Den 19 maj spelas Champions League-finalen på Allianz Arena i München. Stadens storlag – tyska rekordmästarna – Bayern München, vill givetvis vara där. I höstas kändes det som ett väldigt realistiskt mål. Jupp Heynckes lag var alldeles fantastiskt, såväl i Europa som i Bundesliga. Men tiderna har förändrats. Det känns inte lika lekande lätt längre, maskineriet hostar och skakar. Nu gäller det att lägga all fokus på kvällens uppgift: Basel på bortaplan.

Nu ska jag inte vara sån, givetvis är det fortfarande ett ”realistiskt mål” eftersom att Bayern förfogar över en väldigt stark speltrupp. Under hösten kändes dock laget som Europas absolut bästa gäng. Det känslan finns inte längre. I stället för att dansa in mål, surfa på eufori-vågorna och njuta av varje dag måste nu Bayern slita hårt för att få in bollen, kämpa med det hav av kritik som väller över laget och våndas inför varje match. Okej, det var kanske lite överdrivet. Men Bayern München är inte vilket lag som helst. När man ligger fyra poäng från ligaledarna i Bundesliga, när man spelar 0-0 mot bottenlaget Freiburg och när man behöver oroa sig för en match mot Basel – ja då stormar det i södra Tyskland. Så är det inte i många klubbar, men i Bayern är det så. Fråga Uli Hoeneß och Karl-Heinz Rummenigge.

Klubbens två storpampar har den senaste tiden basunerat ut att spelarna måste börja prestera igen, måste hitta den rätta inställningen. Annars riskerar man att missa säsongens olika mål. Samtidigt är man noga med att poängtera att laget nu måste tänka från match till match – och inte drömma om finalen i München eller ligatiteln. En stabil vinst mot Manchester United-dödarna från Schweiz är precis vad laget behöver för att segla in på lugnare kölvatten.

Mittfältsgeneralen Bastian Schweinsteiger saknas smärtsamt mycket. Och i media funderar man på vem som ska ta hans plats. Blir det Toni Kroos och Luiz Gustavo centralt, eller kanske David Alaba? Och Anatoliy Tymoschuk , får kanske han spela? Tar Thomas Müller hand om positionen bakom Mario Gomez, eller blir det Kroos som agerar där? Spelar Arjen Robben? Frågorna är många, svaren är relativt få. I ärlighetens namn är det skitsamma. Bayern München kan mönstra vilket lag de vill – det enda som räknas i kväll är inställningen. Med rätt inställning kommer det här att gå vägen.

FC Basel är inget lag man ska underskatta. Med spelare som Sommer, Xhaka, Huggel, Shaqiri, Dragovic, Frei och Streller förfogar schweizarna över rutin, talang, tuffhet och skicklighet. Basel har en bekväm ligaledning och absolut ingenting att förlora i en åttondelsfinal mot Bayern München. Tyskarna däremot har allt att förlora, och det kommer nog att vara en del ängsliga spelare på plan inledningsvis. Men det här ska gå vägen. Jag tror, hoppas och ber för det. Forza FCB.

***

Den 29 februari kommer det franska landslaget till Bremen för att spela en landskamp mot Tyskland. Joachim Löw presenterade i dag vilka spelare som ska få chansen att visa upp sig, spela ihop sig och förhoppningsvis slippa skador. Det var en trupp som bjöd på få överraskningar trots att spelare som Bastian Schweinsteiger, Lukas Podolski, Mario Götze och Per Mertesacker saknas.

Mål: Manuel Neuer (Bayern München), Tim Wiese (Werder Bremen)

Försvar: Dennis Aogo (Hamburger SV), Jerome Boateng (Bayern München), Holger Badstuber (Bayern München), Benedikt Höwedes (Schalke 04), Mats Hummels (Borussia Dortmund), Philipp Lahm (Bayern München), Christian Träsch (VfL Wolfsburg), Marcel Schmelzer (Borussia Dortmund)

Mittfält: Lars Bender (Bayer Leverkusen), Sven Bender (Borussia Dortmund), Sami Khedira (Real Madrid), Toni Kroos (Bayern München), Thomas Müller (Bayern München), Mesut Özil (Real Madrid), Marco Reus (Borussia Mönchengladbach), Simon Rolfes (Bayer Leverkusen), Andre Schürrle (Bayer Leverkusen)

Anfall: Mario Gomez (Bayern München), Miroslav Klose (Lazio Rom), Cacau (VfB Stuttgart)

En kul grej är förstås att Bender-tvillingarna har blivit nominerade. Båda två har tidigare representerat landslaget, men inte vid samma tillfälle. Marco Reus är givetvis med, frågan är om han kan hålla sig skadefri den här gången och faktiskt få en riktig chans. Noterbart är att hela tre vänsterbackar är med i truppen, jag undrar hur Löw tänker där? I mitt tycke borde Philipp Lahm definitivt flyttas över till höger, då det finns fler dugliga alternativ till vänster än till höger.

Vidare måste jag ifrågasätta spelare som Christian Träsch, Simon Rolfes, André Schürrle och Cacau. Det känns knappast som några heta spelare för tillfället. Att Cacau går före Mike Hanke är helt enkelt ett hån. Cacau är helt under isen, medan Hanke sprudlar av liv. Dessutom ser jag Hanke som en potentiellt viktig pjäs då han kan agera target på ett helt annat sätt än Gomez och Klose.

Men vad vet jag? Det finns en anledning till att jag sitter bakom ett tangentbord och Löw lever det ljuva livet som förbundskapten. En sak vet jag dock med säkerhet: EM kommer att bli en fest.

/Wingren

Jag har en blogg om Bundesliga här. Min absoluta passion, va fan, nästan min mening med livet – om vi nu ska ta i lite extra. Detta betyder dock inte att jag inte är intresserad av annan fotboll. Inte alls.

Föga förvånande innebär även detta att jag givetvis tittade på matchen mellan Milan och Arsenal. Jag satt i tv-soffan hos min bror och svor, spottade och liknade mest en apa, om vi nu ska vara ärliga. Varför? Arsenals insats. Det var en skam för allt vad Champions League-fotboll är. Jag såg inte en tillstymmelse av försök till att faktiskt spela fotboll. En sådan grundläggande sak. Spela fotboll. Jag vill inte ta något från Milan, de gjorde en utmärkt fotbollsmatch. Effektivt, taktiskt och typiskt rutinerat. Men Arsenal var inte bara dåliga. De var under isen, utspelade, viljelösa och rakt igenom pinsamma.

Jag sa, till min bror, att jag måste blogga om det här. Men hur får man in det i en blogg om Tyskland? ”Skriv om Mertesackers skada och hans betydelse”, svarade han ironiskt. Det kan jag förstås inte göra. Tyskt mod, det som inte heller Leverkusen visade upp, hade dem dock behövt.

Men i stället för att göra ett djupdyk i Arsenals förfall, väljer jag att säga följande: grattis Milan till en mycket fin insats, och skäms på er Arsenal. Det där spelet hör inte hemma i Champions League, inte i en åttondelsfinal.

Mer kort läsning finner ni här, där kollega Bank har bankat till Wengers Arsenal, även han.

/Wingren

Det har varit en smått euforisk stämning när de tyska klubblagen har bemästrat Europa. Det gick bra ett tag, riktigt bra. Så bra faktiskt att Bundesliga övertog en fjärde Champions League-plats från Serie A. Problemet nu är att man även måste behålla den. De italienska klubblagen går riktigt bra i år, vi fick se Napoli, Inter och Milan ta sig vidare i Champions League. Lazio och Udinese fixade uppgiften i Europa League.

För de tyska lagen däremot har det gått sämre. Det började på sämsta tänkbara sätt när FSV Mainz 05 åkte ut i kvalet till Europa League. Sedan följde Borussia Dortmunds förfall i Champions League. Två riktigt svaga prestationer som givetvis har sårat den tyska fotbollens status. Bayern München däremot har levt upp till de högt ställda förväntningarna och tog sig likande lätt vidare från ”dödens grupp”. München är utan tvekan Tysklands största hopp i Europa och finalen på hemmaplan borde ge lite extra motivation.

Bayer Leverkusen gjorde det bra som tog sig vidare, all heder åt klubben för det. Men i går gick det knappast något vidare. Det var ingen bra insats. 1-3 slutade matchen mot Barcelona i Tyskland – är det någon i hela världen som tror på en skräll nu?

Robin Dutt valde en minst sagt defensiv uppställning mot Barcelona. 4-3-2-1 och André Schürrle ensam på topp. Var det någon som på riktigt trodde att det skulle fungera? Det var för fegt av Robin Dutt, och hans feghet smittade onekligen av sig på spelarna som vare sig vågade gå in ordentligt i närkamperna eller sticka på anfall. Gå gör Barcelona mål förr eller senare, det har vi lärt oss. Leverkusen försvarade sig egentligen väldigt fint under första halvlek, men bristen på ordentlig vilja vid bollvinst saknades och det bäddade givetvis för en Barcelona-seger. 0-1 kom med fyra minuter kvar av första halvlek, Barcas första chans egentligen. Precis som det såg ut mot Borussia Dortmund i lördags.

I andra halvlek vred Leverkusen upp tempot och försökte åtminstone. De fick utdelning omgående när Michal Kadlec kunde nicka in en boll. Sedan kom dödsstöten bara några minuter senare. Och det är väl just det här som är problemet med ett lag som inte är i form, när tränaren är ifrågasatt och Barcelona kommer på besök. Att spela defensivt räcker inte, då den nödvändiga kvaliteten saknas. Och när man försöker trycka på, spela ut, då blir man straffad direkt.

Jag är ändå beredd att berömma Leverkusen för deras andra halvlek. Där visade laget vilja åtminstone. Det var väl egentligen inget fel på den första heller, men Dutt hade givetvis behövt åtminstone en riktig anfallare på plan. Det var löjligt att se. Vi får väl helt enkelt konstatera att äventyret är över för Bayer Leverkusen. Föga förvånande förstås.

Enligt Bild Zeitung får vi en anledning att ifrågasätta spelarnas inställning. Tidningen menar att Stefan Effenberg, Skys tv-expert, ska ha sett hur Michal Kadlec och Manuel Friedrich bråkade om vem som skulle få Lionel Messis tröja efter matchen. I halvtid hölls den här diskussionen alltså. Har man inte redan gett upp då? För övrigt fick Kadlec den, trots att Friedrich vann dispyten under halvtid.

Vidare är det intressant att notera hur jäkla skev och dålig bevakningen av tysk fotboll är. I svensk och utländsk media…

…Barcelonas officiella hemsida hävdade att Bayer Leverkusen var tyska mästare. Ursäkta? Det är för dåligt, hur självupptagen är den klubben?

…I svensk media heter det att ”Barcelona vann, och det var starkt, för klubben saknade Xavi, Iniesta och Piqué”. Okej, det är väl jättebra av Barcelona att vinna ändå. Men är det någon som nämner att Leverkusen saknade Sidney Sam och Eren Derdiyok, detta är spelare som i högsta grad är viktiga för Robin Dutt om man vill slå Barcelona. Även Michael Ballack saknades, och han hade säkert fått speltid i en sån här match. Visst känns det lite arrogant ibland?

…Vidare kan man ju diskutera kommentatorers och studiofolks insatser så fort det gäller lag som inte är från Italien, Spanien eller England. I viss mån upplever jag till och med att de har bättre koll på storlagen från Frankrike. Men visst, man kan inte veta allt, det är det ingen som begär heller. Men ett försök åtminstone? Det spelas faktiskt fotboll i Tyskland.

Och för övrigt dök ytterligare en fundering upp. Hur kan Barcelona jämnt och ständigt få konstiga domslut med sig? Det här var ingen match där det var av avgörande betydelse, eller särskilt frekvent. Men det är likväl irriterande att se. Det är väl bara Sergio Busquets som får frispark och dessutom gult kort på motståndaren i en situation där det inte är något egentligen.
Och hur kunde Kießling få frispark emot sig när de gick in axel mot axel? Kom inte och påstå något annat än att det är lite lustigt i varje fall.

Jag tror att jag har gnällt klart nu, ursäkta. Givetvis förtjänade Barcelona segern. Spanjorerna ville anfalla, ville föra matchen, ville uträtta något. Och framför allt: det var klasskillnad. I andra halvlek tycker jag ändå att Leverkusen gav det en ärlig chans. Det vore förstås lustigt om det inte var klasskillnad, med tanke på klubbarnas olika ekonomiska världar.

Då fortsätter vi vandringen genom Europa. Hannover 96 och Schalke 04 har ju faktiskt tagit sig vidare i Europa League. Det behövde tysk fotboll efter Dortmunds och Mainz debacel.

På torsdag väntar Viktoria Plzen på Schalke, medan Hannover tar emot Christoph Daums Club Brügge. Daum har ju tidigare tränat Bayer Leverkusen, Eintracht Frankfurt, VfB Stuttgart och FC Köln. Så nog känner han till Hannover alltid.

När Pavel Vrba tog över jobbet som tränare i Plzen 2008 injicerade han nytt liv i föreningen – utan några större stjärnor. Han vann den inhemska cupen med Plzen 2010 och i somras blev man alltså också ligamästare. Givetvis blev dock Barcelona och Milan lite väl svårt i gruppspelet. Därför återfinner vi nu klubben i Europa League. I Schalke har man respekt för motståndet, som sålde sig ganska dyrt i Champions League trots allt. En av de viktigaste spelarna har dock lämnat klubben – Petr Jiracek spelar nu för VfL Wolfsburg (han gjorde två mål mot Freiburg).

Även försvararen David Bystron kommer att saknas för Plzen. Han testades positivt under en dopningskontroll efter matchen mot Bate Borisov. Uefa valde att stänga av 29-åringen i två år.
Schalke inleder på bortaplan.

Hannover 96 är för första gången kvar i en europeisk turnering efter jul. Över huvud taget är detta klubbens blott andra försök. Mirko Slomkas lag har inte förlorat på hemmaplan ännu vilket bådar gott inför morgondagens match. I Hannover oroar man sig för att det ska bli stökigt när Brügges supportrar kommer till staden. Låt oss hoppas att det går lugnt till.

Christian Schulz är tillbaka från sin skada och kommer att kunna hjälpa laget, även den i ligan avstängde Pogatetz är tillgänglig.

Magkänslan säger att Schalke och Hannover har goda chanser till avancemang. Och det hade varit roligt för tysk fotboll.

/Wingren

Just när Bayer Leverkusen tycktes ha koll på allt, när de bemästrade Europa, när Michael Ballack var bra och allt kändes harmoniskt. Då gick klubben och blev Vizekusen igen. Den eviga tvåan. Alltid tvåa, aldrig etta. Plötsligt blev KRC Genk ett för svårt motstånd, matchen slutade 1-1 och Leverkusen slutade – just det – tvåa i gruppen bakom Chelsea. Nu ska Bayer Leverkusen visserligen få en eloge för att de över huvud tagit tog sig vidare, det var starkt gjort. Men ack så typiskt att de slutade tvåa.

Åttondelsfinalerna lottades och det stod klart att Robin Dutts lag skulle få mäta sig med stora, mäktiga Barcelona. De regerande mästarna. Man kan se på det hur man vill. Jag väljer att gratulera Leverkusen till att spelarna får en oförglömlig upplevelse. Något de kan tänka tillbaka på om 30 år när pengarna har sinat och ingen känner igen ditt namn. Då finns detta starka minne kvar. Se det som en kul grej.

Samtidigt är det också just det här som öppnar dörren för Leverkusen tycker jag. De har skador på viktiga spelare, formen är inte särskilt bra och ingen i hela världen tror på dem. Det är då man slår till, det är då man skräller. På Europas, kanske världens, största fotbollsscen. Det är som upplagt för ett mirakel. Samtidigt undrar man hur en klubb som inte ens kan hantera sina egna stjärnor (Michael Ballack) ska kunna hantera Barcelonas stjärnor?

I min värld finns det bara ett svar på den frågan. Lite flyt, en jäkla inställning och en strålande insats av järnmannen som är huggen ur sten – Lars Bender. Vem? Killen som springer mest i hela Bundesliga, som tar lika mycket stryk som han delar ut. Killen som är ett energiknippe på mitten. Precis lika fantastiskt viktig för sitt lag som tvillingbrodern Sven är för Borussia Dortmund. Han måste vara i toppform. Då kan man störa, ett trots allt lite nervöst, Barcelona. Bayer Leverkusen har ingenting att förlora. Inte ens hedern. Eller, nåja, en storförlust vill man förstås inte bekanta sig med. Det skadar klubben på alla vis.

Simon Rolfes, Lars Bender, Stefan Reinartz och gänget måste ligga på Barcelona hela tiden. Högt upp i plan. Förstöra, förstöra, förstöra. Och givetvis hoppas på att André Schürrle kan hitta landslags- eller Mainz-formen. Eller att Stefan Kießling plötsligt börjar göra mål igen. Bernd Leno måste göra sitt livs match, vi vet att han kan spela som en vägg. Men för hans del, och hela laget, har formen inte varit den bästa på sistone. Det är bara att rensa tankarna, glömma den grå vardagen i ligan, glömma att Dutt är ifrågasatt, glömma att Ballack vänder upp och ner på klubben, glömma att de inte ens kunde hota Dortmund i lördags rent offensivt. Glömma allt. Bara gå ut – och njut.

Det var en positiv syn på det här mötet. Givetvis ska inte Leverkusen ha någon chans som helst. Men det är fotboll, och i fotboll kan allt hända. Så även i kväll. Eller för att citera Robin Dutt:

”Jag skulle bli nöjd om vi vinner säkert med 5-0. Men det är inte realistiskt”.

/Wingren