Rockarna tycker det är så roligt att premiärvisa videor på Hårdrocksbloggen att de gör det igen.
Voff, voff … sa den svarta hunden. Kanske.
Exakt vad australierna menar med skivtiteln ”Black dog barking” lämnar jag till undersysselsatta snillen att spekulera i, men konstaterar ändå att det är precis det Airbourne valde att döpa sitt tredje album till.
Det släpptes i slutet av maj i år, men en månad före det hade jag nöjet att premiärvisa videon till första singelspåret ”Live it up” här på bloggen.
Det tyckte kvartetten tydligen ganska så mycket om. Faktiskt så mycket att de, eller i alla fall dess skivbolag Roadrunner, önskar göra om detta.
Därför har jag i dag det stora nöjet att avtäcka gruppens nya promotionklipp till spåret ”Back in the game”. Du ser den bara här i Sverige, just i detta nu.
Vov, vad häftigt. Kanske den svarta hunden klämmer till med.
Den store efterträdaren väljer Bay Area-thrash just den här veckan.
Man kan knappast påstå att gruppen inte fick hjälp i avstampet. Vi snackar ändå om ett gäng tonåringar, trummisen Andy Galeon var blott tio år då han gick med i gruppen 1982, som lyckas få Metallicas Kirk Hammett att producera sin legendariska ”Kill as one”-demo (1985) och som med debutplattan ”The ultra-violence”, släppt två år senare, tippades blir en allvarlig utmanare till thrashscenens fantastiska fyra.
Med detta gick det väl så där. Även om tredjealbumet ”Act III” (1990) offentliggjordes via storbolaget Geffen blev det aldrig någon miljonsuccé och efter att nämnde batterist skadat sig svårt i en bussolycka samma år valde gruppen kort därefter att lägga ner verksamheten.
Likt många genrekollegor fick Death Angel emellertid en nytändning i och med sin medverkan på välgörenhetsgalan Thrash Of The Titans i augusti 2001 och beslutade sig därefter att återuppta verksamheten, vilket så här långt har gett oss fyra studioalbum genom Nuclear Blasts försorg.
Mark Osegueda visar att han fortfarande kan peka ut framåtriktningen.
Det senaste av detta? Nyss lösgjorda ”The dream calls for blood”, som officiellt nådde handeln förra veckan.
Jag skulle egentligen kunna sluta där. Med ett konstaterande likt det ovan, ett meddelande som scenföljare vet vad de ska göra av.
Är namnet emellertid nytt eller på något annat sätt obekant sedan tidigare finns det all anledning att såga itu den här ganska så delikata thrashfrallan, som kaxigt nog undviker såväl surdegsjäsning som övernitisk hårdgräddning i studiougnen. I stället har bagarmästare Jason Suecof (Trivium, August Burns Red, DevilDriver med flera) förstått att en moshlimpa likt denna gör sig bäst utan krystade moderniseringsförsök.
Vilket också, paradoxalt nog, kan ses som albumets största nackdel, om någon sådan måste framhållas. Med tanke på den goda vigör b-seriekollegorna i exempelvis Testament, Kreator och Heathen har visat under 2010-talet – samtidigt som uppkomlingar likt Municipal Waste, svenska F.K.Ü. och underskattade Violator har tagit genren vidare med såväl energi som respekt – behövs det mycket för att stå sig i konkurrensen.
Det gör Death Angel exempelvis i ”Fallen”, titelspåret och ”Caster of shame”. Egentligen speltiden rakt igenom, på ett ständigt envist men sällan rakt igenom överväldigande vis.
Vigören finns ju där. Kunnandet och viljan likaså. Vilket kanske inte är mer än vad man kan önska sig, speciellt då den där antika Metallica-kopplingen känns väldigt avlägsen.
Fotnot: Här kan du lyssna på ”The dream calls for blood” på Spotify och på Wimp.
Hur man än vrider och vänder har året så här långt mest präglats av oro när det gäller en av världens annars så pålitliga och konsekventa rock ’n’ roll-maskiner.
I fokus har frontmannen Lemmy Kilmisters omskrivna hälsoproblem stått, av förklarliga skäl. Jag menar, snubben är ju ingen ungdom längre. Och då bandet tvingas ställa in bland andra framträdanden på svenska Metaltown samt kraftigt begränsa sitt gig på Wackenfestivalen är allt inte hälsa och välgång. Hur man än önskar se saken.
De lugnande beskeden angående mustaschnyllets välmående och stadiga tillfrisknande har emellertid varit Motörheadlägrets enda offentliga kommentarer om det hela och om en vecka kommer nästa hälsogaranti – gruppens 21:a album, kallat ”Aftershock”.
Specialpaketet som vinnaren också kammar hem.
För att högtidlighålla detta har trion, i samarbete med svenska promotionbyrån Triada Communication, beslutat sig för att lätta på lädret och erbjuda Hårdrocksbloggens läsare en tävling av flådigare snitt.
En ensam vinnare kammar nämligen hem en weekendresa för två personer – avfärd lördag morgon, hemkomst söndagkväll – till den brittiska huvudstaden med övernattning på femstjärnigt hotell och hela 500 euro (motsvarande cirka 4 200 svenska kronor) att sätta sprätt på i storstadens omfattande pub- och butiksutbud. Och som om detta inte skulle vara nog får det lyckliga sällskapet även en guide till Lemmys London (dock inte i regi av frontmannen själv) samt ett generöst fanpaket bestående av nya plattan i specialutgåva samt en fräsch luvtröja med gruppens emblem.
Schyst, va? Ja, ska det vara så ska det vara med extra allt. Liksom.
Okej, då drar vi det i sammanhanget mindre roliga då. Nämligen det rent praktiska.
Du som tävlar och ditt sällskap ska vara över 18 år, vara beredd att slanta upp eventuell vinstskatt som sådan tillkommer, själv stå för transport till och från Arlanda och dessutom kunna svara på nedanstående fråga:
• Nära nog varje skivkonvolut med gruppen pryds av dess maskot Snaggletooth, även känd som Warpig. Emellertid inte alla. Det jag vill veta är vilka fullängdsskivor (bara officiella studioalbum, inte live- eller samlingsplattor) där galten inte finns avbildad på framsidan i en eller annan form.
Bläddra nu i skivsamlingen, plita ner det rätta svaret och mejla det till mig (mattias.kling@aftonbladet.se) senast nu på torsdag den 17 oktober i ett brev märkt ”Motörheadtävling” där du även uppger namn och postadress. Slumpen avgör sen vem som kammar hem priset ovan, så det är inte lönt att böna och be och smöra för att avgå med segern. Du ska också berätta vilken helg du önskar åka till Storbritannien. Misslyckas man dessa enkla förhållningsregler blir man automatiskt diskvalificerad, måhända hårt men knappast omöjligt att inse exakt varför det förhåller sig på detta viset.
Lycka till! Må tursammaste hen vinna.
Fotnot: ”Aftershock” recenseras av yours truly i Aftonbladet/Nöjesbladet nu på fredag. Då får ni läsa mina åsikter gällande nämnda album enligt konstens alla regler. Fram till dess går det emellertid väldigt bra att smyglyssna på skivan. Typ här nedanför.
Metallica har gjort det. Liksom Green Day, Aerosmith, Blink-182 och The Ramones. För att nämna några få.
Vad saknas i den här uppräkningen då? Jo, en tvättäkta Metal God, kanske?
Ja, så kan vi ju inte ha det. Har måhända producenterna bakom den långtgående tecknade serien om en gul familj från Springfield resonerat. Och sett till så att den nu pågående säsongen – den 25:e i ordningen – kommer att gästas av ingen mindre än Judas Priest-frontmannen Rob Halford.
62-åringen medverkar i avsnittet ”Steal this episode”, som ska kretsa runt illegal nedladdning. Enligt Entertainment Weekly går handlingen ut på att Bart lär Homer att ladda ner film från nätet, korpade rullar som han senare börjar visa i trädgården för invånarna i Springfield.
På gästlistan står även Hollywoodproducenten Judd Apatow (”This is 40”, ”På smällen”, ”Anchorman” med flera) och han tar med sig sina favoritskådisar Phil Rudd, Seth Rogen och Leslie Mann samt Will Arnett, som alla lånar ut sina röster till avsnittet.
Och Halford då? Om jag tolkar artikeln rätt kommer Priest-sirenen att spela sig själv och sjunga en parodiversion av ”Breaking the law” för att snärja superpiraten Simpson.
Den här gången har gruppen tagit hjälp av Disturbed-David. En inte helt lyckad idé.
Trivium
Vengeance falls
Roadrunner/Warner
METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.
Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.
Grönt ljus för rentvättad progpopsludgemetal som blandar och ger bland uttrycken.
Gitarristen Peter Adams – väldigt aktiv och headbangande i vänsterposition – ser ut som en trekant mellan High On Fires Matt Pike, Immolations Ross Dolan och ”Metal evolution”-skaparen Sam Dunn.
Detta är förvisso en visuell detaljbetraktelse, men den illustrerar ändå spännvidden i musiken. Den kan kränga likt Mastodon, arenariffa sig igenom några stycken som Foo Fighters och söka mod hos Smashing Pumpkins samtidigt som den ständigt är rotad i hemstaden Savannahs bördiga musikmylla.
Det är sensationellt i sig, en intrycksrik blandning som stundtals får en att kippa efter andan, men lika spektakulärt är ändå att kvartetten står där på Debaser Medis scen en tisdagkväll som mest tycks vänta på regn. Att den andas, ler och trotsigt sträcker gitarrhalsarna mot skyn, när dess kärnduo (förutom nämnde Adams även borstskäggige frontmannen John Baizley) nära nog rycktes bort från jordelivet i en bussolycka förra sommaren.
Men det gör den. På ett sätt som om vardagen bara är en omgivande illusion och som med lätthet rör sig mellan blått, rött, grönt och gult. Ett generöst utbud som är antivardag i all sin brokighet, men samtidigt väldigt jordnära och chosefri.
Något man vill minnas. Vare sig det handlar om ”Take my bones away”, ”Swollen and halo” eller ”Cocanium” och ”Isak” – kvalitet.
Det här var enda Sverigegiget på den här vändan. Skam och tragik på sitt sätt. Men troligtvis ett skäl för kvartetten att återvända fler gånger.
Den som lever får se.
Fotnot: Jag var lite för tagen av det erbjudna för att få till någon vettig mobilfilm inne från giget. Därför får gruppens senaste promotionklipp, en liveversion av ”March to the sea”, agera vaggvisa just i kväll. Väl bekomme.
Inget gammalt Grohl i den här truppen, inte. Eller, vänta nu. (Montage: Metal Hammer)
Inför släppet av ”Infesstisumam” tidigare år glunkades det en hel del om att den maskerade församlingen hade spelat in några låtar med anhängaren Dave Grohl som producent och trummis.
Av denna (o)heliga allians har vi tidigare fått höra den klämmiga ABBA-tolkningen ”I am a marionette” (b-sida på ”Secular haze”-singeln) medan övriga åstadkommanden har legat till sig i arkiven. Fram till snart, det vill säga.
Till synes från ingenstans kommer nu nämligen beskedet att Papa Emeritus II och hans huckleklädda gastar den 20 november släpper ”If you have ghost”-ep:n, likväl som en utökad version av årsaktuella studioalbumet där vi också får ta del av osläppta stycket ”La mantra mori”.
På ep-släppet (limiterat till 1500 exemplar) hittar vi förutom titelspårets Roky Erickson-tolkning även covers på valda stycken av Depeche Mode (rimligt), Army Of Lovers (helt fucking jävla orimligt) samt ovan nämnda Björn och Bennys-spår och en liveversion av just ”Secular haze”.
Detta ligger emellertid ännu i framtiden. Men redan nu går det att lyssna på huvudlåten via denna fräsiga Spotifylänk.
Jodå. Det blev ju visst höst även i år. Gulnande löv, mörka kvällar och en tillvaro som mest förbereder sig på den danska skalle vi brukar kalla vinter.
Sådan är naturens gång. Ett samband mellan jordaxellutning, vår geografiska position på jorden och i sig ett skäl till att vi nordbor inte direkt är kända för vårt fryntliga humör och avslappnade inställning till livet och årstidernas ickesolidariska fördelning av behaglighet.
En tröst i mörkret: Musiken. Alltid denna musik. Den där livbojen man väljer att krampaktigt greppa samtidigt som vinterjackan åker fram ur källarförådet. En tröst när dopaminet sinar. En kudde att vila ett utmattat huvud mot.
Därför är det ju extra trösterikt att musikbranschen just den gångna månanden har laddat releasebössan med extra högtsmällande ammunition. Som inleddes när shorts fortfarande kändes som ett fullkomligt rimligt klädval med Nine Inch Nails första studioalbum sedan 2008 års ”The slip” och som nådde sin konklusion i och med att jag nyss petade in ett färskt spår från Joey Jordisons senaste projekt Scar The Martyr. Och däremellan – comebackmangel signerat Carcass, solodebut från Backyard Babies-Dregen samt en ny singel från Within Temptation. Exempelvis. För att nämna några få. Bland annat.
Som vanligt är presentationen i någorlunda kronologisk ordning. Baserad på släppdatum och alltså ingen kvalitetsmässig gradering på något sätt. Allt för att göra färden så överraskande och intressant som möjligt.
Spotifylyssnare granskar denna samling här, Wimpanvändare pekar i stället hitåt. Och passar på att samtidigt njuta lite av oktobersolen. Man vet ju aldrig när det är för sent, liksom.
Ännu ett decinnieförvirrat band från Västkusten, pustar ni kanske.
Jomenvisst, säger jag.
Men sluta inte läsa här bara för det. Det är förvisso aldrig för sent att ge upp, men i vissa fall innebär det att man går miste om det goda här i livet.
Ungefär som att välja bort ”Time warriors” bara för att plattan rider på samma retrorumlande våg som exempelvis har lyft fram Witchcraft och Graveyard eller på grund av det blanka faktum att skivan når publiken via Rise Above.
Nåväl. Misstag likt dessa kan man trots allt göra. Det förstår jag och har högsta respekt för. Endast den som är felfri kan langa den första bumlingen, och allt det där.
Göteborgsbandet står upp för sina iögonfallande snorbromsar. Foto: Kristin Lindell
Men, begå nu inte misstaget att döma hunden efter håret. Eller bandet efter kostymen. Med tanke på att ensemblen varit verksam ända sedan mitten av förra decenniet och härvidlag är framme vid studioalbum nummer fyra handlar det knappast om några trendryttare som sadlar pållen.
Och det märks också. ”Time warrors” är ett varmt, analogt och raffigt urkundsriffardemang som alltid bör snurra på makliga 33 varv i minuten. Som liksom mår bra av lite knaster i fonden, bara för att det är så mänskligt och organiskt.
Det är sådana känslor som tidigare exempelvis ”Hisingen blues”, ”Legend” eller Orchids ”Wizard of war” har gett. Och precis så du känner dig efter att spejat koncentrerat mot de här gängets Horisont.
HÅRD ROCK Inte nog med att Myles Kennedys vänsterprassel med Slash har trissat upp intresset för huvudsysslan – sejouren med forne Guns N’ Roses-hatten tycks i sin tur ha gett Alter Bridge en bestämd rockspark där bak. Bevis? Lyssna på ”Addicted to pain”, en oöm historia som gör att släktkopplingen till Creed känns väldigt avlägsen. Det är alltså en märkbart ruffigare grupp som visar upp sig på fjärdegiven. Som nosar på Metallica-riff à la ”Load” i ”Bleed it dry” och som gör en avstickare till Soundgardens ”Superunknown” i ”The uninvited”. Alla inslag är emellertid inte lika övertygande. ”Waters rising” har förvisso en snygg semirefräng, men vid sidan av Kennedy framstår Mark Tremonti som en blek sångare. Inslag likt detta lyckas dock inte riva ”Fortress”. Det är albumbygget alltför stadigt för.
