Jag vet inte hur men det uppstod en diskussion kring hippa människor i hemmet i går.

Jag har ju så fruktansvärt dålig koll på vad en hipp människa är. Är man hipp om man har koll på allt som är nytt? Eller hipp bara ett annat ord för ängslig? Vem bestämmer vem som är hipp? Och är en hipster detsamma som en hipp person?

Hipp! Haha, vilket vidrigt ord det är. Det låter som att man är 80 år gammal och försöker svänga sig med något ungdomligt ord, men det går helt fel. Som om att säga ”stålar” om pengar eller ”det suger i kistan” om att vara hungrig.

Christian slog hur som helst fast att vi inte är hippa över huvud taget. Och även om jag aldrig strävat efter att vara det så kändes det jobbigt att få det kastat i ansiktet på det där viset.

– Är vi inte ens lite hippa? försökte jag.

Han: – Nej, vi gillar folköl och färjor.

Happ.

Jag åkte till Åland och firade jul. Här är några bilder från den happeningen.

Framsidorna på finska kvällstidningar är så … märkliga. Vad ÄR detta? Exakt vad är det man ska bli sugen på att köpa?

Jag skottade en jäkla massa snö. Fysiskt arbete fungerar ofta som terapi. Man stänger ute allt annat och bara stretar på.

Mina syskon! Jag har så dåligt samvete över att jag inte träffar dem oftare, det känns som att de plötsligt kommer att vara fullvuxna och bara ”vem är du?”.

Mat. Folk pratar om att de är så trötta på julmat nu efter de här dagarna. Jag tröttnar aldrig på julmat, skulle gärna låta det serveras året om.

Bästa omslagspappret fick jag av Christian. Presenten var också bra, en bok om drömtydning. Kanske jag kan få reda på varför jag eller han är otrogna var och varannan natt.

Vet ni vad jag ska göra i år? Jag ska ta julen med ro.

Jag tror att jag TROTT att jag har tagit julen med ro tidigare, men det har nog varit rent och grisskärt skitsnack. I stället har jag byggt upp förväntningar om att saker ska vara si och så och folk måste vara på rätt humör och framför allt JAG måste vara på ett strålande humör julen igenom trots att jag egentligen inte är så förtjust i högtiden över huvud taget så ska man ändå HÅLLA HUMÖRET UPPE.

Håhåhjaja. Jag ska inleda julfestligheterna med att kolla upp en knöl som jag har haft i armhålan i två månader. Sen tar vi det därifrån.

Jag drömmer sådana mardrömmar nu att jag vaknar tårögd och omskakad. Den här veckan har jag både hunnit drömma att jag varit otrogen och att Christian varit det mot mig. Jag vaknar helt övertygad om att allt verkligen har hänt. Det är med sådan fruktansvärd obehagskänsla jag går upp på morgonen.

Det konstiga är också att jag alltid vet när mardrömmarna kommer. Det är om jag av någon anledning blir väckt under natten och ligger vaken minst 10 minuter innan jag somnar om. Då kommer de jävlarna.

Jag läste att mardrömmar ofta försvinner om man ”finner den underliggande orsaken”. Underliggande orsak! Ja. Det låter ju lätt, i alla fall.

Det finns så mycket skit med flashback, men ibland är det så fruktansvärt ROLIGT också.

Som exemplet här nedan. Sånt här stöter man ju på OFTA. Inget svar utan någon som kommer med pekfingret i vädret och bara ”det här passar inte i den här tråden”. Varför ens gå in och skriva det?

Lustigt är det i alla fall.

I går bestämde vi oss för att det var en festkväll så jag drog på mig en klänning och Chris tog på sig en skjorta och så drack vi bubbel.

Jag har nyligen insett att man får en helt UNIK känsla i kroppen av att dricka bubbel. Det är som att det kvittrar små fåglar i magen och man känner sig fnittrig inne i huvudet.

(Min mamma menar att om man blandar mousserande vin med konjak eller vodka så blir man som drogad).

(Tack för lånet Tobbe!)

Med den här boken äter man en varmrätt av två gratis på några utvalda ställen och vi fick låna den eftersom vi bor alldeles intill Gamla enskede matbod.

Så dit gick vi och jag drack en dry martini före maten vilket jag tycker är väldigt väldigt festligt. Man känner sig som om man är med i en film. Jag och torsk och det var riktigt, riktigt gott. Men bäst var ändå stämningen utanför restaurangen med all julbelysning, finsnö och stillhet. Det var en riktigt fröjd att gå ut och röka!

Sedan, när vi snubblade hemåt fick vi syn på pizzerian och det såg så himla varmt och härligt ut där inne så vi gick dit och drack en öl.

Och så var det med den kvällen.

Fest mitt i veckan är dagens tips.

Det här låter flummigt, jag vet. Men, sen jag började fokusera på det lilla positiva och ta ”en dag i taget” så är det som om jag går med lättare steg.
Det är inte den här känslan av att ständigt cykla i uppförsbacke i treans växel, om ni fattar.
Jag måste bara få dela med mig av det här eftersom jag vet hur det är att må piss och knappt orka ta ett andetag till och nu har jag kämpat med den här ”meditationen” som jag kallar det i drygt en vecka, och det kan ju vara en tillfällighet att jag mått extra bra nu, men det kan ju också vara så att det faktiskt fungerar. Snälla kan inte ni också testa och berätta hur det gick!
Alltså: på morgonen tänker man noga på fem bra saker som ska hända under dagen.
Vissa kollegor som testat klagar på att det är svårt att hitta på fem saker, men det kan vara så jättejättesmå grejer. Till exempel:

Efter jobbet sätter man på musik, dricker en folköl och hackar maten i lugn och ro.

Apropå mat, ät god mat! Då har man åtminstone en härlig grej att se fram emot. Jag har slutit äta äcklig mat. Ni fattar inte hur mycket äcklig mat jag tryckt i mig. Quinoa och bulgur och stenhårda kycklingfileer och äckelpäckel. Nu äter jag färre kolhydrater och så jävla gott jag bara kan.

Att ha på sig ett fint plagg kan vara en grej. En spetströja är ju aldrig fel.

En dag var bra bara för att jag skulle tänka igenom vad jag önskar mig i julklapp och då kom jag på att jag inte alls vill ha en tråkig parfym som jag önskat mig först. Jag vill ha en sån här klocka. Det gjorde mig rätt uppiggad faktiskt.

GUD jag fattar om ni tror att jag blivit manisk här nu eller något, men jag vill bara dela med mig och hjälpa.

(Slutar väl med att jag spärras in för att ”lugnas ner” lagom till nyår…).

Jag fattar inte hur jag orkar. Den senaste månaden har jag varit ute i snitt en, ibland två gånger i veckan på vardagar och after workat eller vad nu folk brukar kalla det.

En after work har ju alla ingredienser för att sluta illa. Du kommer från jobbet, slirar in på en pub eller restaurang, är sliten från jobbdagen, kanske har du sovit dåligt, högst antagligen har du ätit en näringsfattig lunch. Så sitter man där och stälper i sig bärs och det blir bara trevligare och trevligare – så klart – för varje klunk. Plötsligt är det inte vardag längre utan allting är ett drömtillstånd med superintressanta samtal där man skiter i allt som heter 9-17-knegande och rutiner. Man känner sig som Leo Di Caprio i Titanic när han står i fören och skriker ”I’m the king of the world”. Och så köper man en till öl på det.

Sedan kommer man hem, alldeles för sent. Ofta så upprymd att man har svårt att komma till ro.

Och ja. Dagen efter sitter man på jobbet och känner sig så där lagom ofräsch. Inget är drömtillstånd eller superintressanta samtal. Allt är bara stark lysrörsbelysning och surt kaffeautomatskaffe.

Christian har haft en bylinebild i tidningen under ett år som ser ut som om han stegat direkt från lägenhetsefterfest till jobbet. Så har han gått på om att han ska byta bild och jag har legat på en del för han ser … ja. Inte ut så där.

Så nu i helgen tog han en ny bild. Alltså, förvandlingen!?

Man bara: ÅH HERREJÄVLAR. Helt plötsligt är det någon av prinsess-Maddes ex-killar som nästlat sig in på nöjesredaktionen. Maken till tillrättalagd och välkammad ung herre har internatskolgårdarna knappt skådat.

Allvarligt talat: Är det samma människa, eller har någon bytt ut honom under det gångna året?

Och så kan vi ta ett exempel från en kollega som av någon anledning stannat i åldrande.

Det skiljer alltså SJU år mellan de här bilder på Trus. Beundransvärt.

Nu ska jag berätta om det största upphovet till gräl i vår etta i Enskede:

Christian jobbar skift, 15-01.30.

Det innebär att jag som har helgerna lediga hinner träffa honom lördag och söndag före jobbet. Säg att han vaknar 11-12 (han har rätt svårt att sova och brukar somna först vid 04-ish). Det innebär att vi har cirka tre till fyra timmar tillsammans. 

I stället för att vara lugn och harmonisk och njuta till fullo av hans närvaro så får jag fullständig PANIK inombords: okej nu har vi SKITLITE tid, vi måste upp ur sängen, äta frukost på två sekunder så att vi kan sitta kvar vid frukostbordet och ha det trevligt en liten stund, och sedan måste vi kasta ner träningskläder och stressa i väg till gymmet. Alternativt om vi inte ska träna, köpa frukost för att kunna hetsäta eländet och försöka klämma in något avsnitt, gärna två, av någon serie samtidigt som jag håller på att få magsår för att vi SKA HINNA med allting.

Mina KRAV på allt som ska klämmas in på de här futtiga timmarna, gör mig irriterad och frånvarande och allt annat är kärleksfull.

HAHAHA! Fattar ni vad sjukt? Jag kämpar för att allt ska vara perfekt så till den milda grad att allt blir pannkaka.

Idioti, är det ju. Fullständig idioti.