Återigen är det dags för yours truly att ockupera en helsida i Nöjesbladet under vinjetten Klings musikmix. Tjacka blaskan och kolla in minirecensioner på Scar Symmetry, Nile, Evile, Shrinebuilder, Gorgoroth, De Lyckliga Kompisarna och Sonic Syndicate. Och borra ner näsan i en återblick på skimrande Rainbow.

Plus en friställd recension där Lita Fords nya album får vad det förtjänar.

Bara tio pix i närmaste tidningsställ.

Just buy it.

++++

Converge

Axe to fall

Epitaph/Bonnier Amigo

NOISECORE För ett ovant öra kan truppens musicerande verka löst sammansatt, farligt nära total kollaps. Verksam i en gråzon mellan punk, metal och allmänna tvångsvårdssymptom låter Converge bilan falla tungt över eventuella begränsningar inom hardcoreramen. Därför borde denna eklektiska utrycksexpedition också vara för mycket för en sansad människa att smälta, men då gruppen också skriver förskräckligt effektiva låtar blir resultatet desto mer tillgängligt. Låt örat vänjas vid kängsparkarna ”Wishing well” eller ”Dark horse”, innan du förundras över Steve Von Till-gästade vaggvisan ”Cruel bloom”. Det är nästan så att man trillar av stolen.

Bästa spår: ”Dark horse”.

Mattias Kling

+++

Hypocrisy

A taste of extreme divinity

Nuclear Blast/Warner/ADA

DEATH METAL I undergenren refrängsäker raketdöds siktar Peter Tägtgren med sedvanlig skärpa mot stjärnorna. Problemet är bara att ribban redan i inledningsstycket sätts så högt att övriga bitar får finna sig i att glida förbi strax därunder. Detta är dock en acceptabel nivå som är få förunnad. Önskas blastbeats så är ”Taste the extreme divinity” en uppenbarelse. Är sinnet mer inställt på grandiosa melodier i gott lunktempo fixar ”The quest” den saken, medan aggroriffen i ”Hang him high” osar nackspärr. Det mesta är liksom genombra, även om helheten sällan är lika pandemiskt smittande som föregångaren ”Virus”.

Bästa spår: ”Valley of the damned”.

Mattias Kling

+++

Rammstein

Liebe ist für alle da

Pilgrim/Universal

INDUSTRI/METAL ”Eine Richtung/Ein Gefühl/Aus Fleisch und Blut/Ein Kollektiv”

I signaturmelodin ”Rammlied” liknar sig den tyska effektivitetsenheten vid en urkraft som drar mot samma mål, vilket är ungefär lika sant som att sextettens sjätte studioutgåva är en homogen samling låtar.

För lika säkert som att medlemmarna i aktuella intervjuer har luftat missnöje över samarbetssvårigheter och ett framkompromissat resultat, lika sant är konstaterandet att ”Liebe ist für alle da” är en väldigt ojämn skapelse.

Inspelningsbesök i såväl Berlin som Los Angeles och San Francisco har mynnat ut i en brokig bunt sånger som vajar mellan aningen pekoralt (”Frühling in Paris”), tramsigt (”Pussy”), ryggradsmässigt framlagt (”Mehr”) – och reellt högmaskinell explosionsrock. Både det i inledningen omtalade öppningsspåret och ”B********” är snyggt orkestrerade stycken Wagner-prakt verkställda av ett hårdrockshungrigt Laibach, ”Waidmanns heil” hissar segel som en saltstänkt kusin till ”Feuer frei!” innan Josef Fritzl-inspirerade ”Wiener Blut” stänger källardörren om ett nattsvart och klaustrofobiskt elände som känns längs hela ryggraden.

”En Weg/Ein Ziel/Ein Motiv”

Ett välkomnat avstamp i den kreativt mest fruktbara perioden runt ”Sehnsucht” och ”Mutter” blir därför mest en förlängning av de mer ändamålsfyllande syskonskivorna ”Reise, reise” och ”Rosenrot”. Det är omöjligt att inte gilla produkten som sådan, men också väldigt svårt att förbehållslöst beundra den i en dryg trekvart.

Det finns tydligen en väg, ett mål och ett motiv.

Tråkigt bara att Rammstein alltför ofta kompromissar sig fram till slutdestinationen.

Bästa spår: ”Wiener Blut”.

Mattias Kling

++

Dead By Sunrise

Out of ashes

Warner

ROCK Själva tanken med sidoprojekt torde vara att utforska känsloyttringar som inte ryms i huvudsysslan. Och här ges tillfälle för Chester Bennington att göra något annorlunda… men lik förgnölat låter Dead By Sunrise mycket som nutida Linkin Park. Huvudpersonen själv hävdar emellertid en rockigare ambition som inte är helt missvisande. ”Crawl back in” påminner exempelvis en hel del om Blurs ”Song #2” medan bandet i albumets clou försöker nå en air av The Hives rättframma attityd. Gärna mer av den varan – och färre lismande refränger som beter sig likt värmesökande kryssningsmissiler inriktade mot tonårsheta hjärtan. Tackar som ödmjukast.

Bästa spår: ”My suffering”.

Mattias Kling

http://www.aftonbladet.se/nojesbladet/musik/recensioner/article5935587.ab

+++

Kiss

Sonic boom

Loud & Proud/Roadrunner/Warner

HÅRD ROCK För att kunna ge ett någorlunda rättvist omdöme om ”Sonic boom” krävs en klar separation mellan rockbandet Kiss och den lukrativa affärsrörelsen med samma namn.

Detta konstaterande är nödvändigt med tanke på en fara i att det förstnämnda glöms bort i ett geschäft som innefattar såväl drinkbord och vin som till synes evighetslånga avskedsturnéer.

Samtidigt är det med största sannolikhet just affärsmännen som gör att skivan – gruppens första riktiga studioalbum sedan 1998 års ”Psycho circus” – överhuvudtaget ser dagens ljus. För även om kvartetten fortfarande överfyller sportetablissemang varhelst den så önskar krävs det nytt bränsle om nostalgihjulen ska orka snurra ännu några varv.

Därför känns skivan också framställd likt efter en marknadsundersökning med de mest trogna fansen. Att omslaget har designats av Michael Doret (ansvarig för paketeringen av ”Rock and roll over” 1976) är bara det ett lugnande besked för de som ogillat försöken till förnyelse av soundet som kärnduon Paul Stanley/Gene Simmons ägnat sig åt på exempelvis nittiotalsutgåvan ”Revenge” samt de som hissat varningsflagg inför trinda kraftballader likt ”Forever” eller ”God gave rock & roll to you”. Dessutom har galjonsfigurerna lanserat det färska materialet med försäkringar om att detta är gruppens bästa utgåva sedan ”Destroyer” (1976) samt dragit paralleller till både nämnda ”Rock and roll over” och ”Love gun” (1977).

Nåväl. En liknande översvallande kvalitetsförsäkring är svår att ställa upp på, samtidigt som det märks tydligt vilken era som har fått agera rättesnöre för de elva spåren. ”Sonic boom” är nämligen en ytterst försiktigt nutidsanpassad dos av typiskt potent hård rock (mellanslaget är väldigt medvetet) som för trettiotalet år sedan gjorde fyra sminkade trynen från New York till superstjärnor.

Även om låtmaterialet sällan är sensationellt är den genomgående känslan så trygg att den kan kallas hemtam. Det plockas friskt med inslag från det antika i bland andra ”Never enough”, den Tommy Thayer-sjungna ”When lightning strikes” eller i en opulent medelåldersboggie som ”Yes I know (Nobody’s perfect)”, medan Simmons ”Russian roulette” inte skulle ha varit helt malplacerad på ”Creatures of the night”.

Allt i allt ett oväntat vitalt uppvaknande av bandet Kiss. Ingen egentlig triumf, långt ifrån någon katastrof. Bara bränsle nog att hålla pengahjulen rullande även under 2010-talet.

Mattias Kling

BONUS

Bästa spår: ”Say yeah” hämtar versinspiration från ”I was made for loving you” och kryddar med en refräng som låter som om den framställts med tidigare hitleverantören Desmond Child. Håll särskild öronkoll på tvillinggitarrerna i mittstycket. Den som inte tänker Thin Lizzy kan somna om.

Utökat format: Marginellt dyrare än i grundutförandet saluförs ”Sonic boom” också med en bonus-cd där den nya sättningen omtolkar klassiker likt ”Deuce”, ”Love gun” och ”Lick it up” (ursprungligen släppta på cd i Japan som ”Jigoku-Retsuden”) samt en dvd med sex spår från ”Kiss Alive 35”-föreställningen i Buenos Aires.

Dödscoolt?: De som verkligen är nere med Kiss, så långt som sex fot till och med, kunde fram till 2006 köpa egna begravningskistor med gruppens emblem. Till det facila priset av i dryga slängar 33 000 kronor fick burgna beundrare även möjligheten att kyla vald dryck i inkråmet innan det var dags att sparka hinken. ”Kiss Kasket” är numera emellertid slutsåld.

++++

Alice In Chains

Black gives way to blue

Virgin/EMI

ROCK/METAL Det krävs ballar av stål att ens försöka ersätta en sångare som Layne Stayley. Huruvida William DuVall har metall i kulpåsen må vara osagt, men 42-åringen har likväl en så omedelbart förtjusande röst att den utan motstånd bildar par med Jerry Cantrells nerviga harmonier. Den musikaliska positionen rakt emellan ”Dirt” och gitarristens sologiv ”Degradation trip” känns helt naturlig då ”Check my brain” bjuder en refräng att bygga köpcentrum ovanpå eller när ”A looking in view” är föredömligt psykedelisk pop med Sabbath-tyngd. Det är rakt igenom en comeback som är mer stjärnsprakande än nattsvart. Och som i varje ton är fullkomligt fängslande.

Bästa spår: ”Acid bubble”.

Mattias Kling

++++

Paradise Lost

Faith divides us – death unites us

Century Media/EMI

DOOM/GOTH METAL Det känns på många sätt hedrande att två svenskar lyckas få den urbrittiska deppmaskinen att hitta hem. Nu ska väl inte trumslagande Adrian Erlandssons bidrag i leken överdrivas, men den mörkt balanserade ljudskrud som stjärnskottsproducenten Jens Bogren klär styckena i är närmast sensationellt effektiv. Under närkingens ledning har Paradise Lost återupptäckt de dunkelt medryckande känslorna från exempelvis ”Shades of God” och ”Icon” och pumpat dem överfulla med såväl eleganshormoner som teatraliska steroider. Resultatet är både ambitiöst, vackert och dödligt effektivt. Tro fan det.

Bästa spår: ”Last regret”.

Mattias Kling

Saxade direkt ur Nöjesbladet i lördags, den 26 september.

Läs först, gnäll sen.

++++

Hatebreed

Hatebreed

Roadrunner/Warner/ADA

METALCORE Som så många andra självbetitlade album mitt i karriären är detta något av en nystart. Hatebreed plockar upp den genreöverskridande tråden från coveralbumet ”For the lions” och lyckas därför i elfte timmen undvika en befarad frontalkollision med stagnationsväggen. Med en grund som alltjämt är satt i märgig testosteronhardcore spetsar kvintetten när det passar tornadotordönet med inslag från såväl lättskrålad gatupunk som mer intrikat metalmaffiga gitarrslingor. Resultatet är både så intensivt att man tappar hakan och så oförutsägbart att intresset faktiskt är på topp de 14 fullmatade spåren igenom.

Bästa spår: ”Not my master”.

Mattias Kling

+++

Mustasch

Mustasch

Regain/Warner/ADA

HÅRDROCK Det är främst det sturska tonläget som imponerar. När Ralf Gyllenhammar gör upp med sitt eget fyllejag i ”The man the myth the wreck” eller tänder en Metallica-fet riffholk i ”Blackout blues” fullträffar ett nytrimmat Mustasch med 50 procent nya medlemmar rakt i en gillandenerv som tidigare mest har kittlats. Emellertid är denna känsla inte albumkonsekvent. Folkvisetonerna i ”Desolate” känns mer förvirrande än oväntade och en blid ”I’m frustrated” är snarare sentimental än innerlig. Ojämnheten från förr är med andra ord konstant, något som måste rätas ut om gruppen även kvalitativt ska få bestiga den svenska hårdrockstronen.

Bästa spår: ”Damn it’s dark”.

Mattias Kling

Jaha, ja. Ännu en vecka då nätredaktionen inte mäktat med att lägga upp cd-recensionerna från Nöjesbladet.

Nåväl, jag gör det själv.

Bara för att ni älskar mig så mycket.

+++

Pearl Jam

Backspacer

Island/Universal

ROCK I ett av skivans starkaste spår liknas textens begärliga kvinna vid en naturkraft, en beskrivning som också skulle passa Seattlegruppen till punkt och pricka.

För Pearl Jam är en ensemble som står lite för sig själv, som vägrar låta sig styras av vare sig trender eller utomstående förutsättningar. En akt som hellre lierar sig med agendatyngda organisationer som Earth First och Wild Salmon Center än som njuter av sin stjärnstatus på ett mer extrovert och självförhärligande vis.

Det är helt enkelt ett band som drivs snarare än som bara existerar och flyter ovanpå. 

Denna energi visar sig redan från start på ”Backspacer”, gruppens nionde studio-cd efter debuten för 18 år sedan. Initiationstrion ”Gonna see my friend”, ”Got some” och singeln ”The fixer” plockar raskt upp den punkrockigt uppkäftiga laddningen från det föregående albumet medan Eddie Vedder sjunger från tårna om att kämpa för det som en gång gått förlorat. Efter denna intensiva öppning blir därför en standardrumlare likt ”Johnny guitar” eller en långsamt crescendobyggande ”Unthought known” rena bagateller som vare sig väcker egentlig entusiasm eller upprördhet.

Desto bättre är då de stycken då gruppen helt släpper allt vad elektricitet heter och i stället gräver i hemlandets bördiga countrymylla. ”Just breathe” skulle ha gjort sig bra på frontmannens utmärkta soundtrack till likaledes utmärkta filmen ”Into the wild” och ”The end” framförs med nervknutarna utanpå huden. 

När den sistnämnda abrupt utmynnar i gastkramande tystnad är det som att för några sekunder befinna sig i känslostormens öga. 

Bästa spår: ”Got some”.

Mattias Kling

+++

Muse

The resistance

Warner

ROCK I den musikaliska bredden finns en oförutsägbarhet som nästan blir övermäktig. Muse plockar intryck från ABBA och parar ihop Queen med Rachmaninov, medan ”Guiding light” framstår som en oväntat lyckad korsning av Ultravox ”Vienna” och ”Anthem” från ”Chess”. Med en sådan spännvidd är det nästan självskrivet att allt inte faller lika väl ut. Det bombastiska anslaget blir på sina håll översvallande pompöst, vilket blir extra tydligt när avslutande ”Exogenesis: Symphony”-sviten tillåts svälla ut i tre passager. Ambitiöst och modigt, ja visst, men det är de mer melodidrivna styckena som väcker minst motstånd.

Bästa spår: ”Resistance”.

Mattias Kling

Av någon teknisk anledning verkar dessa inte ha hittat ut på det stora aftonbladet.se. Så då får jag väl bjuda på skiten här i stället.

Enjoy.

++++

Megadeth

Endgame

Roadrunner/Bonnier Amigo

THRASH METAL

Formstegringen efter återkomsten med ”The system has failed” för fem år sedan håller i sig – med råge. Redan i inledande dubbelmackan ”Dialectic chaos”/”This day we fight!” spottas dödligt gitarrgift via tolv strängar, ”Head crusher” gör precis som titeln utlovar medan halvballaden ”The hardest part of letting go… sealed with a kiss” är bakad på såväl färskost som dunderhonung. Avvägningen mellan råkraft och finurlighet är därmed så god att tanken rent av ofta förs till karriärtoppen ”Rust in peace” (1990) och så länge Dave Mustaine gnisslar tänder med sån här inlevelse är det svårt att önska en snar hädangång för Megadeth.

Bästa spår: ”Endgame”.

Mattias Kling

++++

Switch Opens

Switch Opens

GMR/Border

METAL

Namnbytet från Fingerspitzengefühl må ha gett huvudstadscombon en mindre iögonfallande anmälningsfras, men knappast mindre fingertoppskänsla för det. I en härligt lo fi-slamrig produktion – där en högt mixad bas påminner om en Marshallförstärkt väderkvarn – suddas gränserna mellan doom, noise, metal och LSD-hallucinationer smidigt ut och ger ett uttryck som är så coolt att man faktiskt kan dö en smula. Visst går det att hitta influenser från exempelvis Neurosis, Mastodon eller Melvins , men i allt detta lyckas Switch Opens framstå som förbluffande unika. Det vittnar om fingertoppskänsla, det.

Bästa spår: ”Terra incognita”.

Mattias Kling