Truckfighters
Universe
Fuzzorama/Sony
STONERROCK Från näpna Närkes kommer fuzz i stora lass. I Truckfighters egna ”Universe” ligger kreativiteten i omloppsbana runt luddigt överstyrda gitarrer i ett sammanhang där det är lika naturligt att kidnappa refrängmelodin från Kents ”Om du var här” till ”Prophet” som det är att riffskeda med Soundgarden i ”Convention”. Det är också det där hänryckta mötet mellan popmelodier och rökig kaktusrock som gör att fjärdegiven reser sig över tidigare bidrag till diskografin. I en härligt analog knasterskrud – basljudet är så delikat att man slickar sig om munnen – plockar trion emellanåt det bästa från två världar och kan därför till och med skotta hem en 14-minuterspjäs likt ”Mastodont” utan att sväva ut i det blå. Fler inslag likt denna koloss hade ju varit helt fuzztastiskt.

Bästa spår: ”Mastodont”.

VECKANS TWEET

Against Me!
Transgender dysphoria blues
Xtramile/Border

ROCK Emellanåt är själva villkoren mer intressanta och berörande än det konkreta utfallet. Likt i fallet med Floridagruppens sjätte album, som berättar historien om sångaren Tom Gabels väg till könsbytet och den nya identiteten som Laura Jean Grace. Det är en naken och uppriktig skildring som bottnar i autentiskt utanförskap – i skolan, i familjen, i en scen som borde vara mer öppen och tolerant. Queeranslaget är också det som engagerar mest, då ”Transgender dysphoria blues” som album räknat inte hör till kvartettens största stunder. I ett brett spektrum som tillåts pendla mellan americana, punk och garagestök känns det understundom som att Against Me! har svårt att hitta den värme som präglade exempelvis ”New wave” och ”White crosses”, även när historien berör från start till mål.

Bästa spår: ”Black me out”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Här kan ni lyssna på ”Shelter” på Spotify och på Wimp.

Bad Religion

Christmas songs

Epitaph/Playground

POPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.

Bästa spår: ”O come, o come Emmanuel”.

VECKANS TWEET:

• Lyssna på ”Christmas songs”: Wimp, Spotify.

• Lyssna på ”Det är inte snön som faller”: Wimp, Spotify.

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

Deicide

In the minds of evil

Century Media/Universal

DEATH METAL Det torde vara ganska lätt och behagligt att heta Glen Benton. Formen och förutsättningarna är ju liksom redan satta, genom att i den första dödsmetallvågen som vällde ut från Florida under 1900-talets sista årtionde vara hårdast, jävligast och ondast.

Med dessa förutsättningar, lagda via exempelvis det utmärkta självbetitlade debutalbumet (1990) och ”Serpents of the light” (1997), kan det ju bara gå åt ett håll: åt helvete. Vilket i rimlighetens namn är precis vad som avses.

Som åhörare kan man därför välja två spår. Antingen får man det man vill ha, eller så är leveransen den man förväntar sig. För att påstå att Deicide skruvar med sin formel vore att komma med inkorrekta antaganden. I intervjuer har frontmannen hänvisat till förstlingsverket, medan producenten Jason Suecof (Trivium, Death Angel, The Black Dahlia Murder med flera) i stället har dragit paralleller till uppföljaren ”Legion”.

Till viss del stämmer detta. Formen är kort och koncentrerad – elva spår på 37 minuter – med få utflikningar eller omständligheter. En utformning som sätter låtarna i centrum och slår näven i bordet. Men som inte alltid är så lyckad. Speciellt gäller detta albumets första halva, där exempelvis titelspåret, ”Thou begone” och ”Misery” mullras fram med mer kraft än känsla.

Ljuset i denna kompakta och tillfredsställande men inte helt överväldigande mangeltunnel hittas emellertid runt ”Between the flesh and the void” och får sedan visa vägen rakt igenom repertoaren till den svavelosande avrundningsduon ”Kill the light of Christ” och ”End the wrath of God”. Där visar gruppledaren att det nog minsann kan vara ganska behagligt att heta Glen Benton, men att det blir rent dunderdiaboliskt då man som gruppledare anstränger sig lite extra.

Bästa spår: ”Even the gods can bleed”.

VECKANS TWEET:

Vi kan kanske säga att ”Temper temper” fick blodet att svalla hos många av de mer inbitna beundrarna. En skiva som liksom föregångaren ”Fever” producerades av Don Gilmore (Linkin Park med flera) och som skulle cementera walesarnas roll som en av de främsta uppstickarna i kölvattnet av hårdrocksvärldens giganter.

Det gick väl lite sisådär, om vi uttrycker det diplomatiskt. Det hör inte till vanligheten att jag får upprörda mejl från över att jag har att ett för högt betyg när en favoritgrupp har släppt en ny skiva, men det var precis vad som hände efter min lätt övervänliga :+++:-recension i februari i år. Ett tydligt kvitto på att många gjorde tummen ner angående plattans mer USA-vänliga sound.

Det är tydligen reaktioner som kvartetten tydligen har tagit lärdom av. Vilket också har gjort att Bullet For My Valentine ämnar flyga in ljudtrixaren Terry Date (Pantera, Soulfly och Deftones med flera) till Storbritannien inom kort för att skissa på ett framtida samarbete – med ett tänkt resultat som ska ligga närmare gruppens två första plattor än dess senare material. Vad som kan tänkas komma av denna allians får visa sig, men fram till dess kanske en kan låta singeln ”Raising hell” vara vägledande.

Och om kompositionen, som nyligen premiärspelades i BBC-programmet ”Rock show”, är representativ för fortsättningen tycks det ligga något i dessa uttalanden. Mer skrik, mer dubbelkaggar och mer metalcoretryck i stället för Metallica tycks vara devisen. Även om refrängen är av det smetigare slaget, vilket säkert faller den tänkta målgruppen i smaken.

Bra eller anus? Klicka och avgör själva.

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Motörhead

Aftershock

UDR/Warner

HÅRDROCK Betänk: Få skulle klaga på solen bara för att den går upp i samma vädersträck varje morgon. Snarare är dess position något att lita på, en konstant i en allför föränderlig värld. Lika lite är det ganska så irrelevant att anmärka på att trions 21:a studioalbum låter ganska så likt det 20:e, som i sig även påminde ganska så mycket om det 19:e. Och så vidare. Motörhead är Motörhead, liksom. Förändring? Kyss mig i arslet och skicka hit whiskypavan, pojkvasker. Man meckar liksom inte med formlen, petar inte i detaljerna, utan vältrar i stället fram dundrande hårdpunkmetal ’n’ roll av linjärt god kvalitet. Få saker sticker ut, inget sviker, utan efterskalvet mullrar på tills det når sitt epicentrum i ”Ace of spades”-stojiga ”Going to Mexico”. Sombraro, kan man ju kalla det för.

Bästa spår: ”Going to Mexico”.

VECKANS TWEET

Fotnot: ”Aftershock” släpps först på måndag, men redan nu går det att snyltlyssna på skivan via Wimp. Gör det, vet jag.

Hur man än vrider och vänder har året så här långt mest präglats av oro när det gäller en av världens annars så pålitliga och konsekventa rock ’n’ roll-maskiner.

I fokus har frontmannen Lemmy Kilmisters omskrivna hälsoproblem stått, av förklarliga skäl. Jag menar, snubben är ju ingen ungdom längre. Och då bandet tvingas ställa in bland andra framträdanden på svenska Metaltown samt kraftigt begränsa sitt gig på Wackenfestivalen är allt inte hälsa och välgång. Hur man än önskar se saken.

De lugnande beskeden angående mustaschnyllets välmående och stadiga tillfrisknande har emellertid varit Motörheadlägrets enda offentliga kommentarer om det hela och om en vecka kommer nästa hälsogaranti – gruppens 21:a album, kallat ”Aftershock”.

För att högtidlighålla detta har trion, i samarbete med svenska promotionbyrån Triada Communication, beslutat sig för att lätta på lädret och erbjuda Hårdrocksbloggens läsare en tävling av flådigare snitt.

En ensam vinnare kammar nämligen hem en weekendresa för två personer – avfärd lördag morgon, hemkomst söndagkväll – till den brittiska huvudstaden med övernattning på femstjärnigt hotell och hela 500 euro (motsvarande cirka 4 200 svenska kronor) att sätta sprätt på i storstadens omfattande pub- och butiksutbud. Och som om detta inte skulle vara nog får det lyckliga sällskapet även en guide till Lemmys London (dock inte i regi av frontmannen själv) samt ett generöst fanpaket bestående av nya plattan i specialutgåva samt en fräsch luvtröja med gruppens emblem.

Schyst, va? Ja, ska det vara så ska det vara med extra allt. Liksom.

Okej, då drar vi det i sammanhanget mindre roliga då. Nämligen det rent praktiska.

Du som tävlar och ditt sällskap ska vara över 18 år, vara beredd att slanta upp eventuell vinstskatt som sådan tillkommer, själv stå för transport till och från Arlanda och dessutom kunna svara på nedanstående fråga:

• Nära nog varje skivkonvolut med gruppen pryds av dess maskot Snaggletooth, även känd som Warpig. Emellertid inte alla. Det jag vill veta är vilka fullängdsskivor (bara officiella studioalbum, inte live- eller samlingsplattor) där galten inte finns avbildad på framsidan i en eller annan form.

Bläddra nu i skivsamlingen, plita ner det rätta svaret och mejla det till mig (mattias.kling@aftonbladet.se) senast nu på torsdag den 17 oktober i ett brev märkt ”Motörheadtävling” där du även uppger namn och postadress. Slumpen avgör sen vem som kammar hem priset ovan, så det är inte lönt att böna och be och smöra för att avgå med segern. Du ska också berätta vilken helg du önskar åka till Storbritannien. Misslyckas man dessa enkla förhållningsregler blir man automatiskt diskvalificerad, måhända hårt men knappast omöjligt att inse exakt varför det förhåller sig på detta viset.

Lycka till! Må tursammaste hen vinna.

Fotnot: ”Aftershock” recenseras av yours truly i Aftonbladet/Nöjesbladet nu på fredag. Då får ni läsa mina åsikter gällande nämnda album enligt konstens alla regler. Fram till dess går det emellertid väldigt bra att smyglyssna på skivan. Typ här nedanför.

Trivium

Vengeance falls

Roadrunner/Warner

METAL Vid det här laget torde det stå klart för alla att Floridagruppen inte är nästa Metallica. I stället får kvartetten snarare finna sig i att vara tv-spelgenerationens Testament – ett väldigt skickligt gäng som aldrig får gå i bräschen, vare sig kommersiellt eller kreativt.

Det finns emellertid en tydlig önskan att bryta mot detta från sidan-perspektiv. Till sjätte skivan har combon rekryterat David Draiman (Disturbed/Device) som producent, ett coachval som blir löjligt uppenbart i Matt Heafys frasering i de mer melodidrivna spåren. Här blottar Trivium dock ett bekymmer som tycks följa dem karriären igenom. Vilket uttryck de än tar sig an – metalcore, light-thrash eller reklamradioriffande – tycks de alltid utgå ifrån en redan beprövad mall. Ett större självförtroende hade knappast skadat.

Bästa spår: ”Villainy thrives”.

VECKANS TWEET