Svartsjuka alltså. Det dyker upp en del mycket vidriga känslor i bakvattnet av att känna starkt för någon.

Jag minns i somras när vi satt på verandan, Christian och jag. Solen inte bara sken, det stekte, man tror att det översta skiktet av svett och hud ska börja koka. Vi hade hängt några dagar jag och han, vid stugan vid havet, och de första dagarna när man kopplar bort omvärlden för att göra i princip ingenting brukar vara knepiga. Jag tycker det i alla fall. Man är lättretlig och har svårt att komma ner i varv, och har man då en annan människa omkring sig är det så lätt att ta ut sin irritation på den andra. Man är en mästare på att skapa ett tajfs från scratch.

Hur som helst, jag frågade honom när vi satt där om han varit svartsjuk och han svarade att det har han väl varit. Sedan frågade han mig samma sak och där, för några sekunder tvekade jag, för det är så enkelt att bara säga ”nej, varför skulle jag ha varit det?”, gå vidare med huvudet högst och framstå som en bra och vettig människa (”svartsjuk, va? Vem? Jag? Nej, nej!”). Svartsjuka är fult. Man vill inte vara det. Man vill inte gå omkring och misstänka sin parter för att han eller hon ska vara mer intresserad av någon annan.

Men det är klart jag att jag hade varit svartsjuk. Och jag tänkte: det är lika bra att lägga korten på bordet, berätta vad jag känt och när.

Jisses! Vad långt inne det satt! Jag tror jag höll på och stakade mig och snubblade på orden, och formulerade 76 tänkbara meningar i huvudet innan jag hävde ur mig sanningen.

Det konstigaste av allt var att när allt var sagt, när orden var ute från munnen, då kändes det så futtigt. Rent ut sagt patetiskt.

Men vet ni? Efter det blev det faktiskt lättare. Det är klart att jag fortfarande är svartsjuk, det är alla varmblodiga varelser, men det är liksom mycket enklare att hantera de här känslorna när de är utanför kroppen än när de växer sig till stora monster inuti. 

Det här vädret är ju bara till för en sak = stanna kvar i sängen och gynna ”Efter tio med Malous” tittarsiffror.

Förövrigt så skänker jag en tanke på alla som försöker få ihop ”livspusslet” i dessa dagar. Fy fan, jag har tillräckligt med att bylsa på mig själv alla kläder och forsla mig till jobbet. Kan bara tänka mig hur det är med ett knippe ungar och eventuellt någon långhårig golden retriver som ska ut och rastas 🙁 Styrkekram!!!

Det finns ett företag som heter Sportamore, de säljer träningskläder på nätet och i somras beställde jag ett par svarta träningstajts (använder bara svarta träningstajts). Allt gott så, förutom att sömmarna på tajtsen inte var de allra bästa men sånt kan jag ha överseende med. Jag kan däremot INTE ha överseende med de här obehagliga, stalkkundmejlen de envisas med att skicka. Det dimper ner ett i månaden ungefär, alltid lika insmickrande.

Man bara: SLUTA låtsas att ni känner mig. Jag är en FRI människa. Låt mig vara.

Irriterad och nästintill folkilsken i dag.

Men sånt här lättar ju alltid upp en måndag förstås.

George Bush äter kattunge. Nomnomnom.

:)))

Så sant.

Lika rolig varje gång.

Och den här, tröttnar aldrig!

Mammade mmsade en bild i fredags kväll.

Det är en bild som jag fick som en skämtsam studentpresent av en kompis. Det finns få bilder från just den här tiden och jag förtränger lätt hur illa det var. Jag är väl typ 13, 14 och har någon slags svart läppstift (?) och det där blekta håret alltså..

Herregud, stackars vilsna människa, tänker jag bara.

I lördags var det då lillajulfirande. Christian hade ju ingen susning om vad han gav sig in på så jag hade princip kunnat hitta på vad som helst (”och nu ska vi rensa alla avlopp i lägenheten, det är tradition”).

Men jag lyckades undvika alltför mycket lögner.

I stället gick vi på julmarknad i Gamla stan. FY FAN, säger jag bara. 40 000 människor som halkade omkring bland en länga rödmålade baracker där det såldes granriskransar till överpris. Behöver jag tillägga att Peter Jöback skrålade över hela torget? Inget fel på Peter Jöback och hans julsånger men det känns så TYPISKT att det SKA spelas Peter Jöback på sådana här ”event”, det faktum att det spelas Peter Jöback har inte ens föregått av någon diskussion, det bara är så. Punkt slut.

Jaja. Sedan gick vi hem och påbörjade middagen.

Det blev: lammkorv, köttbullar, griljerad kalkon och broccoligratäng.

Chris äter av någon diffus anledning inte gris, därav julskinkesubstitutet.

Och jag släpade in lillajulgranen till köksbordet så att den inte skulle känna sig utanför.

Sedan satt vi uppe till 03 på natten och youtubade allt från Roger Pontare till Lil Wayne. Och jag tänker på alla relationer där man skulle tråkas ut till döds av att sitta och uggla med varandra en hel helg, jag har varit där själv och jag lider bara av tanken, men man har alltid ett val här i livet.

Tänk på det.

Det blev ju som det blev den här veckan, ett never ending-soffliggande.

Det är konstigt, och löjligt, hur dåligt samvete man får när man inte går till jobbet. Som att man är oumbärlig, som att Aftonbladets nöjesredaktions framfart skulle stoppas för att jag inte råkar sitta där och mumla vid min dator. Vet ni vad det här är? Det är att ta sig själv på för stort allvar. Om jag faller pladask framför en bil och inte på en toalett nästa gång och DÖR – då kommer allt ändå att gå vidare, jobbmässigt. Alla sidor kommer att fyllas i tidningen, sajten kommer att matas med nöjesnyheter.

Det är kanske deppigt och lite jobbigt att inse – MEN SÅ ÄR DET!

Vart jag ville komma, och jag vette fan hur jag ska få in det här på ett naturligt sätt här nu, var att jag gjorde två längre intervjuer förra veckan som jag tänkte tipsa om att ni kan läsa om ni vill.

Den ena med Sebbe Stakset från Kartellen. Sebbe är 26, har suttit inne i fem år men tagit sig tillbaka.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/article15831602.ab

Den andra är med Sylvia Vrethammar. Hon ÄR inte så förvirrad hon verkar på tv, hon är en insiktsfull och intelligent kvinna som här pratar om att se sina familjemedlemmar dö och att hitta den stora kärleken. Läs det här så fattar ni. Artikeln är plusinlåst, men plus kan ni ju unna er, åtminstone testa en vecka för 1 krona, tycker jag.

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/article15831614.ab?teaser=true

På lördag är det lillajul! Lillajul, vad är lillajul, kanske du tänker. Lillajul är en tradition som du med intresse kan fördjupa dig i i det här blogginlägget från ifjol.

Mamma smsade att hon köpt en lillajulgran här i början på veckan och den var så fin att jag kände att vi inte kan vara sämre här i Enskede.

Mammas gran. Lite mer stilren, om man säger så.

Jag gick loss helt på vår gran från torget i Farsta. Julgransdekorationerna är mina smycken: örhängen, halsband och armband. Och en torkad ros som stjärna!

Christian, förstagångsfiraren, verkar lite brydd över det här med att lillajul är lite löst i kanterna, alla firar ju liksom på sitt vis, precis som folk gör på valborg och midsommar.

Jag förklarar att huvudsaken för mig är granen, lillajulklapparna och glöggen. Sen får man gå helt bananas om man vill! Kanske titta på något med Adam Sandler! Kanske lyssna på gangstarap! Äta kalkon!

Efter fyra dagars sjukfrånvaro från blogg och jobb och tja, verkligheten är jag tillbaka.

Vad har hänt?

Min mamma väste åt mig per telefon att det här ”kanske lämpar sig för allmänheten”, men jag har väl aldrig dragit mig för att berätta någonting förut så (insert stämningshöjande musik) följande har hänt: i lördags kväll var jag hemma hos Malin och hade det härligt, jag drack rödvin och whiskey (för mycket) varefter vi gick vidare till en bar. Där anser Malin att jag är för ”rund under fötterna” och ringer en taxi. Jag tar mig hem, men faller i golvet på toaletten, slår huvet rejält och får en hjärnskakning. Haha alltså, tragiken! Komiken! Hur som helst, huvudvärken och illamåendet som följer är inte att leka med.

Sååå, detta, och väldigt mycket Gossip girl, är alltså vad jag ägnat de senaste fem dagarna åt.

Skratta eller gråt.

I den här stan så är man übergirig om man önskar sig ett skilt sovrum. En tvåa kostar en miljard, typ, och man hör skräckhistorier om par som trängt ihop sig på 24 kvadrat i fem år.

Jag ska väl egentligen JUBLA över att vi får bo på ”luftiga” 40 kvadrat men jag kan inte låta bli att önska mig ett sovrum.

För hade jag ett sovrum skulle jag kunna tapetsera och heltapetserade rum är något av det vackraste jag vet. Kolla bara!

AHHHH! TAAAAAAPEEEEET! Måste ha tapet.