Det är ju inte det att Degerfors inte försett den internationella fotbollsscenen med bra namn tidigare. Men när José Mourinho uppges vara intresserad av Ola Toivonen blinkar min Buster alert väldigt intensivt.
Men jag är väl inte sämre än att jag börjat fila på en plats i Real Madrids startelva.
Håll i er:

Iker Casillas

Gonzalo Higuaín

Då har Toivo petat Káká alltså, men det känns ändå som det minsta problemet i kråksången.
Ingen press, Ola.

Eller, som Yrjö Toivonen säger:
–Snart står väl Gud här vid dörren och knackar på.

Det är osäkert om José Mourinho tar det som en uppmaning att infinna sig i det toivonenska (mja) föräldrahemmet i egen hög person.
Vore spännande annars att se hur Ola Toivonen tacklar den situationen. Och om Gud har samma tendenser att läcka till engelsk media.

Men jag är så klart för fler svenskar i la liga, inte minst när den längste av dem sagt arrivederci.
Kennedy Bakircioglü är Sveriges färskaste Spanienproffs, men att inleda säsongen mot Barcelona är lite som att börja med två minusmål från start och slalompjäxor på hela försvarslinjen. Man hänger inte med riktigt.

Själv var jag tvungen att räkna in mina lamm när jag kom till El Sardinero-stadion, uppenbarligen har inte ens de närmast sörjande koll på hela truppen under sommaruppehållet, och konstaterade att David Villa fortfarande ser knasig ut i Barça-tröjan. Däremot lirar han som om han aldrig gjort annat än att ta emot inlägg från Dani Alves och jag för min del tror ju att Valencia-värvningen tar hem Guldskon i maj nästa år.

Santander var en av två bortamatcher för Barcelona som jag bommade under förra årets la liga, men inom loppet av bara en timme i dag hade staden klättrat upp på min spanska topp fem.

Fotbollsarenor med en egen ingång för pensionärer visar att det finns en spansk fotbollsscen bortom alla svindlande transferrekord, merchandise och klubbpolitiska vågspel.

 Russindisco.

Ska man återuppta bloggandet kan man ju lika väl göra det när elden är lös.
Zlatan Ibrahimovic har lämnat oss och i sinom tid ska vi plocka ihop smulorna av den här historien och ge den den uppföljning den kräver och förtjänar.
Jag tillbringade ett kritiskt ögonblick i kväll med tankespelet att flytta efter honom (mest av gammal vana, I suppose), men eftersom Zlatan alltid flyttar vidare så fort jag tycker att jag fått grepp om honom så låter jag saken bero den här gången.
Men jag kan inte lova att jag inte kommer på några studiobesök i Milano under hösten. Återkoppling och så.

Vi har gissat och spekulerat och antagit och avfärdat allt kring Zlatan i en lång sommar nu, men när firma Raiola/Ibra satte in det tunga artilleriet och anföll kronjuvelen Pep Guardiola från två fronter samtidigt förstod man att det här inte skulle sluta med någon schlagermässig tonartshöjning.
Jag var inne på det i webb-tv:n häromsistens och det enda spektakulära med det är väl, i ärlighetens namn, att jag lagt på mig lite och börjat bära basker.

Att ha Zlatan Ibrahimovic som indirekt arbetsgivare är sällan en schlager, men nästan alltid bra underhållning. I kväll såg han för första gången ut som en slagen man när han lämnade förhandlingsbordet med Mino Raiola vid sin sida och hur mycket jag än tycker att Zlatan hör hemma i Italien måste vi vänja oss vid tanken på att han sannolikt nått sin karriärstopp.
På pluskontot är att ungefär 93 procent av Milans spelare gjort just det för längesen, vilket kommer att få Ibra att framstå i bättre dager.

I Barcelona går åsikterna om Zlatan isär, men fler människor är välvilligt inställda till honom just nu jämfört med när jag lämnade Spanien i slutet av maj.
Lagkamraten Maxwell, till exempel, är inte alls sugen på att bli av med sin ständiga klubbkompanjon.
Jag sprang rakt in i Barcelonas vänsterback när jag klev av planet i går kväll och tog det hela på uppstuds. Maxwell stod och väntade på sin familj, fru och nyfödda barn som han ännu inte träffat, men är i alla fall uppfostrad nog att svara på några snabba frågor från en murvel i trångmål.
Med tanke på hans tendens att spela på samma ställe som Zlatan var jag ju tvungen att fråga honom om han också förhandlade med Milan.
– Nej nej, jag ska ingenstans, förklarade Maxwell innan han önskade mig lycka till med mitt jobb, och jag lämnade honom anständigt utrymme för att återförenas med sin familj (jag gick säkert två och en halv meter därifrån, här ville man ju inte störa).
Brassen visade på god pedagogisk förmåga och kramade sina två äldre barn länge och väl innan han tog sig en titt på nyfödingen i den ljusrosa volangprydda barnvagnen (jag tror att det rör sig om en dotter, men det kan vara mina fördomar som talar).

Vi har släppt iväg Zlatan till landet som format honom, men vi har en löjligt het säsong i la liga att se fram emot.
David Villa har checkat in i Barça, José Mourinho har frustat in i Real Madrid och Javier Mascherano tillhör Barcelona as of i går typ. Det har eventuellt inte rapporterats så mycket om just det i svensk media de senaste två dygnen.

I morgon trummar Barcelona i gång säsongen mot Kennedy Bakircioglüs Santander (som bara ska ersätta supertalangen Sergio Canales, inga konstigheter) och jag reser till Kantabrien för att bekanta mig med la ligas nya svenska huvudrolls(not so much)innehavare.

Vi reser oss, vi går vidare, vi vet att det finns en spansk fotbollsverklighet efter Zlatan Ibrahimovic. Vi kan bara inte ta in det riktigt nu.

Men, va fan. Tack Zlatan för det här fantastiska jobbet, det här otroliga året och för din totalt nollställda blick och briljant arroganta uppsyn när vi setts på träningsanläggningen. Det kommer att bli lite tomt här i Barcelona. Men jag reder mig. Ci vediamo!

 ”Vad håller du på med?”
”Jag gör Ibra-dansen”

En final på Camp Nou ska strax avgöra om Atlético Madrid blir årets mesta titelhållare i Spanien eller om Sevilla räddar upp en högst medelmåttig säsong med lite cupglitter. 

Atlétis uruguayanske striker verkar i alla fall ha bullat upp för fest när han kommer tillbaka till Madrid.

 Matvrak. Foto: Twitter

Avsked är jobbigt, men nu ska jag inte förhala det här längre. Det är slut nu. Jag checkar ut från Barça, och checkar in på SVT utan att passera gå. I helgen köper ni tidningen om ni vill veta hur det här året var. Egentligen.

It’s been a pleasure.
For the both of us.

Vi ska strax visca, men last things first: 
Xerez lämnar oss i saknad efter en säsong då de bjussat på en höst av kvalificerad sunkfotboll och en vår där man landat sju av säsongens åtta segrar (det kallas anti-Ibra-syndromet). Men de lämnar oss med stil och som absolut jumbo. 
Det gör lite ont just nu, men herregud, livet är ju så mycket mer än fotboll.

Valladolid var ju ett öppet mål från att blåsa liv i titelracet på Camp Nou, men tvingas också bekanta sig med de lägre divisionerna i höst. Cesar Arzo är bara 24 år, men blir den förste i modern tid att flyttas ner i Segunda tre år på raken (med Murcia 2007/2008, Recreativo Huelva 2008/2009 och Valladolid 2009/2010).
Vid två tillfällen har han alltså lämnat det sjunkande skeppet för att begå myteri på nästa skuta i stället och sommarens transferstory numero uno blir så klart var Arzo hamnar härnäst. Klubben i fråga kan ju redan nu sätta sig och krympa budget lagom till andradivisionen drar i gång 2011/2012.

 Tre är ett magiskt nummer.

Sorti med stil gjorde så klart också Guti. Halvtimmen in i matchen fick han gult kort för protest och därefter tyckte Guti att stunden var kommen för att tuppa sig lite mot Real Madrids matchdelegat Miguel Porlán Chendo.
I andra halvlek var det dags för Guti att komma in på planen också.
Rock n’ roll.

Real har gjort vad de har kunnat i år, men i kväll räckte de inte till och det är ju egentligen inte här som ligan avgörs. Clásicon kommer inte din väg särskilt ofta och när de gör det måste man hoppa på tåget. Vet man inte när tåget går kan man alltid kolla in familjeplaneringen hos Mamen och Raul.

Barcelona går inte att göra något åt i år. Nada.
99 poäng är imponerande på helt nya nivåer men känslan i mixade zonen efteråt handlade mest om en lång pust av lättnad. Nu när Peps pack väl fått smak på det finns det en risk att en säsong där man bara plockar hem ligan blir en mellansäsong.

Därmed inte sagt att inte konfettin var fin, José Pintos dotter bedårande (ni såg så klart att båda hade fläta) och Gerard Piqués hyss med Zlatan Ibrahimovic bevis på en självdistans som man sällan hittar i fotbollssammanhang norr om Segunda B.

Leo Messi har tydligen också fått tillökning (jo, jag vet, man tror att det är Bojan som sitter på hans axlar, men vem är i så fall killen bredvid Piqué?).

 Visca nog inte dricka mer. Foto: AS

Grattis då pojkar och håll ett öga på Dimitro Tjigrinskij i natt, han sluddrade betänkligt redan innan ni lämnade stadion.

Vi får den väntade toppklövern i Champions League nästa år, trots att Mallorca gav Sevilla en tuff match hela vägen in i det moriska kaklet.
Andaluserna har gjort en ganska svag ligasäsong, men vinner man spanska cupen på onsdag är det glömt.

Det kommer ju hända grejer på Camp Nou i kväll. I alla fall är det planen här i Barcelona. I Madrid hoppas man att Javier Clemente ska ska genomföra det omöjliga. 

 Super Clem.

Valladolid har slagit Barcelona på Camp Nou två gånger i ett historiskt perspektiv (eller ja, i vilket perspektiv ni vill förresten) och senast var tretton år sedan, så visst, det kan vara dags igen.
Clemente vinner i alla fall den verbala matchen på KO.
På påståendet att Valladolid är ett gäng lamm på väg till slakthuset svarar Clem:
– Jag vill inte att vi ska vara lamm, även om vi till slut dör. Jag föredrar att vi är en stor tjur som dör i manegen.

I kväll ska jag sitta på Camp Nou och tänka att det är rätt härligt ändå. Livet.

Guti får inte vara med och leka i vad som skulle bli hans sista match för Real Madrid. När tre timmar gått av gårdagsträningen på Valdebebas och ingen lyckats få tag på klubbens nummer 14 steg oron i klubben.
Hade han krockat med sin bil?
Hade han fastnat i plattången?

Han hade drabbats av akut magsjuka av det slag där man inte har tid att ringa chefen och förklara att man inte kommer till jobbet. Manuel Pellegrini hade redan när träningen drog i gång bestämt sig för att bänka Guti i matchen mot Málaga, som en mycket meningsfull sista disciplinåtgärd mot en av klubbens stora ikoner, men den hårfagre mittfältseleganten hann, så att säga, först.

 You talkin’ to me?

Annars har tongångarna gått från hoppfulla till råneggiga i huvudstaden under veckan.
– Jag kan inte se hur vi ska vinna ligan, säger Sergio Ramos (i ett infall av genuin klarsynthet antagligen) på ett sätt som strider ganska mycket från hur klubben de senaste dagarna flera gånger påpekat att Valladolid på Camp Nou, det är tuffa grejer det.

I Barcelona gör vi oss redo för examensprov och sommarlov. Stämningen på dagens presskonferens med Pep Guardiola liknade också den man upplever när man tar studenten (minus champagnefrukosten och Camilla i SP3B som inte kan sluta gråta) och för egen del var det med ett par kilo nostalgi jag lämnade Ciutat Esportiva i dag med ovetskapen om jag kommer att komma tillbaka.
Jag har helt enkelt vant mig vid den emellanåt ganska gemytliga miljön på träningsanläggningen med Gerard Piqué (MVG i alla ämnen) som ställer till hyss, Xavi Hernandez (MVG i idrott, spansk historia och hemkunskap) som alltid hejar glatt, Leo Messi (MVG i fotboll) konstant omringad av sina bröder och pappa, Eric Abidal (MVG i franska) med sina svåra designerjeans och manbags och Zlatan Ibrahimovic (MVG i uppförande) som konsekvent vägrar att se mig i ögonen när vi möts.
Jag kommer nog att sakna dem lite grand när vi alla går på sommarlov.
Jag låter det vara osagt hur de ska fylla hålrummet jag lämnar i deras tillvaro om några dagar, men klubben har ju terapeuter och annat löst folk att prata ut med. Dessutom har klubbens pressmänniskor mitt nummer.

Efter att Pep Guardiola klev av podiet vid sin presskonferens i dag kom han fram, tog mig i hand och önskade en god semester. Jag väntade bara på att han skulle lämna över mitt avgångsbetyg, men någon annan kom och drog i honom och ögonblicket hade passerat.

 MVG i mediehantering. Foto: Marca

Det är dan före dan och således dags för Pep Guardiola att snacka. En kvalificerad förhandsprognos gör gällande att ’Det här kommer bli svårt’, ’Valladolid är ett riktigt bra lag’ och ’Ligan är inte avgjord’ är några av nyckelfraserna när Barcelonas tränare tar till orda.
Barcelona är en ynka dag från att få fira sin andra raka ligaseger, men för lagets fixstjärna är just firandet i fara. Leo Messi ska ansluta till Maradonas mannar redan på tisdag, vilket innebär att han mer eller mindre måste chartra ett plan direkt efter morgondagens match för att hinna.
Messi har bett om uppskov och väntar otåligt på besked.
Jag unnar verkligen den lille magikern som ligger bakom det mesta Barcelona gjort offensivt i år att få släppa loss på söndag kväll.
Inte minst för att han hade en helkväll senast det begav sig.

Andrés Iniesta hanterar kanske alkoholen lite bättre (han är ju ändå expert på livets vatten) men Andy Alegro har haft en tuff och skadefull säsong och förtjänar en bläcka, inte sant?

Det pratas en del om Zlatan Ibrahimovics framtid, det har ni noterat. Egentligen är de senaste uppgifterna inga nyheter, redan efter bänkningen mot Stuttgart i våras viftade Mino Raiola yvigt och sa att han skulle hitta en ny klubb till Ibra i sommar om han vill flytta på sig.
Den här leken lekte vi ju redan förra sommaren.

Ett sent, men inte desto mindre genuint, grattis till Atlético Madrid. Att slå Fulham i en final på övertid när hela ens moderna historia berättar om misslyckanden i liknande situationer är en bedrift. När matchen gick till förlängning hade jag nästan glömt att Diego Forlán aldrig missar en chans att flasha sin tonade bringa.
Nu tar los Colchoneros hem spanska cupen av bara farten.

Och återväxten i klubben är inte så tokig heller.

 Benjamin Agüero Maradona – med gener att dö för. Foto: Marca

Men lite synd tyckte man ju om Fulhamfanatikern Lily Allen, det gjorde man.

I Barna är läget också hyfsat avslappnat. I går höll Bojan presskonferens medan Gerard Piqué gjorde sitt bästa för att störa. 
Redan utanför pressalen började Piqué ropa på ”den lille” för att sätta kompisen Krkic ur spel framför kamerorna. Piqué själv skulle spela in en sketch till tv-programmet Informe Robinson, en populär fotbollsshow där gamle spelaren Michael Robinson får nuvarande stjärnor att prata ut om högt och lågt.
Utöver det gjorde tidningen Sport det fatala misstaget att förse Dani Alves med en vuvuzela när de skulle fota honom till en intervju om VM i Sydafrika och ni som känner Alves förstår ju hur det artade sig.
Han släppte inte ifrån sig det högljudda instrumentet förrän fotografen var tvungen att lämna träningsanläggningen, och förutom att trumpeta hårt och ofta på ren inspiration i det afrikanska blåsinstrumentet smög sig brassen fram bakom en reporter på radiokanalen Rac 1 och drog av en trudelutt allt han orkade rakt hans öra.
Jag har inte sett snubben från Rac 1 efteråt och kan alltså inte utesluta att han fått men i hörselgången av attacken, vilket ju är lite stökigt om man ska jobba med, ja, radio.

Radio ska jag för övrigt själv göra i morgon bitti (fredag). Ratta in P1 klockan 06.40 där jag och Jocke Björklund snackar Zlatan Ibrahimovics framtid. Nu är ju det här ett klockslag jag sällan opererar med, inte om jag inte är väldigt sen i säng i alla fall och tänkte be om en gallup i kommentatorsfältet för uppkopplade nattläsare.
Sova eller inte sova innan? Det är alltså det som är frågan.

Atlético Madrid spelar alldeles strax en av två finaler i år och gissa om los Colchoneros är peppade på att visa Real Madrid hur en slipsten ska dras i Europa-sammanhang. Det här är det största som händer klubben på nära nog 15 år och Kicki F har inte långt till de stora orden:
– Det här är den största matchen i mitt liv, säger Atlético-tränaren till Marca.



David De Gea  

Tomáš Ujfalusi

Luis Perea 

Alvaro Domínguez 

Antonio López 

José Antonio Reyes   

Paulo Assunção 

Raúl García  

Simão 

Diego Forlán 

och

Sergio Agüero

är killarna som ska göra det och på det (i finalsammanhang rätt betydelselösa) pappret ska de kunna slå Fulham någonstans mellan två dagar av tre och tre dagar av fyra, enligt opinionen i hemlandet.
Men Atléti firar ju ofta den där fjärde dagen när det är skarpt läge.

El Kun har i alla fall gjort sitt till för att skrämma upp britterna, och hans tränare vill inte vara sämre.

 My name is Flores. Kicki Flores.

Vi får ett VM-slutspel utan Karim Benzema. Det är inte chockernas chock för den som har pejl på Raymond Domenech, som aldrig gjort någon hemlighet av att han inte tycker att Ben är ze man för hans landslag. Jag försöker rota runt i minnet bland prostitutionsskandaler, krockade bilar och bänkvärmarmatcher i Real Madrid för att komma på om Karim gjort något rätt i år.
Men nej, jag kan inte komma på något.

Två typer som sitter mycket respektive enormt säkert i sina landslagstrupper är David Villa och Leo Messi, även om Villa hade den goda smaken att inleda en presskonferens i dag med att han var glad att vara med i första gallringen av Spaniens VM-trupp. (Vi kan ju leka lite med tanken att Vicente del Bosque drabbas av svåra tvångstankar och lämnar den notoriske målskytten utanför 23-mannatruppen, hand upp alla som tror att Villa fortfarande kommer vara glad över att nästan komma med.)

Men det var ju inte det vi skulle prata om.
Villa och Messi var huvudfigurer på ett sponsorjippo utanför Barcelona i dag och på förhand är de här killarna kanske inte några stand up comedy-ämnen privat.
Säg så här: jag hade hellre kickat boll med Leo Messi en halvtimme ostört än att prata med honom i fall valmöjligheten presenterade sig. Och om han nu hade passat mig.
Men, jag var på plats för att göra nummer två (om ni missförstår mig här säger det allt om er och inget om mig) och Lionel var på ett överraskande bushumör, även om han kanske inte var helt on top of saker och ting.

– Vad tycker du om VM-bollen Leo? undrade en journalist.
– Helt ärligt så kommer jag faktiskt inte ihåg om jag har provat den eller inte, svarade Messi, till synes opåverkad av det faktum att han delar huvudsponsor med VM-bollen och möjligen förväntas hylla den lite i alla fall, åtminstone när han sitter och svarar på frågor på Adidas initiativ.

Men kokpunkten av den ovanligt underhållande presskonferensen nådde vi inte förrän några minuter senare då en man längst bak i lokalen tog till orda.
– Hej Messi, jag pratar inte spanska för jag är dansk, men jag skulle vilja veta vad du tror om Danmarks chanser i VM och vad du tycker om Morten Olsen.

Han hade ju kunnat be Messi analysera budgetkalkylerna i EU:s krispaket för Grekland när han ändå var i gång.

– Eh, ska jag svara på det? Jag? Okej, alltså, om sanningen ska fram har jag inte så jättebra koll, men de gjorde ju ett bra kval och jag har en känsla av att de kan bli turneringens överraskning, sa Leo och firade av ett pillemariskt leende till dansken längst bak i lokalen.

 ”Eh, då ska vi se, var den frågan till mig?”

Jag såg inte till honom efteråt, men man kan konstatera att dansken är en snubbe som inte har några problem att ”dra hem grejen” som vi säger på fackspråk.
Ibland känner jag mig lätt obekväm när jag poppar fråga efter fråga om Zlatan Ibrahimovic till Pep Guardiola och Barcelonaspelarna, men han är deras lagkamrat och de förstår att det är mitt jobb och svarar tålmodigt nästan varje gång.
Danmark spelar inte i Argentinas grupp i VM och vad jag känner till har inte Leo Messi några andra band till vårt södra grannland heller (fast ni får gärna överbevisa mig på den punkten).
Men när den danske journalisten ringde sin hemmaredaktion i eftermiddags kunde han meddela att jadå, han hade fått prata med Leo Messi och jodå, Leo Messi varnar för att Danmark kan bli VM:s stora överraskning.

I de lägena är det bara att lyfta på hatten och konstatera att de kanske förtjänade den där biljetten till Sydafrika trots allt. Danskjävlar.