Ibland behöver man lite distans till saker för att kunna skriva om dem.

Som det här som hände för nån vecka sedan.

Jag hade varit på en hemmafest hos en nyhetsreporter och vi var ett helt gäng som släntrade vidare till någon hotellbar på Söder. Bland de här människorna finns det en kille som, ja han är bra. Jag gillar honom bara. Ok, jag går in på toaletten och råkar hitta ett gäng röda rosor som ligger där på handfatet helt ensamma – det är säkert tio stycken! Jag tar dem med mig och min första tanke är att ge dem till nyhetschefen Ulrika Sjöblom eftersom hon nyss fyllt år, men sedan ångrar jag mig. Jag ger dem ju så klart till den här killen, så får han veta vilken bra människa jag tycker att han är, fan, bra idé, tänker jag, stegar fram till honom – sträcker fram buketten.

Alltså.

Fattar ni hur FEL det här skulle kunna tas? Som om jag gått till Hötorget efter jobbet, trampat runt bland krossade plommon, körsbärsrester och skrikande försäljare och KÖPT de här blommorna. Tio stycken! Gått på hemmafest hos nyhetsreporter – haft rosorna i någon jävla kasse under kvällen och sen bara – surprise!!!11 Till nån kille som jag bara träffat några gånger.

Nu tog han det ändå rätt bra. Utåt sett. Sen vette fan vad han tänkte om mig, men det ligger ju nära till hands att tro att han undrade vad i helvete jag höll på med.

Och vilket dårhus som släppt ut mig i förtid.

Ungefär så här var Åland.

Jag sprang upp till min gamla tidningsredaktion, Ålandstidningen, för att kolla att de sköter sig. Fick tag på en tidning och fick bevis på att ja, de har allt under kontroll.

Jag träffade Challe Högback. Han är en LEGENDARISK journalist som jobbade tillsammans med Filip och Fredrik på Café ner det begav sig. Nu har han slutat skriva för många år sedan, men han är fortfarande en grym människa.

Jag hann knappt komma in till Anna innan hon bestämt sa ”LUGG”. Så nu har jag en lugg att svära över.

Kajsa (till höger) bjöd på en spontan hemmafest och det dracks vin som om det vore vatten och Linda (till vänster) var också där. Fina Kajsa och Linda. För nåt år sedan var vi till Thailand ihop. Då hände den här eländiga hångelincidenten med tandlös man.

Niccus dansade.

Sedan, ute i vimlet träffade jag Fanny. Fanny och jag har inte hängt på några år, förut hängde vi för att våra pojkvänner var polare. Men när jag träffade henne nu och var full och kärleksfull kom jag på hur mycket jag SAKNAT henne. Jag klängde på henne och kramades och la ut min OERHÖRDA SAKNAD i text och höll på. Hennes kille bara ”eh, okej”.

I dag har jag främst koncentrerat mig på att andas, i går var jag vrålfull. Ålandsfull. Ni skulle ha sett, eller det skulle ni verkligen inte för det var ingen vacker syn. Träffade så mycket människor och ÄLSKADE dem så jävla mycket. Kramade allt som kom i min väg! Sedan låg jag med en 54-årig lastbilschaufför för att vara snäll. Haha, nej.

Blev tvungen att kasta mig på färjan eftersom Aftonbladets nöjesredaktion tydligen inte klarar sig en fredag utan min närvaro.

Fan, människor som ”kryssar” med Ålandsbåt alltså. 

Pensionärer som RAMLAR hela tiden?!? Nu var det någon lätt bufféberusad gubbe som föll handlöst i bussen. Folk bara ”oj, han där har visst fått sig en för mycket”. Han var ungefär 95 år gammal. FÅR man ens dricka alkohol vid så hög ålder?

Pratglada muppar på bussen som aldrig träffats förut som bara inleder en diskussion med första bästa tjomme och pratar meninglösheter i en och en halv timme. Typ ”Jag gillar lax jag, det är gott. Speciellt varmrökt, men gravad kan ju vara fint på knäckebröd kring julen. Jag kom på det för nåt år sen faktiskt, att det är gott på knäckebröd, jag tycker du ska testa det någon gång faktiskt”. ALLTSÅ?? Man vill bara svänga sig om och be dem hålla käften för den där diskussionen FINNS egentligen inte. Det är bara pratande för pratandes jävla skull. Slöseri med käkmuskulatur osv.

Jeansgubbar och hårspraystanter som är uppenbart packade men går i taxfreen och ”spelar” nyktra. Som jag gjorde för mamma när jag kom hem på nätterna när jag var 15!!! Man ser hur de skärper sig, försöker fokusera blicken och samtidigt som de har fullt upp med att inte gå vingligt fy fan. Fattar de inte att jägermeisterstanken avslöjar dem på 7000 meters avstånd? Och nej, det hjälper inte med en Vicks.

I går kväll. Jag gjorde exakt den grejen som för två somrar sedan blev en nedåtgående spiral och slutade med depression och pyskologbesök efter psykologbesök och lyckopiller och hej och hå. Jag drack och vaknade med ett ryck och undrade vad fan som hänt. Vad jag gjort mot mig själv den här gången. Det slutade med att jag tappade all självrespekt och till slut var jag bara en människospillra som satt på en strand med kläderna på och skakade i solskenet.

Skillnaden är att jag inte har ångest numer.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt.

Kul hade jag i alla fall. I går alltså.

Det här är Ulrika Sjöblom, min chef.

Jag: Jag ska till Åland och måste hinna med en buss som går 17. Är det okej att jag går 15 minuter tidigare?

Ulrika: 15 minuter …

Jag: Ja, jag kan ju skynda mig så hinner jag på 10.

Ulrika: Hmm… låt mig tänka lite. Nej.

Allvarligt talat. Hur mycket av det man stått och skrikit när man varit ute har någon lyssnat på? Hur mycket av det är inte bara folk som nickat och bara ”precis” när allt man egentligen sagt bara dränkts i musik och skrattade grabbgäng. Alltså jag hör aldrig vad någon säger när jag står i en bar. Har i och för sig varit lite hörselskadad. Jobbigt om man kommer på typ aidsbotemedel och berättar det för någon. Personen hör inget. Och själv är man så packad att man inte minns det dagen efter 🙁

Efter fjolårets SUPERsuccé ordnades det ännu en Sofis Mode-resa till New York. Jag kan inte gå i god för om den pågår just nu eller om den just har avklarats – säkert finns det någon app där man kan se den här gruppen av människor förflytta sig mellan klädbutikerna.

Jag fattar bara inte den här grejen. Varför? VARFÖR är det här resan en succé? Jag förstår att barn gillar att umgås i grupp, att det finns någon trygghet i läger av olika slag där man sjunger i stämmor och borstar tänderna tillsammans. Jag förstår också att pensionärer samlas i stekhet buss för att äta bruna bananer och titta på tulpanerna i Holland. Förr eller senare ska man väl återigen uppskatta den typen av aktiviteter i grupp.

Men sedan inbillar jag mig att det ska finnas några år mellan barndom och ålderdom där man vill släppa sargen! Man vill inte gå i grupp, man vill gå på egen hand. Det är ett sundhetstecken att man inte väljer en bussresa eller åker på läger när man är 27. VARFÖR vill man då åka till New York, gå i en 60 personer stor flock och shoppa?

För mig är det här orimligt.

Det är ett under att jag klarar av ett heltidsjobb med tanke på att det enda jag tänker på, i princip, är:

– Lugg. Jag har haft lugg halva min uppväxt. Det är ju ett litet helvete i sig när den ska underhållas men det är också ett helvete för mig att veta vad jag ska göra av min utväxta lugghistora. Det här med att ha mittbena? Det är ju fan sinnessjukt. Som om man vore Nick Carter 1996.

– Hårfärg. Hur länge ska jag orka? Ska jag ligga på dödsbädden och tänka tillbaka på 10-talet och minnas ”ah, det var då jag obsessade över min blonda utväxt hela tiden”. MEN VAD GÖRA ÅT ATT MAN FÖDDES MED EN KROMOSOMMISS?? Jag kan inte ha blont hår. Det håller inte.

– Längd. Ibland tänker jag ”åh det var ändå fint när jag var yngre och mamma pinade mig att ha långt hår”. Sedan bara ”vad i helvete tänker jag, jag kan ju knappt sköta mina ögonbryn hur ska jag då kunna ta hand om nån lång hårhistoria?”. Jag vet inte.

Så många frågor. Inget svar.

Jag fattar inte. I går rotade jag fram grejer på nätet som jag har tyckt att ha varit roliga en gång i tiden.

Den här snel hest-grejen kunde jag och Jonna sitta och skratta oss tårögda åt för ett gäng år sedan.

Och den här. Kajsa visade den för mig när vi satt på vårt hotellrum i Thailand och jag skrattade som en barnunge som blir kittlad.”Visa den igen!” upprepade jag säkert 20 gånger och skrattade lika mycket som första gången.

Och i går när jag tittade på dem så var det bara med en håglös min och ett ”jaha”.

Jag fattar inte vad det var som var så där roligt. Vad fan har jag hållit på med?

Vid nedgången till Slussens tunnelbanestation sitter det en tant i smustig dunjacka, röker upp filtret på en cigg och klunkar på en pilsner urquell. Bredvid sig har hon sina prylar i en IKEA-kasse. Klockan är 08.45 och det är måndag.

När jag ser det här fylls jag av en stark vilja att gå fram till henne. Slita bort ciggen och ölen, hon skulle knappt hinna muttra något upprört innan jag rycker tag i hennes handleder – BESTÄMT – så hon hamnar stående snabbare än att hon hinner uppfatta, spänna ögonen i henne, greppa tag om hennes axlar och väsa ”nu rycker du upp dig”. Lämna Ikea-kassen åt sitt öde och gå hem till min trapphusdusch där jag får skrubba henne grundligt, upp till lägenheten: föna håret, hudkräm, på med nytvättade kläder, puder, lite läppstift, ge henne en pocketbok och en kopp kaffe och säga ”så där ja”.

Sedan skulle jag gå på jobb.

Inte för att det antagligen skulle spela någon roll.

Det är bara en tanke.