Kan här och nu meddela att jag börjat meditera. Eller meditation och meditation, positivt tänkade i sängen kanske man snarare kan kalla det. Hela två dagar har jag lyckats hålla fast vid den här fixidén!

Så här gör jag:

Går upp på morgonen, äter frukost, borstar tänder, lägger på några stänk puder. Sedan går jag tillbaka till sängen där Christian ligger och sover (givetvis en stor del av behållningen i det hela) och så ligger jag där i fem minuter och tänker på fem bra saker som ska hända under dagen. I dag tänkte jag till exempel på:

– Att jag ska lyssna på Alex och Sigges nya podcast på väg till jobbet.

– Att jag har väldigt god lunchmat med mig.

– Att jag ska försöka skriva en så bra krönika som möjligt i dag.

– Att jag ska träffa Malin i kväll.

– Att vi ska gå ut och äta och man får dricka rödvin!

Kan meddela att detta har fått mig på bra humör två av två dagar! Testa!

Ni måste gå in och kolla det här bildspelet med världens fulaste skivomslag. Bilder och text signerat vår FANTASTISKA webbredaktör Olle Kvarnsmyr, bara det borgar för kvalitet (alla minns väl bildspelet med de legendariska bildtexterna om gymhunken Gustav Pettersson?).

Så här ligger det till. Vi sitter ju i ett sånt här 2000-taligt öppet kontorslandskap här på jobbet. Vid vårt reporterbord är vi som mest sex personer som sitter och tjattrar, pratar i telefon, pratar med nån chef. Ni vet. Ingen dröm för någon med lätta koncentrationssvårigheter som jag.

”VAD ÄR DET SOM HAR HÄNT!?!” Har jag tänkt och slitit mitt stackars folieslingade hår, ”varför har jag fått sådana fruktansvärda problem med att koncentrera mig?”. Kontorslandskapsproblematiken.

Grejen är den att jag helst skulle vilja sitta i ett kalt rum utan någon som helst diskration för att vara i optimalt jobbmode.

Jag har ett vagt minne av att jag kunde koncentrera mig förr. Och nu har jag knäckt nöten (eller skalat nöten eller vad man nu säger)! Jag hade sådana där öronproppar som man trycker in halvvägs in i hjärnan! Det stängde ute allt ljud. Det var som att sitta i ett vacuum. Malin var helt galen medan hon fortfarande jobbade mitt emot mig för jag gick aldrig att få kontakt med.

Mycket nöjd över att jag insett det här. Nu ska jag stega i väg och köpa ett stycke hjärnproppar efter jobbet!

Om jag fick välja en författare jag skulle vilja skriva som vore det Marian Keyes. Jag tycker att hon är HELT fantastisk.

Nu har jag börjat läsa på mer om henne som person. Jag visste att hon var före detta alkoholist, men jag hade ingen aning om att hon kämpat mot en svår depression de senaste åren. Vidare läser jag, i en text hon själv skriver om ämnet, att hon ”alltid kämpat med melankoli och hopplöshet”.

Jag känner mig så jävla träffad.

Det spelar ingen roll hur bra jag har det, som nu!, jag har det SÅ JÄVLA BRA. Men det frångår inte det faktum att jag i går satt på jobbet och kände hur den här totala meningslösheten föll över mig. Allt blir svart. Och det behöver inte betyda att jag är deprimerad just nu, det tror jag inte att jag är, i så fall får man klassificera mig med någon slags var-fjärde-dag-depression. Nej, jag kämpar bara mot hopplösheten.

Ibland hjälper små knep. Jag går till gymmet, det känns bättre. Jag ställer mig i duschen och tänker på ingenting. Jag ringer eller smsar någon vän, oftast Malin.

Om jag tänker så här känns det lite enklare: vissa människor har det så här motsträvigt som jag har det. Kanske får jag ha det så här hela livet, kanske inte.

Men om jag tänker på någonting Sylvia Vrethammar sa häromveckan när jag intervjuade henne så känns allt en aning enklare:

Bara för att det känns eländigt just nu behöver det inte vara det om tio minuter.

Jag har fått önskemål om en update på min nygamla hudvårdsrutin oil cleansing method (vilket innebär att man blandar, i mitt fall, mandelolja och ricinolja och tvättar ansiktet med).

Nu har det väl gått ungefär en månad och ja. Jag vette fan alltså. Vi kan säga så här: det har inte skett något mirakel. På en meters avstånd ser det bra ut. Jag är liksom lugn i hyn och får inte några värre utbrott, alls. Men står man nära och inspekterar så är det ungefär lika illa som vanligt.

Hur som helst kommer jag att fortsätta till jag får någon annan fixidé.

Det här kostar 120 spänn och ger samma resultat som när jag kittat mig med dermalogicaprylar för över 2000 spänn. Dessutom känns det vettigare att använda naturliga oljor än överprissatta kemikalier i fula förpackningar.

Det finns ett tillstånd av förfall då man inte alls är medveten om förfallet.

En fulsvacka.

Det krävs en förändring av något slag för att man ska inse hur illa det är.

En sådan förändring kan till exempel vara att man går och klipper sig och helt plötsligt inser man att man gått med flottigt, risigt, ojämnt färgat hår i över två månader och liksom bara förbisett hur illa det faktiskt varit.

En förändring kan också vara att man köper ett nytt plagg som får en att steppa upp lite när det kommer till klädstilen, vilket får en att inse att man gått klädd i urtvättade noppiga koftor och jeans som är så nötta att de börjat ludda.

Jag minns att jag hade en sådan period i gymnasiet när jag verkligen tappade ALLT. Jag hasade runt i mjukisbyxor, yllesockor, vindjacka och snowjoggers.

Och vet ni vad det värsta är? Det värsta är att jag anar att jag befinner mig i en sådana där fulsvacka just nu.

Haha, pratade med min kompis Johanna i måndags. Frågade om hon börjat kolla på Gossip girl än, jag har börjat plöja och är helt fast.

Hon menade att hon måste vänta till efter jul, för när hon väl börjar kolla på en serie så isolerar hon sig totalt från omvärlden. Alltså totalt.

Man måste ju älska sånt. Harmlösa missbruk, som när jag blev beroende av mobilspelet snake och jag var tvungen att gå hem tidigare från skolan för att spela. Missade flera av dagens måltider. Försakade vänner.

Vad trodde man egentligen? ”Åh om jag övar tillräckligt kommer jag att lyckas fylla hela rutan med ormen och sen …” SEN VADÅ?

Sen sitter man där och inser att man lagt 400 träningstimmar på snake och bara: jaha.

Säga vad man vill om Tom Cruise, han må vara en ärkestolle, en renrasig blådåre. Mycket tyder på det. MEN han är nutidens bästa skådespelare och han är så charmig att man baxnar. Därför har jag listat sju av hans bästa moviemoments.

Vattenfallshångel från Cocktail. Låten! Tom Cruise backslick! Hånglet vid elden på slutet! Gud, så mycket kärlek att det kan få vilken bitter jävel som helst att registrera sig på match.com.

Dansscenen från Risky Business. Alltså!? Gud vad jag fick sådana här utspel när jag var yngre! Hoppade i soffor och gled längs vardagsrumsgolv och dansade med mina dvärgkaniner (så anmäl mig för vanvård då!).

Okej, den här videon har jag sett så många gånger att den borde vara alldeles utnött och sprakig på Youtube. Alltid lika bra.

Det här är ju drömmen!? Spexiga bartenders och en ”konsertpublik” som är helt bananas. Mycket ledsen för att jag aldrig fått uppleva någonting liknande i verkligheten 🙁

Jag är väl inte så där överdrivet förtjust i sexscener. Men den här är så VÄRDIG. Sexscenernas sexscen. Sedan dess gick det bara utför.

”You had me at hello”.

”SHOW ME THE MONEY”! Fatta vad man vill göra så här ibland, bara sitta och vråla på kontoret.

Den här härliga människan och jag har förlovat oss! I lördags kväll. Precis som med allting annat sedan vi träffades så känns det helt naturligt. Det är bara självklart att det ska vara vi. Och det känns rätt fint nu att den här bloggen skildrat allt från uppbrott till singelliv till förlovning.

Så här gick vår dag till:

Vi började dagen med kalkonbacon och ägg. Nu är inte det här våra kalkonbacon och ägg eftersom jag aldrig fotade dem, men de här får fungera som genrebild.

Sedan gick vi till Clarion Skanstulls hotellbar för en relationskickoff. Jag fick flera frågor på twitter om vad en relationskickoff är, så det kanske är på sin plats att reda ut det. Christian intervjuade Charlie Söderberg (från Lyxfällan och Plus) för ett tag sedan om ett och annat, och då tipsade han om hur man ska få tre dagars arbetsvecka. Ett av tipsen var att åka på en kickoff med familjen och dra upp riktlinjer för framtiden. Så det gjorde vi. Vi spånade mest kring ett roligt projekt vi skulle vilja göra någon gång framöver. Två, tre timmar satt vi där och drack cava och bloody mary.

Christian älskar tequila och håller på att förvandlas till någon slags kännare. Här har han fått tag på en riktig dyrgrip till kvällens festligheter.

Sedan åkte vi hem och förlovade oss! Satt hemma på soffan och var lätt nervösa och skrattiga och frågade varandra om vi ville gifta oss. Och det ville vi!

Sedan åt vi en brakmiddag. Rökta räkor och aioli. Oxfilé, grönpepparsås och sparris. Hallonpannacotta till efterrätt. (Ja, vi har granen på bordet).

Och så hörde vi av oss till föräldrar och några vänner och berättade nyheten. På något vis var det nervigt att berätta för mamma. Som om man gjort någonting dumt man måste erkänna, men hon blev väldigt väldigt glad. Christians föräldrar också. Ja det var himla glatt från alla håll och kanter, både från Värmland och Åland. Vilket så klart gjorde oss ännu mer glada.

Sedan tvåmannafestade vi till halv fem på morgonen. ”Man får vara uppe hur länge man vill när man har förlovat sig” sa Christian, men vid halv fem när ögonen gick i kors och vi roat oss med att analysera tre versioner av prins Daniels tal så var vi ändå tvungna att gå och lägga oss.

Även om man hade önskat att den här dagen aldrig hade tagit slut.

Jag har alltid velat tatuera mig men aldrig riktigt fattat vad det är jag vill göra så det har inte blivit så mycket me’et. Men nu kom min vän och fd kollega Madde till skott och gjorde en väldigt fin tatuering på Söder i Stockholm varpå jag blev väldigt peppad. Och nu vill jag göra både ett och annat, dels ett ankare snarlikt det ovan.

Dels en lite mer 80-talig, hej-jag-har-varit-på-chartersemester-och-valt-det-vackraste-motivet, fåglar i solnedgång. Det här är min egen eminenta skiss. Eh, ja. Den ska väl inte se ut riktigt så här.

Jag går ju mot blondare tider och i går kom jag ytterligare ett steg på vägen hos frisörn. Nu vet jag faktiskt inte om jag vill ha det så värst mycket ljusare. Det kanske räcker så här. Nånstans måste man ju sätta GRÄNSER vet ni.

Det syns lite dåligt på den här bilden, men jag har lyckats LURA vintern. I stället för att dra på mig, två tre strumpbyxor på morgnarna har jag rotat fram ett par gamla benvärmare som jag drar upp till låren och sedan drar av mig när jag kommer till jobbet. Jag känner mig som ett GENI som kom på det här.

Jag ser att Alex Schulman dissar Pugh i sin lista i dag i Nöjesbladet och jag blir alldeles förskräckt. Pugh känns så skör, han får inte läsa det här, jag tror att han skulle bli väldigt ledsen. Det får inte hända! Skydda Pugh från Aftonbladet i dag!