Det kan bli en smula tyst här de närmaste timmarna. Så som det blir när livets måsten får ta överhanden och prioriteras före det som egentligen är roligt.

Kör bara halvdag inne på redaktionen. Resten av torsdagen är nämligen vikt åt höstsamling med företaget (där det utlovas lägesrapport vart vi står just nu och vart vi ska i framtiden plus lite grupparbeten). Och på kvällen blir det middag.

Med andra ord: just i dag får hårdrocken stå tillbaka och i stället lär huvudet få en del konsultfloskler (transparens, digital mognad och liknande) att bry sig med.

Till dess att jag återkommer (får jag ingen mental kollaps av allt snömos lär det ju bli i morgon) låter jag nedan ganska så nypublicerade video perkolera i era medvetanden. Ännu en så kallad mashup, där det oväntade mötet denna gång sker mellan Svampbob Fyrkant och Deaths gamla ”Symbolic”-spår ”Misanthrope”.

Känslan för dagen kan definitivt spåras i just den låttiteln.

Och så var det dags igen.

Just när beefen mellan Rob Zombie och Marilyn Manson tycks vara över har det hettat till rejält i ett annat turnépaket – nämligen den just nu pågående Autumn Apocalypse Tour i USA.

Efter en spelning i Cambridge, Massachusetts, ska den inflammerade situationen de två huvudakterna Six Feet Under och Cattle Decapitation ha nått akut läge – varvid dragplåstrets frontman Chris Barns uppges ha nitat supportaktsångaren Travis Ryan.

Enligt Ryan beror uppgörelsen på att den före detta Cannibal Corpse-mullrarens ego kände sig hotat av att förbandet sålde mera merch än stonerdeath-veteranerna och därför pratat skit om sina turnékompanjoner från scen.

Via sin Facebooksida (skärmbild ovan) skriver Cattle Decapitation-strupen bland annat så här:

”Jag försökte konfrontera honom om det han hade sagt och då sopade han till mig medan jag pratade. Sen sprang han direkt till turnébussen, precis som han gör varje kväll när de två fans som är kvar för att se deras spelning vill att han ska signera något.

Vi hoppar av turnén efter som vi inte är intresserade av att dra folk till Chris Barnes show. Det var inget ’slagsmål’. Han slog till mig, SPRANG i väg, vilket en rad människor också såg. Jag vände bara på klacken, förklarade situationen för turnéledaren, packade ihop vår merch och drog.

Ge fan i att gå på de kommande gigen och se till att nyheten sprids. Cattle Decapitation hoppar av turnén för att vi inte vill locka folk till hans föreställning. För det är HANS show.”

Chris Barnes, å sin sida, har bara ett kort tweet att lämna som kommentar till det inträffade. Där han också bekräftar händelsen i sig.

Vilket i översättning lyder, med hänvisning till Ryans vegetariska kosthållning:

”Äter du tofu kan du räkna med stryk när det vankas bråk.”

Detta inlägg har – surprise, surprise – sedermera tagits bort. Och i stället ersatts av bland annat följande bulletiner:

Källor: Metalinsider.net, MetalSucks.net, Facebook, Twitter.

Förvisso kan det ju finnas ett självändamål inom black metal att vara värst och provocera.

Det kan ha sin plats och dessutom vara riktigt önskvärt – om man väljer att sparka uppåt, och inte ger sig på dem som i tider av sorg och kris minst behöver några sprydiga kommentarer på neandertalarnivå.

En tämligen okontroversiell ståndpunkt. Likväl tydligen rena humanitära snömoset för franska Glorior Belli, som i stället gladeligen tycks urinera över den som finner sig slagen till botten.

Strax efter att nyheten att Suicide Silences frontman Mitch Lucker avlidit efter att ha kraschat med sin motorcykel tyckte nämligen någon i bandet (eller den som än må driva deras Facebooksida) att det var högst motiverat att fira det inträffade. Vilket gjordes via följande status:

Fan, vad fräckt liksom. Manligt så att det förslår. High five, på den?

Nä, allvarligt. Genom att göra liknande inlägg bevisar man på en empatisk förmåga som får ”American psycho”-figuren Patrick Bateman att framstå som självaste Moder Teresa.

Okej. Man kan självklart ha åsikter om Luckers band och hans musikaliska yttring. Eller om ”emocore” (sic) i sig. Det står alla fritt att driva sin ståndpunkt. Och dessutom att uttrycka dem på ett välargumenterande sätt.

Inlägget ovan är emellertid bara ett uttryck för extremt dålig smak. Vad är liksom poängen att trycka till Luckers anhöriga när de som minst behöver det? Vi pratar ändå om en femårig flicka (Kenadee) som har förlorat sin pappa och en fru (Jolie) som har mist sin äkta man i en tragisk olycka. Plus alla andra familjemedlemmar, släktingar, bandkamrater och polare världen över som tvingas starta varje dag med ett hål där hjärtat brukade vara.

Nej. Fy fan. Utspel likt de som Glorior Belli ägnar sig åt är så smaklösa att frukostmüslin vill göra en akutreträtt upp genom matstrupen.

Nedan kan ni se en video från den minnesceremoni som hölls på olycksplatsen samma dag som Lucker förklarades omkommen. Titta på den. Lyssna på den unga änkans ord om den förödande kombinationen sprit och motorfordon. I sanning några starka minuter.

På ett sätt som några black metal-hårdingar från Paris troligtvis inte skulle begripa ett spår av.

Fotnot: Glorior Belli har efter en väldigt befogad kritikstorm valt att plocka bort inlägget från sin Facebooksida.

Källa: Metalsucks.net

Bevisligen har det blivit några nummer sedan starten 2001. Snart exakt 100, närmare bestämt.

En respektabel siffra. Som bjuder in till fest, höga decibeltal och tempon som pendlar mellan doomsniglande till dödsmetallsnabbt.

Vilket också är precis vad som kommer att ske. Nämligen på Debaser Medis i huvudstaden den 26 januari 2013.

På scen denna speciella jubileumskväll hittar vi, av rubriken att döma, två disparata ändar av huvudstadens metalspektrum. Det hotfulla och krypande förkroppsligas av Candlemass, förstärkta av guldstrupen extraordinaire Mats Levén och Opeths tidigare tangenttalang Per Winberg. De får sällskap av hårt jobbande Entombed, som avbryter arbetet med sitt tionde studioalbum för att blåsa ut ljusen på födelsedagstårtan.

Sweden Rock Magazine nummer 100 finns i butik den 8 januari.

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Han var sångare i ett band på ständig uppgång. Som precis hade tecknat ett omfattade kontrakt med Nuclear Blast och var på väg mot nya segrar och framgångar.

Något som Mitch Lucker, 28, aldrig kommer få uppleva.

Frontmannen i det hyllade deathcorebandet dog nämligen i morse, lokal tid, efter att ha skadats allvarligt i en motorcykelolycka i Huntington Beach.

Enligt The Press Enterprise dödförklarades sångaren av rättsläkarna klockan 06:17 på UCI Medical Center i Orange County. Den lokala polisen har ännu inte släppt några detaljer om hur olyckan har gått till eller om några fler personer var inblandade.

Luckers band Suicide Silence har sedan formationen 2002 setts som en av galjonsfiguerna inom deathcorerörelsen, tillsammans med exempelvis Job For A Cowboy och Whitechapel. Fram till dags dato har kvintetten släppt tre fullängdare, varav den senaste ”The black crown” såg dagens ljus via Century Media 2011.

Gruppens nya hemvist Nuclear Blast har kommenterat tragedin så här:

”Vi vill framföra våra kondoleanser till hans familj, vänner, bandkamrater och fans världen över som har berörts av denna förlust”, skriver bolaget och hänvisar sörjande fans till bandets Facebooksida.

Bara ett par timmar före olyckan tweetade Lucker bilden nedan till sina följare på mikrobloggen.

Hans sista meddelande till omvärlden:

”De döda lever.”

Det påstås att Chuck Schuldiner, Paul Speckman, Jeff Beccera eller till och med Tom G Warrior kan ses som några av death metals verkliga pionjärer.

Snicksnack. Långt före dessa var dockmakaren Jim Henson redan på banan – med såväl ”Sesame street” (premiär 1969) som ”Mupparna” (uruppfört 1976).

Totaltokigt?

Nej, kopplingen är väl uppenbar. Från galne trummisen Animals vansinniga blastbeats till Kakmonstrets högst stilbildande artikulationsvägran. Ytterligare bevis går att finna hos Gonzo (exentrisk snubbe som visar sig vara en utomjording – och som dejtar en höna), i form av Fonzie (misslyckad vokalist med noll känsla för feeling) och i ”Sesame Street”-Oscar (vresigt troll som bor i en soptunna och vars motto är ”I love t(h)rash”). Och hallå, finns det någon tydiligare urkunds-Pig Destroyer än divan Miss Piggy?

Fast det mest vederläggande beviset av alla: de tre videorna nedan.

Där rasar sig plyschensemblen sig brutalt igenom Cryptopsys ”Mutant christ” samt hela två låtar – ”Ethos of coercion” och ”Invert the idols” – signerade favoritbandet Dying Fetus.

Mah-nà mah-nà på er.

Det är väldigt tydligt att året börjar göra sig redo för upploppet – i alla fall när det gäller skivsläpp.

Liksom svårt att se de gångna 31 dagarnas utgivningsfacit på något annat sätt. Inom i stort sett varje lingongenre har toppnamnen prestenterat nya alster och synar vi världseliten lite närmare går det knappt att bli större än exempelvis Kiss eller Muse.

Därför blir oktober månads låtkollektion också spretande god. 66 låtar som såväl försmakar på kommande album med Deftones och Soundgarden som den väljer det gôttaste av det gôtta med alltifrån The Acacia Strain till Green Day och Stone Sour. För att nämna några få.

Nytt för denna gång är jag tar och bäddar in skiten i inlägget. Enligt våra tekniska genier här på tidningen (de übermänniskor som ser till att en måttligt tekniskt kompetent murvel som jag kan uppvisa digital mognad i offentlighetens ljus) har försäkrat mig om att det ska funka.

Så jag tror på dem. En förhandsgranskning visar att det inte ser så snyggt ut. Men det är funktionellt och enkelt. Precis som det ska vara.

Mycket nöje – nu kör vi in i kaklet under årets återstående 61 dagar.

Oh yeah. Trots en vansinnigt snurrig dag (som inkluderar såväl bylineplåtning som tandläkarbesök och förhandsvisning på Led Zeppelin-filmen i kväll) tänker jag inte riktigt låta min nya måndagstradition gå i graven efter blott en vecka bara för att vardagen darrar som en flaggstång i väntan på Frankenstorm.

Därför följer här en liten genomgång av det metalveckan bjuder på. Några album, ett knippe konserter. Kvalitet snarare än kvantitet.

Väl bekomme.

• Veckans skivor:

Parkway Drive: Atlas (Epitaph/Playground)

På fjärdeskivan spänner gänget från Byron Bay, Australien, ut vingarna och breddar sitt breakdownvänliga metalcoresound betänkligt. Det är gott och applådvärt. Väl förtjänt de jag gav dem i Nöjesbladet i fredags. ”Bra jobbat! Jag gillar det. Nu krävs bara att endimensionelle vokalisten Winston McCall vågar ta sig vatten över huvudet – då skulle Parkway Drive ha sitt på det torra”, skrev jag bland annat då det begav sig.

Cradle Of Filth: The Manticore and other horrors (Peaceville/Playground)

Gruppen som har gjort svartmetalliskt höstmys till sitt egna signum har på tionde fullängdaren valt att begränsa excesserna. Låtarna är överlag aningen kortare (ingen mätande över sex minuter) och det eftersöks ofta en lätt thrashig air, till viss del influerad av ständige fixfiguren Dani Filths fäbless för väldigt underskattade brittiska Sabbat.

God Seed: I begin (Indie/Border)

Total Gaahl-enskap? Nja, inte riktigt. Men ändå en välkommen reträtt till scenen för den förlorande falangen i den namnstrid som följde på Gorgoroths upplösning 2007. På studiodebuten tar Gaahl och King Ov Hell emellertid en aningen mer äventyrlig väg än tidigare, och jobbar lika mycket med orkestrering och småpsykedeliska inslag som de lever upp till originaldevisen om sann norsk black metal. Intressant är det icke desto mindre.

Tiamat: The scarred people (Napalm/Border)

Ett släpp i själva skarven mellan oktober och november passar självklart de rostfärgade gothtonerna ypperligt. Att gruppen är utspridd mellan Stockholm, Grekland och … eh … Göteborg gör tydligen föga, så fort den sammanstrålar under Tiamatflagg är det full enighet som råder. Vad som soundmässigt kan ses som en försiktig reträtt efter den avsevärt kärvare föregångaren ”Amanethes” (2008) sveper in dig i en mjuk sammetsfilt, fluffar till kuddarna på divanen och gör sitt bästa för att du ska ligga skönt och i halvdvala njuta av de melankoliska stämningarna. Mysigt värre.

Geoff Tate: Kings & thieves (InsideOut/EMI)

Beroende på personligt synsätt har mästersångarens ihoprykning med sina forna bandkamrater i Queensrÿche varit det senaste halvårets mest underhållande/pinsamma beef. Här kommer 53-åringens personliga inlägg i debatten, en soloskiva som redan titelmässigt positionerar sig mitt i konflikten. Men är det bra nog? Bedöm själv när plattan dyker upp i skivbackarna, själv känner jag mig aningen sval till prestationen.

Khoma: All erodes (Pelagic/Sound Pollution)

Den briljanta Umetrion – faktiskt den senaste grupp undertecknad har belönat med full pott i moderorganet i och med mästerliga ”The final storm” för sex år sedan – gillar att hålla fansen på sträckbänken. Den sprutar ju inte direkt ur sig material. Den gillar i stället att bida sin tid mellan sina skivsläpp. Därför får nu aktuella samlingen (lite överblivet material från tidigare skivor, några remixer) mest ses som en enkel existensupplysning. Om än en väldigt välkommen sådan.

Fullforce: Next level (Steamhammer/Playground)

Andra albumet från all star-projektet bland annat bestående av de tidigare och nuvarande Hammerfall-medlemmarna Stefan Elmgren och Anders Johansson. ”Next level” följer upp den fantasifullt betitlade debuten ”One” (2011) och har redan fått traditionalistfantaster världen över att gå upp i brygga över de melodiska tongångarna. Ett givet tips för dig som fortfarande drömmer dig tillbaka till de tidiga 2000-talsår då Blind Guardian var närmast religiöst populära och Avantasia regerade på listorna.

• Veckans konserter:

Trivium + As I Lay Dying (KB, Malmö, 30/10)

Floridagruppen har besökt Sverige med en nitsk regelbundenhet, vilket gör att det känns som att vi på Aftonbladet har skrivit dem sönder och samman även som livegrupp. Men, icke sa Nicke. Den senaste konsertanmälningen letar sig tillbaka till maj 2007 (tiden då Matt Heafy fortfarande hade piskande lång thrash-frisyr), vilket är underligt i sig. Löser allt det logistiska sig blir det ändring på den fronten i veckan, då kvartetten gör gemensam sak med bland andra albumaktuella christcorecombon As I Lay Dying. Dagen efter ses det riffglada paketet i Stockholm, medan Göteborgspubliken får sitt den 5 november.

Grave (Göta Källare, Stockholm, 31/10)

Huvudstadens stoltaste försvarare av gammeldöds bör vara nöjda med senasteskivan ”Endless procession of souls”, som släpptes tidigare i höst. Det är en ruffig historia som vägrar moderniteter som förfining och annan dynamik än den som kapar knäskålarna på dig. Att de dessutom går fram som en ångvält live gör inte saken sämre. Uppvärmning kommer ifrån Scarpoint och Degradead.

Graveyard (Aveny, Sundsvall, 2/11)

Det retroglada Hisingen gänget firar releasen – och inte minst undertecknads entusiastiska :++++:-mottagande – av tredjealbumet ”Lights out” med en halvomfattande tur på de svenska vägarna under årets näst sista månad. Det lär en finfin och omtumlande upplevelse. Andra turnédatum i höst/vinter: Uppsala 3/11, Göteborg 10–11/11, Malmö 15/11, Norrköping 16/11, Huskvarna 17/11, Stockholm 23/11.

August Burns Red (Brewhouse, Göteborg, 2/11)

Ett ständigt ifrågasatt karriärsdrag: att spela in en julskiva. Det är emellertid det som den fromma metalcorecombon från Manheim, Pennsylvania, har gjort i och med ”Sleddin’ hill: A holiday album”. En giv vi faktiskt kan tala mindre högt om. Räkna dock med större firande då gruppen luftar väl valda bitar från diskografins mer imponerande inslag, likt ”Constellations” och ”Leveler”. Support kommer från Veil Of Maya och The Devil Wears Prada, ett paket som även går att bevittna den 5 november på Klubben i Stockholm och dagen efter på KB i Malmö.

Devin Townsend Project + Fear Factory (Brewhouse, Göteborg, 3/11)

Kanadensaren som kan släppa skivor som låter likt Broadwaymusikaler – och ändå få en kollektiv metalvärld att göra vågen – firade den gångna helgen med en karriärspännande tretimmarsföreställning i London. Tyvärr bara en engångsföreteelse, då den repertoar som i denna vecka och nästa når Sverige ”bara” är ännu ett gig med projektet som bär hans namn. Gott så, ändå. Dessutom ska det bli intressant att se om specialinbjudna Fear Factory har lyckats vässa formen efter det allt annat än nöjsamma framträdandet på Sweden Rock i somras (betyg: :+:). Stockholm får sin beskärda del tokigheter helgen efter, lördagen den 10 november på Nalen.

Katatonia + Alcest + Junius (Klubben, Stockholm, 3/11)

Melankolijulafton redan i början av november? Det kan du ju hoppa upp och sätta dig på. Och vilket dunderpaket det är, dessutom. Inte mindre än två grupper vars senaste alster, kan jag avslöja redan nu, belönas med topp tio-placeringar på årsbästalistan – plus en konstellation som imponerade på undertecknad i Holland i maj. Sannerligen, innerlighetsfesten är garanterad.

Accept (Trädgårn, Göteborg, 3/11)

Folk borde vid det här laget kunna släppa att vi vid mikrofonen numera hittar Mark Tornillo och inte ikoniske Udo Dirkschneider. Allt annat är orättvist. Speciellt med tanke på att han är en sångare som knappast ber om ursäkt för sig – samt att veterantruppen i och med ”Stalingrad” har gjort ett av årets starkaste heavy metal-album. Lyssna – och kolla in – utan förutfattade meningar, antingen i Lilla London eller i huvudstaden dagen efter. Det blir bäst så.

Vissa dagar är kanske mer produktiva än andra. Timmar då det så kallade kreativa stimmet simmar fritt och såväl idéer som utförande hoppar hand i hand längs gatorna.

I dag har väl inte direkt varit en sån dag. Snarare har verksamheten mer varit av det tröga slaget, med mer detaljältande än grandiosa uppslag och utföranden.

Hög tid att ta helg, med andra ord. Men innan jag stänger butiken för veckoslutet (eventuellt öppnande före måndag är väldigt slumpartat och mer styrt av lust att förmedla något än någonting annat) är det dags för en traditionsbunden promotionkoll, med något av det tuffaste som har nått allmän konsumtion de senaste dagarna.

Och just denna vecka innebär det videodebut för svenske Tommy Karevik med Kamelot, Meshuggah, Rwake, Reign Of Fury, HIM, Hellish Outcast, Bonded By Blood, Nine Covens, Kobra & The Lotus, The Agonist, Graveyard samt snart Sverigeaktuella Fear Factory.

Bonusen kommer just denna lönefredag i form av streaming på nya låten ”Temper temper” från Bullet For My Valentine, lyric videos från tidigare Korn-gitarristen Brian ”Head” Welchs nya band Love And Death och All That Remains samt ett klipp från Machine Heads kommande liveutgåva.

Bara för att det är fredag. En extra välkommen sådan.

Kom ihåg: Snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=HIe1PfoFMBk