Jag har sett Sweden Rocks största scen plocka många rockstjärneskalper. Därpå sett hur i grund och botten utmärkta band likt Judas Priest, Mötley Crüe och nu senast Kiss har girat ut i vassen. Gjort shower man i efterhand mest bara minns med obehagsrysningar utmed ryggraden.

Därför var natten något av en uppenbarelse. En stund jag kommer minnas länge, bara för att den var så bra.

Jag känner det i halsen i dag. Den känns som ett öppet sår efter att ha öppnat upp sig i ”Prisoners in paradise”, ”In the future to come” eller – faktiskt – ”The final countdown”. Den är så slitet lycklig att den kan vara sådär rostig och gisten, det får för stunden spela mindre roll.

Precis så lycklig är jag över Europes jubileumsshow, som avrundade kvällen med något av det bästa jag har sett på nämnda Festival Stage – någonsin. En väldigt omfattande spelning, mätande nära nog två och en halv timme och med 28 låtar i bagaget. Därför kan jag inte göra annat än att instämma i Jocke Perssons entusiastiska :++++:-recension i dagens tidning. Att den här omfattande hyllning till en av Sveriges största rockkarriärer faktiskt blev så värdig och exklusiv som man hade hoppats på.

Mycket beror på att Europe, så här nio år efter relanseringen som även den ägde rum här på festivalen, är ett förbannat starkt band. Det låter för det mesta fantastiskt – från Jompa Levéns närvarande baskomp till John Norums bluesgrundade gitarrförevisningar – och detta oavsett om kvintetten axlar simpelt pudelfluff som i ”Rock the night”, smäktande ballader likt i ”Carrie” och ”New love in town” eller gräver djupt bland sina influensrötter som den gör i exempelvis ”Firebox” eller ”Last look at Eden”.

Med tanke på nattens firande inramning och omfångsrika förutsättningar finns det också möjlighet att överraska och småchocka när det gäller låtvalet. ”Prisoners in paradise”, ”Seven doors hotel”, ”Paradize bay” och ”Let the good times rock” är alla lika oväntade som de är välkomna och även om gäststunderna – Thin Lizzys/Black Star Riders Scott Gorham i ”Jailbreak”, Michael Schenker i ”Lights out – egentligen inte är helt nödvändiga så bidrar de till den genomgående exklusiva känslan.

Exakt hur bra det var kommer ni att få se och höra senare, då spelningen filmades för en kommande dvd/bluray-utgåva. Jag kan nästan inte vara mer peppad inför det.

Jag vet att jag har gnällt över svackorna i årets program. Surknarrat lite över att det är lite glest mellan toppakterna, speciellt på de större scenerna.

Nu blir det emellertid rena slitningsbonanzan. En velighet som endast avgörs av vad jag ska bevaka för moderorganets räkning, snarare än önskan och lust.

Så här på fredagkvällen går det nämligen att inom några få timmar att kryssa mellan ytterligheterna, och det med bara några få fotsteg som enda hjälpmedel. Det går alltså att ta sig från ett dödsthrashande Göteborg, vars signatursound sällan görs bättre än av At The Gates, till ett hederlighetsrumlande Barnsley, South Yorkshire, tillsammans med Saxon. En programkrock det slår gnistor om, men som likväl är ett faktum. Och därtill kommer kollissionen mellan Europe och Hypocrisy då fredagen börjar närma sig avrundning, två grupper som man borde se. Simultant och samtidigt, helst.

Men det går ju inte. Dessvärre. Och just i det här fallet får det själva exklusiva i att Upplands Väsbys största bidrag till rockvärlden firar 30 år med en späckad jubileumsshow anses så unikt att det vinner över Peter Tägtgrens, förmodligen, sevärda spelning.

Och, jo. At The Gates såg jag ju för bara två veckor sedan på Metallsvenskan i Örebro. Hur det föll ut kan ni läsa här.

För ganska så exakt en månad sedan såg jag Dorothee Pesch ombord på en Wacken-anknuten kryssning. En ganska så speciell konsert, där utrymmet framför scenen var en övertäckt swimmingpool och publiken stod upptryckt längs dess kanter.

Det var ett ganska så underligt upplägg. Och ett annorlunda gig där Uli Jon Roth gjorde den forna Warlock-amasonen sällskap under bland andra ”Für immer”. Mest minnesvärd på grund av sin oortodoxa inramning än för prestationen i sig. Ungefär lika vrickad som trummisen Johnny Dees druckna karaokeinsatser framåt natten. (Han sjöng Kiss ”I was made for lovin’ you” på något inlevelsefullt och tonmässigt ickekorrekt sätt).

Nu då? Jo, Doro på scen igen. På festivalens största schabrak, i närmast nukelärt brännande eftermiddagssol.

Åsikter därom? Det kommer i tidningen i morgon. Läs dessa då. Nu – ovan nämnda ”Für immer”. Utan Roth-förstärkning denna gång.

Treat

Rock Stage, Sweden Rock Festival.

Bäst: Mats Levén.

Sämst: Robban Ernlund är ju inte en överkarismatisk frontman.

NORJE. Tänk hur olika livets lotteri kan fördela sina vinster.

I mittskåran av 1980-talet kämpade kvintetten mot Europe om tätpositionen i den svenska hårdrocksscenen. En snoppduell alla vet hur den slutade – och som gör att Treat nu inleder fredagens program medan konkurrenterna får hålla sitt 30-årsfirande i dragplåsterposition på största scenen.

Visst är det en smula orättvist, samtidigt som det finns en rimlighet i utfallet. Kvalitetsskillnaden mellan exempelvis ”Get you on the run” eller ”Rev it up” och ”Rock the night” handlar mest om marknadsstrategiskt korrekt handlande, medan det live framstår tydligt varför ett band skickades upp på rockhimlen medan det andra fick se sig harva på i bakgrunden.

För där låtarna övertygar i en timme och en kvart har gruppen lika svårt att fånga intresset visuellt. Den liksom är mest där. Spelar tajt och koncentrerat. Roar och underhåller med fluffiga melodier och bultig bas. Får ett nickande utfall i såväl gammalt som nytt, då bidragen från comebackplattan ”Coup de grace” – ”Roar”, ”The skies of Mongolia” och ”We own the night” för att nämna några – egentligen låter lika bra som ”Strike without a warning” eller ”Conspiracy”, ett utfall få grupper i samma position kan brösta upp sig över.

Därför blir det också som vackrast när Mats Levén tar till scenen i ”Learn to fly”, en kraftballad som den ständige Candlemass-vikarien kramar saften ur. En oväntad höjdpunkt i halvtid som tar den här avskedsföreställning ett snäpp närmare något riktigt bedårande.

Ganska poänglöst: gästskådespelare som hamrar på sköldar och låtsasslåss. Desto mer värdefullt: en bultigt avlossad salva dödsmetall som inte räds melodier eller – ta mig tusan och dra mig baklänges på en liten kärra – lättnynnade refränger.

Med ett vikingaskepp som centralpjäs på scenen och ett glödhett elddraperi i frontposition tar Amon Amarth sin fornnordiskt mytologiska image ett steg närmare en passande visuell presentation.

Tjusigast blir det i ”Live for The kill”, där Johan Hegg i låtens keyboardsvepande slutparti kramar drakhalsen och, badande i lila motljus, spänner ögonen i publiken. Sådana studer är värdefulla och applådvärda. Lika mycket som kraften i ”Destroyer of the universe”, ”Fate of norns”, ”Death in fire”, eller färska ”Deceiver of the gods”.

Och vi ska nog tacka gudarna för en sån tjusigt iscensatt final som ”Twilight of the thunder god” och ”Guardians of Asgaard”. Den är ju himmelsk, på varje rimligt sätt.

Fotnot: Recension och plusbetyg, komprimerade på 500 snåla tecken, kan ni läsa i tidningen i morgon. Gör det.

Det finns ju hårda namn – och så har vi Zoltan Bathory. En presentation som väcker uppseende, en signatur som för med sig respekt. Du muckar inte med Zoltan, liksom. Så är det.

Rent musikaliskt har dödssmockan emellertid lite att göra med grundläggande black metal eller Cradle Of Filth-vampyrism, i stället är kvintetten så amerikansk så det förslår. Den har ett köttbullesound som tar sats i Pantera och lägger därpå tjocka lager med radiomelodier som refrängammunition.

Oävet är det inte. Speciellt inte då gruppen live har en tuffare groovegrund än på de slickade studioskivorna. Samtidigt saknar jag de där superspeciella låtarna som skulle ta bandet ett steg närmare det angelägna. Och inte mest framstå som ett hårdare och dubbelkaggemullrande alternativ till Stone Sour och som gör konserter som kör i ett cementblock samtidigt som medlemmarna jammar intron av bland andra Ozzy Osbourne och Deep Purple.

Här var tanken att det skulle varit en recension på The Devin Townsend Project. Den kommer ni aldrig få läsa. Och det här är exakt varför.

På grund av någon oförklarlig anledning – ingen kan hittills berätta varför – har den entré jag och mina kollegor har använt under festivalen helt plötsligt stängt för oss. Bara sådär. Utan att någon information har gått ut därom via exempelvis mejl eller något annat smidigt sätt.

Kan tyckas vara en marginell detalj. Men för mig innebär det desto större omak, speciellt då det just har stoppat ovan nämnda recension. I stället för att efter upphämtande av värmande kläder inför kvällen – tro mig, det blir svinkallt här så fort solen går ner – så blev det halt då en planerat smidig ingång på festivalområdet skulle genomföras. Varför? Inte fan vet jag. Mer än att grindvakterna förklarade att det plötsligt krävdes ett extra armband för att kunna passera förbi dem.

Så här: Jag kräver ingen krattad stig eller någon specialbehandling. Jag vill bara kunna utföra mitt jobb utifrån förutsättningar jag känner till och därmed också kan planera utifrån. Byts dessa utmed resans gång – fine. Jag kan ta det. Bara jag vet exakt vad som gäller och har möjlighet att agera därefter.

Något annat drabbar bara mig, er som läsare och i förlängningen också festivalen. Med tanke på att bevakningen inte blir som tänkt.

Synd, men samtidigt så sant.

Morgondagens stora dragplåster här på Sweden Rock heter så klart Europe. En ganska så känd orkester från Upplands Väsby som i år firar att det har gått tre decennier sedan de släppte sin debutskiva. Och som ämnar högtidlighålla detta genom att slänga fram en jubileumsföreställning på över två timmar.

Detta är naturligtvis ett av Sweden Rocks mest spännande inslag. Inte bara för att det då kan ges möjlighet att höra låtar kvintetten inte har spelat på länge. Kanske ”Memories”, ”Danger on the track” eller ”On broken wings”? Tanken svindlar och förväntningar byggs.

För att fira denna unika stund – som har lockat folk från halva klotet till denna blekingska avkrok – slår jag mig ner med singeringspennan i morgon. Tänkte kränga de exemplar som finns kvar av min inofficiella biografi ”Only young twice – Historien om Europe” och morsa lite på de som därav har intresse.

Låter det som ett lockande upplägg? Då föreslår jag en tur till Kalla Kulors försäljningsbås nära Rockklassikerscenen vid klockan 15. Jag lovar att vara där då. Förhoppningsvis också på bra humör och inte alltför festivalblasé.

Kom och morsa på mig då. Det kan ju bli hur trevligt som helst.

Det är klart att Sweden Rock kan pricka av ännu ett succéår. Så som man kan göra då det redan i dag står klart att festivalen är slutsåld, när det gäller samtliga biljettkategorier.

Knappast förvånande så klart. Snarare ännu en fjäder i hatten för framgångsmaskinen i Blekinge, lika grundad på evenemangets trivselrykte som på dess banduppställning. Ett rykte som gör att folk kommer tillbaka år efter år, köper plåtar före några band ens har presenteras och ser fram emot nationaldagshelgen som julafton självt.

Därmed har Sweden Rock blivit något av ett självspelande piano. Ett förhållningssätt som håller för stunden, men som också gör att det inte känns som att ledningen behöver anstränga sig speciellt mycket då några prestigefyllda huvudakter är bokade.

Ja, jag vill ägna den här stunden åt att prata lite om programmet. Det där som fyller dessa fyra dygn med ett decibelförstärkt soundtrack som ömsom kan engagera men som ibland bara pågår i periferin.

Jovisst. Med dragplåster som Kiss, Rush och ett 30-årsfirande Europe är det lätt att göra vågen över bjässebokningarna. Speciellt de förstnämnda kommer troligtvis att välta Norje Boke ner i Pukaviksbukten senare i kväll, något annat vore helt orimligt, men att också få de kanadensiska progikonerna att göra sitt första festivalgig i Europa på mer än 35 år känns väldigt exklusivt.

Men därutöver? Låt mig säga att det är aningen blekt. Inget superspännande som får undertecknad att gå loss in på bara kalsongerna av upphetsning.

Låt mig konkretisera och exemplifiera: När detta skrivs har första bandet på största scenen just äntrat dess golv, finska Sonata Arctica. En grupp som brukar befinna sig på blygsam klubbnivå då de annars besöker Sverige. Vilket även kan sägas om exempelvis The Quireboys (lördag) eller Doro (i morgon). Inga supernamn som kräver sin scenplats och upphöjda ställning, vilket ger en känsla av att mycket av festivalbudgeten gått åt att säkra dess superstjärnor och att övriga akter mer hänger med på ett bananskal. Inte för att de på något sätt är dåliga eller ovärdiga en framlyft position, snarare för att de måhända är aningen svala i sammanhanget.

Missförstå mig nu rätt. En vädjan som troligtvis är förgäves, men likväl nödvändig. För visst finns det programpunkter att se fram emot, även om dessa sker vid sidan av den prestigefyllda Festival Stage. I dag ser jag exempelvis lite extra fram emot The Devin Townsend Project (konserten på Nalen i Stockholm i november förra året var skruvat fantastisk), amerikanska Huntress och ett konsekvent bröstspänt Amon Amarth.

Så visst. Det finns nog med distad förströelse att sysselsätta en dagarna i ända. Kanske även en möjlighet att upptäcka något färskinggäng på Rockklassikerscenen. Jag klagar därför inte, konstaterar mest. Att programmet som helhet inte hör till festivalens starkaste.

Det här är ett band som heter Candlemass. Som är så fantastiskt och bra att det bara kan avsluta en kväll som denna, då kylan kramar underlivet blågrått.

Ja, det här är bra. Vilket jag nog tror att Jocke Persson kommer poängtera i den recension han gör till tidningen som kommer ut om några få timmar.

Jag recenserar inte. Jag njuter. Suger i mig varje ton av ”Under the oak” och ”At the gallows end”. Förbluffas över hur bra Mats Levén tacklar alla toner som han ska.

Ja, det här är bra. Mörker i dygnets dunklaste timme. Total magi. Och här nedan kan ni inspektera hur det må te sig, via avrundningsnumret ”Solitude”.