Tillbaka från semestern. Strumpbyxorna har stora revor längs bena och kjolen sitter alldeles snett men här är jag i alla fall.

En sjuhelvetes efter-semester-dipp fick jag i går hur som helst. Stod på Dramaten, de hade någon presskonferens för höstens föreställningar, och jag kände mig så otroligt usel. Usel som reporter, usel som vän, usel som syskon, hela min jävla uppenbarelse var bara så USEL. Och där strök Marie Göranzon och Lena Endre och Richard Wolff och Tomas Alfredson runt i marmorsalen och jag står med min jävla utväxt som jag alltid har i håret och ett par extrakilon jag dragit på mig under semestern.

Ni vet känslan när man gråtit väldigt, väldigt mycket? När man känner sig helt utpumpad, överkörd och skör? Så kände jag mig när jag gick hem från jobbet.

Jag har ingen aning om hur man hanterar sådana där dagar, vilka ”verktyg” man ska använda som nån annan KBT:are hade uttryckt det. Det enda jag kan tänka är att jag vill gå och lägga mig så att det är en ny dag och att strumpbyxorna håller ihop åtminstone fram till lunch.

Jag läser om hela den här Stewart-R-Patz-historien och vad vet jag om vad som har hänt, egentligen.

Men jag vet den där känslan när man vet att man ställt till det rejält.

Typ när man vaknar upp och inser att man hånglat med någon som inte alls är den killen som man älskar och absolut inte vill göra illa men gör det ändå. Ja jisses, självhatet när man sitter och stirrar framför sig med en skål med flingor som badar i utgången mjölk och inte får i sig en sked för att man nu också på pappret är en värdelös idiot. När sedan ska gå till jobbet för att knappa på sin dator och låtsas som att någon av de där knappningarna betyder någonting. Och kallprata om helgen som var och dricka kaffe SOM OM NÅGOT SKULLE SPELA NÅN ROLL. Som att det inte är helt sinnessjukt att världen gått vidare trots att man själv för bara sisådär 48 timmar sedan förstört allt som betyder någonting. Helt på egen hand.

Alltså man SKULLE ju egentligen bara kunna ljuga sig igenom livet för att få allt att verka lite roligare.

Exempelvis i lördags var jag på fest och Christian har väl nämnt att han vill åka till Mexiko och jag har väl sagt att det kan vi väl göra någon gång. Och så där på festen så ropar jag:

– Vi ska åka till Mexiko!

Och folk bara lös upp och ville tipsa om surfvänliga stränder och sätta oss i kontakt med någon bror som var väldigt Mexikoerfaren och någon hade väl varit där och jobbat som reseledare eller hur det nu var.

Christian tittade undrande på mig efteråt. Vi har ju ingen aning om vi någon gång ens kommer att komma dit.

Men vad spelar det för roll när allt kommer omkring om man kan liva upp en hemmafest på det där viset.

!

Jag satt på färjan på väg hem i onsdags. Jag varit två och en halv vecka på Åland och det är konstigt det där, för plötsligt är det som om ingenting i den yttre världen spelar någon roll. Jag går på bio och ser Madagaskar 3 med mina syskon, vi badar bastu och sjunger små sånger ur filmen innan vi tar varandra i händerna och hoppar i vattnet. I sängen sent på kvällen hör jag hur de börjar andas tungt bredvid mig.

Min lillebror Jannik och jag åker till mormor och blir bjudna på fruktkaka och en tårdrypande historia som jag skrivit om här.

Christian avslutar sitt jobbpass och kommer med färjan och jag tänker att den här gången kommer jag inte klara av att träffa honom, jag kommer att älska ihjäl honom, hans kropp kommer inte att klara av all kärlek jag vill ösa över honom. Jag håller honom hårt och jag visar allt som är fint med Åland och jag ser ön genom hans ögon och återupptäcker det vackra jag tagit lite förgivet.

Så satt jag där i kafeterian på färjan med en majonäsig kycklingwrap och kände sådan ovilja, nästan avsky mot Stockholm. Det kändes kallt och hårt och kyligt och jag gick in på Twitter och möttes av den här sörjan som är medie-Sverige där alla ska hacka på alla och göra lustigast över det som går på tv exakt just nu.

Så satt jag där och bölade och funderade på hur jävla länge det är till nästa sommar.

Höll på att glömma. Jag fick ett mejl av en vän häromveckan. Det var så himla klokt så jag tänkte att jag skulle lägga ut det här. Jag har i perioder varit extremt cynisk, kanske till och med lite bitter, men hur traggligt det än varit har jag hela tiden trott på kärleken. Även om jag varit ihop med killar som varit otrogna, som varit snälla men trista, andra som varit rent ut sagt elaka, som jag inbillat mig att det varit rätt med, som jag så här i efterhand inte passat ihop med, som kanske aldrig ens älskat mig för den jag är så har jag alltid haft tillit till att det kommer att bli bra en dag. Att jag också får uppleva den där kärleken som jag så gärna velat ha och längtat efter. Och nu när jag får det är jag så tacksam att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Jag skulle kunna gå på om den här lyckan jag känner, men då blir jag sittande framför datorn hela semestern.

Här är hur som helst mejlet, varenda ord är så fint att det värker. 

En sak ska jag säga.

När det känns rätt att investera så ska man göra det högt, typ med allt man har.
Går det åt hell så gör det det, men jag tror att chanserna att lyckas är större ju högre investering man gjort.
Jag tror att det finnas massor att vinna på att bygga en slags grund så snabbt man bara kan, för sedan står man där, och man måste liksom jobba för det som man har för att det är värt så mycket.

Den här våren är det flera av mina vänner som lämnat långa förhållanden bakom sig, och jag har insett att jag oftast är den som de kommer till för råd.
De har varit med sina killar lika länge, om inte längre än vad jag varit med min, men ändå känns det som att det jag och han har är någonting helt annat.
Eftersom vi inom loppet av samma tid hunnit flytta ihop, köpa lägenhet, sälja lägenhet, köpa hus, gifta oss, skaffa hund, starta företag…etc etc.
Medan de liksom fortfarande står där i varsin andrahandslägenhet och är rädda att släppa taget.

Så, jag tror att nyckeln är den höga investeringen.
Alla relationer kommer att svajja och gå in i svackor, har man då inget investerat så orkar man inte kämpa.

Med det sagt.
Det gläder mig massor att du hittat någon värd att investera i.
Och att du är smart nog att göra det.

Kram

I dag är sista dagen före min semester. Tre veckor på Åland.

Långpromenader och korsord (jag är urusel på korsord) och sena kvällar på verandan och uteslutande grillad mat och syskonhäng och en hel drös med dagar tillsammans med Christian som jag allvarligt talat är så kär i att jag knappt vet vart jag ska ta vägen. Någon kväll på den bästa uteserveringen i stan, Indigo, med vänner.

Ja ni hör ju. Det här kan inte bli dåligt.

Eller så blir det så där som man känner sig när man varit ledig för länge, man har ångest för att man gått upp några kilo i vikt, alla rutiner är som bortblåsta, man har druckit lite för många öl, bena är fulla av myggbett och man har ägnat halva dagarna åt onödigt rastlöst gnällande på pojkvän och familj.

Den som lever får se.

Överlever jag så återkommer jag.

Just i dag blir jag glad av tanken på att Twilight-ungarna Kristen Stewart och Rob Pattinsson faktiskt blev kära i varandra på riktigt. Jag älskar sånt!

(Kanske inte så passligt just i dag när det ryktas om att hon varit otrogen men men).

Hur jag än försöker vända och vrida på det så är kärlek det vackraste som finns. Tänk vad fantastiskt det är egentligen: att man träffar en människa och plötsligt behöver man just den personen i sitt liv för att må bra.

Det är ju helt sinnessjukt när man tänker på det. Man kan gå 20 eller 80 år utan en människa och så möts man och vill vara så nära den här personen som det bara går. Och tänk hur mycket folk det passerar i livet som man INTE blir kär i – begrunda då det faktum vilket FENOMEN det är att när man hittar någon som man känner för. Och som, om man har tur, känner samma sak tillbaka.

Det här är inte bara veckan då Mila Kunis och Ashton Kutcher hånglar på bild för första gången, det här är också sista veckan före jag går på semester.

Men först: helgen. Jag var ju då och hälsade på Christians föräldrar och hans syskon i Värmland.

Jag har vandrat en snårig stig när det kommer till pojkvänsföräldrar, man kan säga så här: jag har varit både mer och framför allt mindre kompatibel med mina ex:s föräldrar. Ibland har det känts som att jag inte riktigt passat in och det är ju aldrig någon härlig känsla, för om det är något man vill så är det väl att passa ihop med nära och kära till den person man håller av allra mest.

Så kom jag då till Kil. Det var föräldrar och småbröder och en brorsdotter och brorsflickvänner om vartannat. Som att gå på en fest där det är härlig stämning och ingen jävel sitter i ett hörn och sprider dålig stämning. Det var ingen som gjorde sig till eller höll på. Enkelt och glatt och väldigt … behagligt om man nu kan kalla en familjesammankomst för det. I går kväll när jag stod och borstade tänderna och tänkte tillbaka på helgen så fylldes jag av en sådan oehörd värme i kroppen att jag nästan blev tårögd.

Tacka fan för det. För hade jag återigen tvingats sitta rak i ryggen och låtsasintressera mig för infrastrukturer i afrikanska länder och Andrea Bocelli, då hade jag säkerligen brutit ihop.

Sedan fick jag en tröja också!

Livet alltså. Jag åt chips till middag i går. Folköl till efterrätt.

Sedan skrev jag en tv-krönika.

För det första är det ren och skär dårskap att ”Här är ditt kylskåp” finns i tablån.
För det andra är programmet en bluff.

Märkliga kombinationer kan driva mig till vansinne.
Skidskytte till exempel. Visst, jag fattar att det har att göra med anor från förr i tiden när folk inte modebloggade utan gick klädda i säckväv, saltade kött i stället för att ta en kebabtallrik och uttråkade soldater roade sig med att tulta runt på skidor och skjuta prick. Men det finns ju ingen logik i att kombinera två vitt skilda grenar på det där viset. Jag menar, skulle någon i dag stega upp till idrottsmogulernas allra heligaste rum och lägga fram ett förslag om att tävla i ishockey och simhopp – samtidigt! – då hade man ju blivit utskrattad och utkastad. I den ordningen.

Så slår jag på SVT 1 och hamnar framför ”Här är ditt kylskåp” med kvällens gäst, miljöpartiets välrakade språkrör Gustav Fridolin.
Och här har vi en riktig irritationskälla att ösa ur!
För det första: en normalbegåvad papegoja fattar ju att det där kylskåpet är minutiöst förberett för att det ska vara så “knivigt” för kocken att få ihop en trerättersmiddag som möjligt utan att vara omöjligt. Gustav Fridolin har ju gått i dagar och funderat på EXAKT vilka ekologiska produkter han vill att ska exponeras för tv-tittarna för att få honom att framstå så kravmärkt det bara går.

För det andra: och nu är vi inne på det här med märkliga kombinationer igen, VAD är det här för programidé egentligen?
Å ena sidan ska den här kocken flänga på och tvinga ihop någonting ätbart av fågelfrön och barnmat.
Å andra sidan ska programledare Anne Lundberg göra “god journalistik” genom att följa Fridolin på jobbet som lärare, på tåget, på skjutbanan och dessutom hinna klämma in “de privata frågorna” om hur han raggade upp sin fru och om stroken hans mamma fick när han var barn.

Vet i vad som hände med ”Här är ditt kylskåp” på 90-talet? Det plockades bort från tablån.
Den jäveln som gick upp till SVT-cheferna och föreslog att programmet skulle ruskas till liv borde ha blivit utskrattad och utkastad. I den ordningen.

Det är väl tisdag i dag, onsdag eller torsdag. Vad vet jag.

Har några funderingar i dag bara:

– Jag ska åka till Kil i morgon. Känner du inte till Kil? Det gjorde inte jag heller! Christian kommer hur som helst därifrån och jag ska träffa hela hans familj och ni vet, man vill ju helst göra ett gott intryck och det är ju inte det enklaste, kanske jag helt enkelt ska åka dit med en kappsäck fylld med pengar och MUTA dem att tycka om mig.

– I går gick jag till jobbet med en så genomskinlig tröja att jag lika gärna kunde ha gått i bara bh. Det var väl ingen som mår sämre av det, hoppas jag, men ska man bjuda på en lättklädd show kanske man kan välja andra, mer passande, ”plattformar” än öppna kontorlandskap.

– Jag träffade Snabba Cash-regissören Daniel Espinosa häromdagen. På något vis började han prata om sin fru, att hon var så fantastisk och vacker och smart och jag sa till honom att jag träffat en kille som också är fantastisk och vacker och smart. ”Gift dig” sa han bara kort. Jag bara ”men herregud, vi har bara varit tillsammans i några månader och gifta sig gör man väl när man…”. ”Det spelar ingen roll, gift dig direkt” sa han. Och så blev det tyst och sedan sa jag ”okej”. Och så var det inte så mycket mer med den diskussionen.