NICE. Lagom till att reklam-Sverige lämnat Cannes (det som i folkmun kan förklaras som ”reklam-VM” har gått av stapeln. Massa kändisar i år enligt Resumé.) tänkte jag ägna den franska rivieran ett inlägg genom att fokusera på det mer folkliga Nice. Staden som är känd för sin glammiga yta men som både är skitig och sjavig på sina håll. Och kanske är det inte konstigt eftersom Nice är Frankrikes nästa mest besökta stad.

Det tog sin tid men nu gillar jag Nice. Varför? Jo, i Nice kan man aldrig bära för lite djurmönstrat och/ eller accessoarer, serviceyrket utförs med den största stolthet och prickar man rätt krog så är maten trés, trés magnifique. Och rosévin, nu snackar vi torr blekrosa provensalsk saft, går att köpa på dunk för €2,50 litern.

På Promeande des Anglais flockas folk till parkbänkarna med utsikt mot havet. Nedan, på strandhaken där man kan hyra solstol för €20, beställer jag in en lemonad som man får mixa ihop själv för €10. Man betalar för läget. Och tja, sandkornen är inte lena som sammet, de erbjuder snarare en ruff peeling samt att det är allmänt ganska stökigt. Men när Nice levererar då gör hon det med besked.

Mina 5 måsten i stan:

1. Lunch eller middag på Le bistrot d’Antoine. Eftersom det alltid är fullbokat får man ta vad man får. Men beställningen ska man göra med andakt, sist var specialen en tonfisktartar och om den rekommenderas då tar man den ögonaböj. Här lägger de sådan prestige i sin matlagning att varje tugga blir oförglömlig.  Adress: 27 Rue de la Préfecture

2. Inköp av Nicolas Alzari-olivolja. En av världens bästa, och kostar en spottstyver här jämfört med hiskelig prislapp i någon välsorterad deli, säg på Nytorget i Stockholm. Adress flaggskeppsbutiken: 14 Carriera San-Francès-de-Paula

3. Ett glas och några tapas på vinbaren In Vino Veritas. Renodlade barer är inte så härliga alltjämt i Nice, därför satsar jag på en bra kvarterskrog som också har en schysst bar. Här tar jag in en tallrik skinka och ett glas bubblande Pannier. Adress: 2 Rue de l’Hôtel de ville, invinoverita.com

4. För fisk och skaldjur är anrika Café de Turin stället nummer ett. Tyvärr är det lokala fisket dåligt och det mesta från menyn kommer från Atlant-kusten men stället är en institution i sig med exponerade fiskdiskar och akvarium på uteserveringen. Beställ en plateau och träna på att med nål få ut något ätbart ur de minsta snäckorna. Adress: 5 Place Garibaldi, cafedeturin.fr

5. En repa på marknaden i Gamla Stan, även om den är turistig. Tvålar från Marseille kostar €1, men det är för blommorna, kryddorna och grönsakerna man vill ta sig hit och låtsats att man är en local på jakt efter de mest perfekta tomaterna.

BRYSK BELGISKT DYGN. Jag var i Bryssel 24 timmar förra veckan. En komprimerad tugga av staden som smakar pommes frites med majonnäs och feta biffar, doftar musselspad och spillda skumkronor. Men servicen är inte alls lika alltid välgödd som de där Belgian Blue-kossorna.

På Sheraton-hotellet, dit jag anlände vid halv 12 på dagen, rekommenderades jag att till nästa gång boka två nätter för att få checka in innan klockan 15. Really? Ett gäng konfererande gäster i kostym fick sig en rejäl utskällning när de propsade på att få tillgång till ett rum åtminstone. De lommade iväg likt slokörade tonåringar som förlorat alla sina argument för att få en förälder att köpa ut (tror dock inte att just detta scenario är lika vanligt bland belgiska tonåringar).

Jag åt lunch på Restaurant Vincent, en institution till köttkrog där uppsträckta servitörer i övre medelåldern iklädda vita serveringsrockar flamberar loss – mitt i matsalen. På rekommendation från en av dessa herrar beställde jag konjaksflamberad biff med grönpepparsås. Inte en tillstymmelse till ett salladsblad på tallriken. Trots att det var måndag drack alla övriga gäster vinlunch (jag fick reda på senare att det var helgdag – den för oss svenskar numer slopade Annandag Pingst, men ändå).

På kvällen åt jag avsmakning om 15 rätter plus snacks på Bozar Brasserie. Här hade matbloggaren Steve Plotnicki (Opinionated About Dining) samlat 11 av Europas hetaste kockar: bland andra Esben Holmboe Bang från 2-stjärniga Maaemo i Norge och spanjoren Quique Dacosta från restaurangen med samma namn. Tyska kocken Tim Raue imponerade i textur och smakbalans med en till utseendet anspråkslös rätt ”Wasabi langoustine”. En tysk som lagar asiatiskt på Michelin-nivå i Berlin? Really? Men så är jag en sucker för all mat som lyckas flörta med asiatisk matlagningsfilosofi och det här var riktigt bra. Stället landar högst upp på min att-äta-lista i Berlin.

Kvällens snyggaste rätt var helt klart Quique Dacostas körsbärsgazpacho.

I övrigt så bjöd Bryssel på några bussvisslingar från random män på gatan, handläggning från några äldre gubbar i hatt på en uteservering och minst fem sexshoppar inom trehundra meters avstånd från hotellet.

En ätbar kondom.

Körsbär för fem dollar styck.

Sushi för en tusenlapp i ett parkeringhus.

Filmen ”Foodies – the Culinary Jetset” är helt klart ett provocerande porträtt av frosseri världen över. Filmarna Henrik Stockare, Charlotte Landelius och Thomas Jackson (alla vegetarianer) har under två år följt fem matbloggares besök till runt trettio av världens finaste restauranger (numer äter två av tre kött).

Vi träffar Katie från Hongkong som jobbar hårt för att lägga alla sina sparpengar på stjärnmat – och som landar vid middagsbordet på Bo Innovation – där en en ätbar kondom serveras komplett med spilld vätska som kocken herr Alvin inte anser sig med ord behöva beskriva vad det ska efterlikna.

Rätten heter ”Sex on the Beach”.

Parallellt följs en pinnsmal litauisk ex-fotomodell som lägger minst en tusenlapp (eller mer) för en solo 20-minuters sushi serverat i ett parkeringshus i Tokyo på Sushi Saito och shoppar körsbär för fem dollar styck. Plus den thailändska guldarvingen Perm som låter sina föräldrar betala hans middagsorgasmer som kan locka honom 9000 kilometer från basen i London. Britten Andy Hayler har i filmens början ätit på 108 av världens 109 trestjärniga restauranger. Och excentrikern Steve Plotnicki som ser det som sitt största mål att konkurrera ut Guide Michelin.

De är helt klart en samling väl utvalda karaktärer.

Fram tills den här filmen har jag, säkert alldeles för lättvindigt, kallat mig ”foodie”. För mig handlar mat om glädje och middagar är något jag vill dela med andra. Men. Den överdrivna lyxkonsumtion bedrivs i filmen framkallar många skratt – fast också en mycket bitter eftersmak av konsumtionssamhället.

Flera av filmens foodies, så som de porträtteras, vinklas totalt nollställda inför arbetet som sker i kulisserna på en restaurang: de är mestadels alldeles för självupptagna med sina egna matorgasmer för att se hantverket. Visst: några av dem tar sig in i köken men det verkar mest vara för att bekräfta sin egen maktfaktor eller vigga en gratisnota.

På Food Films förhandsvisning vid biografen Zita fanns enstjärniga krögaren Niklas Ekstedt. Han erkänner hur han googlar sina förbokade gäster i jakten efter matbloggarnamn. Björn Frantzén (en av Sveriges två stycken 2-stjärniga krögare) säger när han intervjuas i filmen, om huruvida dessa ätare är viktiga för hans restaurang: ”Jag tror att de tror att det är det”.

Filmen är välgjord men jag hade önskat höra mer från kockarna. De som sliter 15-timmarspass i sina kök för att tillfredsställa de  välgödda bloggarna som, mestadels i ensamhet och inbäddade i bomull av tristess, flänger runt mellan väldukade middagsbord.

Och jag saknar matglädjen! Vad driver annars dessa foodies?

Andy Hayler når slutligen sitt mål i filmen när han landar sin sista 3-stjärniga måltid, den 109:e och sista att bocka av ur Guide Michelin. Ser han lycklig ut? Nej. Faktum är att ansiktsuttrycken hos bloggarna är alltjämt en bister uppsyn – som om de efter var middag fått sin knarkfix, och nu bara började jakten på nästa.

Det gör ont att se.

Faktum är att den enda man ser laga mat själv i filmen är när Steve Plotnicki med magen i vädret steker på några biffar hemma i sin lyxvilla i Hamptons. Det lämnar tittaren frågandes om någon av de övriga lyxätarna i ”Foodies” ens kan steka ett ägg.

Jag brukar tala om gastroturismen som det nya sättet att resa. Och jag vet att till exempel Björn Frantzéns gästklientel består till säkert 50% av tillresta matnördar. Men att enkom låta matknarkare bedöma hans mat – det är bara orättvist. Kanske hade jag respekterat Katie Keiko Tam om hon besuttit mer förkunskap och inte frågat elementärt om hur ett kök fungerar. Eller visat något intresse för råvarorna och dess ursprung. Men kanske är det vinklat så: filmmakarna vill ha den här reaktionen.

Helt klart är här filmen rolig. Jag skrattar högt. Och så harklar jag mig. Lagom till att Andy Hayler, som ätit sig så proppmätt på trestjärnigt, att han beger sig till Indien och goffar i sig streetfood står där och jiddrar om växeln. Den som säkert bara är en tusendel av det han normalt dricksat på ett enskilt besök under sin 30-åriga finätar-odyssé. Det är effektfullt fixat av filmmakarna.

Jag lämnas med en känsla av tomhet – och mättnad. Tänker att jag förmodligen aldrig kommer att kalla mig foodie igen. Nästa vecka ska jag träffa Steve Plotnicki och fråga honom om han är en lycklig ätare.

För jag vill liksom inte tro på den glädjelösa inställning filmen serverat mig.

Hungern drev mig över till Danmark. Japp, jag var i Köpenhamn förra helgen – igen.

Förr brukade jag muttra över att det knappt skiljer några Michelin-stjärnor oss åt, men nu vet jag att det handlar om mer än bara det. Köpenhamn andas krogkultur, på samma sätt som Storbritannien är ett land fostrat i pubkultur. De köpenhamnska krogbesökarna är lite skönare än hemma och berusningen är mer befriande. Även de som arbetar med service har en mer avslappnad still.

Till exempel: Dörrvakterna synar dig inte med kritisk blick i dörren och låter dig vänta trots att det knappt är halvfullt. De säger inte att du är för full (när de egentligen menar att du har för fula kläder). Servicen är varm och inbjudande; sällan snobbig och exkluderande.

Att äta ute är en social företeelse. Även män i grupp kan tänka sig att umgås över en middag. Att dela på maten är inga konstigheter, det snarare uppmanas till och eftersom många restauranger praktiserar en mellanrättsfilosofi så funkar det fint.

Eftersom det är en  något mer liberal hållning på krogen (utan att vara urspårad) genomsyrar det också stämningen. Skandinaviens New York tänker jag när servisen rör sig som en löpeld i lokalerna på Fiskebar i Ködbyen. Lite som Pastis var när det fanns i Meatpacking District, faktiskt.

Dessutom älskar jag eko-tänket. Var och varannan krog här kör med eko-viner eller naturviner och det finns barer och krogar som bara väljer den typen av vin. Precis som det finns tjusiga och anspråkslösa vinbutiker att botanisera i. Och visst är den danska kronan dyr, men tänk när man kan sjunka ner utanför de nyombyggda saluhallarna Torvehallerne med ett glas kava för 35 DK? Eller ta ett järn på klubben för en tia?

Ge mig krogliv i Köpenhamn any day före upptsräckta, uppnäsade Stockholm. Och om det gick hade jag skickat vår huvudstads krogkultur på research i Danmark. Den hade kunnat sova på en madrass i Västerbro, fyllehångla på klubb i Ködbyen (där alla som demokratiskt köar kommer in) och lägga de sista pengarna på en hållkäften-middag på Fiskebar.

Mer om min Köpenhamnhelg kommer ni att kunna läsa i Aftonbladet Resa i sommar.

Gotland är Sveriges mest krogtäta kommun. Även nu off season så har många stället öppet. Klientelet är ett annat nu och barerna domineras av högskolestudenter som skrapar tior ur fickorna för att få ihop till ölen. 

Ändå är det fantastiskt hur krogarna kan få ha sådan dynamisk miljö – året om.

Här är min topplista, 5 krogar med krypavstånd från varandra (mellan Stora torget och Wallers plats):

1. På hippa Surfers med mat från Sichuan, är det fullbokat i matsalen på helgerna – i november så som under Almedalsveckan. Ett dansgolv kan vibrera en tisdag mitt i februari och några av landets mest namnkunniga dj:s kan hoppa in i båset under sommaren (här är jag några kryddmått partisk visserligen, då jag för ett par år sedan var med och drev den här krogen. Så sent som förra lördagen var jag dj här). Beställ in ett gäng rätter och dela med sällskapet, missa för allt i världen inte: räkbollarna, bang bang (ångat kycklingbröst i sås på rostade sesamfrön) och pilgrimsmusslorna med svarta jästa bönor. I baren styr Tim upp dig med öns bästa Bloody Mary med soya och ingefära. Se upp för sichuanpepparn i dekoren bara! Den har en bedövande effekt. Västra Kyrkogatan 1.

2. Jag äter nästan alltid på fisk- och skaldjurkrogen Bakfickan, ett stammishak som jag delar med Lars Norén. Sist förra helgen beställde jag ljuvliga musslor med ramslök och testade även en superfin ravioli med havskräfta. Kolla in dagens fisk och du är hemma. Sista söndagen varje månad samlas locals och krogpersonal här för klubben Surf n’ Turf med utklädningstema. För om det är något man gillar på Gotland så är det maskerad. Stora Torget 1.

3. Ett säkert kort i den franska rockärmen är Bolaget, inhyst i det gamla Systembolaget som låg här. Maten är fransk på gotländska råvaror, personalen charmigt personlig i sin service så till sin grad att en tallrik pommes frites kan serveras ”royale” på platå med ketchup, mayo OCH bearnaise – just för att de känner för det. Uteserveringen på sommaren garanterar en bränna och har du tur är champagnebussen parkerad bredvid dig. Stora Torget 6.

4. På krogen Wallers kan vad som helst hända. Sommartid har de en av stans skönaste terrasser, perfekt för drinkhäng. Utnämnd till en av landets bästa köttkrogar och med gotländska styckdetaljer som en självklarhet. Har även en charkdisk från vilken det går att få med sig ett och annat hem. Wallersplats 2.

5. På Creperiet, precis mittemot Wallers, flödar den torra franska cidern och ur de varma järnen kommer rykande frasiga gallettes och crêpes. Det här är förmodligen av stans bästa lunchställen, men har även öppet kväll, med skön porlande musik och idel glad personal, gärna i tvärrandigt. Här behöver du aldrig vara rädd för att inte bli mätt.  Wallers plats.

Bakom konceptet står bland annat Susanne Liljenberg, entrepenör som även driver Leva Kungslador och i sommar öppnar öns skönaste hippiekrog i Burgsvik. Coola Susanne har just lanserat sin blogg ”Ett enklare liv”. 

Alla sköna krogar på landet, så som Krakas Krog, avslöjar jag nästa gång. 

BONUS: Överlevarens guide till Gotland. 

Försök inte prata gotländska om du inte har en helt otrolig dialektal förmåga. Fastlänningar som säger ”Råma” om orten ”Roma” finns alldeles för många av. Fråga absolut inte: ”vad gör ni här på vintern?”. Och klättra för allt i världen inte på Ringmuren (det är olagligt).

Jag botar min tillbaka-i-Sverige-ångest och beger mig tillbaka till Recoleta Cemetary i minnet. Det är här Evita ligger begravd och efter viss navigering mellan alla dessa vackra gravar hittar vi till henne. För att vara landets nationalhelgon så är det avsevärt lite blommor.

Tips! Skippa fejkguiderna som gärna hasar runt med dig för 50 dollar och strosa själv. Det är himla vackert – och gratis.

Jag gjorde dock kardinalfelet och köpte en glass på Freddo mittemot ingången. En kula gick loss på 47 pesos. Dålig deal! Det får du typ två vinflaskor för i snabbköpet. Jaja.

Nästa resmål blir inom Sverige. Min öfeber tar mig än en gång till Gotland. Häng med!

5 x skäl till att Palermo är hippare än Brooklyn/ Stockholm

Den utdragna kärleksaffären mellan Stockholm och Brooklyn har en sydamerikansk älskarinna som lurar under Argentinas ändlösa skyar. Alla Södermalmsbor och Williamsburg-emigranter borde rikta blicken mot stadsdelen Palermo i Buenos Aires.

1. Istället för ”roof tops” där man har partyn och alla dricker öl ur burk så toppas husen i Palermo av en swimmingpool. Perfekt för såväl heta sommardagar som ljumna nätters fester. Utsikten är lika storslagen. Drycken serveras med fördel ur glas. 

2. Folk cyklar överallt, och det går bra året runt. Du behöver inte heller någon svindyr fixie-cykel utan det fungerar utmärkt med vilket skrot som helst. Här är cyklandet ett behagligt transportmedel, tätt följt av roller blades, inte en alltför utstuderad livsstil.

3. I Palermo finns ingen mikrobryggd öl så långt ögat kan nå. Däremot kan du spendera en god stund hos el chino, livsmedelsbutikerna med generösa öppetider ofta drivna av kineser, med att välja mellan rader av Malbec och Cabernet Sauvignon. En flaska silkeslent rödtjut för en tjugolapp till pizza slicen? Javisst.

4. Nattdjur på vift i Hornstull en tisdag? Det är bara att vända hemåt vid 01.00. I Baires har man med lite tur ätit klart sin middag då. Och barerna håller öppet till sent. Vid 05.00 på morgonen är det fortfarande folk ute. Dagarna och nätterna är helt enkelt längre här.

5. Surdegs- och hälsobrödsfantaster göre sig icke besvär. Bakverk (och glass) säljs kilovis. Här bakar man krispiga croissanter, medialunas, och smörstinna bröd som man gärna toppar med lite extra dulce de leche, den populära kolasåsen som säkert försörjer många tandläkare – men som göra porteños lyckliga i själen. Perfekt till morgonkaffet på terrassen eller uteserveringen.

Fast det kanske allra härligaste med Palermo är den inkluderande vajben, leendena och skratten. Här  vill faktiskt ingen veta var du köpt din tröja (eller sotarmössa, vintage-manpurse i skinn samt taco-sås). 

FAKTA: Palermo är den största barrion, stadsdelen, i Buenos Aires innerstad. I sin tur delas områden in i till exempel Palermo Soho, Hollywood eller Nuevo. Här  ligger flera av de hetaste barerna just nu.

Lokal alkoholkultur är intressant som fenomen. Du kanske tror att Argentina är ett vinland i första hand – men där tar du fel.

Det finns en drink alla i Argentina dricker. Och du behöver inte vara en skillad bartender för att blanda den. Fernet con Coca, alltså Fernet och cocacola,  är den vanligaste barbeställningen du kan göra. Argentinarna älskar den italienska spritdrycken SÅ mycket att Fernet utgör 70% av landets totala alkoholkonsumtion. Enligt uppgift säljs cirka 45 miljoner liter Fernet här – av 50 miljoner  totalt globalt.

Till och med på de just nu stekheta speakery-barerna i Palermo Soho görs beställningen mitt bland millimeterprecisa cocktails från den amerikanska förbudstiden. I en vanlig mataffär finns minst tre sorters lokal Fernet-variant att välja mellan, och på de större ställena snackar vi hyllmeter.

Så glöm vinregionen Mendoza, här är Fernet mer frekvent än en Malbec.

Inte bara Fernet är populärt utan den italienska aperitifen Campari syns här och var. Till och med på svartklubben i ett ockuperat hus som vi råkade hamna på sprang argentinska hiphoppare runt och sippade Campari-tonic.

En drink som alltså förenar Baires underground-kids och röka-under-fläkten-mammor från Bromma.

Ett plastigt partyparadis för pensionärer och en poserande ung jetset-crowd. Jag och fotografen Pär Olsson flög fyrtio minuter norrut och landade igår i Punta del Este. Här skjuter skraporna med lyxhotell i höjden, en skyline som är en svår ekvation på en semesterort i ett land där det bara bor 3 miljoner. Vi cruisade längs kusten men valde en kurs bortom Punta del Este.

Naturen har bjudit på frodigt grönt, milsvida kohagar och vinodlingar. Uruguay är tjusigt på ett casual sätt. Gauchos i ridstövlar, hatt och poncho tankar skruttiga bilar på macken, herrelösa hundar tigger kärlek och vägarna ligger helt öde.

Sunkhak, hål-i-väggen och pizzakedjor som håller öppet 24 timmar om dygnet håller förvånansvärt hög lägsta-nivå. I natt åt vi asbra pizza från Kentucky i Palermo klockan 03.00. Nybakade empanadas, piroger, finns till försäljning lite varstans och de lokala croissanterna, media lunas, är to die for.

Häromdagen var vi i San Telmos historiska kvarter hos stolta krögarinnan Gracie (ovan med sin man Eduardo) och åt bland det bästa jag ätit i pastaväg – sorrentinos, fyllda med skinka och ost och parmesan i mängder. Hos Gracie specialiserar de sig på lokala rätten milanesa, panerad schnitzel, och det var förvånansvärt gott trots all avsaknad av färg på tallriken. Till kaffet bjöds det på hallongrottor.

Ibland kostar de där vita dukarna och matsilvret lite mer än vad deras ställen smakar, så att säga.

HITTA HIT: Casa del Virrey, Venezuela 489 (hörnet Bolivar).