Okej. Med tanke på att Bad Religion tidigare i år tycks ha upplöst gränserna mellan integritet och bjällerklang skulle det kanske inte vara någon total omöjlighet.
Men, ändå. Vi kan sluta påsen om den här tisdagen, bara en vecka kvar till dopparedagen, trygga i förvissningen att Megadave och kompani inte ska göra en julplatta. Inte för stunden i alla fall. Vilket känns väldigt bra, med tanke på att den troligtvis skulle låta rent bedrövligt. Kanske till och med värre än ”Super collider” och ”Christmas songs”, vilket förvisso är en prestation i sig.
Klippet nedan är ett skämt. En liten lustifikation som sändes i tv-programmet ”Jimmy Kimmel live” i går kväll, USA-tid. Det känns bra, i alla fall för nu. För man vet ju aldrig vad Mustaine kan få för sig under 2014.
Världens alla thrashfans kan egentligen dela upp året i två stycken; före och efter den 2 maj. Det var då det kändes som att mattan sveptes undan våra kollektiva fötter, verkligheten slog ner som ett flak med tegelstenar i huvudet och uppladdningen inför en het metalsommar bara kom av sig.
Likt när det gäller mordet på John F Kennedy för 50 år sedan eller när Palme sköts 1986 så kommer vi för alltid minnas exakt var vi befann oss när nyheten om Jeff Hannemans bortgång nådde oss. Själv var jag aningen tilltufsad efter en natt i Amsterdams skabrösa nöjeskvarter. Lite torr i munnen, grusig i ögonen då bästa Peter slog på mobilen och läste sina sms: ”Har du hört att…”
Nej… Nej. Förbannade jävla nej.
Men, jo. Så var det ju. Och med ens kläddes en tänkt uppsluppen överraskningshelg i Holland med Neurotic Death Fest som höjdpunkt i svart sorgflor. Jag behöver inte bli mångordig om detta. Alla har sin historia om hur de handskades med Jeff Hannemans bortgång, min är föga extraordinär i sammanhanget.
En lysande idé är emellertid att hylla riffmästaren med en egen ljusshow. Vilket är precis vad amerikanen Slayer Bob har gjort. Resultatet av detta ser ni nedan, tonsatt av ”Hell awaits”, ”Angel of death” och ”War ensemble”. Måhända är detta inte lika iögonfallande som hans tidigare kreationer (kolla in här och här) men likväl är det en passionerad hälsning till en av musikens stora hjältar.
Jo, jag älskar detta band. Men satan i gatan vad de har trampat snett denna gång.
Bad Religion
Christmas songs
Epitaph/Playground
POPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.
Vissa rekord är självklart bisarrare än andra. Om det så må handla om den största stortån, världens längsta tunga eller den starkaste vaginan (helt sant!) i världen – det finns udda bedrifter som kan uppmärksammas på de mest skiftande sätt.
Nu kan Metallica räkna in sig i den klubben, genom att ha blivit det första bandet i världshistorien som har spelat på sju kontinenter på ett och samma år.
Gruppen anordnade nämligen ett gig av det mer kylslagna slaget i söndags, då man stämde upp förstärkarna på Carlini Argentine-basen på Antarktis (på vardagssvenska kanske mer känt som Sydpolen). Kvartetten lirade då tio låtar inför vinnare i en tävling organiserad av ett väldigt stort läskföretag och forskare i vad som har beskrivits som den mest udda konserten i karriären.
Skulle ett sådant unikt tillfälle passera obemärkt förbi? Tror nog inte det. Självklart sågs det till att Sthlm Fields-dragplåstrets gig – från ”Creeping death”, via ”Blackened” och fram till ”Seek & destroy” – filmades för att kunna delas med världen. Och det är precis vad som går att bekanta sig närmare med nedan.
Aningen behagligare förutsättningar då kvartetten spelar i Stockholm den 30 maj? Det räknar jag iskallt med.
Visst finns det signaturer och programförklaringar som sticker ut . Som vill berätta något, förklara, definiera.
Huruvida ”The satanist” är en sådan kan en såklart diskutera. Det ryms ju liksom ingen chockerande information i den titeln, snarare är den ett konstaterande som påpekar det vi redan vet.
Jo, att den polska Belsebubbrigaden har ett något problematiskt förhållningssätt till allt som är dyrt och heligt och i stället helst vänder sina sympatier mot det mörka och elaka är ingen större sensation.
För detta har frontmannen Adam ”Nergal” Darski exempelvis fått se sig dragen inför rätta (något jag tidigare har skrivit om i bland annat det här inlägget) och ständigt ifrågasatt i hemlandet. Svaret? ”Fuck you”, troligtvis, vilket även blev det bemötande han gav den cancer som han tvingades kämpa emot efter releasen av förra albumet ”Evangelion” (2009).
Tidigt nästa år är det emellertid dags för ett musikaliskt bemötande via tiondealbumet, med nyss nämnda hädelsetitel. Det är också från detta Nuclar Blasts-släpp, i butik den första veckan i februari som ”Blow your trumpet, Gabriel” är hämtad. En tuff låt som har fått en väldigt skum och ondskefull video.
NSFW? Nja, det beror så klart på var du jobbar. Men för att slippa att kollegorna sätter förmiddagskaffet i vrångstrupen kanske en inspektion i hemmets lugna vrå är att rekommendera. Och då går det ju att blasta upp volymen till 666-iga decibeltal dessutom.
Jodå. Vi kommer väl med största sannolikhet att få höra en ”Nothing else matters” som feedbackar sig över i ”Enter sandman”. Skaka loss nackarna till ”Master of puppets”, ”Creeping death” och ”Sad but true”. Sådan stapelvara i setet vågar de fyra metalryttarna troligtvis inte pensionera när de nästa sommar snurrar vidare på europeiska scener i stället för att lägga full kraft på att göra en uppföljare till 2008 års ”Death magnetic”.
Men nu är det ju så att Metallica faktiskt har bjudit in fansen i leken med att välja repertoaren. Ett generöst drag som tidigare har nyttjats av System Of A Down inför återföreningsvändan härom året.
Exakt vad detta mynnar ut i lär visa sig. Om inte annat den 30 maj nästa år, då gruppen agerar dragplåster på festivalen Stockholm Fields på Gärdet i huvudstaden. Rimligtvis torde ovan nämnda publikfavoriter bli överösta med röster och därmed garanterade sina platser i setet, men nu finns ju möjligheten att kampanja för sina personliga favoriter av det lite mer exklusiva slaget.
Och ja. Det är ju precis det jag ämnar ägna mig åt precis här. För även om gruppens 2000-talsstrategi med en väldigt dynamisk och ombytlig inställning till det de väljer att spela har gjort att flera tidigare tycken har luftats vid ett eller annat tillfälle så finns det fortfarande högexplosiv ammunition i magasinen som de borde kunna skjuta ut över huvudstaden.
Här är fem favoriter jag anser mig ha anledning att kunna kräva i sammanhanget.
1. ”Dyers eve” (”…And justice for all”, 1988)
Jo, jag fick ju till sist höra den, en mysig natt i Hultsfred för lite mer än fyra år sedan. Enligt det berömda talesättet är det ingen gång. Speciellt inte när Lars Ulrich hade väldigt svårt att få till korrekt rapphet i baskaggarna och då chocken över att de faktiskt valde att framföra detta sorgligt ignorerade höghastighetsstycke gjorde att jag i fem minuter tappade fattningen och mest stod och gapade i stället för att fullt ut njuta av denna thrashpralin. Ett sånt misstag gör jag knappast igen. Så, Lars, se till att vässa vaderna lite extra nu.
2. ”Don’t tread on me” (”Metallica”, 1991)
Vi kan lägga det där tramspatriotiska anslaget därhän. Metallica är inte det första bandet i rockhistorien och troligtvis inte heller det sista. Textens lumparhurtiga omklädningsrumsrim skiter jag i för tillfället, för det här är ett musikaliskt guldstycke från den svarta skivan som borde få upplevas i levande livet oftare.
3. ”Trapped under ice” (”Ride the lightning”, 1984)
Lite periferikuriosa här: egentligen är låten baserad på en demo som Kirk Hammett gjorde till sitt gamla band Exodus under titeln ”Impaler” och var egentligen tänkt för gruppens debutskiva ”Bonded by blood”. Efter att gitarristen lämnat skutan skrinlades den emellertid och släpptes först på ”Tempo of the damned” från 2004 i en omarbetad version. Metallicas egna tolkning, hämtad från dess monumentala andra album, är däremot old school så det sjunger om det. Rappt spelad, tempostirrig och med en James Hetfield som sjunger precis där rösten tycks vilja spricka. En påminnelse om hur det lät i början, hur thrash metal lät i genrens själva avstamp.
4. ”Prince charming” (”Reload”, 1997)
Den cementerade sanningen bland ursprungsanhängarna brukar vara: ”Load” och ”Reload” suger och är i sig själva startpunkten för tiden då gruppen tappade fotfästet. Det stämmer förvisso, fast bara nästan. För visst finns det stunder på dessa tvillingalbum som visar att det är Metallica och inte vilken pruttorkester som helst i mängden som ligger bakom dem. ”Fuel”, ”The memory remains” och ”King nothing” brukar dyka upp i setet vid valda tillfällen även i modern tid och i somras slog de på stort i Roskilde och plockade fram surdegen ”Carpe diem baby” ur glömskans annaler. Jag säger som Brasse i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”: Fel, fel, fel! Ska det vara obskyrt arkivgodis röstar jag hellre på den här smällkaramellen, med tjusiga ”The four horsemen”-passningar i refrängen. Den har aldrig spelats live, vad jag kan tyckas utröna. Dags för en världspremiär i Stockholm? Det tycker jag minsann vore på sin plats.
5. ”To live is to die” (”…And justice for all”, 1988)
Ett bevis på Metallicas spänst i låtvalen på senare år är att de har mod att med jämna mellanrum har öppnat upp för sina progressiva och inte helt arenavältande instrumentalstycken. Tro mig, så fort jag hör ”The call of Ktulu” eller ”Orion” på monstervolym vill jag bara börja lipa, då intrikat vackra är de. Lite i bakgrunden befinner sig denna tiominuterskloss, som bland annat innehåller ett basriff som Cliff Burton skrev före sin bortgång. Däremot, den dikt som läses efter sju minuter och trettiofyra sekunder är hämtad från den tyske poeten Paul Gerhardt och inte basisten, vilket det felaktigt påstås på konvolutet. I vilket fall som helst, att få denna som 41-årspresent när klockan har slagit den 31 maj vore den finaste gåvan i världen.
En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.
Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.
Recensionen av Ghosts Lundagig gick att ta del av i tisdagstidningen. I läsbar form hittar du den här.
Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.
Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.
Så som det såg ut då en liten teaser från Berlinbesöket publicerades i lördags. Läs mer här.
Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?
Ja, varför inte?
Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.
Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.
Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.
Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.
Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.
Ni får ursäkta om jag inleder veckan på ett lite allvarligare sätt. Som inte hyllar, dissar eller försöker ta kvällstidningsenkla poänger på någon annans bekostnad – utan pratar allvar.
För det är det som vi talar om. En sjukdom som kan ta många skepnader, men som i realiteten berör och drabbar.
Låt mig för en stund prata om cancer. Du känner någon som är eller har varit drabbad, jag gör det. Den stora kräftan är en angelägenhet för alla, oavsett om man själv fått diagnosen eller om någon i ens närhet har fått den.
Det finns så mycket en som enskild kan göra för att försäkra sig mot Det versala C:t, likväl finns det ingen garanti eller ens något plåster som kan förhindra dess uppkomst eller närvaro. Hey, jag slutade röka cigaretter efter 25 år med röda och goda Marlboro i januari i år och oddsen för att mina lungor ser ut som en tumörhärd är överhängande. Jag vet inte – just i detta förbättrande stadie väljer jag för stunden okunskap – men jag har definitivt gjort mig själv en rejäl otjänst genom att stå vid min last så länge.
Det är mitt eget fel. Konsekvenser som jag måhända får ta vad det lider.
Emellertid – det finns så många som står inför den där diagnosen som inte har gjort lika usla val som yours truly. Och oavsett vad än orsakerna må vara bör vi stödja dem alla i dess kamp. Speciellt när vi pratar om barn.
Några som står upp i striden är In Flames. I samarbete med Barncancerfonden har bandet startat en insamling för att stoppa … ja, exakt vad torde väl inte vara någon gåta.
I dag är det löning för de som är privilegierade nog att vara löntagare. Därför finns det ingen som helst anledning att inte visa generositet mot dem som så behöver. Jag bidrar med 500 kronor, var och en skänker efter förmåga och samvete.
Fotnot: Göteborgsbandet befinner sig just nu i Berlins Hansastudio (U2, Depeche Mode, Marillion med många flera) för att spela in uppföljaren till ”Sounds of a playground fading”, som släpptes 2011. Det ryktas om att kvintetten i kommande veckoslut får besök av en skribent och en fotograf från en ganska stor kvällstidning. Men mer om det senare.
Nu blir det klang och jubel i Kapernaum – Deicide är ju tillbaka.
Deicide
In the minds of evil
Century Media/Universal
DEATH METAL Det torde vara ganska lätt och behagligt att heta Glen Benton. Formen och förutsättningarna är ju liksom redan satta, genom att i den första dödsmetallvågen som vällde ut från Florida under 1900-talets sista årtionde vara hårdast, jävligast och ondast.
Med dessa förutsättningar, lagda via exempelvis det utmärkta självbetitlade debutalbumet (1990) och ”Serpents of the light” (1997), kan det ju bara gå åt ett håll: åt helvete. Vilket i rimlighetens namn är precis vad som avses.
Som åhörare kan man därför välja två spår. Antingen får man det man vill ha, eller så är leveransen den man förväntar sig. För att påstå att Deicide skruvar med sin formel vore att komma med inkorrekta antaganden. I intervjuer har frontmannen hänvisat till förstlingsverket, medan producenten Jason Suecof (Trivium, Death Angel, The Black Dahlia Murder med flera) i stället har dragit paralleller till uppföljaren ”Legion”.
Till viss del stämmer detta. Formen är kort och koncentrerad – elva spår på 37 minuter – med få utflikningar eller omständligheter. En utformning som sätter låtarna i centrum och slår näven i bordet. Men som inte alltid är så lyckad. Speciellt gäller detta albumets första halva, där exempelvis titelspåret, ”Thou begone” och ”Misery” mullras fram med mer kraft än känsla.
Ljuset i denna kompakta och tillfredsställande men inte helt överväldigande mangeltunnel hittas emellertid runt ”Between the flesh and the void” och får sedan visa vägen rakt igenom repertoaren till den svavelosande avrundningsduon ”Kill the light of Christ” och ”End the wrath of God”. Där visar gruppledaren att det nog minsann kan vara ganska behagligt att heta Glen Benton, men att det blir rent dunderdiaboliskt då man som gruppledare anstränger sig lite extra.
Vi kan kanske säga att ”Temper temper” fick blodet att svalla hos många av de mer inbitna beundrarna. En skiva som liksom föregångaren ”Fever” producerades av Don Gilmore (Linkin Park med flera) och som skulle cementera walesarnas roll som en av de främsta uppstickarna i kölvattnet av hårdrocksvärldens giganter.
Det gick väl lite sisådär, om vi uttrycker det diplomatiskt. Det hör inte till vanligheten att jag får upprörda mejl från över att jag har att ett för högt betyg när en favoritgrupp har släppt en ny skiva, men det var precis vad som hände efter min lätt övervänliga :+++:-recension i februari i år. Ett tydligt kvitto på att många gjorde tummen ner angående plattans mer USA-vänliga sound.
Det är tydligen reaktioner som kvartetten tydligen har tagit lärdom av. Vilket också har gjort att Bullet For My Valentine ämnar flyga in ljudtrixaren Terry Date (Pantera, Soulfly och Deftones med flera) till Storbritannien inom kort för att skissa på ett framtida samarbete – med ett tänkt resultat som ska ligga närmare gruppens två första plattor än dess senare material.Vad som kan tänkas komma av denna allians får visa sig, men fram till dess kanske en kan låta singeln ”Raising hell” vara vägledande.
Och om kompositionen, som nyligen premiärspelades i BBC-programmet ”Rock show”, är representativ för fortsättningen tycks det ligga något i dessa uttalanden. Mer skrik, mer dubbelkaggar och mer metalcoretryck i stället för Metallica tycks vara devisen. Även om refrängen är av det smetigare slaget, vilket säkert faller den tänkta målgruppen i smaken.
