Ni som på något sätt frekventerar detta utrymme torde redan vara bekanta med detta: Att jag emellanåt utgår ifrån en rubrik när det gäller valet av ämne för mina inlägg.

Vilket så klart kanske inte är helt hundraprocentigt korrekt. För nog finns det fler anledningar att uppmärksamma ett visst trotjänargäng än att kunna fyra av en småtrött ordvits så här på morgonkvisten.

Som att Olsztyncombon 2014 inte bara kan fira sin 31-årsdag – utan även nästa vecka släppa sin tionde fullängdare. Kallad ”Tibi et igni” – vilket enligt bloggen Heavy Latin går att översätta till ”För dig och för elden” – är det en skiva som inte på något sätt ger dig anledning att omvärdera gruppens verksamhet. Ganska så trygg i sitt uttrycksområde i gränslandet mellan death och thrash handlar det här snarare om att förvalta och mosa på än att göra något som skakar om lyssnarens värld.

Och med detta som grund lyckas ju Piotr ”Peter” Wiwczarek och gossarna med uttalad avsikt. För det som bjuds på albumet är ett finfint smatterband som reser sig över såväl ”Necropolis” (2009) som ”Welcome to the morbid reich” (2011) utan att krysta sig vimmelkantigt däröver. Ta exempelvis ”Triumph of death” här nedan. Ett makligt Slayer-förnumstligt stycke som knappast lär utnämnas till årets mest innovativa eller spännande, men som ändå bjuder på trevlig nackmotion med tämligen okonstlade medel. Vilket även kan sägas om det andra förlyssningsspåret ”Where angels weep”, som i sin tur blastar loss med högt tempo.

Låter detta intressant bjuds det dylikt en masse på ”Tibi et igni”, som når handeln den 30 maj.

För dig och för elden.

Rent objektivt kanske det finns få anledningar att utbrista i några större glädjeyttringar måndagen den 12 maj 2014. Jag ser i alla fall få. Redan nu känns det som en rätt onödig dag, inte så värst produktiv, befriad från energi och överdriven livspepp.

En gnôtar ju liksom bara på. Sakta men säkert börjar den där hårdrockstidningen ta form och fyllas med innehåll, men den där sista stora pusselbiten saknas fortfarande. Den skulle ha trillat på plats förra veckan, plockades bort i sista stund, men ska slutligen lyftas på plats i morgon kväll. Är det sagt. En får väl se, liksom.

När håglösheten är som störst finns det ju emellertid alltid tröst. Och just i dag väljer jag herr Gregor Macintosh klappa kinden och viska lugnande ord i mitt öra.

Eller, det är väl precis det han och medbrottslingarna i Vallenfyre inte gör. Bjuder på något lugnande och avslappnat, alltså. För på andragiven ”Splinters” har Paradise Lost-sidospåret snarare dragit sin doomtyngda death metal ut åt kanterna. Inspelad tillsammans med Converges Kurt Ballou i dennes studio i Salem, Massachusetts, är uppföljaren till debutplattan ”A fragile king” (2011) nämligen en tendentiöst positionerad rackare. Punkigare, snabbare och argare än förstlingsverket, men samtidigt sävligt rå och brutaltung. Lyssna bara på den överstyva rundgången som tjuter efter introriffen i ”Scabs”. Den gör konstiga saker med dig, gnisslar och morrar, och är bara en sån tjusig detalj som en mer studioperfektionistisk grupp hade redigerat bort.

Som det kanske står klart vid det här laget: Det här är en platta som bygger på känsla. Som snarare skyltar med sina skavanker och sprickor än försöker gömma dem bakom söndertriggade trummor och våldsamt komplicerade ProTools-gitarrer. Den känns live, ärlig och naken – på ett sätt så att man som lyssnare nästan tappar byxorna.

På så sätt kanske ”Splinters” inte direkt gör denna glåmiga måndag speciellt gladare, men det är å andra sidan inte heller Vallenfyres syfte eller uppsåt. Vilket är väldigt trösterikt i sig.

Fotnot: Faller smakproven ovan i smaken går det bra att lyssna på ”Splinters” på såväl Spotify som på Wimp. Eller göra något så sinnessjukt radikalt som att tjacka plattan, så klart.

Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.

Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.

Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.

Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.

Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.

Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.

Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.

Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.

Fotnot: Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.

Killer Be Killed
Killer Be Killed
Nuclear Blast/Sony

METAL Upplägget är rätt typiskt: I backstagefyllan får några mer eller mindre upphaussade musiker för sig att bilda ett band. En idé som sällan brukar överleva ens den påföljande baksmällan, men som här faktiskt har klarat sig ända till färdig produkt. Och sådant är väldigt sympatiskt, om än inte per automatik jätteobligatoriskt. För en uppenbar invändning mot ”Killer Be Killed” är att skivan låter precis som väntat; likt ett hopkok av Soulfly, Mastodon och The Dillinger Escape Plan. Kvartetten kastar sig ut i en uttrycksbred blandning av poppunkrefränger, groovemetal och alternativprog som spretar och skrevar, men som blott undantagsvis blir direkt udda eller avvikande. Som sidospår är resultatet därför oväntat angeläget, om än sällan i nivå med herrarnas reguljära verksamheter.
Bästa spår: ”Snakes of Jehova”.

VECKANS TWEET

VECKANS SPELLISTA

Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).

Men… nä? Och varför inte det då?

Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.

Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.

Men nu då? Nja…

Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.

Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.

Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.

Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.

Autopsy
Tourniquets, hacksaws and graves
Peaceville/Border

DEATH METAL Vissa grupper ägnar veckor åt att få till rätt ljud på virveltrumman. Autopsy å sin sida smackar ihop ett helt album på tio dagar – och har fortfarande tid att suga i sig lite prima skunk, halsa bärs och klämma en och annan skräckfilm.

Vilket också kan vara en av orsakerna till att gruppen sedan relanseringen med ”The tomb within”-ep:n för fyra år sedan redan står redo att avlossa tredje fullängdaren sedan dess. Och att skivan i sig låter precis som den gör.

Ty, det här är ju ett gäng som inte meckar med formen i onödan. Som hellre bara knäpper på stärkarna, går loss på strängarna och hulkar fram stycken likt ”After the cutting”, ”Teeth of the shadow horde” och ”King of flesh ripped” utan större ansträngning eller själslig vånda. Och som bevisar att det gore så bra att rutinmosa, även om materialet inte når upp till klassen på föregångarna ”Macabre eternal” och ”The headless ritual”.

Bästa spår: ”Parasitic eye”.

Devil You Know
The beauty of destruction
Nuclear Blast/Sony

METAL Senast jag nämnde tidigare Killswitch Engage-frontstrupen Howard Jones här i bloggen handlade om debutgiget med just denna grupp. En jungfrufärd som knappast imponerade, såsom bootlegfilmade Youtubeklipp sällan gör, men vars svala omskrivande ändå garderades med att omdömet skulle komma att ändras då debutskivan stod klar för granskning.

Vilket den är nu, med andra ord. Och visst får jag viss anledning att revidera mina spontanintryck då bland andra ”Seven years alone” , ”My own” och ”A new beginning” i studiofräsch grandör i stället för livemurrig brötvariant.

Och visst. I tvättad och proper skrud låter det djävulskt välbekant, om än inte djävulskt överstyvt bra. Med tanke på gängets rutin – förutom ovan nämnda sångare kan övriga medlemmar räkna in scenerfarenhet via exempelvis All Shall Perish, Fear Factory och Divine Heresy – är debutresan en trygg uppvisning i modern metal som vare sig går att behänga med något krystat core-suffix eller avfärda som rent topplisteskval. Lika mycket som det går att höja ett varningens finger inför en översentimental ”It’s over” (lyssna på ”Nothing else matters”-passningarna i introt) är det fullt möjligt att hellre engagera sig i Soilwork-minnande ”A mind insane” eller de snirkliga riffstrukturerna i ”Shut it down”.

Som debutverk får uppdraget därmed anses vara utfört. Men ska Devil You Know bli något annat än ett underhållande sidoskott bland många krävs bättre låtar och en tydligare strategi.

Bästa spår: ”Seven years alone”.

Whitechapel
Our endless war
Metal Blade/Import

METAL En av de mäktigare circlepits jag har sett bevittnades från en trappavsats, strax till höger bakom dansgolvet på Gramercy Theater i New York i februari för lite mer än tre år sedan. Det kändes liksom som att kroppsdelar bara flög åt alla håll och kanter i en dryg timme, efter giget sopade städpersonalen säkert upp lika många utslagna tänder som ihopknycklade plastmuggar och väldigt trovärdiga vittnen har berättat om att det snöts blod i handfaten även inne på tjejtoan.

Det var någonstans där och då som Knoxvillesextetten slog knock på undertecknad – och i ett slag gick från att vara ett deathcoregäng i mängden till att i stället bli en grupp att verkligen hålla ögonen på.

Ett omdöme som har visat sig vara fullkomligt rimligt under tiden som sedan dess har förflutit. Inte minst då combon redan på den självbetitlade utgåvan året efter ovan nämnda mayhemuppvisning gjorde upp med de föregående skivornas förutsägbara fyrkantighet och i stället började bygga på något ganska så mångfacetterat och eget. ”How the times have changed” heter det i sjunde spåret här, ett konstaterande som det är lätt att skriva under på.

Från att mest ha skrivit låtar vars främsta syfte tycks ha varit att mosa lyssnaren fram till ett armsvingarvänligt breakdown är Whitechapel nu snarare en grupp som lika gärna kan trixa loss med Meshuggah-gitarrer som den kan vågar gå loss med Korn-liknande sångrytmer (lyssna bara på ”The saw is the law”) eller fyra av crustpigg d-takt likt i titelspåret.

Jag förstår att en jämförelse med Slipknot kan irritera en del slentrianläsare, men sanning är att ”Our endless war” liknar Iwoagruppens självbetitlade debutverk i sin genreöverskridande (van)sinnesangrepp. Jag hoppas därför att det här är startskottet på en karriär som bara fortsätter att öka i styrka – tills vi ser Whitechapel på de riktigt stora scenerna.

Bästa spår: ”Worship the digital age”.

VECKANS TWEET

Redan för två år sedan presenterades titeln för omvärlden – men först nu går det också att lyssna på låten.

Efter att ha gjort ett överraskningsgig på Golden Gods-galan i Los Angeles i natt, svensk tid, har thrashscenens argaste mysfarbröder även gjort färskingkompositionen ”Implode” tillgänglig för omvärlden.

Och ja… Ursäkta om jag famlar lite efter orden så här efter första genomkörningen. Det låter ju som Slayer. Kort och gott och utan krusiduller. Lite som Tom Araya skvallrade om på Metaltown för två år sedan, då han besvarade min fråga om gruppens nya material med ett snett leende och orden ”Hur tror du att det låter? Ungefär så är det också”.

Ställt i det ljuset överraskar ju kompositionen knappast. Efter en något seg mellantempoinledning går Kerry King vid femtiosekundersstrecket loss med högerhanden och sprutar läderbyxan full av racerriff av det slag vi har hört många gånger tidigare. Och som är en av anledningarna till att vi älskar Slayer så förbannat mycket. Just för att det är ett band som inte vinner på att krångla till det alltför mycket utan som i stället är bäst då det bara mosar på. Vilket ju ”Implode” gör under resterande tre minuter.

Sensationellt? Not quite. Men ändå ett höghastighetsstycke, komplett med halvhöga toner av Araya i refrängen, som fortsätter väldigt avslappnat på den väg som ”Christ illusion” och ”World painted blood” trampat upp.

Låten – inspelad av erfarne Terry Date – lär dyka upp på gruppens elfte studioalbum som sägs släppas via Nuclear Blast senare i år. Skivan blir den första med återvändande Paul Bostaph bakom trummorna och tillika bandets första release efter gitarristen Jeff Hannemans bortgång för snart ett år sedan. Att nämnda alster kommer låta Slayericious tycker jag mig härmed ha bekräftat. Exakt hur långt det räcker återstår att se när detta blir aktuellt.

Det torde inte komma som någon nyhet för återkommande läsare, men kan tålas att påpekas ännu en gång: Jag skriver emellanåt om saker som inte ens med den godaste mariginal kan räknas in under hårdrocksbegreppet.

Kanske för att jag är så untrue att jag inte roterar hela min musikaliska värld runt metal, måhända beroende på att bra musik är bra musik. Oavsett genre.

Det senaste bidraget i denna emellanåt brokiga utsvävningsserie kommer från en så kallad supergrupp som tänjer på nämnda begrepp så långt det går. För visst, att vi i Dust Moth hittar musiker som tidigare har medverkat i exempelvis These Arms As Snakes, Narrows, Minus The Bear samt XVIII Eyes triggar säkert igång intresset hos någon. Men några referensgrupper handlar det knappast om. Då torde allmänlyssnaren kanske mest haja till på keyboardisten Matt Bayles namn. Som mixerbordscommander har han nämligen översett album med exempelvis Mastodon, Botch, Isis och The Sword för att nämna några, samt även assisterat inspelningarna av Alice In Chains självbetitlade skiva, Soundgardens ”Down on the upside” och Deftones ”Around the fur”.

Just den sistnämnda studioinsatsen är väl också den som på något sätt kan tänkas vara bidragande till hur just Dust Moth låter. Väldigt mycket mer än att gruppen förra året släppte en singel vid namn ”Toto”, i alla fall. Det känns som att Chino Morenos mest vemodiga sida vilar över en stor del av ”Dragon mouth. Övriga referenspunkter går även att finna i Jesu, Khoma, Junius, PJ Harvey eller ett väldigt osludgeight Kylesa, om så önskas.

Väldigt vacker musik, icke desto mindre. Som gjort för en mysig vårdag då inte ens området runt Centralstationen i Stockholm känns likt en ångestklump i magen. Och bara det är ju en stor prestation.

Lyssna själva på ”Dragon mouth” här i spelaren nedan. Och kasta er sen över till sextettens Bandcampsida för närmare bekantskap med bandet. För det är ju precis vad du behöver, just i dag.

Det går ju lugnt att säga att ensemblen har en konsekvent finfin diskografi att leva upp till. En snabb koll i arkiven visar att kvartettens skivutgivning resulterat i glödande :++++:-betyg av antingen yours truly eller av Marcus Grahn sedan debutanmälningen av ”Leviathan” i september 2004.

Mycket rimligt så, självklart. För det den Sthlm Fields-aktuella Atlantagruppen har berikat skivmarknaden med det senaste decenniet är något så hyllningsvärt och exklusivt som en releaseparad som har lyckats vara såväl egensinnig som allmänt gångbar. En grupp som förenar vinylknasterkonnäsörer och konventionella headbangers i en och samma hänförda målgrupp.

Därför går det ju säga att kommande fullängdssläppet ”Once more around the sun” är lika efterlängtat som upplösningen av  ”Mad men”.  Ett verk som begåvats med just nämnda titel på grund av en klar anledning: den cykliska tillvaro det innebär att vara en aktiv och turnerande grupp. Eller inte alls, om vi får tro en intervju som sångaren/basisten Troy Sanders gjorde med Paste Magazine tidigare i vår:

Och om ”High road”, som går att lyssna på här nedan, får vara vägledande så känns det likt en vidare exkursion i ”The hunters” jaktmarker. Lite rakare och nedtrimmat jämfört med den konceptuella alternativprogen på exempelvis ”Crack the Skye” och väldigt låtorienterat. En del av ett kreativt flöde som har resulterat i att bandet lämnade producenten Nick Razkulinecz med en halvtimmes material som inte rymdes inom 60-minutersmallen och som sägs vara redo att släppas i en eller annan form.

Den som lever får se exakt hur detta avlöper. Och fram till dess duger det så gott med albumet som sådant. Så länge en får inleda arbetsveckan med en åktur på ”High road” är förväntingarna intakta.

Edguy
Space police – Defenders of the crown
Nuclear Blast/Warner

METAL Hälften är überhurtigt gemütlichkeit, resten ganska så intetsägande – och däremellan en nageltrångsirriterande spexversion av Falcos ”Rock me Amadeus”. Efter ett par svagare och mindre framgångsrika utgåvor försöker sig Tobias Sammet sig på en ny stjärnsmäll i stil med ”Rocket ride” (2006), dock utan att riktigt få till det den här gången heller. Det finns emellertid riktigt goda ansatser både här och där. Likt bryggan som leder in i en långdraget tjatig refräng i ”Defenders of the crown”, baskaggeklippet i ”Sabre & torch” och ”Shadow eaters” samt Rainbow-stämningarna i ”The eternal wayfarer”. Mycket sitter som det ska, dock sällan i en och samma låt. Bäst blir det därför i ”Love tyger”, en ärtig klösschlager som visar att ränderna knappast går ur muntrationmetallens främste hovnarr.

Bästa spår: ”Love tyger”.

VECKANS TWEET