Det är förvisso något som batteristens största kritiker har hoppats på länge – men kanske inte anat hur nära de var att få sina böner uppfyllda.

För nu bekräftar borsthakan – mitt under promotionarbetet för självbiografin ”I’m the man: The story of that guy from Anthrax – att James Hetfield, Kirk Hammett och Cliff Burton hade för avsikt att peta sin danskfödde trummis redan 1986. Planen tycks ha varit att slutföra turnéåtagandena i Europa som följde på albumet ”Master of puppets” innan bilan skulle falla. Men något annat, och mycket värre, kom som bekant emellan.

Strategin har tidigare avslöjats av Megadeths Dave Mustaine i en intervju med Rolling Stone Magazine redan för fem år sedan, men trots att frontmannen angav Ian som källa till sitt påstående har den senare inte valt att vare sig bekräfta eller förneka uppgifterna. Förrän nu, det vill säga.

I en intervju med radiostationen 94.3 Kilo i Colorado Springs tar gitarristen bladet från munnen och berättar om  chockplanen så här:

Huruvida avhysningen verkligen skulle ha ägt rum efter turnéavslutningen är naturligtvis öppet för spekulation. Möjligheten finns naturligtvis att Hetfield, Hammett och Burton skulle ha sansat sig en aning när det upptrissade tempot från vägarna lagt sig och omvärderat sina planer. Det får vi troligtvis aldrig veta. Chansen att medlemmarna i Metallica själva lär prata om det känns rätt minimal, även om denna eventualitet självklart skulle ha förändrat den metalhistoria vi i dag känner till.

I stället blev det som bekant kombinationen Sverige, en isfläck, en bussolycka och ett dike utanför Dörarp i Småland som radikalt kastade om thrashgiganternas framtid. Att de överlevande tre medlemmarna slöt sig samman och strök ett streck över eventuellt groll efter Burtons bortgång den 27 september 1986 kan möjligtvis ha kastat omkull planerna, men jag tror nog ändå att avgångskravet inte skulle ha satts i verket.

För hur gnisslig och trasslig relationen mellan främst Hetfield och Ulrich må ha varit genom åren så känns det som att de behöver varandra. Riffgeniet James kräver den strategiskt drillade Lars för att omsätta den musikaliska visionen till musik för massorna. Och skulle Metallica ha gjort den svarta skivan – albumet som gjorde dem till världens största metalakt – med exempelvis Dave Lombardo som takthållare?

Ytterst tveksamt. Och kanske inte ens önskvärt, handen på hjärtat.

Men det går ju alltid att fantisera över vad som skulle kunna ha varit eller vad som de facto är. I alla fall då det eventuella nu i alla fall i teorin har bekräftats.

Källa: Blabbermouth.

Kåt in a mosh?

Well, not quite. Inte ens när Anthrax som redan andra nummer kör paradspåret från närmast helgonförklarade ”Among the living” blir det mycket kycklingdans än den som Scott Ian med stor ansträning ägnar sig åt på scen.

Trots de glesa leden – även inom det avhägnade området längst fram är det gott om bröstutrymme – är humöret gott i veterangänget. Bakom ett par bisarra skidglasögon tycks Joey Belladonna ha den roligaste kvällen i veckan och Frank Bello riktar basen mot himlen och spelar på sedvanligt übercoolt New York-sätt.

Den i sammanhanget klena uppslutningen blottlägger också problemet med dagsupplagan av gruppen. Vi som bryr oss är främst sådana som har hängt med sedan dess glansfyllda 1980-tal. Vi som klädde oss i helt orimliga shorts, kramade en skateboard och tyckte att ”NOT” var engelskans tuffaste ord som gick att skriva i versaler och raka in i håret på bröstet (nytillkomna metalfans torde härmed bildgoogla för att resonemanget ska gå ihop). Det är vi som står lite på avstånd och egentligen kanske mest väntar på att Iron Maiden ska spela. Vi som kanske inte är så alerta, men ändå artigt närvarande. Vi är ju trots allt där.

Och vi får ett ganska så nostalgifyllt set. Förutom ”In the end” och ”Fight ’em ’till you can’t” från tre år gamla ”Worship music” är det arkivrotande som gäller – via ”Deathrider”, ”Got the time”, ”Madhouse” och ”I am the law”. En moshvänlig parad som mynnar ut i en ganska så härlig ”N.F.L. (Efilnikufesin)”.

Nice fucking life?

Kanske inte riktigt. Men ganska så underhållande ändå.

Diverse artister
This is your life – A tribute to Ronnie James Dio
Rhino/Warner

HÅRDROCK Å ena sidan: Anthrax lägger i komfortväxeln i ”Neon knights”, Glenn Hughes kvider sig plågat igenom ”Catch the rainbow” och Killswitch Engage och Adrenaline Mob gräver i arkiven efter bidrag. Samtidigt: Halestorm hittar helt rätt groove i ”Straight through the heart” och Doros ”Egypt (The chains are on)” är läckert tung. När hårdrockseliten stämmer upp i unison hyllningskör till en av scenens största röster blir resultatet inte så brokigt som väntat. Faktiskt är vördnaden inför låtarna så stor att inte ens skojfriska Tenacious D vågar närma sig materialet med större respektlöshet än att slänga in ett blockflöjtsolo i ”The last in line”. Riktigt spännande blir det därför först när Metallica upprepar Mercyful Fate-knepet från ”Garage, inc” och susar förbi kollegorna i nio intensiva Rainbow-minuter. Jag förutsätter att Dio nickar gillande från sin metalhimmel över det.

Bästa spår: ”Ronnie rising medley”.

VECKANS TWEET

Fotnot: Att hävda att Los Angeles-snubbarna är ett bra snusksleazeband är som att berömma någon för att hen är den mest empatiske nazisten; konkurrensen är ju inte direkt överstyv. Tredjealbumet ställer detta på sin spets. För även om jag var den förste att erkänna fullängddebuten ”Feel the steels” kvaliteter då den släpptes för fem år sen, lika irriterad är jag nu över gruppens fortsatta utveckling. Det känns liksom att den, närmast tvångsmässigt, måste höja snuskribban för varje utgåva. Gå längre, jönsa mer, hitta fler logementsskämt att dra ju längre tiden går. Jag skrattade i början, nu vill jag bara skjuta mig i munnen. För inte ens musiken på ”All you can eat” är något att bli speciellt upphetsad över. Och så var det med det.

Ett konstaterande så självklart att det nästan är onödigt: Cancer är bajs. En riktig skitsjukdom, om uttrycket tillåts, som har den elaka vanan att rycka bort folk från livet alldeles för tidigt.

En av dessa är självklart, Ronnie James Dio, metalsmurfen med superrösten som genom karriären sjungit upp bland andra Black Sabbath, Rainbow och egna gruppen till svindlande höjder.

Den 16 maj 2010 tystnade han för evigt, efter att i ett halvår ha kämpat mot magcancern. Han drog sina sista andetag klockan kvart i åtta på morgonen – och lämnade ett öppet sår efter sig i hårdrocksvärlden. Ronnie James Dio blev bara 67 år och han fattas oss alla, än i dag.

Ett extra tydligt tecken på Ronald James Padovas betydelse för musikvärlden är den stjärnparad som nu ställer upp för att hylla honom på kommande skivan ”This is your life”. Scorpions? Check. Motörhead med Saxons Biff Byford? Check, check. Corey Taylor, Anthrax, Halestorm och Tenacious D? Checkcheckcheckelicheck. Men störst av alla på plattan, som ämnas vara tillgänglig den 1 april via Rhino/Warner, är måhända att Metallica bidrar med ett medley bestående av låtar hämtade från Rainbows fullkomligt magiska ”Rising”-skiva (släppt 1976). En kombination som i alla fall på pappret låtar som något att dregla över.

Den kompletta uppställningen på ”This is your life” ser ut som följer:
1. ”Neon knights” (Anthrax)
2. ”The last in line” (Tenacious D)
3. ”The mob rules” (Adrenaline Mob)
4. ”Rainbow in the dark” (Corey Taylor, Roy Myorga, Satchel, Christian Martucci, Jason Christopher)
5. ”Straight through the heart” (Halestorm)
6. ”Starstruck” (Motörhead, Biff Byford)
7. ”The temple of the king” (Scorpions)
8. ”Egypt (The chains are on)” (Doro)
9. ”Holy diver” (Killswitch Engage)
10. ”Catch the rainbow” (Glenn Hughes, Simon Wright, Craig Goldy, Rudy Sarzo, Scott Warren)
11. ”I” (Oni Logan, Jimmy Bain, Rowan Robertson, Brian Tichy)
12. ”Man on the silver mountain” (Rob Halford, Vinny Appice, Doug Aldrich, Jeff Pilson, Scott Warren)
13. ”Ronnie rising medley” (Metallica)
14. ”This is your life” (Dio)

Överskottet från försäljningen av skivan kommer att gå till Ronnie James Dio Stand Up And Shout Cancer Fund.

Vi har två saker att tacka för mycket tramsig underhållning: Photoshop och thc.

Detta är till yttermera visso inget inlägg i någon drogdebatt – knark är alltid bajs – men nog kan man väl säga att jazztobak har en viss roll att spela i uppkomsten av diverse mer … eh … utflippade idéer. Och kläcks dessa av någon individ som dessutom är slängd i bildredigering på en även så grundläggande nivå så kan det bli riktigt kul.

Ungefär som det här nedan. Där kända metalbatterister får se sina pinnar utbytta mot torskar, flundror – eller godisfiskar.

I morgon: Basister med hundar.

Vov, vad kul.

Källa: Metal Sucks

Det poängteras ofta att man aldrig riktigt vet vad som kan vänta här i New York. Att en vänstersväng i stället för en motsatt riktning kan resultera i att kvällen slutar på ett helt annat sätt än planerat. Att det där du minst anar det döljer sig ett äventyr som bara tycks uppstå ur tomma intet. En oförutsägbarhet som kanske gör att du till slut gör det du ska – om än inte precis som förväntat.

Well, det är ju något av en underdrift.

Vilket en helt vanlig måndagkväll kan innebära att du blir skjutsad till Brooklyn av en av punkvärldens kanske tuffaste och mer premierade trummisar. Som under tiden skrävlar, levererar anekdoter om kreti och pleti. Och som bjuder sällskapet på varsin lagom barkyld lokalbrygd öl – innan han åker vidare med sin dejt, en brittisk skådespelerska.

Det kan tyckas fabulerat. Men precis så blev den här måndagen, likaså den sista kvällen här i städernas stad.

Vilket ju inte riktigt var planerat. Inte ens i närheten, om sanningen ska fram.

Ursprungsplanen var å andra sidan inte helt avvikande från utförandet. En kort promenad från Orchard street upp till restaurangen Caravan Of Dreams på 6:e gatan i East Village för en lagomt vegansk middag före kvällens slutmål, Coliseums gratisspelning på vattenhålet The Acheron i hipsterklustret Williamsburg (tänk ett Kafé 44 med vidhängande bar och en medelålder som är närmare 30 än 20). En tämligen smal sak. Som egentligen bara innebär en handfull rutor norrut på det nät som är Manhattans gatuplan innan tunnelbanelinje L får sköta vidare transport till andra sidan East River.

Men tämligen snart efter att förrätten har anlänt händer det något till vänster. En grå frisyr i 50-årsåldern kastar blickar åt vårt håll och fäller öppningsfrasen, på bullrande New York-manér:

– Are you guys german?

Dylika inpass, inte ens under aptitretaren på en restaurang, är förvisso inte helt udda i den här staden. Man får liksom vara beredd på att någon, till synes ganska så slumpvis, tilltalar dig lite närsomhelst. Kanske fäller en kommentar om ditt t-shirt-val (min vita Municipal Waste-tisha var exempelvis väldigt populär och diskussionsgrundande i ett besök i butiken Zumiz nära Union Square förra veckan), frågar efter vägen där du minst har koll eller bara delar med sig av sina tankar om hetta eller luftfuktighet. Eller något helt annat till synes helt slumpartat.

Så därför var ovan nämnda fråga mellan humus, cashewtzatziki och lagom saltsöt agua fresca inget speciellt ovanligt. The newyorkers är nyfikna och det här med vanlig svensk slutenhet (skit du i vårt och ägna dig åt ditt, typ) är något man helst bör lämna i passkontrollen på JFK eller Newark. Något man emellertid ofta snabbt märker är att det sällan finns något mer genuint intresse bakom dessa ytliga konversationer. För det mesta handlar det bara om några grundläggande artighetsfraser innan samtalet rundas av. Snabbt och effektivt, lite som staden i sig.

Döm därför av förvåningen då herrn till vänster inte riktigt stannar upp vid att konstatera att jag ser ut som en ”dude” från Los Angeles eller att ägg är ”flytande kött” – i stället öppnar han en oral kaskad som mellan diverse nonsensharanger lyckas få in ett sensationellt avslöjande, efter att han förklarat att han är musiker i ett band kallat The Noise och noterat att jag delvis försörjer mig som rockjournalist:

– Du kanske har hört talas om ett band kallat The Misfits?

Jo, det skulle man väl kunna påstå.

– Coolt. Jag spelade trummor i det bandet, på de bästa skivorna. På den tiden vi var bra.

Så pass? Och vilka plattor vad det då?

– ”Walk among us”, bland annat. Den enda riktigt bra skivan Misfits gjorde. Jag kallade mig Athur Googy på den tiden.

Och någonstans där trillar den berömda poletten ner. Den gråhåriga snubben i smårutig skjorta och mörkblå kostymbyxor är inget annat än en äkta punklegendar i ett medelåldrigt uptownbrölande paket. Takthållaren på banbrytande låtar likt ”Astro zombies”, ”Vampira”, ”Die, die my darling” och ”American nightmare”.

En kul slump, så klart. Och inte mindre underhållande då huvudpersonen i sig visar sig vara en newyorker med extra allt. Efter att jag har lovat att inte skriva mer detaljerat om det han har att säga (”vissa är ju lite känsliga…”) går han loss i den ena harangen efter den andra – som alla verkar gå ut på att han spöar upp någon – om Glenn Danzig, Doyle Wolfgang von Frankenstein, Marky Ramone, Dead Kennedys East Bay Ray eller Metallicas Lars Ulrich. Sanningshalten i det han vidareförmedlar kan förstås ifrågasättas; icke desto mindre är det vansinnigt underhållande att lyssna på.

Som den historien om då han av en slump stötte ihop med en The Big Four-basist (troligtvis Anthrax Frank Bello) i en cigarrbutik strax före thrash metal-fyrklöverns framträdande på Yankee Stadium häromåret:

– Jag började babbla med honom och då visade det sig att Metallica skulle köra The Misfits ”Die, die my darling” som extranummer tillsammans med de andra grupperna (förutom nämnda Anthrax även Slayer och Megadeth, förf anm). Då sa jag till den där tjommen att jag brukade spela i The Misfits och att det därför kanske vore coolt om jag kom upp och spelade den låten med dem. ”Eh… jag vågar inte fråga om det”, var hans enda kommentar. Fattar du, vilken jävla mes? James (Hetfield, förf anm) hade spöat skiten ur honom om han hörde det där.

Eller så här:

– Jag vet vem som dödade Nancy Spungen. Det var inte Sid (Vicious), vad folk än tror sig veta. Det var en annan snubbe, som förvisso är död nu som gjorde det. Jag var där. Jag vet vad som egentligen hände.

Ungefär på den nivån ligger historierna. Det talas om folk som går på anabola steroider, hur en viss sångare förstörde omslagsbilden på nämnda ”Walk among us”-platta, om en basist som blåser sin egen bror på pengar och en världstrummis som är ”helt fucking värdelös”. Allt levererat med en blixtrande verbal hastighet som gör att det ryker om formuleringarna.

Och någonstans där, när notorna är betalda och sällskapen redo att tugga vidare på det stora äpplets nöjesutbud, borde detta skruvade möte gå mot sitt slut. Icke? Nej, så klart inte.

Inte förrän vi har fått varsin The Noise-tröja – och skjuts till klubben i Williamsburgs utkant. Och fått varsin Brooklyn Lager i näven (McGuckin betalar så klart barrundan). Och därtill några fler historier som jag lovar att inte föra vidare.

Precis ett sådant spontanäventyr som gör att det är omöjligt att inte älska den här stan lite extra.

VECKANS SKIVOR

Clutch ”Earth rocker” (Weathermaker/Cosmos)

Enligt Reverend Neil Fallon (überskägg och frontman extraordinär) skulle titeln på album nummer tio lika gärna kunna vara ”Full time jammer”, en benämning som emellertid går bort på grund av att den inte ligger så bra i munnen.

Den är ändå väldigt talande för exakt vad Marylandkvartetten är ute efter. Efter att ha återförenats med producenten Machine – som senast översåg inspelningarna av 2004 års ”Blast tyrant” – tycks själva andemeningen vara att drämma pungen i väggen, pannan i bordet och gasreglaget i botten. Det ger ett ovanligt nedtonat och svänginriktat Clutch som snarare vill rocka än jamma sig loss i intrikata bluesexkursioner.

Det är självklart fantastiskt. Så vanvettigt förtjusande att jag redan nu vågar lova att ”Earth rocker” återfinns på årslistans övre halva då det inom en inte alltför avlägsen framtid är dags att sammanfatta 2013 i skivform. Precis så bra är skivan. En fullkomlig njutning – belönad med fyra solklara tweetplus i tidningen i fredags – som pendlar mellan munspelsboogie (”D.C. sound attack”), rå riffblues (”Unto the breach” och ”Cyborg Bette”) och stonermuller (”Book, saddle & go”). Om det inte är ett utfall som får din omvärld att gunga krävs det faktiskt en smakkalibrering av din skalle.

Så enkelt är det. Och här kan du streama mästerverket i sin helhet.

Amaranthe ”The nexus” (Spinefarm/Universal)

Det är svårt att bli populär utan att skaffa sig motståndare på vägen. Något som tycks vara en oskriven lag; att ökade anhängarskaror också efterföljs av svällande grupper som tycks avsky varje steg och ton du tar.

Det har många grupper fått erfara. Fråga bara Hammerfall eller In Flames hur snabbt pendeln kan svänga då nätmobben bestämmer sig för att ett band inte är coolt längre, utan i stället värt att omnämnas endast som avskräckande exempel.

I samma ifrågasatta kategori kan vi placera Amaranthe. En grupp som får musikläggarna på Bandit att gå upp i brygga så fort de presenterar en ny ton, publiken att lyckohjula av ren upphetsning över dess slicka topplisterefränger – medan förståsigpåarna mest ser ut som de hade svalt en kopp fiskleverolja.

Jag vet hur det är. Jag är nämligen en av de senare. En mer eller mindre professionell tyckare, som förvisso kan uppskatta dess målsökande melodimissiler på samma sätt som man gillar en skopa vaniljglass men som samtidigt har svårt att se dess musikaliska yttring som något mer än en perifier lustifikation.

Yours truly är med andra ord aningen kluven till ”The nexus”, något jag också poängterade i min recension av skivan i fredags. Betygsutfallet blev – vilket enligt vår poängskala betyder godkänt – vilket motiverades på följande sätt:

”Rent ideologiskt förhåller sig rakettruppen till genrens ruffigare akter såsom Bon Jovi och Poison gjorde till exempelvis Iron Maiden på 1980-talet; likt ett alternativ som främst siktar bredvid de redan uttrycksfrälsta. Därför går det inte heller att bedöma andraalbumet utifrån gängse hårdrocksparametrar, utan i stället bör det granskas som den poputgåva det i grund och botten är. Och som sådan är ”The nexus” närmast sensationellt effektiv. Refrängerna är så lyxigt vältrimmade att de är omöjliga att få ur huvudet, genomgående är sextettens workoutmetal hellre studsigt yster än muskulöst bastant och snarare besläktad med E-Type än In Flames i all sin hittiga elegans.”

Det finns således ingen anledning att hata. Gillar du superkommersiell hitmusik med försiktigt metalgarnityr är det här en skiva för dig. Om inte – sluta gnäll och lyssna på något annat i stället.

Anthrax ”Anthems” (Nuclear Blast/ADA/Warner

Titeln här ovan ljuger förvisso en smula. För egentligen är det som presenteras en så kallad deluxeutgåva av senaste albumet ”Worship music”, med nämnda ep som appendix och argument för fansen att köpa samma skiva ännu en gång.

Vilket säkert funkar. För det finns bevisligen ett intresse för hur ett av New Yorks stoltaste thrashgrupper genom tiderna (har man släppt ”Among the living” är man för evigt värd detta ärofyllda omdöme) tar sig an mer eller mindre kända låtar från bland andra Rush, Thin Lizzy, Boston och Journey. Vilket i sig är fullkomligt berättigat, speciellt då Anthrax just genom sin tidigare karriär gjort sig kända som en grupp som kan göra något eget av andra artisters låtar. Minns bara Trusts ”Antisocial” och Joe Jacksons ”Got the time” (hämtade från ”State of euphoria” respektive ”Persistence of time”) – två omstuvningar så lyckade att de känns likt egenkomponerat material.

Just därför känns ”Anthems” som ett oförklarligt magplask, då det här känns som att gruppen inte ens har försökt att sätta sin personliga prägel på utförandet. Låt gå för att inspelningarna förklarligt nog är tyngre än originalen, men då Joey Belladonna mer verkar intresserad av att röstmässigt lägga sig så nära Geddy Lee, Phil Lynott, Bon Scott och Steve Perry än stå stolt för sin egen förmåga går ”Anthems” relativt snabbt från intressant till genant.

Övrigt hörvärt i veckan: Adept ”Silence the world”, Sebastian Bach ”Abachalypse now”, De La Cruz ”Street level”, Finntroll ”Blodsvept”, Gamma Ray ”Master of confusion”, Gloryhammer ”Tales from the kingdom of fife”, Hypocrisy ”End of disclosure”, Jungle Rot ”Terror regime”, Nails ”Abandon all life”, Pretty Maids ”Motherland”, Stryper ”Second coming”, Tear Out The Heart ”Violence”, Wardruna ”Yggdrasil”.

VECKANS KONSERTER

Hypocrisy (Klubben, Stockholm, 22/3)

Grundat på ren kvalitet och relevans kunde jag lika väl ha anmält albumet ”End of disclosure” här ovan. Det är ju en föredömlig Peter Tägtgren-produkt, där den ständigt upptagne multitalangen spelar ut hela sitt vokala register och kastar sig mellan skärande black metal-skrik till dovt dödsmuller snabbare än du hinner tänka ”fan vad bra det är”.

Det är exakt sånt mottagande som gruppens – i den mån man nu kan kalla Hypocrisy för en sådan i egentlig betydelse – tolfte fullängdare är förtjänt av. Något slags firande för att högtidlighålla dess förträfflighet, i ett tänkt recensionsförfarande skulle skivan troligtvis få finfina :++++:, vilket också är fallet nu till helgen. Innan man kastar sig ut på en nära nog månadslång ser Tägtgren och hans band nämligen till att värma upp på hemmaplan innan turnébussen styr nedåt kontinenten.

Speciellt inför världspremiären i Stockholm är peppen stor. Då får huvudakten nämligen sällskap av skivaktuella Overtorture (medlemmar från exempelvis Coldworker, Grave, Insision och The Ugly) samt hyschhysch-projektet The Curse (medlemmar från exempelvis Thyrfing, Repugnant, Kaamos och Grave), där de sistnämnda dessutom begår sin livedebut nämnda afton.

Göteborgarna å sin sida får sin dos daladöds kvällen efter, då bandet spelar på Brewhouse.

Bullet For My Valentine (Tyrol, Stockholm, 24/3)

För inte så jättelänge sedan tippades Walesgruppen, vid sidan av exempelvis Trivium, bli det nya Metallica. En arenaprognos som torde få ens de mest sansade av musiker att darra en smula på manchetten.

Dessa skyhögt satta förväntningar tycks emellertid inte ha gett Matt Tuck och hans riffglada gossar stora darren, och även om gruppen ännu har väldigt långt kvar till förebildernas ikonstatus har de jobbat sig till en stabil ställning i metalvärlden.

Senaste inslaget i denna arbetsstrategi heter ”Temper temper” och släpptes för lite mer än en månad sen. Det är en duglig utgåva, knappast överraskande i sin bevarande utgörning, men ändå värd de jag belönade skivan med inför release.

Värre blev utfallet då när liveformen granskades, av Christoffer Röstlund Jonsson på Getaway Rock 2011. I en ganska så magsur och ifrågasättande recension kunde man då läsa bland annat följande rader:

” Jo, jag letar faktiskt prick överallt när det gäller Bullet For My Valentine. Ändå kammar jag noll och står där med mun som en fiollåda. Jag frågar alltså nu:

Var är låtarna?

Ja, inte finns de hos den här walesiska kvartetten. För hur hårt jag än försöker gräva mig djupare än den hårda ytan, hittar jag inget mer än det jag redan ser: en Carlings-reklam.”

Betyget blev ändå godkända :++:, ett snäpp lägre än när undertecknad bedömde gruppens spelning på Annexet i Stockholm i november året innan.

Och nu är det dags igen. På söndag vässar jag adjektivarsenalen och tar spårvagnen ut till Djurgården för att betygsätta det som är gruppens enda blågula framträdande i vår. Och ser dessutom till att dyka upp i god tid för att inte missa uppvärmande Halestorm, en grupp som lämnar mig rätt likgiltig på skiva men som växer till något väldigt underhållande live.

Annat sevärt i veckan: Adept/Intohimo/Hollow/Behind The Lights (Göteborg 22/3), Attentat (Stockholm 22/3), Candlemass (Göteborg 22/3), Hardcore Superstar (Stockholm 22/3, Västerås 23/3), Rival Sons (Malmö 24/3), The Unguided/Smash Into Pieces (Stockholm 23/3).

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Att tyska Metal Hammer gillar två saker – ett visst San Francisco-band och att kränga lösnummer – är knappast någon sensation. Eller något som de är ensamma om, för den delen.

I vilket fall som helst. Bara ett och ett halvt år efter att publikationen samlade ihop exempelvis Devildriver, Sodom, Finntroll och Borknagar för att hylla thrash-giganternas självbetitlade platta från 1991 är det dags för ännu ett kollektivt firande.

Denna gång är det 30-årsfirandet av debutskivan ”Kill ’em all” (släppt i juli 1983) som har fått publicisterna att skanna av marknaden efter coverversioner på plattans tio spår.

För, ja. Även om inspelningarna i vissa vall är av det mer obskyra slaget och i vissa fall inte heller uppmärksammade med buller och bång så handlar kollektionen, som följer med tidningens februarinummer, mest om arkivmaterial från exempelvis Motörhead, Cannibal Corpse, Anthrax och Primal Fear. Och då de blott två exklusiva bidragen som ändå finns – Eisregen & The Vision Bleaks ”(Anesthesia) Pulling teeth” och Dust Bolts ”Jump in the fire” – är av mindre upphetsande dignitet känns ”A tribute to Kill ’em all” inte som någon lyxig måste ha-produkt.

Låter upplägget intressant går det i alla fall att beställa blaska inklusive cd via den här länken.

Så här ser i alla fall den kompletta startordningen ut.

1. Black Tide ”Hit the lights”

2. Burden Of Grief ”The four horsemen”

3. Rage ”Motorbreath (live)”

4. Dust Bolt ”Jump in the fire”

5. Eisregen & The Vision Bleak ”(Anesthesia) Pulling teeth”

6. Motörhead ”Whiplash”

7. Anthrax ”Phantom lord”

8. Cannibal Corpse ”No remorse”

9. Primal Fear ”Seek & destroy”

10. Dew-Scented ”Metal militia”

Och så här låter några av de tolkningar som redan i skrivande stund finns tillgängliga.

http://www.youtube.com/watch?v=FPAaWsD3LKo

http://www.youtube.com/watch?v=JrDUKEpeDVk

Sehr spaß, ja?

December månad har varit extra tung för anhängare av arkivthrash modell 1980-tal.

Inte nog med att Holy Terrors forne frontman Mike Deen förlorade kampen mot cancer runt lucia och avled, blott 56 år ung – julhelgen har även den svärtats ner av ännu ett dödsfall som skakar scenen.

Samtidigt som han uppträdde på en 50-årsfest till Rigor Mortis-sångaren Bruce Corbitts ära kollapsade gruppens gitarrist Mike Scaccia på The Rail Clubs scen i Fort Worth, Texas. Trots att han raskt fördes till sjukhus gick strängbändarens liv inte att rädda och han förklarades död – vid en ålder av 47 år. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack orsakad av åderförkalkning, enligt rättsläkarna i Tarrant County.

För den stora publiken är Scaccia troligtvis mest känd som gitarrist i Ministry, ett band han blev rekryterad till inför dess turné 1989 efter albumet ”The mind is a terrible thing to taste”. Tillsammans med Al Jourgensen har han även jobbat i exempelvis Revolting Cocks, Lard och Buck Satan And The 666 Shooters.

Men det är främst som strängbändare i orättvist perifiera Rigor Mortis jag främst kommer att minnas gitarristen. En grupp som bildades så tidigt som 1983 men som inte albumdebuterade förrän 1988, med en självbetitlad fullängdare av det mer elaka slaget producerad av Skinny Puppy-trixaren Dave Oglivie. En utgåva som, likt uppföljar-ep:n ”Freaks”, såg världens ljus via jättebolaget Capitol.

För riffkonässörer av det mer råbarkade slaget är ovan nämnda releaser närmast obligatorisk lyssning. Även om ljudbilden i dag känns aningen luddig, eller snarare effektladdat fladdrig, hade gruppen en kompromisslös inställning till genren som gjorde den mer besläktad med europeiska kolleger som Kreator, Sodom och delstatsgrannar likt Exhorder än avartsgiganternas (tänk Metallica, Megadeth och Anthrax) mer kommersiella yttringar.

Såväl ”Rigor Mortis” som ”Freaks” finns att ta del av på både Spotify och Wimp. De är fortfarande oumbärliga utgåvor som påpekar scenens vitala kraft även bortom de mest tongivande akterna. Som påminnelser över att ännu en talang som har lämnat oss i förtid, något som känns extra tragiskt då det tidigare i år offentliggjordes att gruppens originalsättning hade börjat jobba på sin första skiva på 20 år, ett album som enligt planerna skulle produceras av Scaccias arbetsgivare Al Jourgensen.

Inspelningar som nu, av förklarliga skäl, möjligtvis aldrig kommer att se dagens ljus.

Vila i frid.