Vad gjorde du 1993?

Ta det som en retorisk fråga. Vissa av er var måhända inte ens födda då, medan andra kanske hade kommit långt i livet. Det är ju charmen med att tala till ett diffust sammansatt gäng att adressera, allt är möjligt och allt är omöjligt. Beroende på hur man väljer att se på saken just för stunden.

Själv var jag för exakt 20 år sedan en termin in på journalistutbildningen. En fjärdedel avverkad, cirka 50 procent mer osäker på om jag verkligen hade hittat rätt. Huruvida jag gjorde det lär ju vara föremål för diskussion, men murvel blev det ju i alla fall av den där parveln. Till vissas glädje och andras förtret.

I alla fall. Några som exakt minns vad de gjorde för 20 år sedan är Pierre Klingstedt (tidigare Pettersson) och Chris Tärnlund. Det var nämligen då de båda var med och bildade gruppen Skumdum i Kåge, strax utanför Skellefteå. En liten punkensemble som har lyckats stå emot såväl genredöd som det där vi kallar livet – och som i år har firat Systembolagsålder genom att släppa en singel i månaden elektroniskt och som nu har samlat det göttigaste bland dessa stycken på cd:n ”Traveller anthems”.

– Vi hade funderat på att släppa tjugo låtar under året men det var inte förrän i slutet av 2012 som vi bestämde oss för att ge ut tio singlar digitalt den tjugonde varje månad, berättar Pierre. Ska man vara riktigt ärlig så var det vår enda chans eftersom vi inte hade spelat in allt klart. Vissa singlar mixades faktiskt samma dag som dom skulle ut.

När ni bildade bandet för 20 år sedan, fanns en tanken att ni skulle finnas kvar 2013?

– Det hade nog ingen av oss kunnat föreställa oss. Med tanke på alla turer som varit med Skumdum genom åren så är jag väldigt glad att kunna säga att det var mycket länge sedan det var så roligt att spela med bandet som i dag.

På de här decennierna har er genre gått från hetaste hett till ganska iskallt – och sen upp igen. Hur orkade ni kämpa genom de magra åren?

– Då mycket av det som gjorde oss kalla är egen förskyllan så har det hela tiden handlat om att kunna motivera för sig själv att fortsätta kämpa. Jag har alltid upplevt att det funnits en scen för vår musik – och i och med att vi började sjunga på engelska 2004 fick vi ju dessutom en betydligt större marknad för vår musik. Jag tror att många upplever att vi försvann från scenen 2005, när det i själva verket var mer hektiskt än någonsin med gigande i Spanien och Frankrike. 2009 gjorde vi även en Japanturné som var grymt lyckad. Det gäller att hitta en morot som gör det värt att lira även när musikstilen upplevs som sval.

Ni har gjort försök genom att släppa skivor på engelska och på spanska. Finns det något språk som ni har försökt men inte klarat av?

– Inte vad jag kan komma på. Vi försökte skriva en låt på japanska under vår turné där 2009 men insåg att det var lite knepigt med uttal och fraseringar så det blev inget mer av den. Jag tycker personligen att det är ganska kul med språk eftersom det tenderar att sätta olika karaktär på låtar som egentligen låter ganska lika musikaliskt. Jag tror att dom flesta som hört våra tre spanska låtar tycker att dom är ganska festliga samtidigt som jag är säker på att dom skulle upplevts ganska traditionella om vi sjungit på svenska eller engelska.

På en av årsutgåvorna finns låten ”Bad Religion”. Skulle ni våga spela upp den för bandet i fråga?

– Hell yeah! Vi kallade den faktiskt ”Bad Religion-låten” redan från början eftersom jag tyckte den var rätt lik deras sound och tempo. Ganska raka riff och bra smäll. När texten så var färdig insåg jag att namnet faktiskt var grymt passande eftersom den handlar om hur vi blev som vi blev. Skulle vara grymt kul att höra om Bad Religion höll med om min åsikt gällande likheten eller inte.

Bad Religion

Christmas songs

Epitaph/Playground

POPPUNK Betänk följande: Los Angeles-gruppens långlivade logotyp är ett överstruket kors. En signal om att den står i opposition och ifrågasätter, ofta ur ett rent humanistiskt och akademiskt perspektiv. Just därför är ”Christmas songs” ett ideologiskt skavsår, en from anomali som hellre sväljer spottloskan än avlossar den mot etablissemanget. Det här är en skiva som går mot Bad Religions själva grundsyn. Som placerar dem på andra sidan barrikaderna, i ett kaneldoftande Ernst Kirchsteiger-sammanhang där precis allt är så förbannat trevligt och harmoniskt att man som lyssnare får sakraleksem i grenen. Om ”Hark! The herald angels sing” och ”God rest ye merry gentlemen” låter bra? Jovars, de har väl sina stunder. Men syftet är så diskutabelt att det är svårt att acceptera helheten.

Bästa spår: ”O come, o come Emmanuel”.

VECKANS TWEET:

• Lyssna på ”Christmas songs”: Wimp, Spotify.

• Lyssna på ”Det är inte snön som faller”: Wimp, Spotify.

En sak är säker: Mycket blir sällan som en har tänkt sig.

Förra veckan var en sådan. Till synes minutiöst planerad på förhand för att kunna jämka ihop såväl redaktionsjobb som två resor i den (o)heliga rockjournalistikens tjänst. Allt kändes ganska så krattat och förberett, en nödvändighet då avvikelser från ett utarbetat schema kan innebära katastrof när svängrummet är minimalt.

Nåväl. Så här på andra sidan går det ju att konstatera att mycket på ytan tycks ha avlöpt enligt plan. Det blev ju en recension av Ghosts utmärkta Sverigepremiär i Lund för en vecka sen, In Flames fick stå ut med att ha mig som ickekreativt besök i Hansastudion i Berlin i två dagar i helgen. Allt detta gick mer eller mindre som det skulle. Uppdragen inleddes och utfördes på avsedd tid, vilket innebär att ni i Nöjesbladet på fredag får läsa ett ganska omfattande reportage om Göteborgsmetal i Tyskland. Grüß gott an der schönen, grauen Spree.

Emellertid har detta flängande mellan Stockholm, Malmö och Berlin inneburit att detta forum har fått stå lite i bakgrunden. Så som det kan bli med sådant som vissa från chefshåll anser bara ska lösa sig av sig självt, utan att tid avsätts därtill. I praktiken funkar det naturligtvis inte lika automatiskt, oavsett forum anser jag att de ska fyllas med kvalitet – och om valet står mellan att dynga i väg några slentrianinlägg bara för att det förväntas ständiga uppdateringar och att se till att det blir något i alla fall hyfsat genomarbetat och läsvärt, då väljer i alla fall jag det senare. Och, med tanke på att det här är mitt projekt, ideellt bedrivet i en mediekoncern som omsätter obscena summor varje år, så anser jag mig ha rätt att göra precis hur fan jag vill.

Så var det med det. Nu har gubbfan gnölat klart för stunden. Ska pruttsnubben vara positiv för en gångs skull och ägna sig åt något relevant, i stället för att ägna sig åt att gnälla om ditten och datten som ingen ändå bryr sig om?

Ja, varför inte?

Medan jag hängde i Hansa Tonstudios så inföll det ju nämligen ett månadsskifte, årets sista icke desto mindre. Med andra ord är det nu – ett par dagar in på december – hög tid att knyta ihop påsen om 2013:s elfte månad och den musik som då gjordes tillgänglig på våra lagliga streamingtjänster.

Noterbart är emellertid hur bolagens releaselistor har tunnats ut de senaste veckorna. Från att ha pumpat ut den ena recensionsdugliga plattan efter den andra sedan omstarten efter semestern har det stående beskedet när vikarierande musikredaktör Håkan Steen har hört och undrat om jag haft något att skriva om inskränkt sig till ett föga exalterat ”njäe”.

Lika fullt, bara för att det erbjudna inte riktigt passar i Aftonbladets profil betyder det inte att världens samtliga rock/metal/punk/whatever-grupper har gått i kollektiv ide. Det släpps fortfarande hörvärda plattor som pockar på uppmärksamheten mellan fullt rimliga och helt orimliga (hej, Bad Religion!) julplattor.

Därför kan vi denna gång ta avstamp i Sahgs Norge och flagga för målgång i Primal Fears Tyskland. Och däremellan hälsa på i ett flertal orter i Sverige, flyga högt över Pestilences och Within Temptations Holland, åka på USA-semester tillsammans med exempelvis Deicide, NOFX och Steel Panther samt passa på att hälsa på Rush i Kanada. Bara för att nämna några geografiska platser som jag har ansett vara värda att uppmärksamma via färsk musik just den gångna månaden.

Om denna långresa – 70-talet låtar tar ju sin lilla tid – klickar man som Spotifyanhängare på denna länk. De som däremot hellre begagnar sig av Wimp får dock en tjusigt inbäddad spelare att frossa loss i här nedan. Ja, just denna tjänst har samma ägare som Aftonbladet via Schibsted och jag skulle ju inte tacka nej till en saftig bonus att sprätta loss nere i Barcelona samtidigt som ni andra mumsar skinka och dopp i grytan.

Kämpa. Snart är det över för i år.

För inte så överdrivet länge sen användes begreppet crossover med stolthet. En markering att det minsann inte handlade om någon standardfusion mellan metal och hardcore, utan om något större. Något mer elegant och genomtänkt.

Minns bara D.R.I. (utläses som Dirty Rotten Imbecills för den detaljintresserade). Då Texasgruppen efter två punkrasande utgåvor 1987 ansåg att relansera sig i något mer förfinad skrud valde de genrebeteckningen som skivtitel – och en hel rörelse var född. Eller i alla fall officiellt döpt, vilket närbesläktade grupper likt Suicidal Tendencies, Wrecking Crew och Anthrax-sidospåret S.O.D. säkert jublade över.

Där skapades också ett trätoämne som än i dag kan anses vara aktuell: Vad är metalcore, och vad är crossover? Jag får erkänna att jag inte har något bra och allmängiltigt svar på den frågan. Liksom så många andra subgenrer finns det inga vattentäta skott mellan de båda uttrycken. De bygger ju på samma grundprinciper – en förening av thrash och punk – och verkar till synes intresserade av samma sak: att skapa ett fartfyllt moshsoundtrack med örat mot gatan och rebellisk konfrontationsvilja i leveransen.

Några som jag är övertygad om skulle ta genrehänvisten som en hedersövertygelse är Dallaskvintetten Power Trip. En grupp som på största allvar kramar ihop influenser från såväl Black Flag och Cro-Mags som Slayer och Vio-lence – en högpotent mangelfralla som den sen slungar mot lyssnaren med största möjliga precision.

Debutfullängdaren ”Manifest decimation” släpptes tidigt i juni i somras, men försvann lite i den sedvanliga festivalyran. Att ensemblen har fått releaseansvariga Southern Lord att våga sig utanför sin vanliga doom/crust/sludge-sfär säger en del om dess egenart – drivet i exempelvis ”Crossbreaker”, titelspåret eller ”Murderer’s row” ger fler argument. Avsevärt krångligare och fulare för örat än exempelvis Municipal Waste och Evile omges kompositionerna av en kraftfullt analog ljudbild med massor av reverb och skönt otajt sång.

Det är kort och koncist – tillsammans klockar de åtta låtarna in på strax under trettiofem minuter – och rakt igenom underhållande. Ett otidstypiskt albumtänk som snarare andas vinylkonsumtion än slentrianfipplande med smarttelefonen. Crossover, helt enkelt. En genrebestämning man bär med stolthet och respekt.

Fotnot: Att jag skivade upp just den här mackan just den här veckan är inte så slumpartat som det kan tyckas. I helgen spelar Power Trip nämligen på svensk mark tillsammans med bland andra Bane och Blkout. På fredag bjuder man upp till dans i Stockholm, medan det på lördag är Linköpings tur. Moshmys är en självklarhet. Förutom för mig då, som lär ägna mig ganska så mycket åt Black Sabbath då turnépaketet besöker huvudstaden.

”I’ve got a box of matches,

I’ve got a can of kerosene.

I’ve got some bad ideas,

involving you and me.”

Två meningar som i sig kanske inte kan tyckas vara så omstörtande, men som i grunden betyder allt.

De introducerade nämligen en grupp med det inte helt klatschiga namnet Alkaline Trio för mig. En liten ensemble som jag då, när det nya millenniet ännu var ganska färskt och ett oskrivet blad, redan hade läst en del om men inte fäst större vikt vid. Just beroende på dess signatur, som snarare för tankarna till en Duracellkanin än en angelägen punktrupp, och att de ofta klumpades ihop med för mig mindre intressanta nyemoband likt de som Revelation prånglade ut under 1990-talet.

Därför blev raderna ovan – och inte minst dess underliggande musik – något av en chock. Det här var ju inga självömkande ynglingar med dålig hållning och för många Fugazi-plattor i backen, utan något helt annat. Något elakare. Fulare. Mer ondskefullt.

”I don’t blame you for walking away,

I touched myself, had thoughts of flames.

I shat the bed and laid there in it,

thinking of you, wide awake for days.”

Genom en snart 60-årig rockhistoria har det gjorts många låtar om kärlek och ohälsosam fixering. När Sting sjunger om detta ur en stalkares synvinkel i The Polices ”Every breath you take” blir det en superhit – när Matt Skiba, gitarrist och sångare i Alkaline Trio, ger sin syn på slutar det med att offret slår tillbaka med full styrka och med att styckade kroppsdelar sprids över Lake Michigan.

”Step one – slit my throat,

step two – play in my blood.

Step three – cover me in dirty sheets and run laughing out of the house.

Step four – stop off at Edgebrook Creek and rinse your crimson hands.

You took me hostage and made your demands,

I couldn’t meet them so you cut off my fingers, one by one”

Ni fattar, det här är inte dussinpop. Även om den byggs på tre välkända ackord och skjuter refrängpilar på ett sätt som knappast kan kallas innovativt är ”This could be love”, öppningsspår på ”Good mourning” något helt annat. Ett möte mellan sött och ruttet på strax under fyra minuter, som i mångt och mycket tar och vänder ut och in på föreställningar om vilka känslor musik kan förmedla. För visst är det enkelt att sjunga med i melodin och låta det stanna där, men när man börjar reflektera över vad som egentligen förmedlas skapas en desto bittrare smak i munnen.

Det är också det som är tjusningen med Alkaline Trio. Kontrasterna som skaver mot varandra, känslan av att man aldrig kan känna sig trygg. En ständig förnimmelse av oro och fara. Ett drastiskt förmedlande av känslor, utan omskrivningar, som lika ofta kan berätta om en av sektmedlemmarna i klicken runt Charles Manson (”Sadie” från 2005 års ”Crimson”) som att avsäga sig den kristna tron och dess regelverk (singelbaksidan ”Hell yes” från 2001).

För mig var det en kärlekshistoria som inleddes i maj 2003. En förälskelse som gör att jag tio år senare har visat min trohet genom att tatuera dess symbol – populärt kallad heartskull – på vänster ringfinger likt en vigselring. En försäkran om att det här bandet är ett av få som jag kommer ta med mig i graven.

Visst har jag under detta decennie stundtals känt mig en smula sviken. Inte så mycket av dess musikaliska verk i sig – jag har välkomnat såväl det mer sofistikerade uttrycket på ”Crimson” som new wave-flirtarna på ”Agony & irony” och fram till utmärkta årsfärska ”My shame is true” fortsatt att häpnas över den svindande magi som uppstår i skåran mellan Skibas och basisten Dan Andrianos ofta ganska disparata kompositioner.

Dock har jag saknat en sak: att se gruppen live under rätt förutsättningar. Det har blivit blott ett möte på dessa tio år, på väldigt kortlivade Riddarholmsfestivalen i augusti 2003 där trion inledde festiviteterna strax efter lunch, vilket i sammanhanget är alldeles för lite för att behålla lågan i ett distansförhållande.

Snart blir det emellertid ändring på den fronten. Tidigt i morse avslöjades nämligen att Alkaline Trio slutligen kan passera passkontrollerna vid den svenska gränsen för inte mindre än tre gig i maj 2014. Föga förvånande är det Malmö, Göteborg och Stockholm som får den äran precis i uppladdningen inför ännu en, förutsätter jag, superspäckad festivalsommar.

Biljetterna till dessa högmässor släpps i morgon klockan nio på morgonen. Och se där – mycket bättre besked kan nog knappast avkunnas en regnig och småkaotisk tisdag i november.

Okej, vad hände där? Jo, det var hösten som hände. Ganska så brutalt fast knappast oväntat.

Det blir ju så här varje år. Tyngre. Mörkare. Mer ansträngande att behålla någon slags entusiasm över att existera. Nordbons ständiga ok att bära i sisådär fem månader, en tyngd som får axlarna att värka och som bäddar in huvudet i glämig dysterhet.

Någon påpekade det i veckan: Svensken gillar inte att prata om väder, den älskar att gnälla över dåligt väder. En observation som kan tyckas korrekt, men som också kan tänkas ha sin förklaring i att vi har så mycket av den senare varan. Att den där sinnebilden av en mysig höst (krispig kyla och försiktigt solljus som strilar mellan orange lövverk) egentligen mest är en illusion, då det mesta egentligen bara är grått, dystert och förbannat deprimerande.

Så här på 40:e levnadsåret torde en väl vara van vid detta. Kyss Karlsson, säger jag. Oktober är hat, november en provokation. Och sen blir det ju bara värre fram tills det lättar någon gång i mitten av april. Ständigt samma visa, år efter år, decennium efter decennium. En cykliskhet som nöter ner och blir tyngre med tiden.

Detta till trots – musiken finns ju där. Den där ständiga strömmen av intryck som skänker tröst och inspirerar, även då mycket annat känns mörkt. Vilket känns som en tanke att just oktober är en av årets releasetätaste månad. Vilket har gett oss arma själar nya fullängdare från såväl Korn som Soulfly, Motörhead och Pearl Jam. Likväl som livedokument från exempelvis Testament, Europe och Def Leppard och de där andra grupperna som du kanske inte riktigt har upptäckt att du gillar än.

Fler än 80 väldigt spretiga stycken har det blivit under månaden. Vilket presenteras någorlunda kronologiskt här för Spotifyanvändare och här för den Wimpvänlige.

Mycket nöje.

Ett namn likt det ovan förpliktigar så klart. Det för med sig krav, bygger upp förväntningar, bygger upp ramar.

Det har Joel Grind – projektets ende konstant sedan formationen i Portland, Oregon, för 14 år sedan – begripit till fullo. Vilket genom karriären så här långt har gett oss avfallsskummande fullängdare likt ”Evil never dies”, ”Hell on earth” och ”Conjure and command”. Samt en helefyrskummande massa rudimentärthrash som lika ofta plockar nyanser från black metal, kängpunk och substanser som levereras i flaskor med stora varningstrianglar på.

Den senaste installationen i mangelkonsekvensen, tänk Bathory och Discharge under en våldsam utekväll i Ruhrområdet runt 1984, har fått den giftiga titeln ”Chemistry of conciousness” och släpptes ganska så jättenyss via pålitliga Relapse. Det är en platta som inte meckar med formeln, om vi säger så. Som är stolt över sina kärnvärden och som hellre rusar vilt mot målet än tar sig några omvägar från start till mål.

Detta högtidlighålls extra rumlande i och med nya videon ”Acid fuzz”. En snyggt animerad historia som med råge fyller dagskvoten när det gäller gasmasker, bazookas, hajar, motorcyklar, svampmoln och avfallstunnor.

Riktigt giftig, kan man ju med andra ord kalla den lilla snutten.

Ibland blir det ju inte riktigt som man har tänkt sig. Ett mantra att rabbla mellan varven, som också alltför ofta blir sanning.

Det finns liksom så mycket som ständigt tycks trycka sig in mellan ambitioner och önskningar. Två saker så dominerande och tidskrävande att de måste skrivas med versala begynnelsebokstäver; Livet och Arbetet. Två fulltidsåtaganden som emellanåt gör att mina stående födelsedags- och julklappsönskningar – ett dygn bestående av minst 36 generösa timmar – känns extra aktuella.

Jag skiter i detaljer, konstaterar bara att det var mycket förra veckan. Såväl på Aftonbladets Superdesk som i hemmets allt annat än lugna vrå. Ett av de mer konkreta åtangandena kan ni se här bredvid: en 16-sidig bilaga som publicerades med Aftonbladet i går. Övrigt tänker jag inte fördjupa mig i ytterligare här, då det finns lämpliga och mindre lämpliga forum för sådant. Och att jag envist tänker hålla fast vid min devis om att detta medium ska vara personligt, men aldrig privat.

Hur som helst. Bara för att allt detta cirkulerar likt i omloppsbana runt en redan chockfylld vardag hann jag såklart även förra veckan bidra med några inslag till Nöjesbladet. Nämligen en tweet där jag – högst motiverat – läser lusen av ett av mina favoritband Bad Religion samt en spellista med tio låtar jag tycker läsekretsen bör ha koll på.

Detta redovisas här nedan. Via en skärmdump och en Youtubemullrande videokollektion. En publicering som borde ha gjorts redan i fredag, men något annat kom ju emellan.

Vi kan kalla det Livet och Arbetet.

VECKANS TWEET:

Fotnot: Här kan du lyssna på ”Christmas songs” – om du nu absolut måste göra det – via Spotify eller via Wimp.

Chansen finns att du redan har hört talas om en liten ensemble vid namn Sights & Sounds. Det är ju trots allt ingen duvungeakt, redan för sex år sedan kom en självbetitlad ep och som extra intressetrigger går det ju att nämna att gruppen består av medlemmar från bland andra Comeback Kid, Figure Four och Sick City samt att fullängdsdebuten ”Monolith” producerades av en viss Devin Townsend.

Jag sätter emellertid en kopp kaffe (inkasseras vid automaterna på plan sju i Schibstedhuset i Stockholm) på att det här kan vara första bekantskapen som knyts med det kandadensiska gänget. Men däremot inte den sista.

I december kommer kvintetten nämligen att värma upp för Bring Me The Horizon på KB i Malmö och Arenan i Stockholm – ett väldigt bra tillfälle att göra sitt namn känt.

Ett annat är ju att bjuda publiken på lite gratislyssning. Vilket sker här, via ett streamingspår exklusivt för Skandinavien. Hämtat från kommande ep:n ”Silver door” (Pure Noise) kan jag i dag fresta med öppningsspåret ”Poli’s song”. Ett stycke som placerar gruppen någonstans mellan Foo Fighters, Kill Holiday och Lifetime. Knappast det dödsrossel eller aggrodunder som brukar avhandlas i detta forum. Bara bra rock, med vissa lätta punk- och emoanstrykningar.

Skivan finns i butik den 4 november. En månad senare kan ni se gruppen på svenska scener. Missa inte detta.

Jaha, det var väl enkelt det här? En räkmacka, serverad helt gratis utan krav på större ansträngning. Glufs, glufs – tack och bock – hit med mitt pris nu.

Så tycks många ha resonerat i alla fall när det gäller den nyss avslutade Motörhead-tävlingen. Vars inträdeskrav kunde anses vara busenkelt, men om i sig var desto knepigare. Vilket också har visat sig.

Gnäll inte på mig, egentligen. Med en utlottning så pass exklusiv – gratisresa för två till London, med övernattning på femstjärnigt hotell och 500 euro i fickpengar att sprätta loss på – krävs det något klurigt. Inte något som Kalle Banan eller Lotta Lingon kan sno ihop på en pisskvart med en enkel bildgoogling.

Resultatet: Ungefär 80 procent av de som har svarat och anmält deltagande i denna unika Motörhead-kamp (en bra bit över 400 stycken) har faktiskt svarat fel. Vilket jag på något sätt hade väntat mig, då själva frågedelen var aningen goebbelskt formulerad, men likväl så fanns alla ledtrådar med i inlägget, kanske inte proklamerat uppenbara men likväl framförda i svart på vitt.

Vi kan ta det från början, med motiveringar varför jag anser att ett visst album är diskvalificerat som svarsalternativ.

Väldigt många ville nämligen ha med ”On parole” (1979) i uppräkningen. Förvisso en rimlig förhoppning, men icke desto mindre felaktig enligt den frågeställningen jag använde mig av. För den som orkade med att läsa hela inlägget, det var ju trots allt några bokstäver som travades på varandra, upptäckte att jag kallade snart aktuella ”Aftershock” för bandets 21:a album. Vilket det också är, om ovan nämnda och av bandet icke erkända, platta inte räknas in. Vilket jag inte heller gör i den officiella diskografin över studioplattor. Alltså – ingen ”On parole” som svarsalternativ.

Inte heller ”Ace of spades” (1980) är en platta där krigsgalten inte ”finns avbildad på framsidan i en eller annan form”, som frågeställningen löd ordagrant. Den som drar fram förstoringsglaset, alternativt detaljstuderar sin vinylversion, upptäcker att Snaggletooth visst finns med där. Förvisso som pin på Phil ”Philty Animal” Taylors jackkrage och som bältesspänne, men likaså – med är grisuslingen. Grymt men sant. Kolla bara bilden ovan.

Ett annat konvolut som tycks ha satt griller i huvudet på folk är  1982 års ”Iron fist” (se här bredvid), men där är det på många sätt svårt att missa maskoten som pryder fingret längst till vänster på handen. Detsamma gäller ”Bomber” (1979), ”Orgasmatron” (1986) samt ”Motörizer” (2008), som alla fanns med i diskussionerna på ett eller annat sätt, men där är svinhuvudet så pass iögonfallande att det känns onödigt att medelst Photoshop peka ut exakt var. Lika fetbort gick förslag om ”No sleep ’til Hammersmith” eftersom det är ett livealbum, vilket även gäller ”What word’s worth?” (1984), samt samlingsplattorna ”The best of Motörhead” (2000) och ”Hellraiser – The Epic years” (2003) då de är just – samlingsplattor.

Vilket ger oss ett facit på blott en platta i den officiella studioalbumsdiskografin på vars framsida man inte ser ett spår av maskoten – nämligen 1996 års ”Overnight sensation”. En måhända bortglömd skiva jämte klassikerna, men vars titelspår framfördes så sent som på bandets skivsläppta 25-årsfirande, liksom öppningslåten ”Civil war”.

Så var det med det. Måhända ett krångligt och överklurigt upplägg enligt vissa, men det är bara att leva med. Sådant kräver exklusiva priser och förutsättningarna var desamma för alla deltagare, så det är egentligen inte mycket att gnöla om.

62 läsare löste den knuten. 62 skarpa hjärnor av rätt virke, alla värda att skicka till den brittiska huvudstaden på lyxweekend i rockens tecken.

Emellertid – en vinnare är det som gäller. Och denne är …

*trumvirvel och dundrande basriff*

… Christer Myrman i Stockholm!

Fucking grattis, säger jag och bandet. Ditt namn och kontaktuppgifter vidarebefodras härmed till Triada Communication (tack Ira för en grym tävling) som får lösa det praktiska.

Och med detta skrivet, i luften sisådär några tusen meter ovanför Småland via Norweigans trassliga ombord-wifi, lovar jag att inte nämna Motörhead här igen på ett tag.

Men, jo. Det har ju varit en riktig höjdare.

PS. Glöm nu inte att läsa om The Dillinger Escape Plan i tidningen i morgon. Dessutom, tack som fan till alla som har ställt upp och tävlat och delat med sig av sina åsikter därom. Ledsen att jag inte hinner svara er alla personligen, men jag har läst och begrundat och tagit era åsikter om smått och stort till mig. You rule! DS.