Det här är bara så jävla galet.
Alex Schulman skriver så väldigt bra om en vit jul, och förklarar det som Anna-Maria på Bloggkommentatorerna inte verkar förstå.
Om ni skulle ha missat – Jardenberg om att artisterna tjänar mer pengar än någonsin, trots att fildelningen inte tycks minska i omfattning.
Lilla Gumman växer och går från två till tio skribenter.
Sen kan man ju inte annat än älska det här:
Den här veckan tänkte jag inte ge er ett specifikt tema, däremot tänkte jag att ni ska få välja och skriva om något av de teman som redan passerat.
Det är också sista veckan för i år som jag kör Veckans bloggtema – sen tar jag en paus över helgerna.
De teman som ni får välja mellan är följande:
Invandring och främlingsfientlighet
Det är bara att välja ock vraka! Passa på att skriva om något ämne du missat, eller som något du har mer att säga i. Det är helt okej att välja flera ämnen, kombinera dem i en bloggpost eller skriv flera. Däremot vill jag inte ha en massa länkar till gamla inlägg på veckans bloggtema – tanken är att inspirera till att skriva nytt.
När du är klar – länka hit, posta en länk i kommentarnsfältet här eller på Twitter under hashtagen #bloggtema.
Senast på lördag klockan 12.00 vill jag ha ditt bidrag.
Tidigare i veckan skrev jag om inflytande.se, och Djävulskatten rev ifrån.
Nu har Ted Valentin, upphovsmannen till inflytande.se, svarat och förklarat i sin blogg.
Veckans bloggtema har varit Livspusslet. Jag har fått en massa kritik, mer eller mindre allvarlig, för att jag använde ordet Livspussel. Och jag kan instämma i att ordet är fult och dumt. Men när jag väljer tema är det inte minst viktigt att alla förstår grejen, och Livspussel är ändå ett ord som jag tror att vi är någorlunda överens om vad det betyder. Jag har också som ambition att bloggtemat ska bestå av ett enda ord, annars hade jag kunnat lägga ut texten och förklara vad jag var ute efter på annat sätt, men jag hittade faktiskt inget bättre ord än Livspussel för rubriken.
Någon på Twitter föreslog att det borde heta något med Tetris, för att i Tetris får man även med tidsaspekten. Det är alltså inte bara ett pussel som ska läggas, man ska göra det begränsad av olika tidsramar. Bra förslag, men jag tror tyvärr inte att alla hade förstått direkt vad jag menade om jag använt det ordet.
Nog om ordvalet – nu kör vi:
Först denna veckan presenterar vi en lösning. Så här gör man. Det är Abbes storebror som funnit lösningen på hur man får ihop det. Men Skatan hävdar ändå att det inte går.
Kent Persson skriver om hur man får ihop det som heltidspolitiker. Och såklart – han får inte till det helt. Hinner inte med allt. Man måste prioritera.
Markus Wallgren har skrivit världens längsta ord. Eller i varje fall det längsta ordet som någonsin funnits med när ni skrivit på veckans bloggtema. För att symbolisera ett lagt pussel, utan luckor eller skarvar.
Rebecka skriver om det självklara, att pusslet inte går att få ihop så länge man lägger till nya bitar hela tiden. Ökade krav, mer stress, och ett ofärdigt pussel. Hon berättar också om ordets ursprung. Hon fortsätter och menar att ökad jämställdhet gör livspusslet enklare. Hon har säkert rätt, men för mig som ensamstående känns blotta tanken på en partner, att vara två och dela, om än inte helt rättvist, skulle underlätta en massa… Avslutningsvis skriver hon om att det kanske är svårare för oss som lever nu på 2000-talet än för dem som levde innan oss, och jag tror det ligger något i det. Man måste vara väldigt stark och väldigt modig för att våga gå emot strömmen.
Per-Anders skriver om att man väljer själv. Men jag måste ändå säga att det finns en del saker man inte riktigt kan välja, och som Rebecka skriver – det ställs fler krav från så många håll att det inte alltid är så enkelt att bara ”välja bort”.
Irrhönan berättar hur hon tänker, som ensamstående.
En Emilia försöker sig på ett matteexempel för att få ihop det.
Trollhare släpper in oss i sitt hem och visar att det är ingen ordning på någonting, och menar att ofullkomlighet är en konstform.
Freedomtravel ger svar på tal, om livspusslet, och anknyter till faktumet att den som är satt i skuld är inte fri.
Lilla O hyllar mor och farföräldrar som räddar upp situationen.
Newyn skriver och förstår inte alls hur jag menar att det skulle vara svårare just i jultider. Själv har jag alltid haft lätt ångest hela december, för även om man själv försöker sänka ribban och ta det lugnt så tvingas man bryta sina egna rutiner och prioriteringar för saker som andra lägger på en. Luciatåg på dagis och i skolor som kräver utstyrsel och tid och avbrott i det som kanske ändå funkar. Det ska pysslas, fixas julklappar, julmat och julgodis och man ska dessutom försöka synka sina egna planer med ”alla andras”. Ofta ett mindre helvete. Tycker jag. Och visst skulle man kunna ”vägra lucia” eller strunta i att gå på skolans julfester med sina barn – vilket jag också gjort ibland för att jag helt enkelt inte haft tid eller möjlighet, men då jagas man ju än värre av det dåliga samvetet…
Jag tror att det här med Livspusslet blir väldigt mycket påtagligare när man får barn. Och inte minst för att det ställs helt andra krav på föräldrar idag än på typ 70-talet.
Karin skriver relaterat och förstår inte hur ensamstående får till det när hon inte får till det fast dom är två.
Jag tycker att Shannara skriver bra också, och jämför med hur det var förr, att vi har andra slags svårigheter idag.
Tanketerroristen har gjort en väldigt kreativ tolkning av bloggtemat. Läs!
Lisa som har sju barn och därför i mina ögon är en hjälte, sammanfattar: ”Man tar det som är viktigast o gör det bästa av det. Mer kan man inte göra. Man kan inte göra allt. Man kan inte hinna med allt. Jag tror inte det är meningen heller att man ska göra det.”
Marianne skriver bloggen 365dagar, där hon ger dagliga tips om hur man ska bära sig åt för att få ihop livet.
Tack ska ni ha alla som medverkat i Veckans bloggtema – som alltid intressant och inspirerande att läsa era bloggar!
Apropå Sveriges Radios policy för sociala medier som uppmärksammats senast veckan så har Bokmalen skrivit två postningar som jag tycker är bra. Den första är om att vara anställd i Public Service, och hennes syn på policyn utifrån det. Den andra handlar om hur en anställd på Västerbottensnytt uppmärksammats i Västerbottenskuriren efter ett statusmeddelande på Facebook.
Men jag håller inte helt med om att det inte blivit någon debatt. Det har skrivits en massa bloggposter, några krönikor i Journalisten, och det har kommenterats friskt inte minst i anslutning till den bloggpost där jag publicerade hela policyn förra fredagen. I dagens Medierna diskuterades frågan och bland annat jag kommenterade.
Däremot är det fortfarande en diskussion som förs mest i branschen. Jag är rätt nyfiken på vad radiolyssnarna och tevetittarna tycker. De som inte själva är i branschen. Vilka krav kan ställas på en medarbetare i Public Service? Bör de ha rätt att skämta till det i sin Facebookstatus, ska de få blogga och tycka till om mediefrågor, eller ska de alltid, även privat, vara objektiva, neutrala och inte uttrycka sina åsikter? Hur påverkar medarbetarnas personliga göranden trovärdigheten för medieföretagen?
Idag tycker jag att du som inte redan följer Fredrik Strömberg på Twitter ska göra det.
Sedan addar du också Piratförlaget, Jonas Larsson, Jenny Maria Nilsson, och hemlighetsfulla Älskade Dumburk.
Har du inte ett Twitterkonto? Skaffa ett, och passa på att följa mig när du ändå är i farten.
Har du någon gång funderat på att skriva ditt livs historia? Det har jag, massor av gånger. Jag har försökt men inte fått till det med bara sex ord, men det finns det andra som lyckas med.
Spana in bloggen som heter just Ditt liv på sex ord, och skicka in ditt eget bidrag!
Idag har fina priser delats ut enligt Nobels temstamente, och inte bara i Stockholm utan också i Oslo där President Obama tog emot fredspriset.
Han hade den goda smaken att ägna sitt tacktal åt det faktum att priset är kontroversiellt och tala om den krigföring han själv ägnar sig åt. Kanske för att han skäms. Läs Göte Kildén – Därför skäms Obama.
Jag tycker också att Schmut skrivit bra om det här med minskat antal kommentarer – och läsare – i bloggen.
Och så apropå det här med otrohet – här är Jenny Marias inlägg i den debatten. Jag använde några fler ord, kan man säga.
Djävulskattungen har skrivit en bloggpost om inflytande.se, och jag tycker den är mycket bra. Jag håller med om mycket men inte allt.
Exempelvis skriver hon:
”Kriteriet för att ”bli” någon inom bloggvärlden (helt ovetenskapligt) handlar dels om 1. hur länge du har bloggat. Längre bloggperiod = större trovärdighet och status. Vilket sanningen att säga är bullshit, dina ord blir inte mer sanna bara för att du har skrivit länge.”
Naturligtvis blir det man skriver inte mer sant för att man hållit på länge, men tiden ger ju läsarna möjlighet att bättre avgöra om en bloggare är att lita på eller ej. Vi litar mer på dem vi känner, helt enkelt. Vilket såklart inte är detsamma som att dom vi känner nödvändigtvis är mer att lita på än andra. Det kan ju vara motsatt också, att man när man lärt känna en bloggare inser att den inte är att lita på i längden.
Läs Djävulskattungens inlägg och tyck till, lägger vi för stor vikt vid länkar i bloggvärlden?
Till mitt eget ”försvar” kan jag bara säga att jag anstränger mig för att ständigt hitta nya bloggar att länka till, att jag länkar till alla möjliga som jag inte alls känner eller har läst förr, och att jag försöker behandla både de stora kontroversiella ämnena och de smalare. Dessutom länkar jag aldrig till någon bara för att personen är min vän om jag inte på allvar tycker att texten är läsvärd och vill rekommendera den till andra. Och jag länkar aldrig för att någon ber mig.
Ulrika Good är lite ledsen för att antalet kommentarer i hennes blogg minskat. Hon skyller på RSS-läsandet. Och ja, RSS-läsandet är en bidragande orsak till att åtminstone jag kommenterar mindre, märker själv att de gånger jag skriver kommentarer är det när jag kommit in direkt i en blogg via länk från någonstans, och inte när jag läser i min RSS-läsare.
Men kommenterandet har ändå sammantaget ökat, skulle jag vilja påstå. Inte kanske i kommentarsfältet, där de blir mätbara och påtagliga, men på andra ställen. Inte sällan får jag kommentarer till mina blogginlägg exempelvis på Facebook, dit jag länkar mina bloggposter. Ännu oftare kommenteras bloggposter på Twitter. Själv kommenterar jag dessutom gärna andras texter i min egen blogg, som jag gör nu ungefär, när jag svarar på Ulrikas inlägg genom att skriva ett nytt, eget.
Det finns nu också bra verktyg för att trots kommenteringskaoset på olika ställen samla dem så att det ändå syns i bloggen hur många som kommenterat, retweetat och så vidare på andra ställen. Ett sådant verktyg är Disqus, som exempelvis Mindpark använder. Det braiga med Disqus är också att om jag loggar in och kommenterar via mitt Twitterkonto, på Mindpark, så ser jag i mitt Twitterflöde om jag fått svar på min kommentar. För det är en annan grej jag noterat hos mig själv – nämligen att jag är dålig på att följa upp när jag själv kommenterat.
Det kan bero på att jag läser så otroligt mycket bloggar, kommenterar ibland men sedan rusar vidare till nästa och inte lika ofta som förr engagerar mig ordentligt i en diskussion. Oavsett vad så håller jag med Ulrika, och saknar tiden då diskussionerna i kommentarsfälten var något hetare, när de till synes meningslösa kommentarerna var fler.
Därför tänker jag haka på Ulrikas uppmaning att skriva minst två kommentarer om dagen när jag läser bloggar. Och så ska jag bli bättre på att ha koll om jag får svar på mina kommentarer. För att dialogen är grejen. För att jag tycker om samtal. För att fragmentariska åsikter i spridda skurar sällan förändrar, medan en fördjupande diskussion inte sällan lär mig något nytt, om andra, om världen, livet och mig själv.