Två saker att lägga på minnet:

Den 12 november och ”King animal”.

Det är själva grundförutsättningarna för grungeikonernas comeback efter 15 år i fullängdsträda.

Förvisso har Soundgarden efter reformationen för två år sedan inte varit helt inaktiv. Förutom diverse spelningar – exempelvis ett högst fantastiskt framträdande på Sweden Rock festival i juni i år – har Seattlegruppen exempelvis prånglat ut samlingsalbumet ”Telephantasm”, arkivrensande livemackan ”Live on I-5” samt bjuckat på låten ”Live to rise” till ganska så sevärda budgetspektaklet ”The avengers”.

Det får ändå ses som ren uppvärmning. Ett sätt att stretcha musklerna och nöta in de nya dojorna och känna på varandra efter den omfattande pausen.

Därför blir ”King animal” själva måttstocken som Soundgarden anno 2012 kommer att synas efter. Ett bevis på om studioformen är Alice In Chains-stark (återupptäck gärna deras återkomstskiva ”Black gives way to blue” från 2009) eller Stone Temple Pilots-fumlig (den självbetitlade relanseringen från 2010 var en stor besvikelse).

Skivan är i alla fall inspelad i Studio X i hemstaden Seattle tillsammans med Adam Kasper (Foo Fighters, Nirvana, Pearl Jam) medan Joe Barresi (Queens Of The Stone Age, Bad Religion, Weezer) har övervakat mixningen.

Och så här ser låtlistan ut:

1. Been away too long

2. Non-state actor

3. By crooked steps

4. A thousand days before

5. Blood on the valley floor

6. Bones of birds

7. Taree

8. Attrition

9. Black saturday

10. Halfway there

11. Worse dreams

12. Eyelid’s mouth

13. Rowing

Yariba!

Snart dags att checka ut från redaktionen och skeppa arslet bort mot Djurgården där Opeth snart ska stå för kvällsunderhållningen på Gröna Lunds stora scen. Väderinramningen är måhända långt ifrån optimal för bredspårig manchesterprog med dödssömnad men det är väl en prövning en får leva med. Så att säga.

Yours truly tar därmed helg i bloggskrivandet. Laddar batterierna med 40-årskalas på Ingarö i morgon och genom att lyssna igenom de där promoskivorna med kommande alster signerade My Dying Bride och Cradle Of Filth som Peaceville/Playground har varit hyggliga nog att skicka i veckan.

Och på tal om nyss nämnda vampyrromantiker så ingår deras purfärska låt ”For your vulgar delectation” i veckans sista videosvep, där du även kan kolla in färska klipp med såväl Bleed From Within, As I Lay Dying, Lynyrd Skynyrd, Teenage Bottlerocket som Pig Destroyer – och Bon Jovi-gitarristen Richie Sambora.

En vilt spretande bukett metalcore, sydstatsrock, grisgrind och svärtad orkestermetal med andra ord.

Och med detta finns väl bara en sak att tillägga:

Thank God it’s fucking friday!

http://www.youtube.com/watch?v=PKaDMKDXrc8

http://www.youtube.com/watch?v=YE4K1jMRwsY

Under sommarens upplaga av Getaway Rock i Gävle fick jag mig en ganska så intressant pratstund med en ganska så nyrehabiliterad Adam ”Nergal” Darski. Under DIY-intervjun (kolla in klippet här nedan) hann polacken bland annat avhandla varför alla egentligen borde få cancer och varför han innerst inne avskyr Yngwie Malmsteen.

Rubrikstoff om något. Och synpunkter som är värda att följa upp vid ännu ett möte som kanske inte inskränker sig till fem minuter med en i grund och botten ganska så ovillig och småstressad intervjuperson.

Tack och lov – nu finns det möjlighet till detta.

Behemoth är nämligen det senaste tillskottet till höstens andra Close-Up Båten, som går mellan Stockholm och Åbo den 15 och 16 november. Andra nybokningar inkluderar snart albumaktuella Tiamat (håll öronen öppna för kommande skivan ”The scarred people” – den äger), Smash Into Pieces samt Uppsalas livligaste moshcorecombo Always War.

Sedan tidigare är även Turbonegro, Candlemass, Imperial State Electric och Thundermother bokade och klara. Biljetter bokas här. Garanterat trevligare än cancer.

Det har varit ganska så tyst om den finska hjärta och smärta-truppen efter releasen av ”Screamworks: Love in theory and practice” för snart två och ett halvt år sedan. Vi har berikats med ett besök på festivalen Pier Pressure sommaren 2010 (en halvljummen konsert jag recenserade men vars anmälning aldrig letade sig ut på nätet. Därför – faksimil nedan). Det har blivit ett remixalster kallat ”SWRMXS”, där materialet från nämnda album omtolkades av dansanta reglagefantomer som Tiësto, Houratron och Diamond Cut.

Och därtill … inte så mycket mer.

På mer än två år.

Under trädosäsongen har gruppen bland annat hunnit säga upp samarbetet med (fått sparken av) skivbolaget Sire/Warner och påbörjat arbetet på det som ska bli deras åttonde album, för tillfället döpt till ”Tears on tape”. Men resultatet av detta lär ju dröja. Typ till nästa år, om inte längre. Varför HIM nu i stället presenterar ännu en samlingsskiva med till stora delar redan släppt material.

”XX – Two decades in love metal” firar mycket riktigt att det är 20 år sedan formationen i Helsingfors. Skivan, som exponerar 20 spår, bjuder även på en småmysig ny låt titulerad ”Strange world” men är i övrigt ungefär lika trist och icketillförande som dylika arkivrensningar brukar vara.

Låt gå för att det bjuds på så kallade radioversioner (snark…) av bland andra ”The funeral of hearts”, ”In joy and sorrow” och ”When love in death embrace” – av skivans repertoar finns alltså 19 spår tidigare tillgängliga, varav 12 av dessa (i en eller annan version) redan presenteras på 2004 års ”And love said no…”.

Det skriker ju inte oumbärlighet om den här utgåvan, minst sagt.

Jag framför inte detta för att jag på något sätt avskyr HIM, om nu någon skulle få för sig det. Tvärtom är jag väldigt förtjust i deras romantiska depprockstrofer, så till den milda grad att jag faktiskt länge har haft allvarliga tankar på att tatuera in ett heartagram någonstans på kroppen.

Något fyrverkerignistrande jubileum är det ju ändå inte. Något som får mig att ana skivbolagsprodukt,  tvång och existensupplysning.

Må så vara. Här är i alla fall låtuppställningen på ”XX – Two decades in love metal”:

1. Strange world

2. Join me (In death)

3. Heartkiller

4. Wings of a butterfly

5. The kiss of dawn (radio edit)

6. The funeral of hearts (radio edit)

7. Right here in my arms (radio edit)

8. Pretending

9. Buried alive by love (radio edit)

10. Gone with the sin

11. Your sweet six six six

12. The sacrament (radio edit)

13. Wicked game

14. Killing loneliness

15. Bleed well (radio edit)

16. In joy and sorrow (radio edit)

17. Poison girl

18. Scared to death

19. When love and death embrace (radio edit)

20. Heartache every moment

Den 31 oktober finns kollektionen i handeln via Sony music.

NOFX

Self entitled

Fat Wreck Chords/Border

SOFTCORE/PUNK Den verkar infinna sig med oregelbunden regelbundenhet, men det viktiga är ändå att den fortfarande tycks slå till mellan varven:

Den där önskvärda inspirationen som sätter in när de San Francisco-baserade punkveteranerna verkligen anstränger sig för att trycka ur sig en skiva med angeläget material.

Vilket gör att ”Self entitled” – nio år, två fullängdare och en drös singlar efter den senaste formtoppen ”The war on errorism” – kommer som en välkommen surpris. Ta mig tusan, det känns ju helt plötsligt som att kvartetten ids bry sig igen. Orkar lägga större vikt vid låtarnas själva utförande än vid dess knasagiterande budskap och titlar. Vässar refrängerna till blixtrande skärpa och balanserar säkert formulerat trams som ”72 virgins” – vars bärande tes går att finna i textraden ”When everyone is getting blowjobs, that’s when we’ll finally have world peace” – och den sargade skilsmässosagan ”I’ve got one ’Jealous again’, again”.

Bäst faller denna balansgång mellan gyckel och uppriktighet ut i ”She didn’t lose her baby”, ”I, Fatty” och ”Down with The Strip”, alla tre präglade av en melodimässig eftertänksamhet som minner om exempelvis ”Lori Meyers” (”Punk in drublic”, 1994) och ”Drop the world” (”Heavy petting zoo”, 1995).

Vi kan med andra ord inte kalla ”Self entitled” för egentlig mognad per definition. Bara en oregelbunden regelbundenhet som är lika glädjande överraskande när den än må infinna sig.

Bästa spår: ”She didn’t lose her baby”.

http://www.youtube.com/watch?v=QtoYQySMcZ8

Ett av sommarens mer underhållande/tragiska (välj själv beroende på personlig humorläggning) bråk i sandlådan har tveklöst varit det mellan den forna supertruppen från Seattle vi känner som Queensrÿche och dess sångare Geoff Tate.

Vi behöver inte gå in på bajskastningen i detalj, men den innehåller i alla fall såväl påstådda knivhot som stämningshot och spottattacker på scen. För mer info rekommenderas denna rekapitulation av det inträffade, men klart är i alla fall att Tate och hans forna bandkompanjoner Michael Wilton, Eddie Jackson och Scott Rockenfield numera skyr varandra värre än pesten – och att det nu existerar två konkurrerande upplagor av det tidigare så stolta progmetalskeppet.

Thinking man’s metal? Not so quite.

Vem som har rätt i denna härva tänker jag inte spekulera i. Utan garvar i stället i kapp med att den ena verbala spottloskan efter den andra kryssar mellan lägren. På ett sätt är det ju väldigt kul med sådana här dispyter, speciellt då det här med pengar verkar ta fram det sämsta ur människor på löpande band.

Något som emellertid går att konstatera är att 53-årige Tate i höst ämnar styra över uppmärksamheten åt annat håll. Nämligen mot att han via renommerade proglabeln InsideOut (Devin Townsend Project, Ayreon, King’s X, Pain Of Salvation med flera) släppa sitt andra soloalbum ”Kings & thieves”.

Plattan följer upp den tio år gamla ensamdebuten och beskrivs av huvudpersonen själv som ”hårdrock”.

Den 1 november får vi svenskar ta del av resultatet.

”Atlas”.

Själva namnet kan tyckas obskyr för bredbandsgenerationen, men för oss över 30 minner dessa tre futtiga stavelser om svindlande upptäcksfärder i fjärran länder – utan att ens lämna pojkrummets trygga konfort.

Via en sådan tingest (en stenåldersversion av Google maps) lärde mig bland annat att Brasiliens huvudstad inte är Rio de Janeiro, utan i stället Brasilia. Att Sovjetunionens sönderfall 1991 resulterade i 15 ”nya” länder – och att Canberra, inte Sydney, är Australiens huvudstad.

Och därmed var det slut på pergamentkunskap à la Hedenhös, och i stället dags för det relevanta.

Nämligen att den ganska så populära metalcoreplutionen från just Australien, även känd som Parkway Drive, i slutet av oktober återvänder med album nummer fyra. Som är döpt till – ”Atlas”.

Skivan, som vanan trogen släpps via Epitaph, är inspelad i Los Angeles tillsammans med Matt Hyde (Hatebreed, Slayer med flera) och sägs stoltsera med en breddning av soundet. Pressreleasen talar om ”tunga, avancerade riff”, ”blixtsnabba blastbeats”, ”dödsgrowlande sång” och ”symfoniska melodier”.

Jo, jag tackar jag.

Av förstasingeln att döma (glutta in nedan) finns det i alla fall viss fog i denna presentation. Och därmed höjs väl spänningen inför den kompletta prestationen till en bit över medelnivå.

Att kalla gruppens genombrott med andraskivan ”Hisingen blues” förra året för omfattande torde vara en underdrift.

Det blev P3 Guld-pris. Det blev en Grammis. Det blev förbandsgig till självaste Iron Maiden inför ett knökat Ullevi. Och det blev, ta mig tusan, till och med en egen öl, kallad Hisingen Brew.

Uppföljarnerverna då? Jo, de kan tyckas rätt så stabila.

Om ungefär en och en halv månad släpps ”Lights out”, men redan i slutet av september föregås skivan av singeln ”Goliath”.

Surt att vänta så länge?

Lugn. Redan nu har det släppts en så kallad ”lyric video”, det nya svarta på Youtube, där det går att lyssna på åstadkommandet.

Själv har jag hånglat upp det kommande fullängdssläppet i streamad version i snart en veckas tid – och längtar ständigt till nästa tungrullarstund. Så vanebildande är faktiskt ”Lights out”.

Ni andra, se till att bunkra upp med läppbalsam och mintpastiller redan nu.

Efter det kontroversiella och omskrivna namnbråket (mer om detta här) har black metal-världen med andan i halsen väntat på förlorarsidans studiokommentar till det hela.

Ett tag såg det mörkt (ljust?) ut.

Efter att ha i all hast omgrupperat styrkorna under namnet God Seed 2009 bestämde sig frontmannen Gaahl (Kristian Eivind Espedal) att lämna metalscenen och det som var tänkt att bli ett album med den nybildade gruppen hittade i stället ut som Ov Hells ”The underworld regime” (Indie, 2010), medan en live-cd/dvd betitlad ”Live at Wacken” (inspelad när gruppen framträdde under originalnamnet Gorgoroth på den tyska festivalen) så här långt har varit den enda produkten på marknaden under God Seed-flagg.

Nu ser det emellertid ut att bli ordning i fjällstugan.

Den 30 oktober släpper Indie Recordings sextettens första studioprestation, kallad ”I begin” (omslag nedan). Skivan kommer att bestå av nio låtar (elva i bonusutförande) och samlar material som har komponerats under perioden 2009–2011.

Så här ser låtuppställningen ut:

1. Awake

2. This from the past

3. Alt liv

4. From the running of blood

5. Hinstu dagar

6. Diversions 1 (bonusspår)

7. Aldrande tre

8. Lit

9. The wound

10. Bloodline

11. Diversions 2 (bonusspår)

Den vinnande sidan, företrädd av Roger ”Infernus” Tiegs, har arbetat vidare under namnet Gorgoroth och har sedan rättstvisten släppt en ny fullängdare, ”Quantos possunt ad satanitatem trahunt” 2009, samt en omarbetad version av ”Under the sign of hell” förra året.

God Seed består i dag av King Ov Hell (bas), Gaahl (sång), Kenneth Kapstad (trummor), Sir (gitarr), Lust Kilman (gitarr) samt Geir Bratland (keyboards).

En ny vecka. Igen.

Fyra suckande ord som kan upprepas sisådär 52 gånger per år, eller 4160 under en livstid (om vi antar att medellivslängden är 80 år).

Så här när det går mot det mörkare och kyligare hållet krävs det dessutom ett psyke av platina för att inte känna sig lite off. Som om energin sakta puttrar bort, tänk kaffebryggarprincipen, droppe för droppe.

Trösten i allt det där deppiga? Det fortsätter ju fortfarande att släppas tuff musik.

Just den här måndagen rekommenderar jag en närmare koll på färskt Youtubegodis med The Acacia Strain (”Victims of the cave” från kommande albumet ”Death is the only mortal”, som släpps i början av oktober av Rise Records), Murder Constructs ”Red all over”, 3 Inches Of Blood ”Leather lord” samt Shinings Håkan Hemlin-gästade ”Tillsammans är vi allt”.

De härdar definitivt inför kommande, årstidsbundna, prövningar.