Jag brukar, något raljant, avrunda alla dessa fredagsinlägg med att konstatera att det snart är jul. Men nu ligger det också snart någon sanningshalt i det fastslåendet, då vi denna vecka har gått in på själva upploppet fram till den så kallade dopparedagen.

Om tio dagar smäller det. Vilket också innebär att musikbranschen går in i helgvila, för att uppstå på allvar först i mitten/slutet av januari.

Jag kan därmed inte med säkerhet fastslå, men jag anar ändå att det här är det sista inlägget av dylik karaktär på ungefär en månad. Eftersom ambitionen är att spana in det nya och fräscha så kommer det troligtvis inte att presenteras något sådant bland skinkaglasyr, nyårsraketer och baksmällor.

Förtrösta emellertid inte. Det här är ingen utväg, utan snarare bara en andningspaus. Som i och för sig inte är av det sämre slaget.

Just i dag kan vi nämligen ägna fredagskvällen åt att granska nya promotionsnuttar med Rammstein, Lacuna Coil, Hour 13, Mutiny Within, Krisiun, Black Veil Brides, Hollywood Undeads Clown-regisserade klipp till låten ”We are”, finska Code For Silence samt Infernal Tenebra.

Och som extra bonus just i dag har jag spetsat glöggen med ett liveklipp där klassiska crossoverbandet Wehrmacht gästas på scen av Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Mitch Harris, en studiorapport från inspelningarna av Cult Of Lunas kommande fullängdare ”Vertikal”, textvideor från Rotten Sound och Buckcherry, ett nytt smakprov från kommande Voivod-skivan ”Target earth” samt ännu en livelåt från Metallicas ”Quebec magnetic”-dvd.

Det får vara nog för den här veckans förnöjsamheter i journalistikens värld. Nu tar jag helg och tänkte ägna kvällen åt att rensa artärerna på lite redaktionsfrustration med ett gympass. Sånt som på sitt sätt renar själ och stärker inre harmoni.

Kom ihåg – snart är det jul. På fullaste allvar.

Som någon kanske måhända har noterat är streamingtjänsten Wimp och Aftonbladet nu ett par.

Det innebär att det i framtiden kommer att publiceras lyssningslänkar som leder direkt till Spotifyutmanarens plattform i anslutning till exempelvis skivrecensioner och liknande journalistiska alster.

Eller som min boss, nöjeschefen Tobias W Lindner, uttrycker det i dagens tidning:

– Vi bygger en riktig musikupplevelse för alla läsare och användare.

Som en del i detta lanseringsarbete fick yours truly även förtroendet att sätta ihop en liten spellista för att ge några exempel på vad Wimp har att erbjuda. En temakollektion vald helt efter eget tycke och smak och utan någon som helst styrning.

Och då handlar det så klart om vädret. Eller, i alla fall den nu aktuella årstiden som vi brukar kalla vinter. Ett låturval som jag sammanfattade så här, men som av någon outgrundlig anledning aldrig publicerades i Nöjesbladet i dag:

”Vinter är lika mycket ett sinnestillstånd som en årstid.

En mental inställning som pendlar mellan krispig upprymdhet, likt då sällsynt ljus sipprar mellan frosttäckta trädgrenar, eller rena stormyrseln då nordanvinden rusar längs gatorna.

Därför blir också en tonsättning av detta en väldigt brokig historia, och dessutom en kollektion som till stor del upptas av black metal. I sig en logisk rimlighet, då ingen annan musikstil så villkorslöst omfamnar köld och melankoli som hårdrockens mest diaboliska rotgenre.

Så svep i dig i en varm filt. Slå upp en kopp rykande glögg. Och njut av något av det mest isande Wimp har att bjuda på i musikväg.”

Vi kan väl kalla dessa rader för snömos, om något. Men spellistan blev rätt fräck.

I sin helhet – omfattande 22 smällkalla låtar – hittar du den här. Spana in och mysfrys.

Den första veckan på årets sista månad är snart till ända. Det har varit dagar av snökaos, en smådragen Marilyn Manson som sjunger karaoke på Pub Anchor i Stockholm mindre än ett dygn före sitt kassa gig på Hovet – och den trevliga nyheten att Metallica nu faller till föga och gör sin musik tillgänglig via Spotify.

Vad passar bättre då att knyta ihop den här veckopåsen med att spana in några nya videor som har hittat ut på nätet de senaste dagarna?

Få saker, skulle jag vilja påstå.

Och just i dag kan vi fredagsmysa tillsammans med Eclipse, Earn Your Scars, Free Fall, The Bristles, Flyleaf, Eyes Wide Open, Destinity, Holocausto Canibal, Upon A Burning Body och Circles. En riktig bufféblandning, som pendlar mellan biffig AOR, punk och deathcore. Bland annat.

Därtill rekommenderas en streaming på nya Hardcore Superstar-singeln ”One more minute”, en lyric video från Paradox, en livetagning av ”The four horsemen” från Metallicas kommande dvd/bluray ”Quebec magnetic” samt en högkvalitetsupptag av Slipknots hela framträdande på Knotfest den 18 augusti i år.

Det får vara nog för vecka 49. Dagar då snösmockan dunkade till min kära huvudstad med full kraft och svepte in vintergrå gator i ett tjusigt vitt stycke. Och med detta gör jag patron ur och tar helg.

Kom ihåg – snart är det fan i mig jul.

http://www.youtube.com/watch?v=VxD-meaNaeg

Jag gillar inte att diskriminera. Vare sig du är kvinna, man, gammal, ung, pursvensk, blattelover eller hen ska du ha samma rättigheter och skyldigheter som jag. Det anser jag bara vara humanitär grundkurs, även om jag förstår att det kan sticka i ögonen på människor med samma empatiska förmåga som en Tolkienorch.

Därför var det kanske sent omsider jag slog slag i saken, men nu är det gjort. Vilket från just i dag innebär att månadens spellista – som samlar mycket av den musik som har släppts inom min intressesfär de senaste 30 dagarna på ett och samma ställe – i fortsättningen även kommer att vara tillgänglig via Wimp.

Någon exakt spegling av varandra är listorna emellertid inte. När det gäller licenser skiljer sig tjänsterna åt, vilket innebär att exempelvis vissa låtar som finns på Spotify inte är tillgängliga på Wimp. Eller tvärtom.

På Wimp hittar du listan på denna länk, medan Spotifyvänner i stället klickar sig in här.

Hoppas detta är en förbättring som uppskattas.

VECKANS SKIVOR

Destruction ”Spiritual genocide” (Nuclear Blast/ADA/Warner)

Vid en respektabel ålder på 30 år är det dags att bygga bo, sansa ner ungdomliga utsvävningar och se över hur pensionssparandet kan tänkas te sig. Det tycks emellertid inte, likt i Weil am Rhein-gruppens fall, vara läge att mixtra med en väl fungerande formel. Vilket innebär att den så här tre decennier efter formationen under namnet Knight Of Demon, 1600-talsborgerligt bliver vid sin läst. Därmed inte sagt att tolfe fullängdaren är en komplett poänglös skapelse, snarare en trygg garanti om ett konstant tillstånd i en föränderlig tillvaro. Ett tillstånd som når ren karnevalsnivå i retrohyllande ”Legacy of the past” – gästad av Tankards Andreas ”Gerre” Geremia och Sodoms Tom ”Angelripper” Such – där det friskt droppas låttitlar med såväl Obituary, Judas Priest och Metallica som Slayer och VoiVod.

Dr Living Dead ”Radioactive intervention” (High Roller/Playground)

Mera retrothrash blir det här – fast under helt motsatta förutsättningar. Den Uppsalagrundade combon har efter hårt giggande, där de bland annat handplockades av undertecknad som uppvärmningsakt på Slayers Unholy Alliance-vända för fyra år sedan, ett par demoinspelningar och en fullängdare släppt förra året mutat in sin frontposition som Sveriges främsta nu mosh-konstellation. Stilen, såväl visuellt som när det kommer till själva soundet, är som hämtad från en tidslucka där det ständigt är 1987, Suicidal Tendencies sjunger om skateboards likt besatta på ”Join the army” och Excel är snarare aktuella som ett nytt och spännande band än en obskyr patchprydnad på en svindyr designerjacka som puckade r’n’b-stjärnor bär likt en chic acessoar. Ett givet tips för dig som under senare år har gått igång på retromoshaholics i stil med Municipal Waste, Evile och Bonded By Blood.

Rage Against The Machine ”Rage Against The Machine XX” (Epic/Sony)

Här fortsätter vi på jubileumsspåret – genom att uppmärksamma att det just i år är två decennier sedan Los Angeles-gruppen släppte sitt revolutionerande debutverk. Det är en skiva som jag förutsätter att du redan äger. Om inte – gör om och gör rätt. Kanske genom att lägga vantarna på denna utökade utgåva, där originalgiven (superb nog i sig) kompletteras med en rad demospår och liveupptagningar. Fortfarande osäker på köp? Här kan du streamlyssna på skivan.

Gamma Ray ”Skeletons & majesties – live” (Ear/Playground)

Det krävs ingen större detaljkunskap om Kai Hansen och hans muntra gäng för att förstå vad denna konsertupptagning består av. Här får du en matig dubbelgiv av det slag jag gav då gruppen i somras besökte Sweden Rock (läs recension här) med fanfavoriter och sällan serverat hurtighetsgodis ur arkiven. Och den är inspelad i Schweiz. Hörde du det? Schweiz! Och släpps dessutom, förutom i dubbel-cd-utförande, som dvd som utökas med en kortare dokumentär om gruppen samt intervjuer. Extra bonus: Hansens gamle Helloween-medarbetare och nutida kollega i Unisonic, Michael Kiske, avger gästsång i ”Time to break free”, ”A while in dream land” samt ”Future world”. Sehr gut.

Veckans konserter

Opeth (KB, Malmö, 29/11)

Det finns så mycket att värdesätta och dyrka. Från Mikael Åkerfeldts vänligt visionära sviter till kompositioner, till Martin Méndez smeksamma basvaggande eller Martin Axrots tekniska briljans. Så är det alltid med Opeth, och även om förra skivan ”Heritage” fick gruppens mest navelskådande anhängare att sparka bakut över avsaknaden på growl är varje gång de bestämmer sig att nöta svensk scen en ursäkt för fest. Extra klang och jubel kommer det emellertid att bli med start på söndag och  fram till den 5 december. I en kvartett specialkonserter, solidariskt fördelade mellan Neferititi i Göteborg och Södra Teatern i Stockholm, tonar kvintetten nämligen ner på den elektriska laddningen och aviserar akustiska spelningar. Exklusivt om något.

The Casualties (L’Orient, Linköping, 30/11)

Gillar du tyngdlagstrotsande frisyrer? Jeans blekta i konstiga mönster och ett sound som endast marginellt har uppdaterats sedan The Exploited gastade ”fuck the system” för 30-talet år sedan? Då är fredagens begivenhet i den östgötska residensstaden något extra just för dig. För första gången sedan Augustibuller 2007 bjuder nämligen Los Angeles största tvåtaktsromantiker upp till pogodans för att fira att senaste albumet ”Resistance” är en ganska så oborstat trevlig skapelse. På scen står även Din Skvef och Blood. Mer info om giget och biljettinformation hittar du här.

Nifelheim + Morbus Chron (Debaser Slussen, Stockholm, 30/11)

I hela fyra år har klubben Blod & Svärd gjort sitt bästa för att göra huvudstaden lite ondare. Ett jubileum vi gärna kan fira – och det med två av landets tuffaste akter på scen. Huvudnamnet behöver kanske ingen närmare presentation – tillsammans med andra elakingar med förflutet i exempelvis Entombed, Necrophobic och Dismember rasslar de kända hårdrocksbröderna Erik och Pelle Gustavsson rasande effektiv blackthrash så att spikarna ryker. Och att de denna kväll har finbesök av Century Media-aktuella Morbus Chron gör knappast evenemanget mindre obligatoriskt.

Som ni kanske märker, och eventuellt struntar fullkomligt i, har fredagstraditionen bytt namn.

Och detta efter ett vaket påpekande från en läsare som uppmärksammade det motsägelsefulla i att inom den avhandlade genren brista ut i en lovsång – bara för att det är fredag. Konsekvens är viktigt, även i detta forum.

Därför blir det från och med detta en försiktig modifikation av banderollen. En bokstav byts ut och vad förkortningen står för … ja, det kan ni nog relativt enkelt gissa er till.

Tänkte även ta tillfället i akt och förklara veckans något sparsmakade uppdateringstakt. Det är helt enkelt så att den dagliga verksamheten, med jobb främst mot nyhetsdelen av Aftonbladets verksamhet, har fått stå i fokus. Detta inför en kommande uppdatering av arbetsredskapen vilket i sin tur har inneburit att jag i onsdags fick en ny datorlösning med dit hörande inkörningsproblem, plus att hela gårdagen ägnades åt kurs.

Därför har bloggandet fått stå tillbaka. Av den enkla anledningen åt att jag gör det här av intresse och en inneboende nödvändighet – och inte plockar ut någon extra lön för det heller. Vilket i sin tur får som konsekvensen att jag försöker göra så lite som möjligt utanför arbetstid. Detta kan låta snålt i överkant, men jag anser att det som berikar Aftonbladets varumärke och läsarnas upplevelse också ska få kosta pengar för beställaren. Kort sagt – jag jobbar inte gratis för ett företag som gör hundratals miljoner kronor i vinst varje år.

Men nog om detta just nu. Och i stället över till det väsentliga; nämligen veckans nya videoklipp. Denna blandning av sött, surt och salt som fyller godispåsen varje fredag och som tycks vara en ganska så uppskattad uppvärmning inför helgen.

Den här veckan kan vi med fördel spana in nykådade bullar från The Sword, Angelus Apatrida, Great White, All That Remains, Turbonegro, Hellyeah, Fulgora och Coheed And Cambria.

Och som extra bonus är det bara att oroas eller roas av ett proffsfilmat klipp med Nightwish (med vikariesångerskan Floor Jansen), en ganska poänglös videotrailer för kommande Kreator-videon ”Civilizations collapse”, en låtpresentation av Nuclear Blasts fynd Free Fall samt mitt egenhändigt filmade klipp från Parkway Drives spelning på Debaser Medis i onsdags.

Det får räcka för den här veckan. En rörig sådan, i en mediebransch i ständig förändringssnurr.

Kom ihåg – snart är det jul.

Tänk vad snabbt tiden kan gå.

På sitt sätt är det svindlande att det just i dag är tio veckor sedan jag startade den här fredagstraditionen. Vilket är förvånande i sig. Alltså, inte att tiden har gått utan att jag har lyckats få ihop tvåsiffrigt utan att tröttna på vägen och startat med någon annan kortlivad följetong.

Därför ska jag för en gångs skull inte vara långrandig. Utan i stället fira jubileumet under TGIF-banderoll med att gå direkt på det centrala. Nämligen veckans nyjästa videodegar.

Och på så sätt har ju del 46 av 52 varit ovanligt stjärnsprakande. Vilket innebär att vi just denna fredag kan spana in snuttar med nyligen Sverigeaktuella Devin Townsend Project, The 69 Eyes, Bullet For My Valentine, Destruction, Cadaveria, Hatesphere, Heartist och Drowning Pool.

Bland bonussnuttarna hittar vi dessutom Led Zeppelins ”Black dog” från utmärkta ”Celebration day”-rullen, ytterligare ett klipp från Hammerfalls Dalhalla-föreställning, ett av de färska spåren på Cryptopsys nya samlingsutgåva, en snutt från spelet ”Call of duty: Black ops II” där Avenged Sevenfold medverkar samt en repris på Hatebreeds nya textvideo.

Ett matigt jubileum, med andra ord. Som får signalera att det är dags att packa ihop verksamheten för den här veckan.

Och, kom ihåg – snart är det jul.

http://www.youtube.com/watch?v=xuWgUmDZ-_Q

Med tanke på det närmast övermäktiga utbudet av konserter de aktuella veckorna så känns det ofta som att det viktiga är det man missar snarare än det man har möjlighet att se.

De senaste veckorna har det inneburit att planerade inspektioner av såväl Nekromantheon som Dying Fetus, As I Lay Dying, Danko Jones och WASP har tvingats utgå ur kalendern. Trist, men sant. Och också en konsekvens av att att jag fortfarande inte har fått igenom min önskan om att förfoga över minst en klon, alternativt att dygnet slutligen görs om till de önskade 36 timmar det borde vara.

På så sätt får man väl säga att de gångna dagarna har förflutit ganska så traditionsenligt – med den behagliga twisten att det faktiskt har hunnit bli lite live också.

Som i lördags. Med tanke på den dunderlineup som serverades på Klubben i Hammarbyhamnen torde jag ha hängt på låset för att inte missa vare sig Junius eller Alcest. Med betoning på ”borde”, för det gjorde jag ju inte.

I stället blev det ett fasligt ståhej och stressande för att hinna i tid till dragplåstret Katatonia. Vilket jag trots allt lyckades med, med en hel kvart till godo. Ibland får man helt enkelt vara glad över de små segrarna i stället för att grotta ner sig i de stora förlusterna, så att säga.

Och visst var det värt det obetydliga omaket att förflytta sig cirka sju kilometer söderut. Med tanke på att hemmatruppens kvalitetsmässiga raketuppskjutning från och med ”Last fair deal gone down” (2001) har lyckats nå nya höjder i och med de luminösa ”Night is the new day” (2009) och årsgiven ”Dead end kings” finns det ju en imponerande repertoartunna att ösa ur.

Vilket också gjordes. ”The parting” och ”The racing heart” kändes precis lika innerliga som på hyfsat färska niondegiven, medan aningen äldre ”My twin” och ”Teargas” väl fyller sina platser i repertoaren. Därtill, en väldigt tjusig ljusshow (mycket lila, mycket sammetsrött) och en för Klubben ovanligt hänsynsfull ljudbild gjorde det hela till en hjärtevärmande upplevelse.

Kompensationsköp: Med tanke på min sena ankomst plockade jag i stället med mig Junius ”Reports from the threshold of death” och Alcests ”Les voyages de l’âme” hem i lyxiga vinylutgåvor.

I går var en ny dag – med nya felkalkyler. Om än ganska så planerade och nöjsamma sådana.

Samtidigt som Wolf som bäst reste ragg nere på Göta Källare stod jag i stället i Lilla Hotellbaren och läppjade förnöjt på en vansinnigt välbryggd Anderson Valley Hop Ottin’ IPA och sniffade förskräckt på bartendern Tobbe Alpadies hiskeliga drinkkreation (en smakdödande kombination av alla spritsorter som vanligtvis finns i en välsorterad bar och toppa med tandkräm till en mjölkigt beige och grumlig sörja). Måhända en miss i sig, men en ack så trevlig sådan. Och dessutom en prioritering som går att leva med.

För även om Örebros tuffaste metalflock är ett starkt gäng i sig är de ändå blott valpar i jämförelse med Accept. Ett klassiskt gäng som har fått en sprakande nytändning i och med värvningen av frontmannen Mark Tornillo och två utmärkta album i form av ”Blood of the nations” och ”Stalingrad” under 2010-talet.

På sitt sätt är det också en fröjd att se vilken energiinjektion han har blivit för bandet. Egentligen ingen stor sångare, mer en raspig Brian Johnson-minnande sandpapperstrupe än en registerfylld monstervokalist, lyckas den 49-årige amerikanen hjälp av ren råstyrka mäta sig med sina avsevärt resligare bandkamrater.

Jag gav gruppen efter giget på Sweden Rock förra året. Ett väldigt rättvist betyg, grundat på inramning och insats. I går var emellertid en avsevärt skarpare insats, berättigad om jag hade varit i tjänst. Vilket jag ju tacksamt nog inte var, utan i stället kunde hänga av mig kritikerblicken i garderoben i entrén och i stället bara vara en del av upplevelsen. Ett privilegium, med tanke på att det tajta klubbformatet passar kvintetten så förbannat bra.

”Fast as a shark”? ”Aiming high”? ”Teutonic terror”? ”Breaker”? ”Restless and wild”? ”Losers and winners”? ”Stalingrad”? ”Metal heart”? ”Balls to the wall”?

Svaret på alla överstående frågor är så klart ja. Lika säkert som att Bruce Willis/Devin Townsend-syskonet Wolf Hoffmanns spexiga överspel vägs upp av gitarristkollegan Herman Franks mer tillbakadragna stil och Peter Baltes vilda hårsvingande på basposition. Ta mig tusan, den två timmar omfattande heavy metal-hyllningen var så skarp att inte ens mitt vanligtvis minimalistiskt drivna sällskap (Close-Ups punktroll Daniel Johansson) lyckades hålla nävarna i fickorna mer än en halv sekund. Kändes det som.

På tunnelbanan hem tjöt det i öronen. Än i dag känns det som att någon har proppat dem fulla med bomull, nacken värker och magen är sådär oskönt IPA-bubblig.

Precis som det kan vara efter en riktigt fullspäckad helg.

Det är väldigt tydligt att året börjar göra sig redo för upploppet – i alla fall när det gäller skivsläpp.

Liksom svårt att se de gångna 31 dagarnas utgivningsfacit på något annat sätt. Inom i stort sett varje lingongenre har toppnamnen prestenterat nya alster och synar vi världseliten lite närmare går det knappt att bli större än exempelvis Kiss eller Muse.

Därför blir oktober månads låtkollektion också spretande god. 66 låtar som såväl försmakar på kommande album med Deftones och Soundgarden som den väljer det gôttaste av det gôtta med alltifrån The Acacia Strain till Green Day och Stone Sour. För att nämna några få.

Nytt för denna gång är jag tar och bäddar in skiten i inlägget. Enligt våra tekniska genier här på tidningen (de übermänniskor som ser till att en måttligt tekniskt kompetent murvel som jag kan uppvisa digital mognad i offentlighetens ljus) har försäkrat mig om att det ska funka.

Så jag tror på dem. En förhandsgranskning visar att det inte ser så snyggt ut. Men det är funktionellt och enkelt. Precis som det ska vara.

Mycket nöje – nu kör vi in i kaklet under årets återstående 61 dagar.

Som tidigare har uppmärksammats just i detta forum var det den gångna helgen rena rama julafton för den kanadensiske auteurens alla beundrare.

Under en specialkomponerad afton betitlad ”The retinal circus” på The Roundhouse i London tog 40-åringen från Vancouver ett generöst famntag om hela sin karriär, och levererade ett set på närmare tre timmar.

Vissa av er var kanske där. Jag var det inte. Så för mig och alla andra kommer det ju som en trevlig överraskning att en proffsfilmad rekapitulation av konserten – bestående av såväl överraskande arkivrensningar likt Strapping Young Lads ”Love?” och ”Detox” bredvid valda delar av allt det som huvudpersonen har gjort under eget namn.

Youtubefilmen nedan mäter två timmar och fyrtiotvå minuter. Lagom länge för att få träsmak om sittkomforten inte är den bästa. Så, bulla upp med en extra kudde under baken och njut av hela konkarrongen i ett svep.

En så kallad smaklig uppladdning för Townsends kommande Sverigebesök kommande helg och nästa, med andra ord.

http://www.youtube.com/watch?v=WtGmvRrDTdM