Arkiv för kategori Nu metal

- Sida 2 av 5

Laddad på Limpan? Här kommer några spoilers och en rätt hemsk video

av Mattias Kling
Guns N' Bizkit. Snart på en scen nära dig.
Guns N’ Bizkit. Snart på en scen nära dig.

Okej. Jag får erkänna att jag inte vet riktigt hur jag ska förhålla mig till det hela. Något jag egentligen har skjutit framför mig så långt som möjligt och försökt förtränga i det längsta.

Nu är det emellertid skarpt läge. Klockan tickar envist framåt och tycks arbeta emot mitt mentala välstånd.

För nog var det fler än jag som förvånat – på kvällstidningssvenska till och med chockat – höjde på ögonbrynen då det tidigare i år presenterades ett Sverigegig med de douchigaste av de douchiga. Bandet som enligt tv-sända ”Hårdrockens historia” (förvisso felaktigt) pekades ut som ansvariga för nu metal-scenens död. Den där gruppen som sålde orimligt mycket plattor under några år, saggade ut med smetiga The Who-ballader och som därefter inte har hittat något slags fotfäste igen.

Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte reccade denna konsert minns jag inte.
Aftonbladet den 10 mars 2004. Varför jag inte recenserade denna konsert minns jag inte.

Ja, jag pratar så klart om Limp Bizkit. Jacksonvillekonstallationen som satte en röd baseballkeps på metalscenen och som i ungefär en kvart runt millennieskiftet tycktes större än livet självt. Och som konstigt nog väljer att förlägga sin första Sverigekonsert sedan jättegiget på Hovet 2004 (läs Aftonbladets recension här) på allt annat än spatiösa Klubben i Stockholm.

Helt. Jävla. Orimligt. På så många plan att det krävs en trappstege för att placera dem på hög. Sinnessjukt. Skruvat.

Eller – är det verkligen så?

För samtidigt som senaste studioskivan ”Gold cobra” inte blev någon superframgång i stil med ”Significant other” eller ”Chocolate starfish and the hot dog flavored water” så har The Dursters på senare år haft en riktigt fruktsam – och konstigt nog kritikerhyllad – karriär som liveband både här och där. Jag minns exempelvis att brittiska Metal Hammer närmast har tappat byxorna av upphetsning då gänget har spelat på festivaler i dess närområde vilket i alla fall för en stund fick mig att släppa min förhandsskepsis.

Så här är det: Jag dömer ingen ohörd eller osedd. Hur giget på lördag blir lär visa sig i sinom tid och jag ser faktiskt fram emot att få käka upp allt nedsättande jag har skrivit om gruppen och i stället bli överraskad.

Men det tycks ändå kunna bli en ganska pinsam tillställning, vilket ni kan se i Youtubevideon nedan. Den visar nämligen själva inledningen av giget i australiska Perth i förra veckan. Och … ja, vi stannar upp där en stund. Funderar över exakt varför de väljer att öppna sin show med en cover på Guns N’ Roses ”Welcome to the jungle”, förfasas över exakt hur förbannat uselt det låter. Okej. Att medlemmarna även har valt att klä ut sig till gruppen i fråga kan ju vara ett Halloweenupptåg, med tanke på datumet i fråga, men hur man som allvarligt satsande band väljer att presentera sig med ett dylikt Lundaspex är för mig en gåta.

Fler varningssignaler? Då kan vi ta och närmare granska repertoaren som framfördes i belgiska Antwerpen i tisdags (länk). För mig är den helt obegriplig. Någon slags korsning mellan en konventionell konsert och en karaokekväll med hela sex covers – förutom ovan nämnda liansvingande även tolkningar på stycken av Ministry, George Michael och Rage Against The Machine. Samt två (TVÅ!) Nirvana-låtar. Helt fucking wicked.

Samtidigt: I Utrecht i går var det annat ljud i skällan (länk). Där tycktes kvintetten mer sugen på att lira eget material och i stället stilla covertörsten med ett medley mot slutet.

Vilket band vi får se i Stockholm i övermorgon? Fan vet. Spännande ska det bli, i vilket fall som helst. Bara de lämnar kvar perukerna i packningen.

På tal om ingenting: Tre återföreningsskivor som inte blev så bra

av Mattias Kling
facepalm-wallpaper

Ni har säkert noterat det tidigare: jag gillar ganska så halvnya Carcass-plattan ”Surgical steel” (läs recce här) ganska så mycket.

Därmed motsäger gruppen, som här offentliggör sin första studioskiva sedan 2005 års ”Swansong”, en oskriven regel inom nöjesvärlden. Nämligen den som klargör att föredettingar som försöker göra sig nya karriärer genom att rota i tidigare konstellationer ofta bombar på ett eller annat sätt.

För att hitta sådana behövs det inte något större rotande i arkiven. Vare sig det handlar om Sylvester Stallones desperata rotande i Rambo- och Rocky-arkiven för några år sedan, ”Basic instinct 2” eller nylanseringen av ”Futurama” är visan densamma – då är då och nu är nu. Och sällan mötas två tidsepoker på avsett vis.

Nu är ju det här ändå en musikblogg och bör väl därför vikas åt sådant. Som tre plattor that should not be. But still is. Alltså några upphausade comebackalster som slog i backen på ett eller annat sätt.

Precis det som ”Surgical steel” inte gör, alltså.

Guns N' Roses ”Chinese democracy”

1. Guns N’ Roses ”Chinese democracy” (2008)

På ett sätt var det här ett dödsdömt projekt ganska långt före release. Ju längre tid som förflöt mellan releasen av den dubbla ”Use your illusion”-utgåvan 1991 och dess riktiga uppföljare (coverplattan ”The spaghetti incident” räknas inte i sammanhanget) desto fler gamla musikanter tycktes Axl Rose göra sig fiende med – och desto längre från den riviga punksleazerockarolla som en gång skickade gruppen långt upp på himlen tycktes han komma.

Skit för stunden i att det här blev det överhemult dyrt album att spela in. Fokusera i stället att det är en svår platta att lyssna på. Förvisso kanske inte den totala nosdykning som guldplatsen på en sån här ickehedrande lista fordrar, men ett sånt svek mot gruppens namn att man bara häpnar. För nog märks det att alstret har spelats in vid en rad tillfällen och sen, till synes slumpmässigt, satts ihop till något som ska likna riktigt bra låtar. Vet ni vad? Det är det inte. Fräcka idéer finns, men dessa fullföljs aldrig. Det lättindustriella elektronikasoundet som säkert kändes futuristiskt och nyskapande då ”Chinese democracy” började sammanställas hann bli lika unket som otvättade flanellskjortor innan verket till slut nådde handeln och helheten är, ja, likt ett pussel där bitarna inte passar med varandra.

Det har nu gått fem år sedan skivan släpptes. Och det har så smått börjat pratas om att Axl och hans inhyrda hjon funderar på att göra något nytt ihop i studion.

Fan tro’t, säger jag.

Limp Bizkit ”Gold cobra”

2. Limp Bizkit ”Gold cobra” (2011)

Jag vill minnas att jag gav den här pruttkorven :+: i betyg för lite mer än  två år sedan.

Det var väldigt snällt av mig i sådana fall. Ett utfall av övergenerositet som jag egentligen inte ska bjuda på, annat då det är motiverat. Måhända beror denna vänlighetsgest på att jag faktiskt var nyfiken på vad Fred Durst och hans frat boy-combo skulle åstadkomma. Det kändes ju ändå som att det sladdriga kexet hade lärt sig något av kraschlandningen som följde på mindre uppskattade albumet ”Results may vary” (som förvisso bjöd på en blöt monsterhit via The Who-covern ”Behind blue eyes” men som i övrigt stank surströmming) och dess tillbaka till rötterna-uppföljare ”The unquestionable truth, pt 1” när nollnolltalet började sikta mot upploppet.

Men icke.

Guldkobran är inget bra album, hur man än vrider och vänder. Det går förvisso att spåra någon slags vilja att ta tillbaka känslan på de framgångsrika ”Three dollar bill, y’all” och ”Significant other” men det blir likväl dynga av det hela. Den som önskar fördjupa sig i dess uselhet gör det gärna genom pinsamma ”Shotgun”, ”Douche bag” eller ”Shark attack”.

Det är ungefär på den nivån skivan ligger. Intellektuellt på samma fotknölshöjd, eller strax därunder, som Chris Griffins ”Evil monkey song” i ”Family guy” eller Drängarna.

Vi var nog många som trodde att det här skulle innebära dödsstöten för gruppen. Men icke så. I april i år släpptes singeln ”Ready to go” (som i all ärlighet faktiskt inte var helt pissdålig) och nu på lördag spelar Limp Bizit på Klubben i Stockholm. Vilket kanske kan bli kul, ändå.

Gene Simmons ”Asshole”

3. Gene Simmons ”Asshole” (2004)

Jag säger bara: ”Firestarter”. Igen: ”Firestarter”.

Hahaha! Fy fan. Vilken utomordentligt praktusel idé att Kiss-tungan ska ta sig an modern dansmusik. Ungefär lika rimligt som när Manowar ger sig på att nyinspela sina gamla skivor (”Kings of metal MMXIV” släpps nästa år, sägs det) eller då Dead By April uppträder på ”Allsång på Skansen”.

Men vad bryr sig Simmons? Inte ett skit. Det här var skivan han ville göra. Han tyckte det var lämpligt att spela in den. Han liksom kände sig tvungen. Av någon outgrundlig anledning som knappast kan bero på en önskan att uttrycka något.

Bevis? Lyssna bara på titelspåret. Eller på ”Whatever turns you on” eller muzakballaden ”Waiting for the morning light” (så hemsk att hissarna slutar fungera i ren protest). Egentligen är det bara öppningsspåret ”Sweet & dirty love” som håller någon slags klass.

Övriga inte helt lyckade comebackalster: Skid Row ”Thick skin” (2003), Twisted Sister ”A twisted christmas” (2006), Poison ”Poison’d” (2007), Metallica ”St Anger” (2003), Dia Psalma ”Djupa skogen” (2007), Mötley Crüe ”S/t” (1994).

Bedömt i veckan: Korn och Cult Of Luna

av Mattias Kling
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.
Av samma skrot och korn som tidigare. Fast inte riktigt lika bra.

:++:

Korn

The paradigm shift

Prospect Park/Caroline/Universal

NU METAL Om detaljerna är huvudsaken skulle Bakersfieldgruppens elfte studioskiva vara en sensation. För sådana finns det gott om; från basriffet i ”Spike in my veins” till elektronikgarnityren i ”Mass hysteria” eller percussionpiruetterna i ”Victimized” – det är eleganta teknikaliteter som förgyller och dekorerar. Dessvärre är detta inte ett raffinemang som genomsyrar helheten. Även om återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch satt sin intuitiva refrängkänsla på flera av låtarna känns de ofta en smula forcerade. Lite som om Korn har tvingats till en inte helt frivillig ursprungsreträtt efter det kontroversiella dupstepexperimentet ”The path of totality”. Det liksom puttrar mest på utan att riktigt skaka till. Gungar som sig bör, rycker snarare i högerbenet än väcker nacken. Så som det blir då detaljerna blir huvudsak.

Bästa spår: ”Prey for me”.

VECKANS TWEET

Tweet 4/10

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Vertikal II” på Spotify eller på Wimp.

Släpp allt och kolla in nya videon från Joey Jordisons sidoband

av Mattias Kling
scar-the-martyr-new
Ännu ett sidospår till Slipknot är redo att fullängdsdebutera.

Först var det Murderdolls, Stone Sour och To My Surprise. För att nämna några akter som cirkulerat runt det där Iowakollektiv vi vanligtvis brukar kalla Slipknot.

Och med tanke på att huvudgruppen efter Paul Grays bortgång den 24 maj 2010 mest har fungerat som en ambulerande liveakt utan tidskonkreta planer på att göra ett nytt album – beroende på Shawn ”Clown” Crahans humör för dagen varierar beskeden därom – finns det gott om tid för sidoverksamheter.

Här kliver Scar The Martyr in, det snart albumaktuella bandet som kretsar runt Joey Jordison. I sättningen, som offentliggjordes så sent som i april i år, hittar vi även tidigare Nine Inch Nails-medarbetaren Chris Vrenna, Jed Simon (ex-Strapping Young Lad) samt Kris Norris (ex-Darkest Hour) medan sången hanteras av okände Henry Derek Bonner.

En supergrupp? Nja, i ordets mest utsträkta betydelse kanske. Eller snarare en hoper musiker som har agerat lite vid sidan av mer profilstarka medlemmar i sina tidigare åtaganden.

För att trissa upp intresset inför skivsläppet den 2 oktober via Roadrunner har kvintetten (i en livesituation utökas sättningen ytterligare då Kyle Konkiel kliver in på basposition) har ensemblen nu offentliggjort ett promotionklipp till låten ”Blood host”. Och därmed torde allt vara frid och fröjd, va?

Inte riktigt. För även om det inte går att bortse från Jordisons begåvning som takthållare – fråga bara exempelvis Rob Zombie, Korn och Satyricon som alla har kallat in 38-åringen för kortare vikariat genom åren – men när det gäller att bära en egen grupp har resultatet blivit desto mer diskussionsvänligt. Okej, jag gillade verkligen de glamifierade punkprojektilerna på ”Beyond the valley of the Murderdolls” (2002) men kände mig rätt så likgiltig inför uppföljaren ”Women and children last” (2010).

Vilket även gäller Scar The Martyr. För även om det finns mycket jag borde gilla med bandet – mullerindustrialism, gnisselriff, snygg baskaggehantering – kan jag inte känna mig annat än egal inför prestationen. Den tar liksom inte fäste hos mig. Passerar snarare förbi än griper tag, existerar mer än entusiasmerar. Det var mitt spontana intryck då jag först fick smakprova debutalstret strax före Metaltown i somras, en inställning som känns aktuell även nu.

Huruvida denna åsikt varar ända till recensionsdags lär visa sig.

Måndagsmackan: Crossfaith

av Mattias Kling
Kim Jong-Il presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.
Kim Jong Un presenterar veckans beordrade lyssning för medborgarna.

För vad som tycks vara väldigt länge sen, men som ändå blott handlar om ett halvdecennium, tycktes den japanska metalscenen vara på gång att slå stort även här i Sverige.

Band som Dir En Grey, D’espairs Ray och Girguamesh gick i bräschen för en eklektisk österländsk invasion vars genrerespektlöshet och intrikata arrangemang verkligen kändes som något nytt.

Dess största avtryck på den svenska musikscenen blev emellertid tydligt tidigare i år, då Yohios visual kei-stil blev allmängods i och med framgångarna i Melodifestivalen – samtidigt som ynglingens japanska förebilder tappade i inflytande.

Osakagruppen är redo för ett stort genombrott i Europa med tredjeskivan.
Osakagruppen är redo för ett stort genombrott i Europa med tredjeskivan.

Nä men, se där. In kliver Crossfaith, en kvintett från Osaka som står redo att ta västvärlden med storm via tredje fullängdaren ”Apocalyze” (The End/import).

Jag får be att påpeka det från början; det här är ingen konventionell hårdrocksakt. Om det nu ens går att sortera in gruppen i just nämnda fack.

Snarare handlar det om något som kanske – med lite god vilja och utrymme för glidningar – går att kalla för rejvcore och som enkelt kan liknas vid hur det skulle låta om August Burns Red skulle ta sig an Korns ”The path of totality”-skiva. På ett ungefär. Eller som om Chemical Brothers gav sig på att göra en mash up mellan Parkway Drive och tidiga Linkin Park.

På så sätt kommer ”Apocalyze” att skava i öronen på metalpuritanerna. Den som däremot välkomnar genreöverskridanden, även av de mer omaka slag, har emellertid här en hel del att upptäcka. Inte för att låtarna i sig är några mästerverk, utan snarare för att en retrofixerad hårdrocksscen ibland behöver sig en påminnelse om att det går att rusa framåt också. Och inte bara stirra sig blinda på gamla vinylstaplar med Black Sabbath och Blue Cheer.

Önskas efterfest efter huvudföreställningen final är ep:n ”Zion” – och inte minst en rivig ”Jägerbomb” – precis vad som krävs för att hålla partyt igång ytterligare en stund.

Här kan du lyssna på ”Apocalyze” på Spotify och på Wimp.

Stuffa på helgledigt till en ny studsboll från Korn

av Mattias Kling
Korn årsmodell 2013 består av Reginald ”Fieldy” Arvizu, Ray Luzier, Jonathan Davis, James ”Munky” Shaffer och Brian ”Head” Welch.
Korn årsmodell 2013 består av Reginald ”Fieldy” Arvizu, Ray Luzier, Jonathan Davis, James ”Munky” Shaffer och Brian ”Head” Welch.

”The paradigm shift” – release i kommande månadsskifte – innebär inte bara ett nytt album från nu metal-arkitekterna från Bakersfield, Kalifornien. Desto viktigare är kanske att det här är första studiosamarbetet med återvändande gitarristen Brian ”Head” Welch sedan tio år gamla ”Take a look in the mirror”.

Många har också gett Jesusskallen – som under sin paus från bandet har hunnit skiva två självbiografier samt släppt skivor med Love And Death – något av en frälsarroll i den relanserade sättningen. Som att hans vitt erkända refrängsinne skulle kunna göra vin av vatten och därmed berusa massorna som om det vore 2002 ännu en gång.

En sak är säker: Förstasingeln från ovannämnda comebackskiva, om jag får använda benämningen aningen löst, gjorde det inte. Snarare känns ”Never never” snarare likt speltidsfyllnad med irriterande blek vers och anonym refräng än något riktigt toppspår att skryta över, vilket gör att nu läckta ”Love and meth” känns desto hetare.

Okej, det är ingen ny ”Did my time”, ”Falling away from me” eller ”Blind”. Men likväl ett spår som visar att ”Head” fortfarande kan slå huvudet på spiken då det gäller att slöjda till smittsamma melodikrokar.

Mer om detta i slutet av månaden, då ”The paradigm shift” recenseras enligt konstens alla regler.

Tillbaka efter sommarvilan: Låtlistorna på Spotify och Wimp

av Mattias Kling
GWB_metal

Det är inte så konstigt att en behöver växla ner mellan varven. Speciellt inte efter det där tokiga snurret som var hårdrockssommaren 2013.

Hur många konserter jag såg? Inte en susning. Men jag vet att jag mellan maj och augusti i alla fall synat grupper i såväl Tilburg som New York och ombord på Wacken-arrangerade Full Metal Cruise ute på Nordsjön. För att inte nämna Norje, Norrköping, Göteborg, Stockholm, Solna, Gävle och alla de andra orterna innanför Sveriges gränser.

Många gigs har det blivit. Många tecken har levererats, både till den stofiltingest vi brukar kalla papperstidning och till nätsida och blogg. Några texter blev nog bra. Andra inte fullt så lyckade som de kan bli. Som vanligt, med andra ord.

Nu är i alla fall hösten här. Vilket gör att det är hög tid att knyta ihop snöret runt det här med easy living och snöra på sig arbetskängorna igen.

Det har ni måhända märkt. Det har ju uppdaterats några gånger här de senaste veckorna, någon skön balans mellan irrelevant och informativt, får jag hoppas. En blogg där musiken tas på blodigt allvar, men där allt inte är så jävla gravallvarligt. Där lite lösare tyglar råder, men kärleken till det omskrivna är aldrig så stor.

Och med detta sagt, kalla det en programförklaring eller ett försök att kort beskriva min ambition och önskan, dyker vi in i hösten – genom att närmare syna några av de releaser som har släppts under juli och augusti.

Vilket så klart inte är fy skam. Speciellt inte då dessa bjuder på färsk musik med såväl de kommande turnékamraterna Five Finger Death Punch och Avenged Sevenfold. Samt All Pigs Must Die och Gorguts. Eller varför inte Watain och Deafheaven. Och Comin Correct och Pearl Jam. En hisnande blandning är det i alla fall, nära nog 70 låtar som blottlägger i stort sett varje subgenre som kan härledas till hårdrock, punk eller metal.

Klicka här för att lyssna om du använder Spotify och här om du använder Wimp. Eller prova att köra båda simultant och se hur det låter.

Ha en skön helg.

Soulflys nya textvideo – en riktig floskelfest

av Mattias Kling
Max+Cavalera

Okej, jag kan fatta tanken med det hela som promotionverktyg. Det är ju billigt, når många människor tämligen enkelt och går snabbt att slänga ihop för någon med någorlunda elementära datorkunskaper.

Det är argument jag kan köpa. De är solklara. Minimal insats kontra maximal spridning – naturligtvis lockande då marknadsföringsbudgetarna krymper i takt med sjunkande skivförsäljning.

Likväl. Vissa låtar lämpar sig inte riktigt för att göra en så kallad lyric video på. Något som blir solklart när Soulfly nu bjuder på ett smakprov från kommande skivan ”Savages”. Jösses, annåda, liksom – sicken nonsensparad.

Nu är det förvisso kanske orättvist att peka ut Max Cavalera som någon utmärkande usel textförfattare. Och, visst, snubben ska ha kredd för att han ändå uttrycker sig på något som inte är hans modersmål.

Problemet med ”Bloodshed” är bara att det blir så tydligt vilket staplande av nonsensfraser det ändå handlar om när dessa löst sammanhängande strofer presenteras i pumpande versaler. Något som man kanske inte tänker på när man bara lyssnar på låten i fråga.

Som sagt, jag surrar inte Cavalera ensam vid någon skampåle. Snarare är det här ett exempel på att det där med att återge texten inte alltid är så smart. Något som fler akter måhända också borde fundera på.

”Savages”, Soulflys första skiva för Nuclear Blast, släpps i början av oktober.

DOWNSTROY! BLOODSHED!

Brian ”Head” Welch headbangar för Guds skull

av Mattias Kling
20130706-164826.jpg
Huvudet och resten av pojkarna live på Close-Up-scenen.

Man kan ju förstå att livet som turnerande musiker kan vara lite tråkigt. Mycket väntan, liksom. Dödtid som är svår att fylla när man har vänt vin, kvinnor och profan sång ryggen.
Därför är det kanske inte så konstigt att Head passar på att fylla dagen med något vettigt – som att spela med sitt Love And Death i Close-Up-tältet, nära nog sju timmar innan han och resten av Korn ska knyta ihop den här festivalen på dess största scen.
Det är en generös gest. En chans för fansen att se ett dragplåster i en annan form, vilket är schyst.
Desto tristare är då gruppens musik. Om du slår upp en Wikipediasida ägnad åt nu metal torde du där hitta mycket av repertoaren, i all sin nedstämda bullrighet och föga finessrikhet.
Så kan det gå.

Lyssna på Den Stora Metaltown-listan 2013

av Mattias Kling
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.
Förra året jobbade jag med Jocke Persson och Magnus Sandberg. I år är det bara jag som tar mig an Metaltown. Allt enligt rimlighetsprincipen.

Man kan ju inte säga att den västkusthuserande festivalen fick en bra inledning på veckan.

Med tanke på Lemmys hälsoproblem – omskrivna bland annat här – och en panikersättare i form av Mustasch så blir evenemangets premiärdag aningen vingklippt. Så till den milda grad att arrangörerna gått ut med erbjudandet att de som har köpt endagsbiljett till just denna dag kan gå två och blott lägga in en plåt.

Aningen snopet, så att säga.

Lyckligtvis finns det desto mer att se fram emot de kommande dagarna. Typ det som jag har satt ihop i en liten spellista som går att ta del av via antingen Spotify eller Wimp. Som en liten uppvärmning inför det som komma skall. Kanske en möjlighet att upptäcka något nytt, eller påminnas om något gammalt, i bokstavsordning från All That Remains till Witchcraft.

Anyway. Ni som är där träffar jag säkert under helgen. Om inte annat då jag signerar min bok ”Only young twice – Historien om Europe” vid klockan 16.00 på fredag. Men mer om detta senare.

Nu: Spotifyanvändare klickar här, Wimpsters här.

Väl bekomme.

Sida 2 av 5
at the gates Cd recensioner death metal europe festival getaway rock gästblogg hårdrock in flames iron maiden metal metallica motörhead punk Rock slayer spotify sweden rock thrash metal tävling
  • Tjänstgörande nöjesredaktör: Anders Hedberg
  • Nöjeschef: Andreas Hansson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Martin Schori
  • Redaktionschef: Karin Schmidt
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB