går. Och söndag för mig innebär allt som oftast fruktansvärd ångest. Dels för att jag ofta druckit alkohol på helgen och mitt psyke hanterar inte skiten så jag vaknar upp som ett fladdrigt asplöv och går och lägger mig med en minst lika orolig själ.

Dels är det den här söndagskänslan i kroppen, ni vet ju, man känner sig tom och konstigt. Allt som i fredags som var tummar upp, glada leenden på kontoret, uppsluppna fikastunder, nya snittblommor till köksbordet, ett glas vin i badrummet medan man målar mascaran så fint man bara kan, kanske någon ny tröja och bara känslan av hela helgen som breder ut sig framför en. Allt det är bortblåst och kvar är bara ett enda stort ”jaha”.

Ett rent och skärt helvete, förklätt i en veckodag. Det är vad söndagar är.

Förutom i går. Jag hade en förträfflig eftermiddag. Sov till 12. Frukost, träning, 40-talsplaylist och gröt.

Sedan köpte jag en påse lösgodis på en godisbutik i Globen, skyfflade ner fem sex chokladöverdragna popcorn. Trodde inte ens att jag skulle gilla den kombon med chansade ändå. Tryckte i mig dem på vägen hem, upptäckte att det var det bästa jag ätit i mitt liv, insåg att jag aldrig skulle orka gå tillbaka och köpa fler. Och sen var det ju helvetet ett faktum igen. Jaja.

Typiskt.

Det är ju måndag och det är ju aldrig någon höjdare. Men det är ju också vida känt att jobbiga saker löses bäst genom att tänka på andra, ännu jobbigare saker. Så här kommer en lista på sånt som är jobbigare än måndagar:

Cykla omkull på fullsatt gågata. Bryta bena så benpipor sticker ut här och var.

Gå en halv jobbdag med tandkräm runt munnen. Upptäcka eländet efter lunch då man suttit och skrävlat med kollegor man inte känner alltför väl.

Glömma låsa toadörrn på jobbet och nån sliter upp den när man sitter där med byxorna nere.

Råka trampa på någon minihund på gatan. Hunden ena ben knäcks som en torr pinne.

Låtsas att man känner till en skådespelare/författare man inte har en susning om och samtalet bara fortsätter och det blir plötsligt så fruktansvärt tydligt att man blåljugit.

Upptäcka att ett ex man inte riktigt släppt inlett en härlig passionerad stormförälskelse.

Råka bli oskyldigt misstänkt för knarksmuggling i Thailand.

Jag skrev en krönika i lördagens Aftonbladet. Om Arga snickaren och hur han fick mig att bli en vettig människa igen.

Den arga snickaren behövde ­inte ens utöva sin ilska.

Jag fick så jag teg ändå.

Anders ”Arga snickaren” Öfvergård sitter på presskonferensen för ”Nybyggarna” i Kanal 5 och skrynklar pannan som han gör när han är allvarlig. Jag äcklas över mig själv.

Han berättar om hur han byggt ett hem tillsammans med sju hemlösa missbrukare, hur de lagt en grund för ett helt ­annat liv, ett liv utan nätter ihopkrupna på offentliga toaletter eller i sovsäckar på betongtrappor, utan att dreglande säcka ihop med sprutan i foten, utan att tvingas sälja sina sargade kroppar till okända människor.

En molande värk sprider sig i magen. Han påpekar att alla inte kan hjälpa på samma vis, men alla kan göra något, det är viktigt att inte titta snett, att ge en uppmuntrande blick, köpa en macka och en juice, byta några ord. Att vara en med­människa.

”Inte kan det väl vara så illa … nej då. Nehej då, inte jag inte … väl? Eller?” Vid det här laget för jag en kamp inombords. Jag är väl en medmänniska? Det är jag, slår jag fast, men tillägger ett osäkert ”nog” efteråt.

Jag funderar mycket på det här dagarna efteråt, vad fan det är som har hänt.

I ett av mina första tydliga minnen från barndomen går mamma och jag i mat­butiken. Hon har på sig sina servitriskläder fortfarande, hon har nyss hämtat mig på dagis, i kassa­kön träffar hon någon bekant vars händer hon tar tag i och kupar sina runt om och jag vänder bort ansiktet och klamrar mig fast vid mammas ben, jag är väldigt blyg för okända människor, mamma vet det, ändå föser hon fram mig till den här okända, antagligen livsfarliga, och till min fasa, tandlösa, striphåriga – och som jag förstått i efterhand – spritstinkande mannen. Han hukar sig, drar mig till sig, viskar att jag är en fin unge, och jag gör ingenting, jag står förstelnad av skräck.

”Alla är lika värda” säger ­mamma, ”du ska aldrig, aldrig tro att någon människa är mer värd än någon annan”. Hon ­säger det ofta och jag lär mig.

I tonåren sätter jag mig bredvid fyllgubbarna på busshållplatsen och utbyter några ord. Jag räds inte att ge en cigarett åt en trasig äldre kvinna som släntrar över torget, jag tänder den åt henne och stoppar ner en extra till senare i hennes tomma paket. Jag hjälper ett raggligt pubfyllo som tappat ut alla sina tillhörigheter på ­gatan. Inte mycket, men jag gör något. Ingen är mer värd än någon ­annan.

Sedan går det utför. Jag flyttar till Stockholm och jag ser hur folk bara hastar förbi. Hur de inte ens kostar på sig en blick eller ett vänligt leende till människor runt omkring. Det är bråttom hem eller bort, någonstans.

Det går tre år och jag har också fått bråttom.

Hem, bort, vänster, höger. Någonstans.

I all hast har jag glömt att ­vara medmänniska. Tänk att det skulle behövas en arg snickare för att inse det.