Det damp nyss ner ett pressmeddelande i inkorgen om att Sara Varga är nytt ansikte utåt för nån ansiktssmörja (samma hudrengöringsföretag som även Jessica Simpson frontat i diverse tv-shopreklamer).

Jag noterar hennes citat med förtjusning:

– Jag vet hur jobbigt det är att ha finnar. När jag var yngre brottades jag med den dåliga självkänsla som finnarna gav och jag letade desperat efter produkter som kunde hjälpa mig. Till sist blev jag rekommenderad Proactivs trestegsprogram och har sedan dess varit finnfri. Nu använder jag Proactivs produkter i förebyggande syfte, och fokuserar helhjärtat på musiken och min nya skiva som precis släppts, säger Sara Varga.

Alltså: Förr brukade Varga fokusera på finnar.

Nu: Musiken.

Gott att veta. Om jag börjar använda den här mirakelprodukten kanske jag också ÄNTLIGEN kan börja TÄNKA på någonting annat än mina finnar. Exempelvis jobbet och familjen som jag försummat i alla dessa år då jag BARA kunnat koncentrera mig på mina finnar.

När jag kom till min alldeles underbara psykiater för första gången för drygt fyra år sedan så konstaterade han att jag hade en livskris. Den här krisen hade lett till en depression.

Depression fattade jag ju. Det var det som gjorde att jag grät och kände mig tom om vartannat. Depressionen gjorde att jag knappt orkade ta mig in i duschen eller utanför dörren.

Livskris däremot, fattade jag aldrig riktigt. Och det är först nu som har jag börjat fundera och läsa på om livskriser. Jag har förstått att de kan infinna sig i övergången från tonår till vuxenliv, som för mig.

Men jag kan också tänka att jag är en person som lätt hamnar i det här tillstånd. Jag har ofta känslan av att jag vill någonstans, känslan är väldigt stark, men jag vet inte vart.

Vill jag fortsätta bo i Stockholm? Borde vi köpa en större lägenhet här? Eller är det så, om jag känner riktigt noga efter att jag inte trivs i en storstad? Borde jag testa på att bo någon helt annanstans för att se om det känns bättre där?

Vad vill jag EGENTLIGEN? är frågan och jag har ofta känslan av att min vilja finns där någonstans, rätt långt inne, men det är sånt sus och dus runt omkring som gör att jag inte kommer i kontakt med den.

Och det här gör mig väldigt, väldigt förvirrad.

Alltså: jag minns så tydligt hur det var när jag var 12 och var övertygad om aldrig någonsin någon skulle tycka om mig.

Jag skulle aldrig hångla och absolut aldrig bli ihop.

Vad stark den känslan var.

Alla andra var ihop, låg i kuddrum på ungdomsgården och rumlade runt och höll händer på skolgården och allt fan vad det nu var.

Minns så stark när en kompis till mig stod mitt på skolgården och hånglade öppet med sin kille när vi gick i sexan. Det ringde in och de stod liksom mitt i HORDERNA av ungar och sliskade mig.

Sedan KAN ju mitt okyssta jag ha någonting med att göra jag var en tönt som hade blå sidenskor och satt på skoldiscon och koncentrerade mig på om jag skulle köpa grönt eller rött godis. Ja, så kan det vara.

Jag är väldigt uppspelt i dag, och det beror inte på att jag ska slita ut en visdomstand i morgon utan att Christian och jag har startat ett roligt projekt tillsammans! Det är en blogg, med video, bilder och text, som går ut på att vi besöker olika kvarterskrogar (så kallade sunkhak) i stan.

Kvartersresan heter bloggen.

Här får jag utlopp för mitt nyvunna intresse för videoredigering medan Christian skriver texterna om upplevelsen. Ja, det känns lite meta att sitta här på en blogg och förklara om vad en annan blogg handlar om så ni kan ju gå in HÄR och kika vettja!

Jag är hemma och är sjuk.

Och det måste sägas, jag har haft mina allra mest långtråkiga stunder under påverkan av ipren dylika tabletter.

Så här är det: sjukdomstillståndet kan jag ta på något sätt. Då ligger man och försöker tillfriskna. Så ibland får man för sig att ta en smärtstillande febernedsättande tablett och vad händer? Jo, man känner sig typ frisk. Dåsig och dan, men ändå så pass alert att man inte orkar ligga blixtstilla i sängen och stirra på netflix. Och det är då man inser hur tråkigt det är. För du kan inte göra någonting. Det kliar i hela kroppen men det enda du kan göra är att fortsätta ligga i sängen och stirra på netflix, för egentligen är du ju sjuk. Det är bara det att ett piller har gjort så att du inte känner dig så sjuk just nu.

Och med det här vill jag ha sagt att det är rätt tråkigt just nu.

I går kväll ”läste jag ut” boken ”Sju gyllene regler för ett lyckat äktenskap”. Jag skriver ”läste ut” för jag har glidit runt rätt rejält i boken och hoppat över stora delar där forskaren/författaren inte gör annat än att konstatera uppenbara saker som att man ska ta sig tid för närhet och så vidare.

Den här snubben, John Gottham, påstår att han kan lyssna på ett par i 3 minuter och därefter avgöra om de kommer att skilja sig eller inte.

Hur fan gör han det, undrar man förstås.

Jo, det handlar tydligen inte om att man bråkar eller vad man bråkar om utan HUR man bråkar. Hur ilsken och frustrerad man än är så måste bråket också få ett värdigt avslut, varifrån man kan gå vidare i sina liv och känna att man har fått ventilera klart.

Jag ska ta ett exempel från i lördags som är rätt förnedrande för mig själv, men skit samma, det är ett exempel (om än futtigt) på hur man kan använda Gotthams tänk på riktigt.

Christian och jag skulle gå ut på kvällen. Jag hittade inte några kläder som passade, rätt klassisk grej som gjorde att jag fick en rejäl dipp i självkänslan. En massa känslor sköljde över mig, jag kände mig ful, värdelös, tråkig, knappt värd att gå ut och vara någons sällskap en lördagskväll.

Men jag valde att hålla de här känslorna inom mig.

Det gick … så där.

Allt brast när jag satte på mig en ny jacka och märkte till min stora fasa att Christian inte hade några planer på att kommentera den över huvud taget!

Jag gick till attack direkt: – Du tänker inte säga någonting om min jacka?

Han känner sig påflugen, förstås, för honom kommer ju det här från ingenstans!

Grejen är ju att allt jag egentligen vill här är ju att han ska säga att jag är fin, att jag duger. Jag vill ha en kram och gå ut och ha kul.

Men det uppfattar ju inte Christian, han befinner sig under plötslig attack och måste försvara sig (”det handlar bara om en jacka, vad är problemet? Vad ÄR det med dig?”).

Här är det så lätt, tycker jag, att bara ge upp. Säga: ”vi skiter i allt. Jag skiter i allt i alla fall. Gå ut om du har lust men jag stannar hemma.”

För att sedan sätta sig tyst och tjura (och kanske vänta på att bli ÖVERTALAD om att komma med ut, kanske följa med ändå, för det är ju det man innerst inne vill, men med dåliga känslor i kroppen).

Den här gången valde jag en annan väg, jag förklarade hur jag hade känt, att det inte bara handlade om jackan utan att jag i säkert två timmar gått omkring och känt mig totalt värdelös. Det här är ju förstås mer lätt förståeligt än att jag bara går till vildsint attack om någon gammal jacka (som jag dessutom köpt på second hand i Götgatsbacken för 100 spänn så det var inte direkt som om den såg splitterny ut).

Nu klarnade alltihop och vi kunde ta oss ur bråket! Vi kunde skratta åt det och gå ut och ha roligt i stället. Och jisses, den är fantastisk den här känslan, att ha tagit sig ur ett bråk med värdighet i behåll!

Rekommenderas starkt!

När folk pratar om träningsinspiration syftar de oftast på bilder likt den ovan och diverse ”före/efter”-bilder på folk som ätit och tränat rätt (som säger saker som ”de är bara att göra”, ”det finns inga ursäkter”).

Grejen är att jag kan stirra på sånt här på bloggar, twitter och alla möjliga olika kanaler men jag känner liksom inte ”åh nu vill jag ta den där extra promenaden” eller ”nu ska jag släpa mig till gymmet trots att jag bara sov fyra timmar i natt”.

Jag känner ingenting.

Träningsinspirationen är bara något flyktigt som typ … sommarkatter.

Därför blev jag nu väldigt uppspelt när jag läste att man alltså kan hypnotisera sig i form! Att jag inte tänkt på det? Här har man lagt pengar på någon personlig tränare!?

Full Biebermania här på jobbet. Det är väl ungefär sisådär 67 reportrar och 43 fotografer som jobbar med detta nu! Helt galet.

Dagens bästa är ändå: det är fullt kaos utanför Grand hotel, fansen svimmar hit och dit.

Då går Tommy Körberg förbi. Någon pappa ropar:

– Där går den riktiga stjärnan!

Jag knåpar och trixar med mina små videos! I helgen ska jag filma ett besök på krogen Myrans i Svedmyra! Återkommer med resultat!

Här kommer ytterligare en liten historia från påsken på Åland.

Något som är störigt är dock att en liten bit av fönstret ”försvinner” när jag lägger upp det här. Jag har försökt mejla ansvariga kring Aftonbladets bloggverktyg, men det verkar som att de väljer att ignorera mina problem. Är man intresserad av att se klippet så som det ska se ut kan man göra det via den här länken till Youtube.

Ja. Jag är ju inte gift än, men det kan ju aldrig skada att förbereda sig. Så därför slet jag åt mig den här boken direkt när jag hittade den på loppis.

Det är alltså en forskare som i alla fall hävdar att han är den enda som grundligt studerat gifta par och därmed utrönt vad det är som avgör om ett äktenskap är lyckligt eller inte. Utifrån detta har han då kommit fram till sju ”regler”.

Jag har bara hunnit till första regeln och den verkar väl … rätt vettig. Då ska man alltså se till att ha en kärlekskarta. Vad är en kärlekskarta, undrar du förstås?

En kärlekskarta är alla saker du vet om din partner. Ju fler desto bättre. Känns ju inte direkt som raketfysik, men faktum är ju att man i början av en relation ställer 10000 frågor och suger i sig varenda litet informationskorn om den andra, men det där ebbar ju lätt ut. Man glömmer, kanske slutar man bry sig.

Så när någon frågar dig vad din partner önskar allra mest i livet eller vad han eller hon oroar sig över har man inte en susning.

Ja, ni kan ju läsa boken. Eller en väldigt komprimerad version med reglerna här.