Vader

4Sound Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Jeff Hanneman hade nog nickat gillande åt ”Hell awaits”-covern.

Sämst: Jag tycker mig sakna ”Wings”.

NORJE. Welcome to the morbid reich? Well, not quite. Snarare en solstekt gräsplätt som befinner ganska så geogragfiskt rakt ovanför det helvetesmörker som Olsztyn-gruppen hämtar sin urkraft från.

Med en karriär som sträcker sig imponerande 30 år tillbaka i tiden är kvartetten väl förtrogen sin form. Den är inövad och välgrundad. Hård och kompakt, med lika delar dödsmetall som thrash. Vader rasslar blastbeats utan större ansträngning, även om frontmannen Peter Wiwiczarek hjässa snarare är askgrå än nattsvart plockar han strupkraft från de djupaste av avgrunder och då fullt fokus riktas framåt känns yttringen elak på allvar.

Ljudmässigt är dess ungefära timme på scen en ångvält, visuellt når det sin höjdpunkt först då basisten Hal och gitarristen Spider i ”Black to the blind” intar ryggvänd formation på trummisen James Stewarts podium. En liten insatsknorr som bryter av den annars så konsekventa headbangingscenografin. En stund då det händer något som går utanför den välavvägda och rasslande tornado som ger insatsen det där lilla extra för att hänföra i en motsatsomgivning.

När jag såg gruppen inomhus i Tilburg för lite mer än en månad sedan funkade det kanon. Här blir det mer en kamp mellan ytterligheterna där gruppen inte alltid lyckas gå vinnande ur slaget.

159 recensioner.

Ja – sug på den lilla nätta karamellen.

Etthundrafemtionio jävla recensioner.

Det är precis så många anmälningar jag och mina kollegor – Markus Larsson, Marcus Grahn och Joacim Persson – har lyckats prestera åren igenom på Sweden Rock.

En ganska imponerande siffra, må jag säga. Och fler ska det bli.

I morgon går planet ner till Blekingeland i arla svinottan. Faktiskt så orimligt tidigt att uppstigningen sker då jag i vanliga fall för bara några år sedan gick och la mig. Sen är det bara att hämta ut hyrbilen, bunkra upp med proteinkakor och energidryck i Ronneby och mentalt stålsätta sig för fyra dygn av stress, dålig sömn, opåligtligt väder – och inte minst en massa fräck musik.

En sak är klar. Eventuell vila får vänta till nästa vecka.

Och, ja, just det. Själva meningen med inlägget var ju den där maratonlistan över publicerade recensioner 2002–2012.

Varsågoda.

At The Gates, 2008 (MG)

In Flames, 2004 (MK)

Aerosmith, 2007 (MG)

Amon Amarth, 2009 (JP)

Anthrax, 2003 (MK)

Anthrax, 2005 (MK)

Arch Enemy, 2006 (MG)

Bigelf, 2010 (JP)

Candlemass, 2002 (MK)

Candlemass, 2005 (MK)

The Cult, 2011 (ML)

Danko Jones, 2003 (MK)

Danzig, 2010 (MK)

Deep Purple, 2006 (MG)

Def Leppard, 2006 (MG)

Def Leppard, 2008 (MG)

Bruce Dickinson, 2002 (MK)

Down, 2011 (MK)

Edguy, 2006 (MG)

Europe, 2009 (JP)

Halford, 2002 (MK)

Hammerfall, 2005 (MK)

Hardcore Superstar, 2007 (MG)

Hardcore Superstar, 2011 (MK)

Imperial State Electric, 2012 (ML)

In Flames, 2009 (JP)

King Diamond, 2012 (JP)

Ministry, 2008 (MK)

Morbid Angel, 2011 (MK)

Motörhead, 2002 (MK)

Mötley Crüe, 2005 (MK)

Necronaut, 2011 (JP)

Nevermore, 2006 (MG)

Ozzy Osbourne, 2011 (JP)

Overkill, 2005 (MG)

Ratt, 2008 (MK)

Rival Sons, 2012 (JP)

Satyricon, 2008 (MG)

Sepultura, 2003 (MK)

Sonic Syndicate, 2008 (MG)

Soundgarden, 2012 (JP)

Testament, 2004 (MK)

WASP, 2006 (MG)

Watain, 2010 (MK)

Whitesnake, 2008 (MG)

Accept, 2005 (MG)

Accept (2011, MK)

Agent Steel (2011, JP)

Sebastian Bach, 2005 (MK)

Sebastian Bach, 2012 (MK)

Black Label Society (2011, MK)

Blind Guardian, 2003 (MK)

Candlemass, 2009 (JP)

Children Of Bodom, 2004 (MG)

Alice Cooper, 2006 (MG)

Danko Jones, 2012 (ML)

The Darkness, 2012 (JP)

Dark Tranquillity, 2007 (MG)

Death Angel, 2010 (JP)

Dimmu Borgir, 2007 (MG)

Dio, 2005 (MG)

Dream Theater, 2005 (MG)

Dream Theater, 2009 (MK)

Dundertåget, 2010 (ML)

Edguy, 2012 (MK)

Electric Boys, 2009 (JP)

Entombed, 2004 (MG)

Entombed, 2006 (MG)

Europe, 2004 (MG)

Evergrey (2011, MK)

Exodus, 2012 (JP)

Lita Ford, 2009 (MK)

Foreginer, 2009 (MK)

Gamma Ray, 2012 (MK)

Hardcore Superstar, 2006 (MK)

H.E.A.T., 2009 (MK)

Heaven & Hell, 2007 (MK)

Helloween, 2004 (MG)

Helloween (2011, MK)

The Hooters (2011, ML)

Iced Earth, 2007 (MG)

Journey, 2009 (JP)

Judas Priest, 2004 (MK)

Judas Priest, 2008 (MK)

Marillion, 2009 (MK)

Michael Monroe, 2010 (MK)

Monster Magnet, 2004 (MK)

Gary Moore, 2010 (MK)

Motörhead, 2003 (ML)

Motörhead, 2005 (MK)

Motörhead, 2007 (MK)

Motörhead, 2012 (MK)

Mustasch, 2008 (MK)

Nifelheim (2011, MK)

Nightwish, 2004 (MK)

Ted Nugent, 2002 (MK)

The Poodles, 2008 (MG)

Raubtier (2011, MK)

Queensrÿche, 2003 (ML)

Sabaton, 2008 (MG)

Sabaton, 2010 (MK)

Sacred Reich, 2012 (MK)

Saxon, 2005 (MG)

Saxon (2011, JP)

Sky High, 2003 (MK)

Slayer, 2010 (JP)

Rick Springfield, 2010 (ML)

Stone Sour, 2010 (MK)

Testament, 2008 (MK)

Tiamat, 2007 (MK)

Twisted Sister, 2009 (MK)

Twisted Sister, 2012 (ML)

U.D.O., 2010 (JP)

Volbeat, 2009 (JP)

WASP, 2010 (ML)

Whitesnake, 2003 (MK)

Whitesnake, 2006 (MG)

Rolf Wikström (2011, ML)

Rob Zombie (2011, MK)

Adrenaline Mob, 2012 (MK)

Aerosmith, 2010 (ML)

Anvil, 2010 (MK)

Avantasia, 2008 (MG)

Black Label Society, 2005 (MK)

Blind Guardian, 2007 (MG)

Carcass, 2008 (MK)

Cinderella, 2010 (MK)

CrashDïet, 2007 (MG)

CrashDïet (2011, MK)

Disturbed, 2008 (MG)

Duff McKagan’s Loaded (2011, ML)

Dynazty, 2012 (JP)

Ghost, 2011 (JP)

Guns N’ Roses, 2010 (ML)

H.E.A.T., 2012 (ML)

Heaven & Hell, 2009 (MK)

Billy Idol, 2010 (ML)

Joan Jett & The Blackhearts, 2011 (JP)

Judas Priest, 2011 (MK)

Lynyrd Skynyrd, 2012 (ML)

Megadeth, 2005 (MG)

Michael Schenker’s Temple Of Rock, 2012 (ML)

Mr Big, 2011 (ML)

Nicke Borg Homeland, 2011 (ML)

Scorpions, 2004 (MK)

Sepultura, 2012 (MK)

Steel Panther, 2010 (ML)

Stormwarrior, 2008 (MG)

Thin Lizzy, 2011 (MK)

Twisted Sister, 2003 (ML)

UDO, 2007 (MG)

Uriah Heep, 2009 (JP)

Within Temptation, 2005 (MK)

Lee Aaron, 2011 (ML)

Fear Factory, 2012 (MK)

Jethro Tull, 2003 (MK)

Yngwie Malmsteen, 2005 (MG)

Meat Loaf, 2007 (MG)

Mötley Crüe, 2012 (MK)

Poison, 2008 (MG)

The Poodles, 2006 (MK)

Queensrÿche, 2011 (ML)

Scorpions, 2007 (MG)

Status Quo, 2002 (MK)

Status Quo, 2005 (MG)

Steel Panther, 2012 (ML)

Uriah Heep, 2003 (ML)

Whitesnake, 2011 (ML)

Yes, 2003 (ML)

Recensenter: Mattias Kling (MK), Marcus Grahn (MG), Joacim Persson (JP) och Markus Larsson (ML).

Vi håller erbjudandet kort och koncist: Vill du se det band som har pekats ut som metalscenens framtid? En grupp som har tappat en gitarrist, vunnit en tangentbordsansvarig – och som belönades med för senaste albumet ”Sempiternal” för drygt en månad sen?

En smula retorisk fråga, må tyckas. För nog vill du väl gå och ta tempen på Bring Me The Horizon när de besöker Göteborg och Trädgårn nu på lördag den 11 maj eller på Tyrol i Stockholm nästa torsdag?

Jag finner frågan härmed ja besvarad. Och därför är det ju tur att jag kan erbjuda just detta.

I potten ligger två biljetter till vardera spelning. En vinnare per stad kniper två plåtar och kan därmed ta med sig valfritt sällskap. Men snabbt ska det gå. Därför vill jag ha namn och postadress samt vilken stad du önskar gå i skickat till mig mejlledes senast i morgon klockan 17.00. Allt för att Nina Thorsell på Sony, som har varit så schyst att plocka ihop dessa priser, kan se till så att vinnarna får sina priser i tid till gig.

Sa jag att vinnarna dessutom kan lägga vantarna på ett ex av redan nämnda ”Sempiternal”? Nu är det gjort då.

Så, skynda på. Mejladressen som ska användas är mattias.kling@aftonbladet.se.

Lycka till!

Ni vet, ibland blir det inte riktigt som man har tänkt sig. Bara annorlunda. Och ofta väldigt, väldigt mycket bättre.

Det är ett mantra man gör gott i att komma ihåg. Inte minst för att beredskapen för spontana omkast blir aningen större i så fall. Och att det överraskande faktiskt ofta är mer givande än det detaljplanerade – även för en kontrollbehövande som undertecknad.

Och då kan det ju bli lite hur som helst. Vilket fick mig att i torsdags – en arbetsdag bland många – inom några timmar se mig förflyttad från Kungsbrohuset i Stockholm till Nieuwmarkt i Amsterdam, sippandes på en lagom kall Heineken.

Hur gick det här till?

För att förklara just detta krävs att vi snurrar tillbaka klockan en smula. Exakt startpunkt är egentligen rätt irrelevant, historien kunde lika gärna börja i Kalmar i maj 1973 som där jag väljer att inleda, men för enkelhetens skull spolar vi raskt över 39 år nutidshistoria och inleder i Stockholm i slutet av april 2012.

Det var nämligen här och då som en ny tradition fick se sin födelse. Min gode vän Erik Sandberg var nämligen tredje man ut i ett kompisgäng av fem – utspridda mellan Sverige och Holland – att uppnå medelålder. Något värt att fira, så klart. Och det bästa sättet att genomföra detta: kidnappa jubilaren och dra iväg honom på en spontanweekend i det Gehenna vi också känner som Amsterdam.

Således: Balle, som vi kärt kallar honom, loggade in på jobbet för vad han räknade med skulle vara ännu en torsdag bestående av möten, telefonkonferenser och annat som hör löntagarens vardag till.

Icke så – strax efter nio på morgonen stormade tre snubbar in i fackförbundet Sekos dåvarande lokaler nära Norra Bantorget utrustade med en extraväska. Överrumplade födelsedagsbarnet ganska så rejält och plockade med honom på en weekend som innehöll mycket, men knappast några trista jobbmöten.

I år är det min tur att även i ren sifferform ta klivet in i medelåldern. Förvisso är det nästan en månad kvar till skarpt läge (eventuella födelsedagspresenter och blomsterbud kan därför skickas till redaktionen runt den 31 maj, om jag får be) vilket gjorde att jag i torsdags räknade med ännu en dag i sanningen tjänst. Som till stora delar planerades ägnas åt att skriva ihop min The Resistance-intevju till det kommande numret av Aftonbladet Hårdrock!.

Tilläggas bör att jag tidigt under året varit ganska så tydlig med att mitt jobbschema inte på något sätt tillåter några extravaganser som spontankidnappningar eller annat ståhej runt själva bemärkelsedagen. Med tanke på att denna äger rum mitt i startskottet av årets festivalsäsong – med Metallsvenskan i Örebro helgen före, Kiss på Friends Arena dagen efter och därpå Sweden Rock – har jag försökt hinta att det här med att pipa i väg i fyra dagar mitt i allt inte är den mest realistiska av idéer.

En försiktig önskan om vi kanske skulle kunna hitta något annat upplägg för att fira mina första fyra decennier i livet. En önskan som jag ansåg vara väl underbyggd och därmed också skulle vara rådande.

Well – lång näsa för undertecknad. Efter en morgon då väldigt många (redan här borde jag väl ha börjat ana att något fuffens var på gång, men så långt sträcker sig tydligen inte min konspiratoriska slutledningsförmåga) helt plötsligt var väldigt intresserade av huruvida jag skulle jobba hemifrån på förmiddagen eller om jag skulle in till redaktionen så satt jag i alla fall där i det projektrum vi lite kärt kallar metalbunkern med adress Västra Järnvägsgatan 23.

Jag tror nog att jag var lite morgonvresig, så som jag är mellan morgonkopp nummer två och nummer tre. Mumlade säkert något om det hopplösa i att transkribera evighetsintervjuer och annat vardagsgnäll som jag är så bra på att ägna mig åt i brist på riktiga problem. Tog i alla fall och startade upp datorn och satte mig till rätta – då det stormar in tre glada herrar försedda med en extraväska (misstänkt lik min gamla trotjänare som har varit med mig över halva Europa och tillbaka) och ett besked som var lätt att förstå och ännu enklare att följa.

– Sluta jobba nu, grabben. Nu drar vi till Amsterdam och sen till Tillburg och Neurotic Deathfest.

Jahapp. Bara att lyda och hänga med, alltså.

Vilket gjorde att Schibstedhuset raskt blev Arlandas Terminal 2, surt redaktionskaffe lagom kyld Carlsberg i stort glas före ombordstigning och Sverige på ett par timmar Holland.

Inte riktigt vad jag hade räknat med, alltså.

Fredag morgon var i dubbel bemärkelse en ganska tung upplevelse. Inte nog med att formen kanske inte var den mest energisprudlande efter en kväll i Amsterdams dekadenta barkvarter och en natt med Winstons logementliknande ickekomfort – värst av allt var ändå beskedet att Slayer-gitarristen Jeff Hanneman lämnat jordelivet vid blott 49 års ålder.

Inte direkt den dödsstart man önskar sig när det vankas Deathfest. Utan snarare ett besked som jag känner att jag ännu inte riktigt har hunnit bearbeta på ett korrekt sätt.

Likväl. Det var bara att sätta sig på tåget från Amsterdam och vända näsan söderut och Tilburg. En trevlig stad cirka en och en halv timmes färd från huvudstaden med ett invånarantal på cirka 229 000 personer och som i hårdrockskretsar mest är känd för att det här varje år hålls finsmakareventet Roadburn.

På samma arena, kallad 013, som ovan nämnda festival var det i helgen dags för Neurotic Deathfest. En tre dagar lång blastbeatfest som just den gångna helgen lockade med grupper som Carcass, Possessed, Immolation, Unleashed, Pig Destroyer och Chuck Shuldiner-hyllningen Death To All.

En väldigt passande inramning för yours truly, med andra ord. Och ett upplägg som inte direkt blev sämre av att det visade sig att hotellet Mercure var själva motsatsen till det sjaviga Winston i Amsterdam – plus att spelstället låg behagliga två minuters promenadväg från nämnda inkvartering.

Väl på plats – och en välkomstshot Jack Daniel’s senare, en skön välkomstgest från festivalens pressteam – visar det sig att utlovade öppningsakten Vader har tvingats byta plats med danska Iniquity, vilket gjorde att det blev en leverans standardgruff som inledning i stället för utsökt polsk dödsthrash. Desto roligare kändes då punkigt thrashiga grindcombon Strong Intention, vars frontman förvisso ser ut som ”Hipp hipps” Anders Jansson men som snarare låter som en snedtjackad uteliggare, som fick hålla hov i lilla konsertsalen strax före åtta på kvällen. Helt i linje med bandet DIY-mission stod de även för festivalens hyggligaste budgetpriser på sina produkter – t-shirt och skivor kostade bara fem euro styck. Ja tack, jag tar en av varje.

Efter kultiga Morbid Saint, ännu ett återuppståndet gäng från den brutala genrens grundläggande, var det så dags för en av kvällens höjdpunkter för undertecknad, Texasgänget Devourment. Jag har nämligen inte sett denna combo tidigare men peppad av den oborstade gutturaltyngden på senaste fullängdaren ”Concieved in sewage”, släppt tidigare i år kändes det som att det inte var sista gången våra vägar korsades.

Efter att ha fyllt magen med några Dommelsch och en veganwrap (cudos för tilltaget att erbjuda sådana, trist bara att de smakade sågspån med en svag touch av sötsur sås) var det slutligen dags för Vader, som avrundade sitt set med att hylla Jeff Hanneman genom att spela ”Raining blood” innan Death To All fick avsluta kalaset på stora scenen. Och, okej. Det är ett coverband av naturlig orsak. En hyllning till bortgångne vokalisten och dödsmetallvisionären Chuck Schuldiner, där medlemmar som under åren på ett eller annat sätt bidrog till Deaths mångfacetterade diskografi samlas för att framföra legendariskt material. Lite som Thin Lizzy har gjort på senare år, fast med fler dundrande dubbelkaggar och meckigare teknikerriff. En schyst avrundning av premiärkvällen, icke desto mindre. Speciellt då Gene Hoglan anslöt för bland annat ”Flattening of emotions”.

Efter att ha gosat i säng strax efter midnatt var dagsformen på lördagen relativt stark och viril. Perfekt läge att närmare bekanta sig med Tilburgs shoppingutbud utmed Heuvelstraat. Småbarnsföräldrarna i sällskapet passade på att säkra presenter till telningarna på hemmaplan, medan vi barnlösa mest kollade in ett affärsutbud som på många sätt påminner om vilken svensk medelstor stad som helst.

Först ut för dagen på O13 var hemmaplansspelande Antropomorphia. Ett gäng vars Metal Blade-debut ”Evangelivm nekromantia” släpptes förra året och som imponerade föga på undertecknad. Därför blev det i stället en närmare inspektion av det lokala finölutbudet i en butik nära hotellet och ett inte alltför kallt smakprov av nyinköpta buteljer i vårsolen på Heuveltorget.

Därför fick dagens musikaliska övningar inledas av spanska Haemorrhage. Och det är ju ett iögonfallande gäng, inte bara för att Ana Belen de Lopes var enda kvinna på scen under de två dagarna vi var på besök (vi var tvungna att skippa söndagens underhållning och i stället åka hem), utan även för att sångaren Lugubrious poserar indränkt i blod och avslutar setet genom att leka med en gummihjärna. Musikaliskt då? Jo, helt okej goregrind av det slag som exempelvis svenska General Surgery och amerikanska Exhumer gör desto bättre.

Ägnade därefter någon timme åt att närmare inspektera de försäljningsstånd som fanns lite här och var i arenan. Passade på att köpa några posters till väggarna därhemma, några tröjor och några plattor, innan tiden var slagen att supporta landsmännen i Tribulation. Det här var andra gången på ganska kort tid jag såg dem och det stående intrycket nu som då är att det är lite trist att de helt skippar material från den oborstat charmiga debuten ”The horror” och i stället helt ägnar sina 40 minuter åt färskingbidrag från årsgiven ”The formulas of death”. Låt gå för att styckena från andra plattan visar på högre musikaliska ambitioner än i början av karriären, dess mer atmosfäriska stunder borde utgöra välkomna andningshål i den konsekventa smatterattack som de flesta grupperna saluför, men de framstår fortfarande mest som mellanspel som gärna hade kunnat strykas.

Desto mindre finlir blev det då från Pig Destroyer. Med sin sättning – gitarr, sång, trummor och sampningar – var Washingtontruppen ett ganska så udda inslag på stora scenen. Med ett sound som bäst går att beskriva som korta utbrott rödglödgad vrede upptryckt rakt i nyllet samtidigt som någon sparkar dig i skrevet. Lika underhållande för att i livs levande form se elektronikansvarige Blake Harrison utföra aerobicsövningar vid sina rattar och reglage som att få höra ”Jennifer” nära slutet och syna JR Hayes lufsande frontmansstil.

I den verkligt gamla skolan är namnet Repulsion väldigt högt aktat. Och det är inte så konstigt, då dess pionjärgrind inspirerat i stort sett varje grupp som begagnar sig av blastbeats och inte minst Napalm Death och lördagskvällens dragplåster – Carcass. Jag hade planerat att se gruppen då den uppträder i Stockholm den kommande helgen, men en reportageresa har satt käppar i hjulet för detta varför dess närvaro i Tilburg med ens blev ännu mera värdefull. Med tanke på gruppen bara har en fullängdare att plocka material från, den 1989 släppta ”Horrified”, blev tilldragelsen också en nostalgiskt färgad historia. Vilket även går att säga om huvudakten. Även om den återbildade gruppen har en ny fullängdare på gång i form av ”Surgical steel” blev det vad jag noterade inga smakprov från denna skiva, utan det var i stället väntade höjdpunkter likt ”Heartwork”, ”Exhume to consume”, ”Incarnated solvent abuse” och ”Corporal jigsore quandry” – och en snygg scenshow med läskiga projektioner – som stod för underhållningen. Dessutom var det kul att se att den nervositet och ringrostighet som präglade comebacken på Sweden Rock fem år sedan var just sådan. Tillfälliga premiärnerver och ett offentligt sätt att hitta tillbaka till någon slags liveform efter elva år i träda och inget varaktigt tillstånd.

Och någonstans här, strax före midnatt, tog gubbformen ut sitt. Robban somnade stående inne på konserten och även övriga i sällskapet tyckte att hotellsäng lockade mer än vidare utsvävningar i Tilburgs nattliv. Varför allmäntillståndet vid dags för hemfärd i går lunch faktiskt var relativt gott.

Likväl. Jag känner mig fortfarande en smula tagen av helgens utsvävningar. Kanske inte så mycket av dess väldigt försiktigt hedonistiska inslag, utan mer omtumlad över att den överhuvudtaget blev av. Att jag har världens bästa vänner, arbetskamrater och anhöriga som lyckas hemlighålla sina planer i fem månader utan att jag fattar att något är på gång. Att de lägger ner tid, pengar, energi och glatt humör i det enda syftet att jag ska känna mig firad och uppskattad. Jag är verkligen en människa som har allt.

Och just därför blir ju saker och ting inte alltid som man har tänkt sig. Men de blir fan så mycket bättre, det är ett som är säkert.

Fotnot: På grund av detta – och andra uppdrag som är av mer akut karaktär och som är direkt kopplade till årets hårdrocksmagasin – får sedvanliga blogginslag som Veckans viktigaste och FGIF utgå för stunden. Ska ta mig en funderare under dess träda om det finns möjlighet att utveckla dem eller om jag ska söka andra programpunkter. Den som lever får se.

VECKANS SKIVOR

Queensrÿche ”Frequency unknown” (Cleopatra/Sound Pollution)

METAL Det finns saker med den här skivan som egentligen är mer uppseendeväckande och underhållande än dess själva innehåll.

Likt den dokusåpa som har lett fram till att det nu, inom loppet av två månader, släpps inte mindre än två nya Queensrÿche-skivor. Av två helt olika upplagor av gruppen. Totally craziness, liksom.

Det som här presenteras är sångaren Geoff Tates vinkling på verkligheten. En skiva som har föregåtts av den fullkomligt acceptabla förstasingeln ”Cold” men som i sin helhet är ungefär lika ickeupphetsande som exempelvis ”American soldier” och ”Dedicated to chaos”. Vilket så klart är beklagligt, men inte så överraskande om man i beräkningen även räknar med frontstrupens halvkassa soloalbum ”Kings & thieves” som släpptes förra året.

Kort sagt: Taterÿche är inte mycket att yvas över. Och som kontring inför hans forna bandkamraters stundande junisläpp oväntat defensiv.

Fortfarande intresserad? Här kan du lyssna på ”Frequency unknown” på Spotify och på Wimp.

Cathedral ”The last spire” (Rise Above/Sound Pollution)

DOOM METAL Säg det roliga som förr eller senare inte måste ta slut. Det är trots allt få saker som inte tvingas gå igenom detta avskedsförfarande – även ett av den sävligaste metalscenens mest bestående affischnamn.

Som titeln nämligen signalerar är det här britternas sista album. En skiva som släpps tre år efter senaste utgåvan, det inte helt övertygande dubbelalbumet ”The guessing game”, och som i sitt utförande knyter ihop karriären genom att soundmässigt söka sig tillbaka till den 22 år gamla genredefinitionen ”Forest of equilibrium” på ett väldigt hedervärt sätt.

Jag ska emellertid inte dra i för stora växlar och helt okritiskt sälla mig till den mest högljudda klagokören här. För även om jag fann stort värde i dess tidiga diskografi, och då speciellt ”The ethereal mirror” och ”The carnival bizarre”, har utgåvorna på den här sidan 2000-talets intåg inte riktigt talat till mig. Det handlar måhända om ett underskott på THC i blodet, en känsla av att exempelvis Candlemass gör det här bättre eller bara tanken om att ”Endtyme” och ”The VVIth coming” inte varit riktigt supercoola utgåvor.

I alla fall. Här känns det som att Lee Dorrians flumgäng har hittat hem igen och bjuder in till ett riktigt intressant avskedspartaj. Det i sig borde tilltala såväl ursprungsanhängare som nytillkomna doomskallar. Och i sig vara nog för att sörja att vägen nu har nått sitt slut.

Sodom ”Epitome of torture” (Streamhammer/Playground)

THRASH METAL Exakt hur hittig kan råbarkad racermetal vara och fortfarande kallas för ruffig?

Frågan ställs på sin spets redan i öppningsspåret på trettonde studiogiven (återinspelningsrekapitulationen ”The final sign of evil” inte inräknad) då alla refrängreglage maxas i och med ”One final bullet”.

I och för sig är det imponerande med en sådan sprakande energiurladdning hela 32 år in i karriären, men också en signal om att det här bjuds föga skabbighetsmangel för de som föredrar den tidiga prototyp-black metal som präglade exempelvis ”In the sign of evil” och ”Obsessed by cruelty”.

Igenkänningsfaktorn för den som har följt den senare delen av verksamheten är däremot stor. Vid det här laget har trion en formel som den inte ämnar mixtra för mycket med, snarare städa bort de mest taggiga kanterna.

Märk väl – ”Epitome of torture” är ingen snäll utgåva. Gelsenkirchen-gruppen har liksom inte gått totalt ”Load”- eller ”Risk”-bananas och försökt skriva alternativmetal i stället för thrash. Det är således mest i Waldemar Sorychtas ljudfinish som vänligheten är som störst, medan låtarna i sig är snabba och skrovliga.

Övrigt hörvärt i veckan: Altar Of Plagues ”Teeth glory and injury”, Aska ”Nine tongues”, Delain ”Interlude”, Howl ”Bloodlines”, One Inch Giant ”The great white beyond”, Tracer ”El pistolero”, Vicious Rumors ”Electric punishment”.

VECKANS KONSERTER

Overkill (Sticky Fingers, Göteborg, 29/4)

Med en 32-årig thrashkarriär i ryggen kan man ju kalla New York-ensemblen för veteraner. En sån där grupp som en gång i tiden var med och grundlade den scen som än i dag känns fräsch och relevant, troligtvis för att den likt många andra metalförgreningar fick se sig ganska så nedklippt under det grungeglada 1990-talet.

Okej. Jag ska inte hymla. Likt många anhängare håller även jag dess 80-talsdiskografi – och då speciellt albumtrippeln ”Taking over”, ”Under the influence” och ”The years of decay” – som dess starkaste. Men det innebär inte att även dess två senaste utgåvor ”Ironbound” och ”The electric age” är väldigt hörvärda utgåvor som det är högtst rimligt att stifta närmare bekantskap med.

Det kan ju vara en förutsättning för fullutdelning av gruppens nu aktuella Sverigegig (förutom Göteborg i kväll även Stockholm på onsdag). Om det finns i alla fall en ytlig medvetenhet om stycken likt ”Electric rattlesnake”, ”Bring me the night”, ”Come and get it” och ”Save yourself” finns det större möjlighet för en thrashtastisk konsertupplevelse än om kunskapen bara sträcker sig till dess mest upphöjda tidsperiod.

Då kan du till fullo njuta av Bobby ”Blitz” Ellsworths Iggy Pop-trimmade bringa och hans inrusningar från scenens vänsterkuliss, DD Vernis rockstjärnecoola baslir och Derek ”The skull” Tailers tjocka kompgitarr.

Ytteligare tips och råd: Se till att dyka upp tidigt vid giget i huvudstaden, då du verkligen inte vill missa albumaktuella förbandet F.K.Ü. för alla knivar i Haddonfield. Om den referensen nu går hem.

Mike Tramp (Utsikten, Nynäshamn, 2/5)

De med hästminne erinrar sig måhända att jag för några månader sedan fick ett ryck och, till synes helt omotiverat, listade fem trevliga White Lion-låtar.

Det var ett infall som inte så mycket grundade sig på gruppen i sig, utan mer att jag just då hade fått den nu aktuella soloplattan ”Cobblestone street” med dess skönlockige frontstrupe levererad till mig i behändigt mp3-format.

På nämnda skiva släpper luffar-Micke (eller Michael Trempenau som han ursprungligen kallades) alla grepp om eventuellt pudelfluff, trimmar manen och kommer ut som en akustiskt driven sagofarbror som berättar om sin uppväxt på kullerstensgatan i Köpenhamn.

Denna antielektriska förutsättning präglar också den turné som i veckan når Sverige. Något som säger mig att det vore bra att plugga in nämnda skiva via exempelvis Spotify eller Wimp inför konserterna, om ni inte vill riskera att stå som fågelholkar i publiken när låtar likt ”Caught in the storm” eller ”Aint the life I asked for” eventuellt framförs. För det verkar ju väldigt onödigt.

Övrigt sevärt i veckan: Comeback Kid + Atlas Losing Grip med flera (Stockholm 30/4), Emmure + Chelsea Grin + Attila + Buried In Verona + Obey The Brave (Göteborg 30/4, Stockholm 1/5), Engel + Avatar + Smash Into Pieces (Karlstad 30/4, Norrköping 1/5, Linköping 2/5, Malmö 3/5), Fullforce + Scandal Circus (Helsingborg 30/4), Heat (Uppsala 4/5), H20 + Hårda Tider + Dobermann Cult + Our Heart & Soul (Stockholm 3/5), M.A.N. + Chugger + Deathening (Göteborg 3/5), Strife + Hårda Tider med flera (Gävle 4/5), Mike Tramp (Nynäshamn 2/5, Örebro 3/5, Trollhättan 4/5, Stockholm 5/5).

Jag tror att jag ganska så nyss har hämtat mig från den chock ”God is dead?” drämde till med i slutet av förra veckan.

Alltså den första singeln från doomlegendarernas kommande skiva ”13”. En skiva som visar upp det närmaste original-Sabbath vi nu kan få, när trummisen Bill Ward inte får/vill vara med och hamra längre, och som därtill är undergångsensembelns första studioalbum med Ozzy Osbourne som sångare på 35 år.

Albumet i fråga ligger fortfarande mer än en månad in i framtiden. Beklagligt men sant. Därför famlar jag lite efter halmstrån här, i väntan på den där efterlängtade inviten från Universal som gör rådande att skivan går att inspektera i sin fulla studioprakt. Och det som då dyker upp mellan tummen och pekfingret – en bootlegupptagning av färska låten ”End of the beginning” som filmades i går i Auckland, Nya Zeeland.

Vis av erfarenhet ska jag inte detaljbedöma prestationen efter denna lo fi-presentation. Den kommer säkert låta bättre på fullängdaren, speciellt då frontmannens röst har studiofixats så att den konsekvent ligger i rätt tonart. Men ändå går det att tyda att singelsläppet inte tycks vara något undantag. Och att ”13” har all möjlighet att bli den strålande skivcomeback som gruppen behöver efter några tumultartade år.

Den 12 juni levereras resultatet officiellt i såväl digital som fysisk form.

VECKANS SKIVOR

F.K.Ü. ”4 – Rise of the mosh mongers” (Napalm/Border)

THRASH METAL Chansen finns att du känner till Freddy Kreuger. Den där lätt rostade snubben som gillar att jaga syndfulla tonåringar i deras drömmar och knäcka fräcka oneliners samtidigt som han förvandlar dem till smörgåspålägg.

Inte nog med att han, vid det här laget, har fått bre ut sig i nio filmer och en kass tv-serie – hans kalsonger har även namngivit Uppsalas mest envisa moshoholics som nu är framme vid fullängdare nummer fyra.

Med rötter som går att spåra ända tillbaka till ett S.O.D.-dyrkande 1987 dröjde det ett decennium innan det blev något drag i brallan på allvar, i och med värvningen av sångaren Larry Lethal (Lawrence Mackrory), och gruppen skivdebuterade under 1900-talets sista år med ”Metal moshing mad”.

Man kan kanske därmed säga att kvartetten – där vi hittar medlemmar som kan skriva upp exempelvis Midas Touch, Darkane, Sportlov, Loch Vostok och Lost Souls på sina respektive cv:n – har skyndat långsamt. Inte direkt bombarderat marknaden med vare sig skivor eller liveframträdanden utan snarare dykt upp närhelst en bångstyrig tonåring behöver sig en sylvass åthutning.

Vilket tydligen är nu, när F.K.Ü. firar kontrakt med hyfsat erkända skivbolaget Napalm genom att släppa sin hittills tuffaste och moshtastiskt kompletta utgåva. Även om tonen mellan varven kan tyckas aningen göteborgskt putslustig via låttitlar som ”Cannibal detox”, ”Scream bloody mosher” och ”A nightmare made thrash” finns det här ändå ett musikaliskt allvar som hindrar gruppen från att bli ett ystert plojprojekt i periferin.

Dags för det stora genombrottet nu? Ja, det kan man ju tycka är på tiden.

Deep Purple ”Now what?!” (Ear/Playground)

ROCK Håll i er – när vi nu kan skriva 2013 i almanackan är det hela 45 år sedan den här avhandlade gruppen bildades i brittiska Hertford. Det vill säga samma år som finansminister Anders Borg föddes, Martin Luther King Jr sköts ihjäl i Memphis och som Mauritius blev medlem i FN.

Det är en svindlande lång tid för en grupp att existera. Även om det, som i det här fallet, blott finns en medlem kvar från formationsdagarna i form av trummisen Ian Paice.

”Now what?!” är Deep Purples nittonde studioalbum. En skiva som är producerad av Bob Ezrin, som i sin tur har jobbat med alla från 30 Seconds To Mars och Deftones till Aerosmith och Alice Cooper. För att nämna några få tungviktare i karriärssammanfattningen. En skiva som i standardutförande består av elva spår som klockan in strax under timmen. Och, kanske viktigast av allt, är en skiva som känns piggare än föregångarna ”Bananas” (2003) och ”Rapture of the deep” (2005).

I skrivande stund är det inte bestämt om jag eller någon annan ska bedöma dess kvaliteter i tidningen på fredag, och inte heller i vilken omfattning detta kommer att ske. Därför håller jag igen på värdeladdade omdömen och låter sådana stanna vid konstaterandet ovan. Samt hälsningen att det är en trevlig överraskning att se hur väl kvintetten leker med sin formel utan att låta vare sig pensionärströtta eller uttråkade.

Mer om detta lär följa. På ett eller annat sätt.

Annat hörvärt i veckan: Deathchain ”Ritual death metal”, HIM ”Tears on tape”, The Ocean ”Pelagial”, Orchid ”The mouths of madness”, Satan ”Life sentence”, Wasted Shells ”The collector”, Rob Zombie ”Venomous rat regeneration vendor”.

VECKANS KONSERT

Doro (Klubben, Stockholm, 25/4)

Ytterligare tidsperspektiv: Den 3 juni fyller amasonen från Düsseldorf 49 år. En tanke som känns som en omöjlighet, speciellt då hon tycks ha åldrats ytterst marginellt sedan genombrottet som frontkvinna i Warlock på 1980-talet.

Men så är det. Och trots att det nu är ett kvarts sekel sedan nämnda grupp lades ned, efter en namnstrid med exmanagern Peter Zimmermann, och bandet som bär hennes namn uppstod så är det alltjämt med nyss nämnda grupp hon förknippas.

Låt så vara. Till dags dato har hon släppt tolv album i eget namn (att jämföra med Warlocks fyra utgåvor på lika många år) och senaste plattan ”Raise your fist” släpptes förra året.

Ja, ni märker att jag inte har så mycket annat att skriva om fröken Dorothee Pesch och hennes musikaliska yttring. Inte för att jag på något sätt finner den ointressant eller orimlig, utan snarare för att den efter ”Triumph and agony” mest har existerat vid sidan av min intressesfär, för att enbart mellan varven göra sig påmind på ett mer uppmärksamhetskrävande sätt.

Som kanske nu på onsdag. För hade jag inte varit på resande fot just då är chansen stor att jag hade sökt mig till Fryshuset i stället. Nåväl, ytterligare en chans ges på Sweden Rock om en och en halv månad, där Doro och hennes band är andra akt ut på största scenen på fredagen.

Övrigt sevärt i veckan: Hardcore Superstar (Vara 27/4), The Hives + Fume (Borlänge 25/4, Gävle 26/4, Uppsala 27/4), Mustasch (Västerås 26/4), John och Tone Norum (Upplands Väsby 27/4), Procession + Abysmal Grief (Stockholm 26/4), The Scams + Junkstars (Stockholm 25/4)

Okej – jag inleder med det tråkiga. Med en önskan som mer kan ses som en order.

Med tanke på att det tycks finnas alltför många där ute som bara slentriansvarar på tävlingar utan att vare sig vara intresserad av bandet i fråga eller har någon som helst önskan att gå på konserten vill jag poängtera följande:

Är det så att du INTE har möjlighet att befinna dig i Göteborg på fredag eftermiddag klockan fem och INTE vare sig önskar träffa Massachusetts tuffaste metalcorecombo eller se dem live senare på kvällen på Brew House – skit i att delta i tävlingen.

Dylikt trollande gör att de fans som de facto ser fram emot ett högtidsstund med gruppen i fråga riskerar att gå miste om priset ett coolt pris och dessutom tar det tid och resurser från såväl mig som det skivbolag som har råddat fram tävlingen, vilket också snart riskerar att få den konsekvensen att jag de facto skiter i sådant här.

Vilket i sin tur i förlängningen även kan drabba dig, kära tangentbordstarzan, då det inte då heller blir några utlottningar som du är intresserad av. På riktigt.

Nåväl. Alla med på detta? Känns det som orimliga förhållningsönskningar är ni välkomna att in och hata på valfritt foliehattsforum. Ni andra är hjärtligt välkomna att delta i det som följer nedan.

Som framgår i rubriken ovan handlar det alltså om möjligheten att såväl träffa bandet före gig, som att se deras spelning på Brew House i Göteborg. Ett generöst erbjudande, som har råddats fram av ständigt tjänstvillige Darren Edwards på skivbolaget Roadrunners svenska kontor.

Själva upplägget innebär egentligen inga konstigheter. Jag ställer en fråga, du svarar till mig i ett mejl döpt till ”Killswitch Engage” på adressen mattias.kling@aftonbladet.se och som finns hos mig senast på torsdag den 18 april klockan 16.00. Därefter stänger utlottningen, utan undantag. Glöm inte att uppge namn, mobilnummer och adress!

Och frågan då. Inget större krångel där heller, utan den lyder som följer:

Nyligen släpptes gruppens senaste skiva, kallad ”Disarm the descent”. Den har fått ett officiellt Aftonbladet-betyg i plusform, levererat av yours truly. Därför önskar jag helt enkelt veta vad betyget blev. Vilket den vinnare som får ta med sig en vän på tilldragelsen säkert kan luska reda på.

Återigen: Låt samvetet vara vägledande. Stå inte i vägen för de som vill kamma hem en exklusiv mysstund med sina favoritmusiker.

Svårare än så behöver det inte vara.

VECKANS SKIVOR

Spiritual Beggars ”Earth blues” (InsideOut/EMI)

HÅRDROCK Utan att överdriva kan man kalla det här för ett skarvband. En konstellation som uppstår när så erbjuds, beroende på musikanternas andra (troligtvis mer lönsamma) heltidsjobb.

Med tanke på att det här är åttonde studiogiven sedan den självbetitlade debuten för 19 år sedan behövs det därför kanske ingen detaljpresentation av det Halmstadrotade bandet. Men det kan ändå vara på sin plats att påpeka att de spirituella tiggarna grundades av gitarristen Michael Amott då han precis hade lämnat brittiska Carcass och kände ett behov att rota vidare i en hårdrockshistoria som lika mycket stavas Deep Purple, Blue Cheer och även till en början den flummiga tyngd som brukar uppstå då överstyrt distade gitarrer möter THC-haltig fnisstobak.

Under åren som har passerat har soundet emellertid mer och mer renodlats i en Hammondmurrig retroform uppsmörad med tjusigt riffsmörj av ädlaste form. Det är mycket riktigt exakt det du hittar på ”Earth blues”, vilket också är andra plattan med Boråsfödde sångaren Apollo Papathanasio (Firewind, Time Requiem, Gardenian med flera). Jag gillar det. Vilket också poängterades i fredagens Aftonbladet/Nöjesbladet där plattan fick välmenande i betyg.

Uncle Acid And The Deadbeats ”Mind control” (Rise Above/Sound Pollution)

Ofta räcker det med en enkel bolagshemvist för att hypemaskineriet ska börja snurra på högvarv. Just en sådan skivettikett är Rise Above, Cathedral/Napalm Death-kände Lee Dorrians plattform för musik som ofta går väldigt långtsamt och lika ofta är väldigt knarkig och ”kvlt”.

Vilket så klart även gäller syrafarbrorn och hans musikanter. I likhet med tidigare kollegorna i Ghost fanns det från början en önskan om total musikeranonymitet, vilket nu emellertid har luckrats upp lagom till lanseringen av tredje skivan. Därför har Cambridgeensemblen låtit sig intervjuas av såväl kreti som pleti och då uttryckt sin beundran för Charles Manson, Hammer horror och Neil Young. Och ser samtidigt till att ge en välputsad känga till det scenfenomen som ofta brukar kallas ”ockult rock”.

– Jag hatar det, säger frontmannen i en intervju publicerad i Terrorizer.

– Det är ju knappast så att jag är besatt av djävulen och springer på svarta mässor hela tiden, för mig handlar det i stället om att intresset kommer från gamla filmer. Det handlar bara om hype och har noll substans, något jag verkligen inte vill vara en del av. De bästa banden i genren är sådana som gör något eget som Blood Ceremony och The Devil’s Blood.

Ändå är det paradoxalt nog också de som vill ha sin musik lite sofistikerat diaboliskt som kommer finna störst behållning i ”Mind control”. I sin utformning är soundet på skivan närmast antidigitalt och rörförstärkarvarmt. Snarare sakralt och hypnotiskt än det är hotfullt i någon gängse black metal-mening. Kan du din Rise Above-diskografi finns det med andra ord inget som helst skäl att att inte hänga med på den här syratrippen.

Annat hörvärt i veckan: Amorphis ”Circles”, Assaultery ”Life denied”, Colossus ”Wake”, Gama Bomb ”The terror tapes”, Heaven Shall Burn ”Veto”, Iced Earth ”Live in Ancient Kurion, Stahlman ”Adamant”.

VECKANS KONSERTER

Close-Up Båten (Silja Galaxy, 19–20/4)

Trots att bakfyllan efter förra veckans drabbning på Östersjön troligtvis inte har lagt sig är det bara att packa skepparkofferten igen nu till helgen.

För att fira att tidningen alldeles nyligen fyllde 150 nummer (och detta med bland annat en brutalfet special om ny svensk death metal) lägger Sveriges äldsta metalmagasin ut för 23 timmar på böljan den blå tillsammans med en tjock lineup av musikanter som på ett eller annat sätt känns kopplade till dess bevakningsområde.

Den här gången har man inte bara lyckats mönstra på svenska akterna Entombed, Grave, Scar Symmetry, F.K.Ü. och The Kristet Utseende – den coolaste bokningen är i stället den Dan Lilker-ledda grindformationen Brutal Truth som lär piska upp höga vågor på Ålands hav med sina tornadostycken hämtade från exempelvis ”Extreme conditions demand extreme responses”, ”End time” och ”Evolution through revolution”, för att nämna några höghastighetsinslag i dess fartglada skivprestation. Exakt hur detta kommer te sig i en rederikonstruerad kryssningsmiljö återstår att konstatera, men risken/chansen finns att det trillar av ett försvarligt gäng ”walking corpses” i Frihamnen i Stockholm på lördag kväll.

Mer info och biljetter hittar ni här.

Annat sevärt i veckan: Black Veil Brides (Stockholm 20/4, Brutal Truth/Sectu (Stockholm 18/4), Cough/Witch Mountain (Stockholm 15/4, Göteborg 16/4), Cult Of Luna/The Ocean/LO! (Göteborg 18/4), Hardcore Superstar (Jönköping 20/4), Horisont/Amaxa (Stockholm 19/4), Killswitch Engage (Göteborg 19/4), Köttgrottorna (Stockholm 18/4, Linköping 19/4), Midnight/Witchgrave (Göteborg 18/4).

VECKANS SKIVA

Ghost ”Infestissumam” (Sonet/Rise Above/Universal)

POPHÅRDROCK Ett av djävulens bästa trick brukar sägas vara att övertyga mänskligheten om sin absoluta ickeexistens.

På så sätt kan man säga att den otroligt hypande Linköpingsrotade okultismsextetten gör sin läromästare en stor otjänst – genom att i stort sett varje textrad på uppföljaren till succédebuten ”Opus eponymous” lovsjunga Hin Håle och hans verksamhet.

Det här är troligtvis för de flesta av er ingen nyhet. Inte heller att bandet som sådant leds av en påve som sägs ha bytts ut inför lanseringen av nu aktuella albumet och som omger sig av namnlösa gastar till musikanter.

Det är sådant här du kommer få läsa om nu. Om bandets image och dess diaboliska agenda. Om hemliga identiteter och intervjuer där journalisten är osäker på vem det är han egentligen pratar med.

En uppmärksamhetsmässig jackpot med andra ord. Men som hade skramlat väldigt tomt om Ghost inte hade något att backa upp all hype med. Vilket ensemblen de facto har, oavsett hur man ställer sig till dess visuella lansering och ideologiska grund.

Att spektakeltruppen efter bara ett album nu kan se sig lanserad av nye managern Rick Sales (Bullet For My Valentine, Slayer med flera) och kan räkna in alla från James Hetfield till Phil Anselmo och Dave Grohl i beundrarskaran har gjort att deras andraalbum på många sätt tänder eld på debuten. Soundet – rattat av Foo Fighters/Rush-meriterade Nick Rasculinecz – är lyxigt och påkostat, låtarna skarpare och hittigare än på ”Opus eponymous” och rakt igenom förhåller sig slutprodukten till sin föregångare som en svindyr Hollywoodproduktion gör till en lågbudgetrulle filmad med glappande videokamera.

Det är P4-satanism för massorna i flådigaste möjliga technicolor, besvärjelser som är mer Beatles än Burzum, snarare ABBA än Abruptum och rakt igenom så imponerande som sig bör då musikredaktör Jocke Persson (under den briljanta genresignaturen ”bockfotsboogie”) fyrade av :++++:-kanonen i Nöjesbladet i fredags.

Så här gick det bland annat att läsa där:

”I spåren av succén hörs att det funnits helt andra ekonomiska förutsättningar den här gången och debutens råa ljudbild är uppstädad. Samtidigt har ännu mer svängigt 60-tal och ABBA letat sig in i ockultrocken. Med belsebugg som ’Jigolo har megiddo’ är det bara den förvridna satanistimagen som står emellan Ghost och P4.  Ryggplattekonnässörerna kommer förstås avfärda ’Infestissumam’ som en sellout. Själv hör jag ett band som breddat låtskrivandet lika mycket som produktionen och är redo att frälsa fler än bara hårdrockarna.”

Annat hörvärt i veckan: Anciients ”Heart of oak”, Deez Nuts ”Bout it”, Dark Sermon ”In tongues”, Dead Lord ”Goodbye repentance”, Device ”S/t”, Kadavar ”Abra kadavar”, The Levitation Hex ”S/t”, Memory Garden ”Doomain”, Motorpsycho ”Still life with eggplant”, Skogen Brinner ”1st”, Smash Into Pieces ”Unbreakable”, Warbeast ”Destroy”, Whitechapel ”Somatic defilement”.

VECKANS KONSERTER

Bleeding Through (Arena 29, Göteborg, 9/4)

För inte så länge sedan (i den mån man nu kan räkna ett decennium som en fluglort i sammanhanget) kändes det som att Orange County-gruppen var på väg.

Efter att den hade släppt albumet ”This is love, this is murderous” 2003 och dessutom fått ovationer som uppvärmare till veterantruppen Sick Of It All kändes tiden helt rätt för dess högenergiska fusion av energisk metalcore och misantropisk black metal alldeles rätt – ett omdöme som knappast förändrades då uppföljaren ”The truth” anlände tre år senare.

Men därefter har det inte riktigt velat lossna på allvar för sextetten, trots riktigt hyggliga skivutspel via bland andra 2010 års självbetitlade utgåva och förra årets ”The great fire”, varför man nu har aviserat nedläggning under 2013.

Bakom detta finns inget större drama, om man får tro frontmannen Brendan Schieppati. I stället tycks det handla om att verkligheten till slut även tycks hinna i fatt ett gäng vältrimmade metalatleter från Kalifornien.

– Vi har inte längre möjlighet att ägna Bleeding Through den uppmärksamhet som gruppen kräver för att existera. Personligen funkar det inte för mig att göra det halvhjärtat och det känns som att vi alltid har varit ett allt eller inget-band, har han tidigare berättat för Blabbermouth.net.

Giget i Göteborg tycks det enda på svensk mark under denna farvälrunda – vilket firas med att sättningen kompletteras av originalgitarristen Scott Danough. Befinner du dig i rätt riktnummerområde finns det med andra ord få skäl för frånvaro.

Kvelertak (Pustervik, Göteborg, 9/4)

Deltagare brukar beskriva det hela som svettigt. En kroppsvätskeskummande tillställning där det är helt okej att spela punkgitarr utan plektrum och stå stolt för sina trivselkilon med bar bringa och skvalpande mage.

I likhet med landsmännen i Turbonegro (såväl ideologiskt som soundmässigt bidragande) spelar den norska sextetten på ett sätt som ska skapa grundförutsättningar där allt ska vara tillåtet. En väldigt framgångsrik strategi, kan tilläggas.

För under de tre år som har gått har sedan den självbetitlade debutskivan släpptes har Kvelertak inte bara plockat hem inte mindre än två Spilleman-priser (den norska motsvarigheten till Grammis) och fått höra låten ”Mjød” skumma fritt i halvknäppa filmen ”Trolljägaren” – de har även blivit innebandet nummer ett bland alla urbana hipsters som tydligen tycks vara väldigt intresserade av försiktigt black metal-anstruken kravallpunk.

En uppmärksamhet som knappast kommer bli mindre nu när andraalbumet ”Meir” (recension här) föreligger och repertoaren därmed har fått elva färska stycken att utökas med. Exakt hur väl det tar sig ut går även att inspektera på KB i Malmö på onsdag eller på Debaser Medis i huvudstaden kvällen efter, aftnar då man likt i Göteborg även kan spana in förbanden Purified In Blood och Truckfighters.

Sweden Rock-kryssningen (Silja Galaxy 11–12/4)

Bautabaluns på böljan den blå – att det blir gungigt är nästan en garanti. Så som det brukar bli då en vanligtvis fastlandsförlagd festival för några timmar kastar loss och går till sjöss.

Mycket går att säga om liknande tillställningar. Det händer liksom saker. En strid ström av galenskaper som brukar kännas i kroppen långt in på nästföljande vecka.

Å andra sidan – med en god lineup av mer eller mindre spännande band behöver man ju inte ägna sjötiden åt att gå i däck med magsäcken full av taxfree-Minttu. Och där har vanligtvis Blekingeförtöjda hårdrocksfestivalen kammat guld när de har satt ihop repertoaren på uppvärmningsseglatsen inför huvudeventet om två månader.

Dagplåster på kryssningen är nämligen en av de två nu parallellt existerande upplagorna av Queensrÿche. På Östersjön får vi därmed se den version av Seattles progingenjörstrupp som frontas av Todd La Torre och i övrigt även består av Michael Wilton, Eddie Jackson, Scott Rockenfield och Parker Lundgren. Och detta med en repertoar som sägs bestå enbart av material från de fem första plattorna.

Därtill får de på Östersjön sällskap av återförenade 220 Volt, Bullet, Thyrfing, Bonafide, Seventh Wonder samt västkustgrooviga Plantera. Att det då blir bautabaluns får därmed ses som en självklarhet.

Övrigt sevärt i veckan: Dead Reprise (Örebro 12/4), Despite/Always War (Stockholm 10/4), Entombed + Nordiska kammarorkestern/Corroded (Sundsvall 12/4), First Blood (Gävle 12/4), Hardcore Superstar (Västra Frölunda 12/4), Killswitch Engage (Malmö 13/4), No Omega/This Gift Is A Curse (Örebro 12/4), Sister Sin (Karlstad 12/4), Skumdum (Stockholm 10/4), Smash Into Pieces/Misconduct (Örebro 13/4), Zonaria/Inevitable End (Luleå 13/4).