Hungern drev mig över till Danmark. Japp, jag var i Köpenhamn förra helgen – igen.

Förr brukade jag muttra över att det knappt skiljer några Michelin-stjärnor oss åt, men nu vet jag att det handlar om mer än bara det. Köpenhamn andas krogkultur, på samma sätt som Storbritannien är ett land fostrat i pubkultur. De köpenhamnska krogbesökarna är lite skönare än hemma och berusningen är mer befriande. Även de som arbetar med service har en mer avslappnad still.

Till exempel: Dörrvakterna synar dig inte med kritisk blick i dörren och låter dig vänta trots att det knappt är halvfullt. De säger inte att du är för full (när de egentligen menar att du har för fula kläder). Servicen är varm och inbjudande; sällan snobbig och exkluderande.

Att äta ute är en social företeelse. Även män i grupp kan tänka sig att umgås över en middag. Att dela på maten är inga konstigheter, det snarare uppmanas till och eftersom många restauranger praktiserar en mellanrättsfilosofi så funkar det fint.

Eftersom det är en  något mer liberal hållning på krogen (utan att vara urspårad) genomsyrar det också stämningen. Skandinaviens New York tänker jag när servisen rör sig som en löpeld i lokalerna på Fiskebar i Ködbyen. Lite som Pastis var när det fanns i Meatpacking District, faktiskt.

Dessutom älskar jag eko-tänket. Var och varannan krog här kör med eko-viner eller naturviner och det finns barer och krogar som bara väljer den typen av vin. Precis som det finns tjusiga och anspråkslösa vinbutiker att botanisera i. Och visst är den danska kronan dyr, men tänk när man kan sjunka ner utanför de nyombyggda saluhallarna Torvehallerne med ett glas kava för 35 DK? Eller ta ett järn på klubben för en tia?

Ge mig krogliv i Köpenhamn any day före upptsräckta, uppnäsade Stockholm. Och om det gick hade jag skickat vår huvudstads krogkultur på research i Danmark. Den hade kunnat sova på en madrass i Västerbro, fyllehångla på klubb i Ködbyen (där alla som demokratiskt köar kommer in) och lägga de sista pengarna på en hållkäften-middag på Fiskebar.

Mer om min Köpenhamnhelg kommer ni att kunna läsa i Aftonbladet Resa i sommar.

Jag tänkte passa på att komma ut här i bloggen. Jag har en läggning som för många är riktigt oklädsam: jag är en foodie – och jag skäms inte för det.

Foodie, detta utskällda ord som matskribenten Lisa Förare Winbladh skrev om för några år sedan, och  som först då blev ett begrepp. Med en uppsjö av matrelaterade tv-program, bloggare och hashtagen #foodporn i var och varannat Instagram-inlägg så har foodie blivit ett skällsord. Det engelska gammel-ordet som blivit till ett epitet för en matnörd – någon som plågar sin omgivning med sitt amorösa intresse.

Jag får alltså mejl och syrliga kommentarer av upprörda läsare som tycker att jag borde klippa mig och skaffa ett jobb typ: att som journalist fokusera på orättvisor i världen och inte tramsa runt på olika krogar. På riktigt.

Jag för min del förstår inte hur man kan irritera sig på människor som bryr sig om vad de äter. Som vill ha ut en maximal njutning av en måltid. Som tycker flera aspekter än bara mättnad är viktiga.

Anti-foodies hyllar enkelheten i halv- eller helfabrikat, proklamerar fulpizzans socialrealistiska charm och byter gärna ut den sittande måltiden vid ett dukat bord mot en proteinshake. ”Tänk om det fanns ett piller som kunde ersätta middagen” sa en gång en kille jag dejtade. Vi sågs aldrig mer. Hans tankesätt var alldeles för långt bort från mitt: hur skulle jag kunna överleva i en relation där jag inte fick mata någon?

Jag hatar burk-bea. Jag äter inte på Mc Donalds. Jag går hellre hungrig än att äta något för att jag måste.  På mitt middagsbord finns uppläggningsfat, att äta ur en kastrull är något jag inte för min värld kan förstå. Just eftersom att man äter med alla sinnena.

Min största hobby stavas mat, restaurang och dryck. Och jag kommer att fortsätta älska detta livet ut – trots att jag må vara otrendig eller nästintill hipster-esque i detta. I don’t care. Till er foodie-hatare därute: jag har just ätit en löjromscanapé och i detta nu lagar min väninna middag. Det är för mig kärlek.  Hur man nu kan hata detta kommer för mig att förbli en gåta. Men fortsätt gärna ni med era e-nummer –    så får vi se vem som dör lyckligast.

#imafoodieandimproud

PS. Bilder ovan från nya krogen Nook på Åsögatan. Maten är en sexig tango mellan nordiskt och koreanskt. I köket står Claes Grännsjö, tidigare kökschef på The Flying Elk och sommelier heter Alexander Bäckman. Två mat- och dryckesnördar som slitit hund för att öppna sin egna kvartersbistro fylld av kärlek och värme. Prislappen är överkomlig även för den som skyr fine dining: två 3-rättersmenyer finns att välja på om 300 eller 400 kronor. Missa inte att välja till pork buns, detta ljuvliga lilla stycke till munsbit. DS.

Precis nyöppnat är Papiroen, ett streetfood-magasin med parkerade foodtrucks och matstånd. Stället hade premiär nu i påskhelgen och ligger bredvid det nya Operahuset och arkitektskolan. En bro från Nyhavn är på väg att byggas vilket gör stället lite mer lättåtkomligt.

Än har Copenhagen Street Food lite att leva upp till, fler aktörer är på väg in men när jag var på plats i lördags fanns stenugnsgrillad pizza, kyckling-stånd, grillhus, barer och ett stånd med olika laxspecialiteter. Pizzan såldes hel och gick loss på 50-65 DK, vilket måste väl anses som oerhört prisvärt.  Den jag testade var frasigt tunn med mustig tomatsås, oliver och sardeller. En kallrökt lax från annat ställe var något dyr (75 DK) men oerhört smakrik och kom med ramslök, sallad och citron.

Utanför Papiroens byggnad, precis bredvid en året runt-skridsobana finns långbord och små träsoffor att lapa sol, dricka vin och testäta i. Till sommaren lär stället var ett av stans hetaste, väl värt en utflykt – precis så som saluhallarna Torvehallerne; och enligt dagstidningen Berlingske så är detta nya ”fattigmannens Torvehallerne”.

HITTA HIT: Papirøen, Trangravsvej 14. Öppet (just nu): dagligen 12.00-18.00, lördagar tills 20.00. Stället ligger 5 minuters gångväg från Christiana och bredvid nya Operahuset. 

Det finns en story jag älskar. Om hur Visit Sweden började marknadsföra Stockholm som ”the capital of Scandinavia” – helt fräckt. Danmark kontrade med sloganen ”the culinary capital of Scandinavia”. Och med all rätt, Danmark har faktiskt fler Michelinstjärnor än Sverige. De knep 17 stjärnor i år, vi bara 15 – och dessutom fördelades våra på två städer.

Nåväl. Köpenhamn är ett foodie-mekka att räkna med. I morgon åker jag dit och kanske blir det ett återbesök på några givna favoriter:

1. Stans bästa cocktails? Avgör själv, men missa inte Lidkoeb, från samma gäng som driver lite mer klassiska Ruby. Cool bar med en egen whiskeyvåning. Millimeterprecisa cocktails och bra tapas.

2. Torvehallerne – en matnörds våta dröm. Två längor saluhallar med allt man vill ha hemma i sitt kök: ost, eko-grönt och vin. Liksom en ocean av bra krogar på plats – Ma Poule, med en meny av kyckling på franska och tapaskrogen Tapa del Toro perfekt för en cavalunch.

3. För fine dining är enstjärniga Formel B en favorit. Förvånansvärt prisvärt, alla rätter kostar 130 kronor, och innovativt på tallriken. Gästen beställer in mellanrätter – vilket öppnar upp för att dela på tallrikarna (frittade langostines på bilden, så ljuvliga, från senaste besöket i november).

Säkerhetsintroduktionen ombord på flyg brukar sällan locka till entusiasm. Men denna kvinna gör succé i sociala medier med sin egen touch på det hela. Jag vill säga att hon är redo för närmsta stand up-scen när planet landat:

http://www.mybs.com/13488-southwest-airlines-flight-attendant-gives-the-safety-speech-to-end-all-safety-speeches/

Och på filippinska lågprisbolaget Cebu Pacific har man gått så långt att flygvärdinnorna dansar fram hela instruktionen. Kolla här: https://www.youtube.com/watch?v=hBkKCP1iEF0

Är det okej av flygbolagen att kräva danskunskaper av sin personal? Mja. Men de skräckhistorier som läcker ut från hur Ryan Air-värdinnorna har frisyrtvång och inte får ladda sina mobiler på jobbet (för att ström kostar) och sånt känns snäppet värre.

Från Sydamerika till Kalkstenshawaii. Jag maxade mitt Buenos Aires-rus med att åka till Gotland.

Att åka hit är för mig att komma hem. Nu har det i och för sig varit mitt hem, men ändå. Jag tror inte att det går att få större utlandskänsla på mindre än en timma från Stockholm (förutsatt att du flyger från Bromma).

Gotland är som bäst tidig höst när säsongen planar ut och vädret är som bäst och nu när våren kommer. För en matnörd är det ren och skär lycka när ramslöken frodas. Jag och mina kompisar begav oss ut längsmed Kärleksstigen norr om Visby i höjd med lasarettet. I var och varannan dunge hängde ramslökplockare medan hurtiga löpare kryssade förbi.

Ramslöken ser ut som ett tulpanblad, smakar som en örtigare vitlök och är ett guld som smaksättning. I söndags skapade vi en ramslökmeny. Jag gjorde en soppa med ramslök, schalotten, champinjon, ruccola, en släng vit Bourgogne, grädde och toppad med västerbottenost och bacon.

Matlag 2 kreerade en fläskstek som preppade med ramslök och fyllningen av gotländsk salsiccia-korv som sedan bands ihop. Därtill serverades en potatisgratäng som bakats med ramslökspesto däri. Lagom till desserten var vi marinerade i ramslök och stekte därför croissanter med jordgubbskompott och glass – utan någon som helst lök.

Och det här var alltså bara en halv dag av 4 på öjn. Utförligare rapport kommer!

HITTA RAMSLÖKEN PÅ ÖJN:

Två säkra kort är 1.) Längs med Kärleksstigen vid S:t Görans ruin (utanför Norderport). 2.) Åk väg 140 tills du kommer i höjd med Leva Kungslador (cirka 3 km utanför Söderport). Spetsa nosen och hitta en bra ramslöksdunge. Bonus! En av öns bästa fikor intas med fördel på Leva.

Jag botar min tillbaka-i-Sverige-ångest och beger mig tillbaka till Recoleta Cemetary i minnet. Det är här Evita ligger begravd och efter viss navigering mellan alla dessa vackra gravar hittar vi till henne. För att vara landets nationalhelgon så är det avsevärt lite blommor.

Tips! Skippa fejkguiderna som gärna hasar runt med dig för 50 dollar och strosa själv. Det är himla vackert – och gratis.

Jag gjorde dock kardinalfelet och köpte en glass på Freddo mittemot ingången. En kula gick loss på 47 pesos. Dålig deal! Det får du typ två vinflaskor för i snabbköpet. Jaja.

Nästa resmål blir inom Sverige. Min öfeber tar mig än en gång till Gotland. Häng med!

Fotbollsesset Lionel Messi bor såklart ståndsmässigt i Buenos Aires. I stadsdelen Puerto Madero, tänk Hammarby Sjöstad gånger tio, skjuter lägenhetsskraporna – torres, i höjden.

Precis intill mynningen av naturreservatet Reserva Ecologica ligger högbevakade komplexet Chateau Madero som inhyser Messis våning – bakom stora järngrindar (bild 1).

Boende i skrapan åtnjuter superservice. Här finns bland annat husdjurs-spa, människo-spa, tennisbana, gym med ständig PT på jour, egen bio, festvåning, restaurang och ett gäng olika swimmingpooler.

Prislappen för de minsta och billigaste våningarna startar på 2, 8 miljoner. Då får du cirka 85 kvadratmeter och balkong. (Jämfört med priserna i Stockholms innerstad är det ju ett klipp!).

Dock: Messis har säkerligen ett eget våningsplan högst upp så hans boning lär vara deluxe-dyr. Men. Hur ofta han vistas i sin lyxlägenhet är svårt att veta.

MER I OMRÅDET: Förutom natursköna promenader i naturreservatet där portenos löptränar och hånglar på parkbänkar så ligger lyxhotellet Faena granne (bild 2, 3). Att kliva in här är att svepas i röd sammet och omges av modern arkitektur. Här finns ett av stans tjusigaste poolhäng, butiker, flera hyllade restauranger och min personliga favorit: den välkomnande drinkvagnen med en ständig strid ström av nygjord lemonad. Philippe Starck är hjärnan bakom detta praktbygge.

Uruguay bjuder på ett frodigt grönt naturlandskap med horder av hästar, får och kossor. De jag träffat tycker att det är urhärligt att bo på landet och här finns många argentinare som lämnat ett simmigt Buenos Aires till fördel för den mer ”tranquilo” grannen i öst.

På två hotell vi bott på här har det ingått häst. Att åka till landet för att ta en ridtur, äta middag och sova över på en estancia är den urbana sydamerikanens lyxiga 4H-gård för vuxna. Det är att åka till en plats där tiden står still.

På Estancia Vik bor man ståndsmässigt i rum som är större än en innerstadstvåa i Stockholm. Här, in the middle of Uruguay-nowwhere, finns snabb wifi-uppkoppling, vinkällare och ängsliga amerikanska turister som gäster.

Vi tog en ridtur på westernsätt med långa stigbyglar och fårskinnsfluffade sadlar i solnedgången. Agustin Leone (bilden ovan) red som en kosack och smackade sin häst i galopp på en halv sekund genom estancians boskap. Jag och min skimmer Simon försökte haka på. Ridturen ingår i hotellnattens nota, och fenomenet är ett stort helgnöje även i Argentina: landethäng med egen häst är grejen här.

HITTA HIT: Ratta en hyrbil från Punta del Este (flyg från Buenos Aires för cirka en tusenlapp, eller kör från Montevideo c:a 160 km) mot José Ignacio och vänd väster i byns rondell.  http://www.vikhotels.com/en/hotel-estancia-vik-jose-ignacio-uruguay.html