VECKANS TWEET

Och så var det med det.

En snabbis kan betyda så mycket. Men bara lugna, barn – här behåller vi kläderna på.

Och koncentrerar oss i stället på den amerikanska singer/songwritern Sarah Kane, av den enkla anledningen att hon har gjort en helt orimligt odjentig cover på de svenska traggelmästarnas låt ”Bleed”.

Inte för att det på något sätt egentligen låter som samma låt, här kan vi verkligen prata om ett nyarrangemang som gör om från grunden, men som är väldigt njutbar och trevlig.

Mycket mer att så finns väl inte att tillägga. Mer än att Sarah herself, även ansvarig för en radikal omstuvning av Cannibal Corpses ”Carnivorous swamp”, säkert blir väldigt glad om du går in på hennes Facebooksida och gillar hennes verksamhet.

Så. Nu kan ni återgå till torsdagens övriga åtaganden och distraktioner.

Handen upp, ni som minns skivan ”The promise”.

Inte?

Nå, förvisso har det gått hela 18 år sedan nämnda fullängdare var aktuell, men dess eventuella plats i glömskans mörkaste vrår beror nog mer på att det är ett hemskt verk snarare än att den släpptes samma år som hitlistekometen Lorde föddes.

Likväl, nämnda alster är ändå Massacres senaste album. En platta så usel att den förärats föga smickrande 2 procent – av hundra – i betyg på The Metal Archives. Ett betygsnitt som faktiskt känns ganska så rimligt i sammanhanget, då dess gruvligt osvängiga groove metal är så stelbent att den är på väg att välta så fort ”Nothing” stapplar igång.

Ja, det är ett album vi helst bör glömma. Och jag ber så mycket om ursäkt för att jag drog upp den där bottensatsen till ytan här igen. Men det har ju sin relevans, om inte minst som ett avskräckande exempel för hur man inte ska följa upp en så lyckad debut som ”From beyond” (1991). Något som Floridagruppen – bland annat bestående av de tidigare Death-medlemmarna Rick Rozz (gitarr) och Terry Butler (bas) – rimligtvis är väldigt medvetna om.

Därför kallas kvartettens inom kort aktuella tredjemacka kort och gott ”Back from beyond”. Liksom för att markera att ”Promise” var något annat, inte en riktig Massacre-utgåva, ett felsteg som skickade gruppen i vila i ett och ett halvt decennium. En träda som emellertid upphörde högst sporadiskt redan 2006 men som blev permanent först för tre år sedan.

Ja, som ni märker har gruppen – i dag även bestående av trummisen Mike Mazzonetto och vokalisten Edwin Webb – inte direkt bråttom att pumpa ut nya produkter på marknaden. Sedan återlanseringen har enda skivavyttringen så här långt inskränkt sig till skivan ”Condemned to the shadows” (2012), vilket gör den kommande tilldragelsen än mer exklusiv.

Om lite mindre än två veckor släpps comebackalstret ”Back from beyond” via Century Media – redan i dag kan ni granska titelspåret i videoform. Och det är ju trevligt nog för att vi återigen kan glömma den där pruttkorven som kallas ”The promise”. Det vill jag ju lova.

Minnesgoda erinrar sig kanske att jag redan då det var aktuellt, i maj 2011, valde att uppmärksamma albumet ”Crimen laesae majestatis divinae” lite extra. Och det var det ju värt, speciellt då det positionerade sig någonstans emellan Mercyful Fate och Iron Maiden och därmed tog upp kampen mot då likaledes skivaktuella och ideologiskt ganska så närbesläktade In Solitude om titeln som Sveriges främsta King Diamond-adepter.

Sedan dess har Uppsalakollegorna seglat ut på okänt vatten i och med den närmast genrelösa ”Sister”, släppt förra året, medan Kristianstads Portrait å sin tur vägrar att överge sin ockulta mission.

Och det ska vi nog vara tacksamma över. Jag är det i vilket fall som helst, inte minst då kvintetten på kommande tredjegiven ”Crossroads” inte har filat eller krånglat till det i onödan. Det låter fortfarande mycket som det byggts en soundmässig bro mellan ”Don’t break the oath” och ”The number of the beast” och tillbett ett monument över dess förträfflighet på Hammarsjöns strand. Lagom ondskefullt, väldigt pyramidnitat, men samtidigt melodiskt nog att vara värt uppmärksamhetsinsatsen.

Ett smakprov på detta levereras via låten ”In time”, som du hittar här nedan. Mer av denna vara väntar när fullängdaren når allmän granskning den 23 april.

Jag är nog den förste att erkänna – det går lite slentrianinflation i det här med att framföra ett klassiskt verk i sin helhet i en livesituation.

Var och varannan vecka dyker det upp grupper som önskar trigga igång biljettförsäljningen genom just detta. I förra veckan var det svenska Europe som tog med sig 30-årsfirande ”Wings of tomorrow” på vägarna på hemmaplan, med ett mycket lyckat resultat som bland annat går att läsa om här, inom kort kommer säkert något annat liknande konsertbesked i en eller annan form.

Just nu aktuellt däremot: Soundgarden och deras ”Superunknown”.

Detta är förvisso en tilldragelse som inte direkt sker nästgårds för oss här i Sverige, den valda arenan är i stället bautafestivalen SXSW (South by Southwest för den som inte önskar vricka tungan) som just i detta nu anordnas i Austin, Texas. Där har Applelierade Itunes ett helt eget minievent, som redan i kväll bjuder på framträdanden av bland andra Coldplay och Imagine Dragons och som fram till finalen på lördag även bullar upp med livegodis signerat alla från Pitbull och Kendrick Lamar till Keith Urban och Willie Nelson.

Och så det där närmast ikoniska grungebandet från Seattle då.

I övermorgon, torsdagen den 13 mars, ämnar kvartetten nämligen bjuda in till ”Superunknown”-mässa under USA-premiären av den så kallade Itunes Festival, tidigare upplagor av densamma har hållits i London. Ett besked som kanske känns som en irritation för de som önskar uppleva just denna högtidsstund – men ta ett djupt andetag. Det går nämligen att vara delaktig, från hemmets lugna vrå.

Det strikt tekniska reds ut här. Men det involverar – föga förvånande – ett Ituneskonto, en dator eller annan teknisk enhet eller måhända en Apple-Tv-låda. Och förslagsvis en skärm av något slag.

Bara för att få höra den där inte så superokända skivan i sin helhet. Nästan exakt 20 år efter dess ursprungliga presentation för publiken.

Takida
All turns red
Universal
ROCK Något av det svåraste att förhålla sig till som rockkritiker är musik som inte väcker några känslor. Som vare sig fängslar, engagerar eller opponerar sig. Som bara … är. En ickeprovokation som emellanåt lyckas bli upprörande, bara genom att den så förtvivlat  gärna vill vara till lags och passa in.

Det påstås ofta att blott det svenska språket har ett ord som lagom. Och enligt den tesen torde ett band som Takida bara kunna komma från just detta avlånga land.

För som få andra samtida grupper lyckas Ånge-ensemblen omvandla blågul mellanmjölksmentalitet till balsamdistat radioskval. Den är ju så alldaglig att den torde ha en medellängd på 181,5 centimeter, tjäna i runda slängar 279 800 kronor per år, bo i en tätort och ha två barn födda i maj. Ett tvärsnitt av den statistiskt fastställda anderssonska mediansjälen som inte sticker ut för mycket åt något håll.

Sextettens femte fullängdare tvingas kånka runt på Takidas vanliga ok: oförmågan att väcka fler reaktioner än en förströdd axelryckning. Vilket i sig är ganska remarkabelt då det finns få uppenbara kardinalfel på de tio låtarna. Det märks att är det ett rutinerat och kompetent gäng som står bakom leveransen. Musiken är kontrollerad och saklig, fokuserad och – i alla fall i teorin – med slående ishallsrefränger.

Det är det sympatiska med gruppen. Den vet vad den gör och varför, har nått framgången genom hårt arbete och hymlar inte med att den vill bli omtyckt och uppskattad av en målgrupp som hellre instagrammar guacamoleskålar på fredagkvällen än problematiserar över livets stora frågor.

Det spelar liksom ingen större roll om Takida tar sats ur ”Bark at the moon”-riff (”I am the world”), använder Cornershops ”Brimful of asha” som avstamp till ”One lie”, avhandlar misshandel och övergrepp i ”I’m coming home” eller klär en paranoid vredesschlager som ”To have and to hold” i pråliga balladstråkar – det som byggs upp är ändå en känslokuliss, inget mer än en läcker yta.

Och som vare sig fängslar, engagerar eller provocerar.

BÄSTA SPÅR En recensent liknade en gång truppen vid ett ständigt husband i rockkritikernas egna skärseld. Huruvida ”Purgatory (Live and let die)” är tillägnad just denne tyckare är oklart, ett skarpt stycke är det icke desto mindre i sammanhanget.

VISSTE DU ATT … … Tomas Vallin även kan titulera sig barnboksförfattare? Tillsammans med Anna Hansson och illustratören Jenny Lindqvist släppte han förra året ”Den magiska gitarren” om pojken Dantes äventyr i landet Minoria. Sägs lämpa sig för barn i åldrarna sex till nio år.

LYSSNA HELLRE PÅ Alter Bridges ”AB III”. En begåvad bit amerikansk rock som ideologiskt inte ligger så värst långt från Takidas, men som sätter eld på nygrungegenren med refränger så heta att Slash beslutade sig att värva frontmannen Myles Kennedy till sitt soloband.

VECKANS TWEET

På ytan kan det tyckas finnas få gemensamma nämare mellan den 24 februari 1984 och den 3 mars 2014.

Inte nog med att det rent matematiskt handlar om 10 966 dagar mellan de två datumen, det som skiljer dem åt kan tyckas som ett helt liv. Vilket är en rimlig synpunkt, speciellt om vi pratar om ett visst band vi känner som Europe.

För när ”Wings of tomorrow” släpptes för lite mer än 30 år sedan var det här en grupp på uppgång. Som hade slagit sig fram ända till vinst i Rock-SM hösten 1982 och som hade sålt guld i Sverige med det självbetitlade debutalbumet, som släpptes bara några månader efter tävlingssuccén.

Jag skulle naturligtvis kunna skriva mig till internets ände om detta ämne, vilket jag ju på ett sätt redan har gjort i boken ”Only young twice – Historien om Europe” som såg dagens ljus i november 2011. Med tanke på dess helhetsgrepp om Upplans Väsby-gruppens uppgång och sedermera fall och slutliga återuppvaknande på den här sidan millennieskiftet finns det mycket att vidarebefordra om uppkomsten av just det här albumet, något som naturligtvis inte gör sig bäst i just detta forum.

Emellertid, jag är ju lite stolt över det jag under mycket tandagnisslan och prestationsångest lyckades krångla ihop under sex väldigt intensiva och påfrestande månader. En 400 sidor lång skröna om det största Hårdrockssverige någonsin har upplevt – sex miljoner sålda exemplar av ”The final countdown” går inte att förklara bort med en axelryckning – som inte bara ämnar förklara vad som hände, utan även  berätta om varför.

Därför är det trots allt rimligt att återvända till detta verk för att förklara det som ledde fram till bandets andra album. Och jag väljer att göra det via ett utsnitt av kapitel fem, även kallat ”Kvartetten som växte – och sprängdes”. Det är här historien berättas om hur Europe slutligen nådde sin klassiska kvintettsättning, hur en trummis sparkades på ett än i dag kontroversiellt sätt och hur fanfavoriten som just nu framförs i sin helhet blev det. Det är en omfattande drapa, även i kortad och redigerad form jämfört med boken, men likväl ett skeende som bör återges i sin helhet. Hav tålamod, det är värt det.

”Hösten 1983 finns det dock ingenting som skvallrar om det som kommer att hända om mindre än ett år. Med den omfattande folkparkssvängen i ryggen och ytterligare stärkta av rapporterna om succén i Japan börjar Europe skissa upp planerna för skiva nummer två.

Den här gången finns inget utrymme för chansningar när det gäller utförandet. Väl förvissade om vad som gick fel då debuten spelades in råder det ingen tvekan om att kvartetten denna gång måste lägga större krut på att göra slutprodukten så slagkraftig och internationellt konkurrenskraftig som möjligt.

Kort sagt, den här gången duger det inte med ett ihoprafsat album av demokvalitet. Framgången kräver att nästa album måste knäcka sin föregångare. Såväl vad det gäller produktion och presentation som själva låtmaterialet.

Thomas Erdtman har insett att den låtskrivartalang som ryms i den blott 20-årige Joey Tempest är något man sällan stöter på. Och han har begripit att det är genom att renodla just denna fallenhet för smäckra melodier och slagkraftiga refränger som gruppens biljett till de verkligt stora scenerna ska säkras.

Den 34-årige skivbolagschefen börjar därför jobba hårdare med att utveckla just sångaren och låtskrivaren. Han uppmuntrar honom att låsa in sig i pojkrummet i Upplands Väsby och göra egna demos på den lilla portastudio han har köpt till sin ögonsten, fullt övertygad om att det är just här som nyckeln till framgången ligger. Och inte nödvändigtvis hos det band som han mindre än ett år tidigare har ”tvingats” att jobba med.

– Här blev Joey oerhört professionell. Den där gamla Europe-disciplinen från Upplands Väsby, där de festade och åkte moppe hela tiden, växte han snabbt ur ju bättre karriären gick. Han var oerhört målinriktad och han ville ha framgång och han ville klättra på listorna. Och han förstod vad Thomas Erdtman sa. Om det var någon som Erdtman kunde prata och resonera med så var det med Joey – och han sög åt sig allt vad Thomas Erdtman sa och tyckte att det var så jävla rätt. De pratade samma språk, säger Jörgen Holmstedt.

Satsningen på att höja sångarens kompetens ännu ett snäpp har också tämligen omedelbart gett resultat. Under den gångna sommarturnén har den nya låten ”Dreamer” framförts, ett balladstycke baserat på piano och de keyboards som frontmannen mer och mer har intresserat sig för. Speciellt sedan Joey har lånat en liten Korg Polysix-synt av Väsbypolaren Gunnar ”Gugge” Michaeli har han börjat experimentera med instrumentet och utforska dess möjligheter att utveckla Europes sound.

– Varje gång jag träffade Erdtman var det hela tiden Joey hit och Joey dit. Och Joey, Joey, Joey, Joey… Och de andra var ungefär som ett kompband. För en utomstående hade det låtit hur konstigt som helst, säger Thomas Witt.

Den uppenbara prioriteringen av frontmannen gör i alla fall att han börjar göra alltmer genomarbetade demoinspelningar på egen hand. Coachad och uppmuntrad av Erdtman börjar låtarna bli kortare och inte, som Hot-chefen har uttryckt det, ”bara en massa break, slingor och passager staplade på varandra”. Och själva inspelningarna av hemmatejperna i detta analoga tidevarv är väldigt omständlig och tidskrävande. Joey har berättat att han först spelade in trummorna samtidigt som han satt och nynnade på låten, spolade tillbaka bandet och la på nästa instrument – bara för att upprepa processen tills alla delar fanns på plats.

Komplicerat slitgöra eller inte, frontmannen lyckas på detta sätt knåpa ihop material nog för ännu en studiosväng, mindre än ett år efter inspelningarna av debutalbumet. Och för att undvika att upprepa de misstag som gjorts då Europe fästes på tejp inser alla inblandade parter att fullängdare nummer två måste rattas av ett riktigt studioproffs.

Ett sådant hittar de i Polarstudion på S:t Eriksgatan 58 i centrala Stockholm. I lokalerna, som byggdes 1978 i samma fastighet som den tidigare biografen Riverside av ABBA-visionärerna Benny Andersson, Björn Ulvaeus och Stikkan Anderson, är Leif Mases ett respekterat namn. Under karriären har han jobbat med exempelvis Wasa Express, Ted Gärdestad och Tomas Ledin, även om det främst är hans insatser som tekniker vid inspelningen av Led Zeppelins ”In through the out door” 1978 som gör att han kan tänkas polera upp Europe till en hårdrockspokal av internationellt gångbar lyster. Något även den utökade budgeten på 400 000 kronor ska garantera.

Arbetet i A-studion inleds sent under året och då gruppen återigen medverkar i tidningen Okej, i nummer 22, är det tydligt att felstegen på debutskivan är något de har dragit lärdom av.

– Vi hade för kort tid på oss och studion var inte den bästa. Jag minns att vi nästan fick skramla ihop prylar, säger John Levén om förstlingsverket och får medhåll av Joey Tempest:

– Det plattan faller på lite grand är ljudet. Oj, det låter så burkigt och instängt.

Dags för bättring på den punkten. Även om arbetet även denna gång görs i omgångar är det ett skarpare och mera fokuserat Europe som börjar ta form där på Kungsholmen. Precis i enlighet med Thomas Erdtmans önskemål är låtarna kortare och rakare. Med färre solopassager och komplicerade arrangemang.

– Nu jobbar vi mer efter bandets naturliga förutsättningar, utifrån den traditionella sättning vi har. Vi kapar många gitarrpålägg och ser i stället till slutresultatet. Dessutom har vi alla blivit bättre musiker under den här tiden och det gör att vi kan tackla materialet på ett annat sätt, säger John Norum.

Starka ord från en självsäker grupp. Som dessutom har extra anledning att fira när nyårschampagnen läggs på kylning. I Aftonbladets årliga Rockbjörnen-tävling lyckas kvartetten nämligen knipa åt sig en väldigt hedrande femteplats i kategorin ”Årets svenska grupp”. Med 353 röster i ryggen räcker det antalet till att slå såväl Eldkvarn som Lolita Pop och Tant Strul, även om siffrorna är långt efter segrande Raj Montana Bands 1 754 röster eller Gyllene Tiders 1 204.

En solklar anledning att brassa på med lite extra fyrverkerier, med andra ord. Även om förstasingeln ”Lyin’ eyes”/”Dreamer”, planerad lagom till julhandeln, dras in i sista stund trots att 1 000 skivor ligger pressade och klara dagen före den är tänkt att släppas.

Ett ganska korkat beslut, kan tyckas. Speciellt då sådana drag knappast går hand i hand med ambitionen att hålla sig inom budget. Men agerandet går säkert att i alla fall delvis förklara med det som händer sen. Då den ene av de två återstående ursprungsmedlemmarna får se sig petad under allt annat än hedrande former.

***

Inspelningarna har knappt hunnit kallna innan Thomas Erdtman sätter sig på planet ner till Cannes och den stora årliga Midem-mässan. I väskan har han en en ansenlig mängd kassetter innehållande låtarna ”Stormwind”, ”Scream of anger”, ”Open your heart” och ”Dreamer”. Planen är att få något internationellt jättebolag att nappa på det erbjudna materialet.

Erdtman har precis fått jobbet som Europes manager på heltid, från att tidigare mest fungerat som en sådan på det inofficiella planet, och träder därmed in i den roll som han är mest känd för. Och omdiskuterad, vilket med största tydlighet kommer att visa sig senare i den här historien.

I januari 1984 är den 34-årige fyrabarnspappan, yngste sonen Sebastian är född bara lite mer än ett halvår tidigare, en liten fisk bland de stora hajarna på den internationella musikmarknaden. Även om hans kontakter i Sverige imponerar på bandet gäller andra regler då planen flyttas utanför landets gränser. Insatserna blir högre. Spelet blir desto mer komplicerat och riskabelt.

Erdtman lyckas därför heller inte med sin mission att övertyga de stora branschkäftarna att nappa på smakproven från ”Wings of tomorrow”. En kassett lyckas emellertid på omvägar hamna hos branschdraken Lennie Petze, en höjdare på Epic-kontoret i USA som bland andra Cyndi Lauper har ett och annat att tacka för. A&R-chefen går i alla fall igång på det han hör och när Joey och Thomas befinner sig på promotionbesök i USA i slutet av februari och ivrigt uppvaktar storbolagen får managern det samtal han har väntat på.

När telefonen ringer på Erdtmans hotellrum i New York är det just nämnde Petze som hör av sig och vill få till stånd ett möte. Så imponerad är han över den kassett han har fått – och den utgåva av ”Wings of tomorrow” som svensken tidigare under dagen har lämnat in på Epics A&R-avdelning.

Ett litet krux är bara att Erdtman och Joey redan har bokat ett möte med A&M i Los Angeles och måste flyga dit, varefter Petze bestämmer sig för att följa efter. På ett lunchmöte, bara ett par timmar innan svenskarna ska sätta sig på planet till Tokyo, presenterar branschhöjdaren ett förslag som Erdtman bestämmer sig att acceptera på stående fot. Eller i alla fall på sittande rumpa.

Mötet med A&M ställs in – och Europes främsta promotionpar sätter sig på planet mot Japan med en del av målet inom sikte: USA-höjdarna är intresserade. Drömmen om världsherravälde tycks helt plötsligt inte så abstrakt eller svårgripbar längre.

***

Medan Joey och Erdtman fortsätter sitt promotionarbete i Japan, där de tillbringar en vecka och hårdbearbetar de Europe-hungrande medierna genom bland annat 28 bokade tidningsintervjuer, når ”Wings of tomorrow” slutligen de svenska skivköparna den 24 februari.

Det som möter lyssnarna är nu inte bara ett mer slickat sound, även det visuella har fått sig en uppdatering. Omslaget av Peter Engberg är av en helt annan värld än den futtiga gruppbild som prydde debutens konvolut. Medlemmarna (förutom John Norum) har permanentat håret och nya passande scenkläder har designats av musikern och superproducenten Quincy Jones svenska fru Ulla. Det är tydligt att ingenting denna gång lämnas åt slumpen, ska Europe upp och slåss med de internationella drakarna duger det inte att dyka upp i jeans och sliten skinnpaj. Det gäller att se ut som stjärnor, även om det ännu i mer sanningsenlig bemärkelse är för tidigt att kalla medlemmarna något sådant.

– Thomas Erdtman tittade ju mot USA och märkte vad som var på gång där. Så han pratade med Europe och sa: ”Grabbar, jag har beställt tid hos frissan. Och de här jeansen och t-shirtsen…  ja det är väl okej, men vi ska ha lite scenkläder nu. Och Joey, du är ju jävligt bra på melodier – vi ska ha ett par ballader, någonting som funkar på radion. Och så ska vi ha Leif Mases som producent. Han har rattat Led Zeppelin och Scorpions och vet vad som kan funka på radion.” Och så tittade han igen på Joey och sa att ”Joey, det ser inte så bra ut att du springer och spelar keyboards på vissa låtar – vi ska ha en keyboardist. Keyboards blir viktiga nu. John, du behöver inte vara orolig, du är fortfarande sologitarrist, ta det lugnt”, säger Jörgen Holmstedt.

Visuell lull-lull och klippkort hos frisören må vara en sak, det viktiga och i slutänden det mest betydande, är att Europe har musiken som kan lyfta karriären ännu ett snäpp. Och sådan finns på ”Wings of tomorrow”, minst sagt.

Även om soundet är mer polerat och uppstädat än på debuten lyckas det få snålvattnet att rinna till också på den mest kräsne hårdrockslyssnaren. Renoveringen av ljudbilden gör att låtarna framstår som mer genomarbetade och även om det bjuds på två ballader, ”Dreamer” och ”Open your heart”, är det en grupp som spelar hårdare. Kanske för att kraften, som tidigare fläktes ut via märkliga arrangemang, nu koncentreras till koncisa stycken som sällan spränger fyraminutersvallen.

Gamla Marcel Jacob-kollaborationen ”Black journey through my mind” uppdateras till ”Scream of anger”, den galloperande ”Wasted time” känns i sammanhanget som ett skrittande och mer kommersiellt sofistikerat storasyskon till ”Seven doors hotel” medan ”Stormwind”, ”Lyin’ eyes” och titelspåret är tydliga bevis på vilken lyckad investering Thomas Erdtman gjorde då han försåg Joey Tempest med en primitiv hemmastudio. En fanfavorit blir skivan dessutom snabbt, en status som den har än i dag.

– Å ena sidan har Thomas Erdtman varit inne där och pratat med gruppen om att marknadsanpassa sig så att resultatet skulle bli melodiösare och mer USA-inriktat. Men det finns en råhet och ärlighet i den plattan som jag älskar. ”Scream of anger” – fan vad bra! Och ”Open your heart” – fantastiskt bra. Den har en äkthet som inte går att återskapa på ”Out of this world”. Det finns en naturlig nerv och känsla på ”Wings of tomorrow” som de aldrig lyckades återskapa, säger Jörgen Holmstedt.

Några sådana superlativ svänger sig dock inte Aftonbladets recensent Johan Sverke med när han tar sig an skivan i tidningen den 6 mars: ”Europe gör – om jag får uttrycka det så – hårdrock med många förmildrande omständigheter. (…) Dessutom ska Europe belönas för att de utelämnar våld och sex i sina texter och för att de inte sminkar och spökar ut sig som andra hårdrockare”, går det att läsa.

Expressen å sin sida fortsätter sin antikampanj mot bandet och recenserar därmed inte heller ”Wings of tomorrow”, även om embargot lyfts den 27 februari då framgångarna i Japan avhandlas.

Skivans odiskutabla kvaliteter och uppmärksamheten till trots upprepar Europe inte den svenska listsuccén med debutskivan. Den 6 mars gör lp:n entré på blygsamma 44:e plats, lyckas ta sig till plats 20 två veckor senare, innan den vänder nedåt igen och slutligen försvinner helt i augusti.

Och på samma sätt misslyckas singlarna ”Stormwind” och ”Open your heart” bli några dundersuccéer av topp 20-kaliber, även om den sistnämnda lyckas bli en mindre hit i ”Tracks”-föregångaren ”Poporama” i oktober.

1984 är helt enkelt inte året då Europe sveper över listorna med stormstyrka. I stället är framgångarna – och motgångarna – av det slag som inte går att mäta statistiskt.

***

En annan viktig uppdatering av såväl sound som framtoning kommer då gruppen står redo att ta ut sin nya repertoar till livepubliken. På tidigare gig har keyboardinslagen fixats av frontmannen, som helt enkelt har lämnat scenens centerposition då det krävdes, för att fylla ut soundet med klaviatur. En nödlösning, kan tyckas, och knappast ett upplägg värdigt ett band som satsar på en tätposition inom hårdrockskonkurrensen. Extra viktigt är att hålla Joey i fokus så mycket som möjligt, då Thomas Erdtman mer och mer börjar förstå vilken visuell tillgång sångaren är. Speciellt när det gäller att få uppmärksamhet från den kvinnliga delen av publiken.

– Som liveband tyckte jag de var lite yxiga i början. Joey rörde sig inte speciellt mycket och han såg rätt så rädd ut på scenen. Han var väldigt blyg och tystlåten. Han fick ett enormt självförtroende med tiden, men det hade han inte alls i början. Han såg lite vilsen ut, ungefär som en ung Coverdale, och så gick han och spelade keyboards ibland, säger Anders Tengner.

Med andra ord: För att Europe ska växa i en allt större livekostym är en keyboardist är ett måste. Och en sådan behöver de inte leta länge efter.

***

Faktum är att han finns i gruppens omedelbara närhet sedan många år tillbaka.

Gunnar Mathias Michaeli, född den 11 november 1962, är vid det här laget en väldigt erkänd instrumentalist vars talang och fallenhet har gjort att han redan vid 21 års ålder är ett respekterat namn i musikerkretsarna i Upplands Väsby.

Via sin mamma Berit, som sjöng i radiokören, kan man nästan säga att han är född med musiken i modersmjölken. Det är även guldkornen i hennes skivsamling och det han snappar upp från radion och tv:n som triggar den unge ”Gugge”, som han kallas av vännerna på hemorten, att intressera sig för musik på allvar. Även om gnistan som tände elden i dag kan tyckas aningen oväntad, som han berättar i Anders Tengners bok ”Den stora rockdrömmen” 1987:

– Jag minns en kväll när jag inte kunde somna och mamma lät mig sitta uppe och titta på tv. Jag hörde Alice Babs sjunga ”Yesterday” och mamma berättade att det egentligen var en popgrupp som gjort den. Jag tyckte den lät fantastisk och frågade om hon inte kunde köpa skivan till mig.

Snäll som hon är gör mamman precis som hennes son önskar. Skivan med den svenska jazzdrottningen leder så småningom till att han upptäcker The Beatles på allvar och vid nio års ålder lär han sig spela några av låtarna på ”Let it be”. Han har berättat att han, precis som sina framtida bandkollegor John Norum och Joey Tempest, redan då anordnade egna ”konserter” för grannar och vänner. Rekvisita: en tamburin, en gitarr, några covers – och en tom ölback.

I takt med att åren går spelar han runt, under mer eller mindre organiserade former, med folket i Upplands Väsby. Mats Jonason berättar i dag:

– Det började med att jag kände en kille som var kompis med Michaeli. Och på något sätt började jag spela med dem i Gugges garage och en trummis som heter Anders Hagström. Jag minns att Gugge hade en polyfonisk synt och att han kunde spela introt på ”Solsbury hill” från Peter Gabriels soloplatta. Redan då var han fantastiskt duktig på att lira. En trevlig kille är han också, det finns bara gott att säga om honom.

Något större väsen gör emellertid inte hans band. Namn som Ictus och Acri susar snabbt förbi innan Michaeli hittar ett fast utlopp för sitt kunnande i Avalon, som har beskrivits som en tyngre variant av Toto och som gjorde några demotejper. Exakt hur han sedermera blir en del av Europes turnésällskap är, precis som övriga detaljer i historien, något omtvistat. Vissa uppgifter gör gällande att Joey står bakom idén. I andra intervjuer tar John Norum åt sig äran.

Den första officiella bandkontakten sägs i alla fall ha ägt rum på vattenhålet Zamora i Upplands Väsby centrum. En kväll var bandet där tillsammans med Thomas Erdtman och Michaeli, som då spelade med Universe, har själv beskrivit det skeendet i ”Den stora rockdrömmen”.

– När jag kom in vinkade dom över mig till deras bord och Thomas presenterade sig och förklarade att de behövde en keyboardspelare till den turné som precis skulle börja. Jag blev alldeles paff!

John Norums version, berättad i Okej 1987:

– Det var jag som rekommenderade att ta med Mic. Vi ville ha keyboards som stödkomp i samtliga låtar. Jag gick till Universe och sa att jag ville låna deras keyboardist för en turné. ”Visst, bara vi får tillbaka honom sen”, svarade de. ”Glöm det!” tänkte jag som i bakhuvudet räknade med att Mic skulle bli fast medlem av Europe.

Micke Kling har en annan bild av det hela:

– Att Europe snodde Michaeli från Universe stämmer inte riktigt. Han var aldrig medlem i bandet, utan spelade bara med oss som sessionmusiker.

Hur det än må ligga till, lagom till premiären av ”Wings of tomorrow”–turnén i Mjölby den 16 mars finns en ganska så korthårig Michaeli på scen. Och även om den faste medlemmen Mic ännu inte är introducerad (i Okej i september presenteras han fortfarande under sitt tidiga artistnamn Greg) gör hans närvaro i kulissen strax till vänster om John Levén att Europes livepresentation  blir ännu bättre, med extra hjälp av en upphottad scenproduktion och maffigare ljud och ljus än tidigare.

– När de fick en keyboardist i bandet och låtar som publiken sjöng med i så hände det något med Joey. Man såg ganska snabbt att han växte och växte och växte. Och tjejerna tyckte ju att han var snyggare när han blev av med fjunmuschen och det sporrade honom så klart. I början var han samma Joey på scenen om offstage, men sen växte han och hittade sin scenpersonlighet under den här tiden, säger Anders Tengner.

Livemaskinen Europe tuffar på, och ska så göra genom svenska samhällen som Säter, Ödeshög, Köping, Borlänge och Karlskoga. En till synes svårstoppad enhet, som inom kort ska spricka.

I Finland, av alla ställen.

***

I efterhand har det sagts att Tony ”Pippi” Niemistö fått flera varningar. En hel del uppmaningar att skärpa sig och satsa seriöst på bandet.

– Sluta hänga med din tjej och repa i stället, kan det låta.

Pippi tar emellertid inte så hårt på detta. Garvar mest åt åthutningarna. Och inte heller tar han åt sig av anmärkningarna om att hans insatser på ”Wings of tomorrow”-spåret ”Wasted time”  och tilltänkta singeln ”Lyin’ eyes” inte är helt klanderfria. Hjulen rullar ju på. Europe är ute på sin största turné hittills, albumet har sålt i siffror som med råge parerar debutskivans och snart är det dessutom dags att spela utomlands för första gången. Midsommarhelgen är gruppen nämligen bokad bland annat på festivaler i Alavus och i Saarijärvi, tillsammans med bland andra Blackfoot, Lita Ford och Girlschool. Det är klart att livet leker. Speciellt för den finskbördige Pippi.

Vad han inte vet om, när han sitter på färjan tillsammans med resten av bandet och turnésällskapet, är att dessa ska bli hans sista framträdanden med gruppen.

Bakom hans rygg har missnöjet grott så till den milda grad att bandet utan honom har haft möten där framtiden diskuterats. Och ett beslut har fattats – trummisen måste bort.

***

Den här toppningen av laget, som beslutet senare ska beskrivas, är ändå kontroversiell. Inte bara för att Pippi är en av dem som har varit med längst i gruppen, ända sedan den tidiga förlagan WC under det sena 1970-talet, utan även för att han är en gammal barndomsvän till John Norum.

– Han sprang ju hela tiden som ett barn i huset när vi bodde både på Dragonvägen och på Terassen på Hasselgatan, berättar Thomas Witt i dag.

Tillsammans har Pippi och Jonta gjort en del hyss, så som ungar gör. Kanske inte alltid varit vänner, men de har följt varandra genom åren och stått sida vid sida i såväl Dragonfly och WC som Force och Europe. Därför är beslutet hårdast att ta för Norum, som tvekar in i det sista. Lojaliteten med bandet är en sak, den med den gamle polaren en annan. Till slut går han ändå med på att sparka Pippi, ett beslut som han förklarar så här i Okej:

– Med Thomas var de fyra mot en. Samtidigt kände jag möjligheten att utvecklas som gitarrist med en skickligare trummis.

Bakom kulisserna anas en styrkemätning, en maktpositionering inom bandet som än i dag är omtvistad. För när Pippi försvunnit ur gruppen står Norum ensam kvar som ursprungsmedlem – och dessutom som enda representant för Väsbys ruffiga slumsida. Därför framförs än i dag teorier om att sparkningen var ett första led i en ambition att sålla i truppen. Att få bort de struliga elementen som stod i vägen för en kommande världslansering.

Än i dag är beslutet i alla fall föremål för diskussion. Och tydligt är att Väsbypolarna står bakom Pippi.

– Han var ju också en stjärna. Alla tyckte att han lirade bra, och det tycker jag än i dag. På ”Wings of tomorrow”, som låtmässigt är den bästa plattan även om inte produktionen är så vass, så spelar ju inte minst Norum fantastiskt. Det är sån passion och aggressivitet, men även Pippis grejer svängde bra. Han hade den där Brian Downey-grejen.Det var en riktig chock när Pippi försvann. Det var ju ändå han och Norum som var duktiga, tyckte man, säger Mats Jonason.

Han får medhåll av gamle Force-basisten Peter Olsson.

– Jag tror att det är någon som har jagat mera makt än som gick att få. Jag vet inte vem det var som höll i tamparna och drog då. Det är sällan man hittar ett band som är komplett, där alla är totalt bra. Det är alltid någon som faller bort på något sätt. Han var ju kanon som livetrummis och en supersnubbe socialt, men han fick ju inte vara med och leka längre.

Här dras en tydlig gräns mellan lojalitet och realitet och John Norum tvingas välja sida där under våren 1984. Stämmer historien som den berättas officiellt, att trummisen struntade i att komma till repen och helt enkelt inte höll måttet i studion, är petningen befogad. Med den uppbackning som kom via framgångarna i Japan och intresset från stora USA finns det helt enkelt inget utrymme för svaga länkar eller försvårande omständigheter.

Därför blir det också som det blir: en uppsägning på svart och vitt. Via ett brev som Thomas Erdtman enligt uppgift har skickat utan att medlemmarna är medvetna om det.

John Norum beskriver skeendet så här för Jörgen Holmstedt i Okej:

– Pippi ringde upp mig och grät. Han var helt förskräckt och sa att vi kunde väl åtminstone ha sagt något. ”Då skulle jag ha skärpt mig”, menade han. Värst var det när hans farsa började telefonterrorisera mig. Han skrek att jag var en ”jävla idiot som gjorde så här mot min gamle kompis”. Jag fick ta all skit eftersom jag spelat tillsammans med Pippi i sex år.

Hårda ord, kan tyckas. Men det är inget emot hur de bemöts av Erdtman och hans Hot Management då de publiceras, tre år efter incidenten i sig. Och då av en delvis annan anledning.

– Jag fick ta över en artikelserie om Europes historia för att Anders Tengner var ute och reste någonstans. Bandet gick inte att få tag på, men John Norum hade just hoppat av gruppen och befann sig i Stockholm Recordings-studion på Hornsgatan för att spela in sitt första soloalbum ”Total control”. Så i den där grejen blev det mycket citat från John från den tiden. Och då visar det sig att Thomas Erdtman, som jag har hört, blir väldigt förbannad över artikeln och att hans sekreterare Marianne Djudic och han tycker att den är John Norum-vinklad. De motsatte sig inte det som John berättade, men de vände sig mot att han hade fått berätta detta. Därför att det finns inget annat som tyder på att det här skulle vara något annat än sanningen, berättar Holmstedt i dag.

Lika starka känslor väcker sättet som själva uppsägningen sker på än i dag bland vänner och bandbekanta. Som Peter Olsson framhåller:

– Det är ynkligt. Men samtidigt fattar jag. Med tanke på att de är gamla polare så förstår jag inte vem som hade velat tala om det för honom.

Klart är i alla fall att Tony Niemistö tar beskedet på samma sätt som alla gör då man får veta att man inte duger längre: väldigt personligt.

– Men det riktigt hårda slaget för honom var att han fick höra att det inte var hans egna virvelslag på de första skivorna, att det var en trummaskin eftersom han var otajt och inte kunde spela med klick i lurarna. Det fick han reda på efter sju åtta år, säger Peter Olsson.

En omtvistad nådastöt omklädd till ett beskt besked, som finner föga stöd hos exempelvis Mats Jonason.

– Det låter inte riktigt. Jag har jobbat rätt mycket i studio och jag har svårt att tänka mig att det skulle vara så. Okej om någon annan har spelat in grejerna, det är en sak, men det känns inte som det heller. För om man lyssnar på inspelningen från Göta Lejon runt ”Wings of tomorrow” så låter det onekligen som att det är samma person som lirar på skivan och live.

Desto mer överens är de gamla vännerna om hur petningen påverkade trumslagaren. Kommentarer som ”han skämdes”, ”han tog det väldigt hårt” och ”han kunde inte visa sig ute” återkommer i intervjuer som har gjorts till den här boken.

– Jag frågade honom faktiskt aldrig rakt ut för en sån grej är ju lite skämsig. Men jag vet att han inte höll måttet, han höll inte takten. Men jag tror att den där situationen, den var nog otroligt svårt för de andra med. För det var ju ett beslut som egentligen inte kom från deras sida, utan det var ju någon annan som fattade det. Men jag tror att han hade det rätt så tufft ett tag, inte med droger eller sprit eller så, men problem med jobb, säger Micke Kling.

Pippi försöker i alla fall hålla sig kvar i branschen, och ansluter sig till den danska gruppen Geisha.

– Jag visste att jag bara skulle få in en liten svartvit artikel i Okej. Och ingen hade pratat med Tony Niemistö sedan han fick sparken, inte en tidning, inte ett medium. Men jag fick faktiskt tag på honom och han kom upp på redaktionen misstänksam och slokörad – och han ville absolut inte prata om Europe. Han skämdes verkligen, man såg hur hårt det hade tagit på honom. Och när jag sökte honom fick jag först tag på hans farsa, och han sa: ”Ja, Tony… han går bara omkring och skräpar. Han måste fixa sig ett jobb nu, han tjänar inga pengar.” Och det där sa jag ju till Tony och då såg man hur han sjönk ihop ännu mer. ”Har farsan sagt något sånt?” Han ville fortfarande vara den där framgångsrika musikern. Han ville inte höra något snack om sparkning, om något nederlag, att han inte hade pengar eller att hans pappa pressade honom till att ta ett vanligt jobb. Allting kändes bara förnedrande för honom, berättar Jörgen Holmstedt.”

30 år efter ovan redovisade scenario är så mycket annorlunda.

Gruppen har hunnit uppleva en succéuppskjutning av ett närmast galet slag, tampats med skatteskulder, lagt ner verksamheten och återuppstått igen. Spelat in fyra album av skiftande kvalitet och till sist fått det erkännande som ett hårt jobbande rockband som de så desperat försökte få när den värsta framgångshysterin lagt sig under slutet av 1980-talet.

Det är just det Europe som just nu avlägger fyra turnédatum på hemmaplan för att fira att det har gått tre decennier sedan det album som många fans fortfarande håller som deras starkaste släpptes.

I går var det världspremiär för ”Wings over Sweden”, på lyxiga nybygget Waterfront i centrala Stockholm, ett väldigt försiktigt stenkast från huvudstadens absoluta hjärta. Det som bjuds är ett upplägg som delar karriären itu, såväl låtmässigt som när det kommer till själva soundet, vilket markeras extra tydligt av att John Norums gitarrton får en annan dovhet så fort ”Riches to rags” markerar skiljelinje mellan nu och då.

Upplägget är enkelt: först ”Wings of tomorrow” från start till mål, och därefter ett tämligen ordinärt Europe-gig. Klart och tydligt uppstyckat, pedagogiskt portionerat. Därmed finns det inte mycket att säga om den avslutande timmen. Den är tungt, inlevelserikt och engagerat levererad, ett i huvudsak blottläggande av dess 2000-talskarriär där ”Rock the night”, ”Superstitious”, ”Let the good times rock” och – naturligtvis – ”The final countdown” får skänka 1980-talsflärd. Naturligtvis jättebra och värdigt, men knappast exklusivt nog för att bära ännu en turné.

I stället är det just gruppens andraskiva som gör just det. Som tar publiken med på en resa till en tid då allt tycktes möjligt, då uppdelningen mellan öst och väst var tydlig och onyanserad och ingen ens kunde drömma om att det skulle finnas ett järnrörssvingande rasistparti i Sveriges riksdag.

Låt oss se det som en reva i tiden. Förenande trådar som nästlar sig mellan årtiondena och gör 20-åriga pojkar av 50-åriga män, om så bara för tre kvart, ett ögonblick i sammanhanget.

En sak är säker: Det låter troligtvis bättre nu än då. Det kan vi naturligtvis tacka medlemmarnas liverutin för, de känns liksom ofta som ett självspelande piano i sådana här sammanhang, men lika mycket därtill Waterfronts superfläskiga ljudsystem som får Jompa Levéns bas att kapa luggarna på åskådarna även på övre läktaren och Ian Hauglands bastrumma tjocktarmen att slingra sig likt ett ormbo i bukhålan.

Genomkörningen blir som sig bör strikt kronologisk, från ”Stormwind” till ”Dance the night away”. Ett intressant möte mellan naivitet och erfarenhet som faktiskt funkar riktigt bra. Men även om helhetstanken är det grundläggande i erbjudandet är det själva delarna som avslutar affären. Likt att Arch Enemys Mike Amott dyker upp i titelspåret, att ”Open your heart” framförs i 1984-version och att ”Lyin’ eyes” spelas live – för första gången någonsin.

Det är sådant som skänker exklusivitet och oumbärlighet åt kvällen – och som gör att detta arkivåterbesök tarvar obligatorisk närvaro då det besöker Umeå i morgon, Luleå på fredag och Sundsvall på lördag.

Sista chansen därmed? Jag får verkligen inte hoppas det.

Det har suttit långt inne. Något har alltid varit i vägen; må så vara schemalagt jobb eller åtaganden på det strikt privata planet.

Sent ska syndaren vakna, sägs det ju, och förr eller senare kommer en Kling till Umeå. Vilket nu slutligen har skett.

Jomenvisst, sent omsider lyckades en ta sig till House Of Metal – lagom till kulturhuvudstadsfirandet i Västerbottens pärla.

Och jag får verkligen säga att jag gillar formatet. Att packa ihop en rad band på fyra scener under samma tak och köra loss från tidig kväll till sena natt. För sådana aktiviteter lämpar sig Folkets Hus, beläget ett väldigt kort stenkast från Centralstationen, väldigt bra. På olika våningsplan har festivalledningen portionerat ut tjugotalet akter under två kvällar, från stilbildande grindmangel från überstyva Napalm Death till melodiös punkrock i Bad Religion-skolan signerat årsdebuterande stjärnskottet Besserbitch. Och allt däremellan, i stort sett.

Inför årets begivenhet har arrangörerna satsat på att publikt bredda programmet en smula, ett sätt att ta tillbaka de kännbara minussiffror som 2013 års upplaga förde med sig. En satsning som har gått hem, visar det sig. Speciellt tydligt är det under lördagen, då trängseln när Raubtier spelar under den tidiga kvällen är påtaglig vid Idunscenen, festivalens största spelplats.

– Jag fick faktiskt rysningar av den glada och peppade publiken under det giget, säger festivalgeneralen Petra Edström.

– Vi har inte riktigt hunnit räkna ihop allt, men vi vet med säkerhet att det var betydligt bättre i år eftersom vi redan innan festivalens start hade sålt fler biljetter än föregående år. Samtidigt har vi gjort allt vi kan för att skära ned kostnaderna, så reslutatet kommer att bli bättre.

Riktigt så folkligt, festligt och fullsatt var det emellertid inte under premiärkvällen. Faktum är att jag är aningen förvånad över att Napalm Death, andra band ut på nämnda dragplåsterscen inte lyckas locka till mer än blygsam trängsel på golvet, då de äntrar scenen klockan kvart i tio.

Nedslagna av det? Icke. Denna hårt jobbande grindmaskin skulle troligtvis kunna tröska hårdrockarknän i sömnen och tar sig an stycken likt ”Everyday pox”, ”The wolf I feed”, ”Suffer the children” och Dead Kennedys-covern ”Nazi punks fuck off” likt det vore deras sista chans att göra detta.

Personligen tycker jag att det känns som en välsignelse att ännu en gång få möjligheten att bli få närkontakt med gruppen. För även om kvartettens framträdanden på Metaltown 2009 och 2013 var behagliga höghastighetsbekantskaper är kombinationen somrigt dagsljus och kravallgrind inte den bästa. En sammanslagning av två, på varsin hand, högst njutbara tingestar som inte gifter sig så bra med varandra.

Därför drar Umeå under februaris sista darrande timmar det längsta strået. Frontmannen Mark ”Barney” Greenway drar sina sköna Monty Python-moves, Danny Hererra blastar loss utan att behöva ta stöd i digitala fusktriggar och lille Mitch Harris tycks knappt nå upp till sin mikrofon. En riktig mangelfest, med andra ord, en upplevelse som den sistnämnde tycks ha delat.

– Det var kul som fan, sa han då vi efter giget hamnade i samspråk över ett par lagom kylskåpskalla Heineken i VIP-baren.

– Det känns som att det var evigheter sedan vi spelade inomhus i Sverige senast. Var du på Kafé 44? När fan vad det nu? (I januari 2002, förf anm) Det var ett snorkul gig. Tajt, punkigt och svettigt.

Två av dessa ord kan man med lätthet även slänga i Hatebreeds riktning. Metalcoregiganterna från Conncecticut jobbar nämligen väldigt fysiskt med sin publik; uppskattar väldigt mycket när den springer runt i ring och pucklar på varandra – i all vänskap, så klart – till tonerna av ”I will be heard”, ”Live for this” eller en rättfram tolkning av Slayers ”Ghosts of war”.

Vad mer finns om detta att tillägga? Det är liksom svårt att, så här 17 år efter skivdebuten med ”Satisfaction is the death of desire”, komma med några nya adjektiv att kasta bandets väg. Liksom förebilderna i Slayer är de lika mycket ett begrepp som ett band; att säga att något låter Hatebreedskt kommer med visst ansvar. Det ska vara hårt (det är det), lagom moshvänligt (det är det också) och lägga sig precis där i skarven mellan thrash och metalcore i New Yorkskolan (vilket det naturligtvis gör även denna afton). Mycket mer levereras inte. Det är koncentrerat, tatuerat och engagerat – med ett stort minus för att Jamey Jastas allsångslekar framåt avrundningen känns mer Wacken än CBGB’s. Vilket i sammanhaget inte är helt behaglig kombination.

Emellan ovan nämnda korvkavalkader lyckades sällskapet emellertid hinna med lite Besserbitch också. En grupp som jag peppat lite extra inför efter releasen av mycket trevliga fullängdsdebuten ”Moments of grey” tidigare under månaden (recension går att läsa här).

Det är en kvartett att hålla ögonen på i framtiden. Ett piggt och energiskt gäng som lyckas sätta en ganska så egen prägel på SoCal-punkens mogenteser och placera dem i ett samtida Stockholm, där den lilla människan dagligen för en kamp mot den stora staden och dess invånare. Live är ensemblen dessutom kantigare och ruffigare än på det studiotillfixade förstlingsverket – vilket inte bara är av godo.  Det blir som helhet lite kaotiskt mellan varven, och bristen på riktig liverutin blir ganska så tydlig mellan låtarna, då medlemmarna inte riktigt tycks veta vad de ska göra av sig själva.

Typiska debutantskavanker, med andra ord. Sånt som vägs upp och ursäktas av energi och inlevelse så här i karriärens tidiga uppskjut. Men också säkert sådant som kommer lösa sig på ett naturligt sätt i framtiden.

Dagen efter är väl läget aningen stukat sådär runt hotellfrukosten. Så som det blir då gubbfan släpps ut på lokal utan att ha några direkta åtaganden (jag var trots allt där som privatperson och inte som utsänd av arbetsgivaren). Energireserverna räckte emellertid till en kort runda på stan, där vi lyckades springa rakt in i en skivsignering med Raubtier, och att ta lokalbuss till mitt ressällskaps polare Johan och hans sambo för att äta lite stärkande och välsmakande veggielasagne.

Tillbaka på Folkets Hus lagom till just nämnda Tornedalstrio, med andra ord. Gruppen som tycks utgöra själva kulmen på festivalpeppen för många av lördagsbesökarna och som spelar med senaste fullängdaren ”Pansargryning” (mer om denna här för den som är intresserad) som setgrund.

Jag har ofta berömt Hulkoff, Buffeln och Kjellgren för deras sympatiska tilltal. Vi må inte dela många åsikter om saker och ting, vilket jag har beskrivit vid tidigare tillfällen, men de hymlar knappast med sitt kompromisslösa glesbygdsperspektiv och om inte de själva står upp för det – vem ska då göra det? Tydligen en väldigt välbesökt Idunsal, kan vara ett uppenbart svar. För precis som festivalledningen uttryckte här ovan: folk sväljer formligen de Rammstein-bökande tonerna med hull och hår. Jag är med i en halvtimme, sen är jag proppmätt. Och ägnar mig i stället åt att fylla buken med några av de trevliga mikrobryggeriflaskor jag har köpt tidigare under dagen.

Och när bärsatörsten har släckts börjar det ju alltid rycka lite extra i moshaholictarmen. Och, vilken tur då att Uppsalas trevligaste thrashmonster – i vardagsmun kända som F.K.Ü. – bjuder upp till dans vid i Studion vid klockan halv elva.

Dock är det en något annorlunda trupp som möter Västerbottenspubliken. På grund av en ögonoperation har gitarristen Hägge ”Pete Stooaahl” Lans tvingats sjukskriva sig, och i stället hittas G.I. Geez (även känd som Peter Lindholm från syskonensemblen Enemy Is Us) på vänsterflanken. Den största skillnaden därmed är främst visuell. För Geezus, vilket klipp vikarien har i högerhanden. Materialet från förraårsgiven ”4: Rise of the mosh mongers” – kvartettens starkaste platta hittills – låter lika bra som vanligt och får det att rycka i thrash-nerven ända fram i mål.

En annan trupp som har tvingats kalla in förstärkning på strängposition är huvudstadens Avatarium, som här begår sin egentliga konsertdebut efter att tidigare bara ha gjort ett privat födelsedagsgig. Ett armbrott har hindrat basisten Leif Edling att dela detta unika tillfälle, varför de fyra strängarna i stället handhas av stadige Anders Iwers (Tiamat, Cerimonial Oath).

Sådär runt midnatt avslutningsdagen är ju också doom precis vad som behövs för att lugna temperamentet efter en intensiv helg. Mikrofonhanterande Jennie-Ann Smiths ger inramningen en extra elegant touch och även utan att överraska är kvartettens stund på Studion-scenen en upplevelse som ger mersmak.

Sist ut i Idun-salen är det upp till Peter Tägtgren och hans Hypocrisy att slå dödsspiken i festivalen. Och de gör det på ett sätt som lämnar mig aningen kluven. För hur mycket jag än högaktar gruppens studiokatalog har jag svårt att fångas av gruppens liveleverans. Visst, låtarna är bra och de framförs hårt och kompakt. Samtidigt känns det ofta som att ensemblen bara gör just det – levererar låtarna utan att lyfta dem ännu ett snäpp. Här finns potential att bygga vidare på, något som knappast är omöjligt. Jag ser gärna att så sker vid nästa möte.

Och där någonstans känns det rimligt att sätta punkt. Med ringande öron (trots en genomgående försiktig ljudvolym på den största scenen), ett tungt huvud och lite ångest över akterna jag missade. Så som det alltid är i baksmällan efter en festival, det vill säga.

En upplevelse jag gärna upprepar om ett år.

Manowar
Kings of metal MMXIV
Magic Circle/Border

METAL Ponera att Michelangelo i efterhand skulle ha fått för sig att måla om ”Adams skapelse”. Skruva i färgerna, kanske sätta en lustig hatt på Guds huvud. Känns det som en rimlig idé – eller blott en narcissistisk stollighet? Sådana eventuella invändningar tycks emellertid bara vara begränsande snömos i Manowars värd, som bara fyra år efter nyversionen av ”Battle hymns” nu redovisar ännu en omstuvning av det förflutna. Som titeln anger är det gruppens 1989-album som har åkt in på renovering och presenteras med omkastad låtordning och lätt korrigerade titlar. Och på så sätt låter väl ”Kings of metal MMXIV” tämligen okej. Det är bra stuns i ljudet och kompositionerna är fortfarande skämskuddemysiga. Detta till trots – det här är ett cyniskt haveri. En irrelevant och och överflödig utgåva som knappast bidrar med något, utan som snarare drar ned byxor på det lilla förtroende gruppen kan tänkas ha efter 2000-talets tokighetsparad. Manowärdelöst, kan man ju också kalla det.

Bästa spår: ”On wheels of fire MMXIV”.

VECKANS TWEET

FÖRRA VECKANS TWEET

Ett tydligt sätt att visa att du är ett modernt och fräscht band på den här sidan millennieskifet: förse din tänkta tonyttring med ett fräsigt core-suffix. Eventuell förlaga – må så vara Suffocation, Soilwork eller At The Gates – får inspirationen bestämma konkret lanseringtyp, så länge presentationen innehåller tillräckligt många breakdowns och halstatueringar är det gott nog för circlepitpubliken.

Sådan indelning är måhända ett behagligt sätt att fösa ihop spridda känsloyttringar under samma paraply. En slapp tanke som ger slappt agerande, bara för att fästa en snabb etikett på något och därmed leda tankebanorna i rätt riktning.

Emellertid – deathcore är deathcore. Som signaturen anger en förlängning av 1990-talets så kallade edge metal (svinstort i Belgien när det begav sig) och en transatlantisk ihopfösning av tekniskt dödsmuller och rytmiskt sXe-malande som brölande har mutat in ett eget hörn i scenen.

Likt i fallet med många andra subgenrer finns det såklart även här bra och dåligt. En handfull elitakter som de facto har något att erbjuda, medan den stora majoriteten tycks ha glömt att det faktiskt går att lägga lika mycket vikt på att skriva riktiga låtar som på att töja örsnibbarna och mala Cannibal Corpse-riff på halvfart.

Till de förstnämnda går det att räkna exempelvis Job For A Cowboy, Suicide Silence och The Acacia Strain – samt Knoxville, Tennesses, egna brutalister Whitechapel, som inom kort står redo att släppa fullängdare nummer fem via Metal Blade. Sextetten, som hämtar sitt namn från det område i London där Jack The Ripper härjade 1888, är faktiskt ett extra talangfullt genreinslag som inte riktigt har fått den uppmärksamhet den förtjänar här i Sverige.

Bot och bättring på den fronten börjar här och nu. Till exempel genom att anmäla gruppens nya spår ”The saw is the law” (inte att förväxla med Sodom-spåret med samma namn) som är först ut i marknadsföringskampanjen som föregår albumet ”Our endless war”, som släpps sista veckan i april. För nytillkomna lyssnare känns det ganska representativt för vad Whitechapel handlar om; lite Meshuggah, en smula Nile och en stadig dos nedstämt kadaverkross som bäst lämpar sig för vilda aktiviteter på ett golv nära en scenkant.

Det är aldrig för sent att upptäcka något ganska så nytt och väldigt hörvärt. Du kan lika väl göra det nu.