Malin ska åka till New York och i går stod vi på hennes gata och kramades hej då då hon plötsligt säger:

– Jag har kommit på vad det innebär att vara tillsammans.

Jag: – Jaha, vadådå?

– Att man steker på något.

Jag funderar en stund, rycker på axlarna:

– Jaha?

– Så är det, säger hon bestämt. Hon utvecklar inget mer. Det räcker så.

Det här som folk jagar efter. Folk registerar sig på dejtingsajter, står kvar i barer trots att det är sent och de egentligen bara vill gå hem och äta popcorn och man ljuger ihop att man är lite coolare än vad man är BARA för att hitta någon att dela tillvaron med. Det som är ett mål för större delen av singelbefolkningen. Folk flyttar till andra sidan jorden bara för att få leva tillsammans med någon. Folk skriver böcker och filmer och det är en massa jävla snack om KÄRLEK.

Det, det är enligt Malin ”att steka på något”.

Så jävla bra.

Söndagar är inte mina dagar riktigt. Humöret är så svajigt. Jag kan gråta åt det faktum att Dermot Clemenger känns så utfryst i ”Let’s dance”-juryn och emellanåt känner jag mig ensammast i världen trots att jag ändå inte vill träffa någon.

I dag råkar vara en gråtdag.

Funderar på i går och hur jävla lycklig jag är över att träffa människor jag tycker om. Att få vara full och VARA NÄRA folk som är vettiga i huvudet, det är fan det bästa. Helene svängde förbi mig i går i någon vardagsutstyrsel, ställde sig framför spegeln och bara ”så här kan jag ju inte gå ut!!”. Jag slängde fram andra kläder och rotade fram en kolsvart ögonskugga och bara ”här”. Efter middag gick vi vidare till nån bar och träffade Ålandskillar som lekte nån klappa-i-bordet-lek (?) jag var väl med och vann (?).

Sedan – och ungefär här börjar jag gråta just nu – skickar jag ett sms till Malin att det känns konstigt att vara utan henne och hon kastar sig i en taxi och kommer dit och Victor är där och spelar skivor och ungefär just då kommer man till en punkt av helgen (/livet) där det ENDA man eventuellt känner något som helst behov av är en öl till.

Och kanske en cigg.

Men sen – inget annat.

Annars då? Nej, ska väl gå ner i trapphuset och duscha då. Jag har dusch i trapphuset! Folk tittar alltid bekymrat på mig när jag säger det, men det är inte så eländigt som det låter. Alls. Efter över ett år av trapphusduschande skulle det kännas konstigt att duscha i lägenhet.

Åh gud. Jag blir en sån där man som närmar sig 40 och fortfarande har loftsäng bara för att han någon gång var tvungen att leva extrem ”compact living” i någon 17 kvadratare i Stockholms innerstad. Han kan liksom inte vänja sig av vid att sova med taket 30 centimeter ifrån huvudet.

För några månader sedan var det någon kille som mejlade mig på Facebook. Det är en hel hop tveksamma dudes som hör av sig sedan Aftonbladet bestämde sig för att skuffa fram mig som någon slags profil. De flesta är med i grupper som ”VI SOM ÄLSKAR MOTORSPORT”, ”SNUS” och så har de lagt till Gone in 60 seconds och Black Hawk Down som favoritfilmer. 

Hursom.

Den här killen verkade rätt vettig ändå.

”Varför har du ingen page?” frågade han.

Herregud, tänkte jag. Jag hade ju page för något år sedan. Jag såg inte klok ut, eller gjorde jag? Kanske det var rätt snyggt ändå. Jag tänker att snubben kanske är frisör, att han har ”ett öga för frisyr efter ansiktsform” osv.

”Jag vet inte. Borde jag ha det?” svarade jag.

Då visar det sig att killen inte svamlar om någon frisyr utan en FANpage. En sida där mina ”fans” kan samlas.

HAHAHAHAHAHAHAHHAH!!!!!

Alltså ja.

Jag berättade det här för Malin och hon bröt ihop. Sedan gick hon in och skapade en fanpage åt mig. Så nu har jag en. Som om jag vore Justin Bieber eller Danny Saucedo.

Nåväl.

Jag gick inte och klippte mig i alla fall.

Jag var så trött i går. Slängde mig på soffan efter jobbet med en tidning men var så slut att jag inte orkade hålla den upprätt. Jag höll precis på att somna då HELVETET brakar lös utanför fönstret. Plötsligt står det sju åtta tio tolv, ja en jävla massa idioter i fåniga kläder och för ett jävla liv. Utklädda vuxna människor ligger seriöst på min topp-tre-lista över irriterande företeelser. Det kan driva en människa till vansinne. Det börjar med ett sånt här gäng utanför fönstret – några månader senare ligger man på en brits i ett vadderat rum och gaggar för sig själv. FATTA! DET VAR SÅ HÄR DET BÖRJADE FÖR HELGE FOSSMO!

Min kompis hade en kort och stormig av-och-på-relation med ett as till kille för några år sedan. Sedan lyckades hon bryta sig loss från skiten och det var singellivets glada dagar med H&M-klänningar och litervis med strawberry daiquiris. Trodde jag. Tills i går.

Jag leder cykeln upp för Slussen när jag frågar vem hon ligger med nu för tiden (väsentlig fråga). Hon blir tyst och frågar om ”vi kan ta det sen?”. Jag hör på hennes röst att någonting är fel, ”vi tar det nu” säger jag bestämt och stannar i uppförsbacken. Det visar sig att hon sitter i bikini (!) på asets gård och solar. De har setts ett tag ”men det är inte som jag tror”. Eh, okej. Vi pratar en stund till och jag hör henne öppna en dörr och med TILLGJORD röst säga ”jag går in och fixar salladen”.

Alltså. Bikini. Tillgjord röst. Sallad.

Hon är SÅ i skiten igen.

Efter att jag skrivit om att Arnold Schwarzeneggers älskarinna fått åka till sjukhus efter en vild sexnatt får jag läsarmejl!

Hej Z
 
Alla som läser sladderbloggar L.A  vet att Arnold gillar analsex!
Det ska också finnas ”vittnen” som hörde Arnold fråga den kvinnan
innan han satte på henne första gången i en av filmbolagets trailrar
”Do you like head och ass?” Hon ska då ha svarat ”me, I like ass”!
Men som alla kvinnor är även hon en hora, pengarna är slut, och nu 
vill hon ha mer!
 
Kram

Snabb fråga: Vad skulle jag göra utan läsarna?

Jon Forsling och jag äter lunch på Kungsgatan. Varje gång det kör en buss förbi så skallrar asfalten som om det vore en glasskiva. 

– Ska vi sitta här ute? frågar Jon.

– Mmm… det är varmt som fan.

– Vi låtsas att vi är i San Francisco, säger Jon.

Och så sitter vi där och gör det.

Sedan Kristoffer drog är jag så jävla less på folk och deras relationer. Säkert nån försvarsmekanism av något slag, men det yttrar sig i ett förakt som inte är särskilt klädsamt över huvud taget.

Jag irriterar mig på:

Par på uteserveringar, speciellt de som sitter vid skrangliga dammiga bord på Stockholmstrottoarer.

Par som går och tittar på någonting, spelar ingen roll om det så är en demonstration på Sergels torg, SJ:s tidtabell på Centralen eller nån jävla meny utanför Pizza hut.

En partner som ringer till den andra för att prata om: vad som ska handlas, kolla upp någonting (typ: vad hette han där nu igen han där från Falun som köpte en butik och blev politiker som vi pratade på middan hos Janne och Cissi i lördags?) och/eller frågar om nummer till någon.

Par som åker på weekends. Par som pratar om varandra som ”hon/han är den mest fantastiska människa jag träffat, mitt stora stöd i livet, verkligen”, par som tjafsar med varann vid grönsaksdisken i matbutiken, par som åker till Mio och köper en soffa för att de tror att de är originella som inte handlar Ikea. Par som skaffar hund (fransk bulldog). Par som renoverar.

Ja. Det mesta som berör par, helt enkelt.

Den här kan vara det värsta jag sett.