Jag vill minnas att senast var i maj, några timmar innan Sabbath Light (Ozzy & Friends, även kallat) skulle stå på Stadions scen.

Tydligen ett framträdande som har gett yours truly förnyat förtroende, då jag inom ett par timmar återigen får möjlighet att bräka loss om hårdrock i P4-programmet ”Stockholm idag” (sic).

Anledningen är självklart inte att huvudstadsproducenterna önskar sig lite mer småländska med diftongsaltomortaler i etern, utan självklart dagens besked att Iron Maiden i juli nästa år blir första (?) hårdrocksakt ut på den nya nationalarenan i Solna.

Klockan 17.20 är det dags, hälsade producenten nyss. Mitt största problem just nu är därmed inte trångmål av mer akut karaktär här på jobbet, utan i stället hur jag ska klara mig igenom en hel intervju utan att 1: hosta, 2: snörvla, 3: svära något alldeles opublicerbart förjävligt lagom till kvällsmålet.

Piro ett för stunden: Dags att tvätta munnen med tvål.

Redan i går runt lunchtid hade vi det hela på känn.

En representant för bokarjätten Live Nation hörde av sig och förhandsskvallrade om att man klockan nio i dag skulle släppa en gigantakt för ett likaledes omfattande gig nästa sommar.

När han dessutom vänligt hintade om att det var ett band som upptar en stor del av min intressesfär fanns egentligen inte mycket utrymme för spekulation.

Självklart är det Iron Maiden. Något annat är en omöjlighet.

Vilket enbart lämnar en del av det väsentliga därhän, likaledes två av journalistikens grundfrågor.

Var och när.

Ett febrilt så kallat källarbete inleddes. Och hos vanligtvis tjänstvilliga kanaler var det locket på, men detta till trots skrev jag en krönika om tilldragelsen strax före läggdags i går kväll. Som gjord för att trycka in i någon väl vald kanal så fort en bekräftelse var kirrad.

Nu har den kommit. Förvisso inte exklusivt för min arbetsgivare, men icke desto mer förnöjsam. Den 13 juli nästa år gästar den brittiska sextetten nybyggda Friends arena i Solna, om ett stopp på den nostalgiskt blickande ”Maiden England”-turnén.

Här utvecklar jag mina tankar om detta. I texten som skrevs i går kväll, men som först nu är publiceringsbar.

En seger för den planerade journalistiken, måhända.

Snacka om ”A visit from the dead” och ”A corpse without soul”.

Att vi hårdrockare ofta antas ha ett grundmurat intresse för stofiler är ett påstående som byxnödiga trendtyckare ofta brukar slänga sig med, ofta i anslutning till den då aktuella upplagan av mogen tillställningen Sweden Rock.

Magnus E Eriksson, docent i palentologi på Geologiska insitutionen i Lund, har däremot ett proffessionellt förhållande till – fossiler.

Redan 2006 gjorde experten på förhistoriskt liv rubriker genom att uppkalla en utdöd maskart efter Motörheads Ian ”Lemmy” Kilmister och nu slår han till igen.

Erikssons senaste fynd, som gjordes i Sverige och Estonia, härstammar från silurepoken (som varade för mer än 400 miljoner år sedan) och beskrivs som en vattenlevande maskart med käkar. Ett perfekt namn till rackaren ansågs därför vara ”Kingnites Diamondi” – en hyllning till danske falsettfantomen King Diamond (Kim Bendix Petersen).

De som är mer slängda i engelsk vetenskapslingo kan läsa mer om fyndet i Geologiska föreningens publikation GFF, medan den mer sansade metallskallen kanske nöjer sig med att slänga på ”Abigail”, ”Them” eller valfritt Mercyful Fate-alster.

I vilket fall som helst – en stor ära för en stor artist. Något som Kingen himself kommenterar så här via sin Facebooksida: ”Han (Eriksson) är tveklöst en av de coolaste”.

Evocation

Illusions of grandeur

Century Media/EMI

DEATH METAL Ett album likt boråsarnas fjärde fullängdsgiv (vårens demorekapitulation ”Evoked from demonic depths – The early years” oräknad) aktualiserar ett ständigt dilemma för en skivrecensent:

Vid exakt vilken tidpunkt börjar bristen på ett eget sound äta upp eventuella kvaliteter? När övergår rena hyllningsinslag i simpelt plankande? Och när ska man avbryta surmagat dissekerande av detaljer och i stället hänge sig åt en helhet som i sammanhanget ändå går att definiera som ”bra”?

För mycket på ”Illusions of grandeur” går att sortera in i två kategorier: det At The Gates-rappa och det Amon Amarth-sturska. Så betydelsefulla tycks förebilderna vara att det är hart när omöjligt att ta sig an det nu presenterade materialet utan att referera till dem (något som inte blir enklare av att de sistnämndes frontman Johan Hegg gästar avrundande ”Into submission”).

Och på ett sätt är det obegripligt att en ensemble, vars historia går att spåra ända tillbaka till den första vågens svenska dödsmetall, inte i större utsträckning vågar förlita sig på sin egen kompetens och erfarenhet. Samtidigt som det krävs en total genrefiende att inte gå loss på de rappa tvåtaktsrusningarna i exempelvis titelspåret och ”Metus odium” – speciellt inte när de samsas med variationsgivande inslag som snarare premierar tyngd före hastighet.

På så sätt är det avyttrade själva sinnebilden av svårbedömt. Hade jag haft något som ens kan liknas vid hår hade jag slitit det i ren frustration över min egen velighet.

Äh, varför göra det svårt? Jag gillar ju det här. Nämnda invändningar till trots.

Bästa spår: ”Into submission”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Raj, raj, raj…

Fredag igen. Hörde jag ett ”äntligen”? Ett ”jomenvisst”? Eller ett spontant ”detvarvälförfanpåtiden”?

Efter en arbetsvecka med mer eller mindre konstant halvsjukdomstillstånd instämmer i alla fall i samtliga ovanstående utrop. Och tar inom kort helg, med möjlighet till stärkande aktiviteter som befinner sig på tryggt avstånd från Kungsbron i Stockholm.

Vanan till trogen (två gånger på raken kan nog definieras som en tradition) tackar jag för denna vecka med en rad nya videor som har presenterats under veckan. Och det är ju en ganska så omfattande drös, det. Här bjuds färska Youtubeklipp med Pathology, Delain, Dragonforce, Liv Kristine, Roadrunners nya fynd Heartist, Mnemic, Arch Enemy, Paradise Lost, The 69 Eyes, Monuments och Graveyard. Från rivig deathcore via mjukisgoth till teknisk djent.

En skön avrundning på en ansträngande och enerverande vecka i journalistikfabriken. Lite slappunderhållning framför skärmen medan varvtalet sakta lugnar sig till en hanterbar nivå – för att i morgon återigen närma sig formel 1-tempo tillsammans med Nekromantheon och Maim på en pub i Gamla stan i eminenta arrangörerna Püssy A Go Go:s regi.

Höghastighetsavslappning modell retrothrash är trots allt mycket mer kurerande än vilken spavistelse som helst.

http://www.youtube.com/watch?v=l8Wn_OfQGEg

I juni var det exakt tio år sedan som jag gjorde premiär som avlönad och irriterande tyckare på rockbalunsen i blekingska Norje. Ett litet nätt decennium som har tagit mig mellan 29 och 39, har sett festivalen växa såväl i dagantal som när det gäller besökare och i kvalitet.

Varför jag anser det befogat att dra upp detta just här och nu beror så klart på Sweden Rocks dagsfärska bokningsmeddelanden, och då speciellt ett namn:

Status Quo.

Redan 2002 spelade boogieinstitutionen på det årliga rockevenemanget, väldigt bredbent och med en stilla bris som knappast kunde mäta sig med karriärens höjdpunktsorkaner.

Vilket jag också skrev i min recension, som går att nagelfara här ovan.

Och jävlar i min lilla låda vilket liv det blev. Inboxen bågnade av mer eller mindre inflammerade invektiv. Vilket säkert var befogat. För maken till respektlöst uppträdande, att våga kritisera en trupp vars bästa dagar ligger 20-talet år tillbaka i tiden, går ju inte för sig.

Nåväl. Nästa år är det dags igen. 11 år efter att de senast spelade på festivalen är Fracis Rossi, Rick Parfitt och de andra treackordleverantörerna tillbaka i Blekinge och står redo för drag under träskorna. I fredagens bokningsbukett ingår även en schweizisk Krokus, brittiska Demon, tyska Axxis, amerikanska Huntress samt svenska Amaranthe och Witchcraft.

Sedan tidigare är fantastiska progensemblen Rush bokade som ett av årets stora dragplåster.

Sweden Rock äger nästa år rum 5–8 juni.

Den så kallade metalhistorien är full av mer eller mindre väntade allianser över genregränserna. Vissa mer lyckade andra (Metallica + Lou Reed – nej, Morbid Angel + Laibach – ja) men genomgående ett intressant sätt för redan etablerade musiker att söka andra uttryck än det invanda.

Nu finns det ännu en kollaboration att lägga på minnet och förundras över, nämligen Ginger Wildheart-ledda Mutation.

I grindprojektet hittar vi nämligen en så brokig medlemskader att inte ens en normal färgskala lyckas återge alla dess nyanser.

Eller, vad sägs om den här uppställningen: Rich Jones (Black Halos, Amen), John Poole (Cardiacs), Chris Catalyst (Sisters Of Mercy), Paul Catten (Medula Nocte) – och Shane Embury (Napalm Death, Venomous Concept, Lock-Up, för att nämna några)? Bland andra.

Brokigt, var namnet.

Faktiskt så disparat att det inte räcker med att testa vingarna med en simpel utgåva. Nej, hela tre fullängdare är aviserade de kommande åren. Först ut i denna triptyk är ”The Frankenstein effect”, inspelad redan 2011 och snart tillgänglig, medan album nummer två är till stora delar färdigställt och trean ska förevigas under 2013.

– Det hela bottnar i att jag älskar extrem musik, kommenterar projektledaren det hela i senaste numret av Terrorizer och hävdar att i alla fall förstlingsverket är färgad av ”grundläggande thrash med väldigt extrema arrangemang”.

Shane Embury:

– Hur mycket jag än må älska Napalm (Death) har jag länge längtat efter att göra något utflippat. Självklart kommer inte alla Napalm-fans att digga musiken, men jag tror att många lär gå igång på att det är ganska så jävla knäppt.

I videon nedan kan du se Ginger Wildheart förklara själva tanken med Mutation – och hur du kan stödja projektet.

Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Och se här – lite så kallad objektiv information. Inget tyckande, ingen reflektion eller provokation. Bara en ren presentation:

Ångebandet har sålt väldigt många skivor i Sverige. Så många att det nu börjar bli dags för USA-lansering (vilket det går att läsa om i dagens Aftonbladetartikel).

Just därför ämnar man också i slutet av november, den 28:e närmare bestämt, släppa samlingsplattan ”A lession learned – The best of Takida” med den stora västmarknaden som främsta målgrupp.

Förutom de låtarna som fram till dags dato har gjort sextetten till ett av Sveriges största namn inom rockgenren, och som enligt Universal har gett dem över 60 miljoner streams på diverse internettjänster, bjuder albumet även på nya singeln ”Swallow (Until you’re gone”), som spelades in i en New Jersey-studio. Som producent på nämnda låt fick de hjälp av David Bendeth (Paramore, Bruce Hornsby, Papa Roach med flera).

Omslaget till nya singeln visar en kostymklädd man som springer på vänster sida på en skogsväg. Färgskalan går åt det gula/sepia-hållet.

Och gruppen blandar fortfarande gemener och versaler i sin logotype.

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you