• • Ropen skalla – fredag åt alla.

• • Och traditionen trogen är det därmed hög tid att fördjupa sig lite i veckans videoskörd.

• • Upplägget är enkelt: några av de fräckaste nysläppen får se sig extragranskade med några förklarande och omdömesfyllda rader – det coolaste av resten ligger som en omfattande Youtubespellista längst ner i inlägget.

• • Mycket nöje.

Sebastian Bach ”18 & life”

Det som kan tyckas vara ett ögonblicksdokument är ganska ofta inte riktigt så spontanfångat. Tänk på Thin Lizzys ”Live and dangerous” – knappast den autentiska konsertdokumentation som den utger sig för att vara. Samma sak med Slayers ”Live undead” och flertalet andra utgåvor som lanseras under liveflagg men som egentligen har putsats och fixats till studioperfektion i efterhand.

Detta är grunden till att jag väljer just denna video, hämtad från utgåvan ”ABachalypse now”, att utveckla åsikter om. För självklart är det du hör och det du ser två separata upptagningar, med ganska så lite livekänsla men desto mer tonsäkerhet.

Som påpekats ovan är detta inget unikum i branschen. Det som i det här fallet i stället är mest iögonfallande är väl hur dåligt det är genomfört. Speciellt då det faktiskt handlar om en del av ett cd/dvd-paket som skivbolaget och Sebbe de facto anser att fansen ska betala pengar för.

Däri ligger alltstå blåsningen. Inte i att giget i sig bedömdes för dåligt för att kunna berika fansen i hemmets lugna vrå.

Deftones ”Be quiet and drive (far away)”

Man kan kanske härmed tycka att ovan valda video är aningen märklig. Vi pratar trots allt om ett stycke som iscensattes för hela 15 år sedan och släpptes som försäljningsargument för då aktuella albumet ”Around the fur” som släpptes året innan.

Men klippet ovan är en rartiet. En hittills osläppt akustisk videoversion av superlåten från Deftones andra album (originalet kan ni spana in här) som av naturliga skäl är ganska så lik originalet. Inte bara beroende på att det i grund och botten är samma låt, utan även för att båda klippen är filmade vid samma tillfälle.

Dess närvaro i veckans genomgång är likväl motiverad. Inte bara för att det har varit oförsvarligt lite Sacramentoemometal i dessa rader på sistone, utan även för att filmsnutten är väldigt aptitlig – med en tjusigt ung Chino Moreno i ständig fokus.

Terror ”The most high”

Efter retroinslaget ovan är det väl därmed hög tid att återvända till 2010-talet. Om än med en lätt nostalgisk touch av pionjäranda och tonårsminnen.

Los Angeles främsta moshcoreambassadörer är i dagarna aktuella med sjätte studioalbumet ”Live by the code”, vars titelspår tidigare har avhandlats under just denna fredagsvinjett vid Youtubereleasen för ett par månader sedan.

De som har följt mina inlägg här eller i andra forum genom åren vet att jag har en svaghet inför musik av detta slag. När hardcore och metal möts enligt väl beprövat New York-snitt fungerar det nämligen som ett positivt andetag i vardagens negativa malande. Något som Scott Vogel också tar upp i låten, som dessutom är öppningsspår på nu aktuella fullängdsgiv. Med nostalgisk uppriktighet sjunger han om en rörelse som öppnade famnen för en vilsen tonårspojke, en individ som därefter har hunnit bli man men som fortfarande jagar det rus som bara går att få genom en högljudd injektion punkbottnat mangel.

Garanterat bättre för hälsan än vilken fredagsgrogg du än kan tänka dig.

***

Och där har ni veckans granskningsurval. Men fly för den del inte över till något foliehattforum på Flashback eller Nyheter 24 – som jag lovade förra veckan skulle frånvaron av traditionellt FGIF-inlägg kompenseras just i dag.

Vilket gör att aprils första Youtubesamling är extra omfångsrik och disparat. Här går det nämligen att fördjupa sig i färska iscensättningar signerade Meshuggah, Hypocrisy, Stone Sour, Finntroll och Jungle Rot – för att nämna några – samtidigt som det ges tillfälle att bekanta sig lite närmare med smakprov från kommande släpp med Amorphis, Queens Of The Stone Age, Geoff Tate-upplagan av Queensrÿche och svenska moshmonstren i F.K.Ü.

Hela 32 bitar blir det. Underhållning nog att hålla öron och ögon sysselsatta en god stund.

Precis som det ska vara så här på fredagen.

Tidigare i dag presenterades så slutligen skivfacit i Nöjesbladet. Min högst personliga summering av det gångna året, nedkokat till tio plattor som kallas bäst.

Sådant är alltid provocerande. Ett så kallat sätt att sänka garden och krita en måltavla på bröstet, då det aldrig finns några människor som är helt överens om något här i världen – och knappast då det gäller att rangordna skivor sinsemellan.

Jag har tidigare avhandlat dilemmat i det här inlägget. Ett ångestskri avyttrat den 24 oktober, då 2012 års första summering var tvungen att vara inlämnad till Close-Up Magazine. Det är ett tidigt datum och en vansklig deadline i sig, speciellt då jag vid denna tidpunkt inte ens hade hört de sedermera presenterade släppen med exempelvis Soundgarden och Deftones på grund av att gruppernas respektive skivbolag höll hårt i förhandsexemplaren.

Därför blir också dagens presentation en lätt uppdatering. En remix, om så önskas, där mästerliga ”Koi no yokan” slår sig in på topp tio och därför petar ut Year Of The Goat från elitseriens övre halva.

I övrigt ligger den rangordning jag gjorde strax före allhelgona fast. Vilket den nedan presenterade listan visar. Här utökas den dock till hela 20 album, och kompletteras dessutom av ytterligare en rad skivor som har varit riktigt bra, men som av en eller annan anledning inte riktigt kvalar in i toppskiktet.

Varsågoda. Piltavlan är kritad på bröstet. Läs, irriteras och kommentera. Om så önskas.

1. Woods Of Ypres ”Woods 5: Grey skies & electric light”

METAL Den ofrånkomliga grundförutsättningen i sig ger prestationen ett ännu tydligare sorgeflor. Själva insikten att det här sannolikt blir den sista cd vi får från gruppens kreative motor David Gold, som gick bort i en bilolycka strax före jul, gör att de dystra tonerna och textraderna i exempelvis”Death is not an exit” skjuter pansarskott rakt genom hjärtats skyddsmur. I ett stilistiskt gränsområde mellan Type O Negatives svärta, Sisters Of Mercys hänsynslösa cynism och Khomas humanistiska innerlighet är bandets femte installation därför en skiva som drabbar på djupet. Som bygger bo i själen och hänger upp en ”stör ej”-skylt i entrén. Sorgligt, men sant. (Recension publicerad den 10 februari)

2. Converge ”All we love we leave behind”

METALCORE Det mest häpnadsväckande är lättheten i ansatsen. Att det, trots att alla volymreglage och vredesmätare peakar mot vansinnesrött, på något sätt känns lockande för örat. Kurt Ballous Greg Ginn-nickande topptonsriff har svindlande pretentioner utan att vara pretentiösa, Ben Koller spelar spastiskt men svängigt medan Jacob Bannon mestadels tar i så att synapserna tycks brista. Rent ljudligt är yttringen därmed ofta ursinnig, ideologiskt och estetiskt däremot långt ifrån hotfull. Det är 17 låtar som skyr alla konventionella genrebojor, som existerar helt på sina egna villkor. Och som är fullkomligt omöjliga att stå likgiltig inför. (Recension publicerad den 12 oktober)

3. Rush ”Clockwork angels”

PROGROCK Låt oss för en stund lämna framförandets svindlande felfrihet. Släpp tanken om att det här är ett mossigt konceptverk om ångmaskiner, pirater och en ynglings sökande efter uppfyllda drömmar. Fascineras mycket hellre av låtarna. Ja, just det, av låtarna. Av att det här kan vara den kanadensiska trions mest kompletta och fulländade sångkollektion sedan 31 år gamla milstolpen ”Moving pictures”. Det är måhända ett omdöme som ställer orimliga krav, men dessa uppfylls också i en generös musikalisk uttrycksexpedition som spänner över prog, rock, jazz, pop och monstruöst tjusiga refränger som tycks vilja äga din vardag. Klockrent, skulle man också kunna kalla det. (Recension publicerad den 8 juni)

4. Neurosis ”Honor found in decay”

POSTMETAL Som åhörare behöver man inte ens sluta ögonen för att visualisera tonprocessionen. Det räcker med några släpiga ackordslag innan en mental förflyttning sker till ett sönderexploaterat Cormac McCarthy-landskap där färgskalan består av (minst) femtio nyanser av grått. Övergivna fabriksbyggnader avtecknar sig mot en mulen himmel, moln breder ut sig i horisonten utan minsta tillstymmelse till irisering och allt är så förbannat dystert, samtidigt som det är rent av bedårande vackert. (…) ”Honor found in decay” är en händelse för både kropp och själ. Lika trogen Throbbing Gristles pionjärindustriella vision som den är Neil Youngs absolut knarrigaste stunder och Black Sabbaths undergångstyngd. Det är metal som skyr genrens alla konventioner, en abstrakt visualisering utan förklarande manus och ett ärevarv runt de som slentriansätter likhetstecken mellan regelmässigt notstaplande och äkta progressivitet. (Utdrag ur recension publicerad den 26 oktober)

5. Gojira ”L’enfant sauvage”

METAL Det komplicerade anslaget kan egentligen mest ses som en teknikalitet. En läcker prydnad snarare än en förutsättning, ett sätt att förmedla känslor utan att begagna sig av de mest självklara kommunikationskanalerna. För det är nämligen hellre i själva låtarna än i dess instrumentala briljans som fransostruppen överväldigar. De elva styckena är befängt snygga. Komponerade med nitisk noggrannhet och en detaljrikedom som imponerar och värmer. Ömsom mosar de likt amerikanska aggrogäng som Lamb Of God, precisionsnavigerar sig fram à la Meshuggah, för att sedermera speja ut i Tools kosmos. Det ger ett album som knastrar och knuffar. Som trilskas på det sätt som titeln antyder, men som aldrig tappar fokus på det centrala i att en bra melodi kan vara minst lika svindlande som vilken taktsaltomortal som helst. (Recension publicerad den 22 juni)

6. Katatonia ”Dead end kings”

METAL Nionde albumet erbjuder, som alltid, tonkombinationer som bäst beskriver ett sinnestillstånd. Det är liksom svårt att ta sig an ny musik från Stockholmsgruppen och gira undan det melankoliska underlaget. Det är dominant, konsekvent och allt som oftast närvarande, likt ett sepiatonat svårmodsfilter som endast de sköraste melodistrofer tillåts passera igenom. Slölyssnaren får härmed se sig varskodd; ”Dead end kings” fordrar koncentration och minimal omvärldsdistraktion. Det är först i absolut mental stillhet som de snillrika proginfallen framträder i sin fulla prakt och harmonierna spirar vårlikt i novemberdunklet. Hörlurar är ett måste. (Recension publicerad den 31 augusti)

7. Deftones ”Koi no yokan”

METAL Om inget annat är Sacramentogruppens sjunde studioalbum ett strålande tydliggörande om friktionen mellan frontman och gitarrist. För det är när Stephen Carpenter skruvar loss Meshuggah-tunga riff runt Chino Morenos drömska melodislingor som det uppstår en magisk kontrast som är hart när omöjlig att värja sig mot. Likt sin föregångare, den gnistrande ”Diamond eyes”, är ”Koi no yokan” ett förtjusande möte mellan ytterligheter. Mellan melodier som svalkar och en grundläggande tyngd som får fönsterrutor att skälva. Det är musik som både vill kramas och slåss och som därför är helt omöjlig att stå likgiltig inför.

8. Graveyard ”Lights out”

HÅRDROCK I enlighet med tidens tempo borde skivor likt denna vara en omöjlighet. I sin själva ideologiska uppsyn är den ju själva motsatsen till 4G-smarta mobiler, flyktiga Youtubefenomen och dj-sensationer.
Man kan kalla det något äkta. En genuin inställning till musik, en oförkonstlad och livsnödvändig förnimmelse som alltid kommer att låta bättre när den snurrar på makliga 33 varv i minuten i stället för att tokrusa fram i 100 megabit i sekunden. (…) På så sätt är ”Lights out” fullkomligt naturlig. Självklar i sin roll som uppföljare till ”Hisingen blues”, trogen mot det musikaliska Sabbath/Purple-legatet, samtidigt som den inte tar sig själv på alltför stort visionärt allvar. ”I aint gonna bow” heter det i den upprorssprakande ”The suits, the law & the uniforms”. Nej, precis, det är i stället vi som ska buga. Och tacka för ännu en utgåva som är så omöjligt helrätt att dess närvaro i år 2012 är en härlig motsägelse i sig. (Utdrag ur recension publicerad den 19 oktober)

9. Nekromantheon ”Rise, vulcan spectre”

THRASH METAL Ganska så långt från nythrash-kollegor som Evile eller Warbringer, såväl ideologiskt som när det kommer till genomförandet, tar trion ett struptag på lyssnaren med vinande toner som går att härleda till 1980-talsuppsättningarna av Slayer, Sodom, Destruction och Sacrifice. Lika läcker som en fullpatchad jeansväst är gruppens andra album också precis vad som krävs för att stå ut med snösmockor, köldchocker och förfrusna örsnibbar. En åttalåtars dopamininjektion rakt in i sinnet i den årstid då den behövs som mest. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 9 februari)

10. Alcest ”Les voyages de L’Âme”

POSTMETAL Att jag inte behärskar mer än en handfull fraser på franska är på något sätt irrelevant. När Neige bjuder in till en själslig resa, precis som titeln tydligen fastslår, är själva ordförståelsen underordnad och själva känsloupplevelsen i stället det centrala. Likt omslagets stilistiska påfågel spänner huvudvisionären upp en praktfullt iögonfallande tonprakt som målar med färgskalans dystraste nyanser, men som snarare går mot det mossgröna och sepialäckra än den grundläggande svärtan. Om det hade låtit så här bra om de norska banden i början av 1990-talet hade lyssnat lika mycket på My Bloody Valentine som på Bathory? Det är såklart rena spekulationer, men samtidigt en hisnande tanke.

11. Year Of The Goat ”Angels’ Necropolis”

HÅRDPOP Låt inte den ogudaktiga banderollen förleda tankebanorna. Likt exempelvis The Devil’s Blood och landskapskamraterna i Ghost girar sig östgötarna obehindrat förbi elementära black metal-dogmer och hämtar snarare inspiration från ockult rock som den gjordes innan Cronos felvände sitt första kors. Uppföljaren till förra årets saluterade ep ”Lucem ferre” är också något av ett fynd för alla som inte ser någon doktrinär osämja mellan snygga poprefränger och ett ondsint manuskript. Rent musikaliskt hämtas vägledande näring från exempelvis Roky Erickson, Blue Öyster Cult och den Dio-anförda upplagan av Rainbow, en (o)helig trio som sedan omtolkas av musiker som har ryggrad nog att bekänna Kent som förebild. Mikael Popovics innerliga melotronspel förhöjer upplevelsen ytterligare. (Recension publicerad den 30 november)

12. Marduk ”Serpent sermon”

BLACK METAL Mitt bland alla helvetesstormar tycks det uppstå en lugnande harmoni. En krypande känsla av hudnära obehag, som understryks av Daniel ”Mortuus” Rosténs ärgade väsande i ”Temple of decay”, det ståtliga Bathory-malandet i ”World of blades” eller de nedtyngt tröga passageriffen i ”Souls of Belial”. Det är liksom ingen strösyssla att ta del av den östgötska pansartruppens tolfte höghastighetsprestation. Det är ett album som pressar sig upp i ansiktet. Som framtvingar uppmärksamhet och som naglar fast lyssnaren i golvet med sin kontrastprydda kraft. Melodierna kan bitvis upplevas en smula sympatiska, men sveps ständigt i ett liksminkat ljudmörker som får ens den mest envisa majsol att söka skydd bakom närmsta molnbank. Det må storma och dåna, men känn ändå lugnet. Så här koncentrerat har Marduk inte låtit sedan ”Plague angel”. (Recension publicerad den 25 maj)

13. Nile ”At the gate of Sethu”

DEATH METAL Likt så mycket annat i gruppens brokiga diskografi kan det avyttrade ses som själva motsatsen till endimensionell brutalism. Måhända aningen mer direkt än tidigare, som ett svar på kritik om överkomplikation, det South Carolina-konstellationen lyckas prestera är ett mångfacetterat helvetestordön som spänner mellan okonstlade attacker och snirkliga världsmusikornamenteringar. Det är just spänningen mellan dessa två ytterligheter som gör att Nile, ännu 19 år efter formationen, framstår som ett genreunikum. En grupp som använder det äventyrliga anslaget till att pryda och dekorera, och som inte räds udda inslag likt uråldriga instrument och strupsång mitt bland dovt morrande och överljudsrappa trumgrunder. En nyckel till denna djärva ambition finns i låttitlar som ”Enduring the eternal molestation of flames” och ”Natural liberation of fear through the ritual deception of death”, en annan i att det tredelade vokalangreppet ger en närmast teatralisk inramning. (Utdrag ur recension publicerad den 29 juni)

14. Meshuggah ”Koloss”

METAL På sitt sätt är titeln väl vald. Det kvintetten gör är på sitt sätt både omfångsrikt och orubbligt – men samtidigt verkställt med en smidighet som får lyssnaren att gå ner i mental split. Ett förutsättningsbottnat polyrytmiskt utförande till trots känns det emellertid som att gruppen här fortsätter den försiktiga uträtning av sin inflytelserika komplikationsmetal som inleddes i och med föregångaren ”Obzen”. Det märks tydligt i ett fartmonster likt ”The hurt that finds you first”, i att riffen på sina håll drar åt det thrashprecisa eller i att det omständliga inte har något uttalat egensyfte. Utan bara är en grund för något kolossalt bra. (Recension publicerad den 23 mars)

15. Baroness ”Yellow & green”

ROCK Själva omfånget – 18 låtar fördelade på två färgkodade skivor – må lukta mastodontprojekt om något. Men här görs på något sätt tvärtom. När den Georgiarotade gruppen fläker ut sig blir resultatet snarare en hyllning till det simpla och avskalade. Vilket blir extra tydligt då Baroness modell 2012 prioriterar själva låten före sludgehäng i basen och lyckas charma lyssnaren sönder och samman genom att låta hittigare än en hel ”Absolute music”-samling. Är gult och grönt det nya svarta? Det verkar sannerligen så.

16. Vision Of Disorder ”The cursed remain cursed”

METALCORE Förvisso släppte gruppen redan 2001 en uppföljare till den monumentala utgåvan ”Imprint”, men den var så trist att jag till och med har förträngt dess namn. Därför är det extra glädjande att Long Island-gruppen firar sin återförening med något som rakt igenom är det naturliga steget efter redan nämnda milstolpe. Vi kan kalla det metalcore, för det är precis vad det är; en blandning av hardcore och metal – dock utan fixering vid svensk slingdöds och gråtmilda emotivrefränger. I Vision Of Disorders genreförening är det ruffiga anslaget tämligen intakt, även om refrängerna ofta är större än bandets hemstat.

17. Kiss ”Monster”

HÅRDROCK Det Kiss delar ut på ålderns höst är en rockchock från ett band som egentligen inte behöver bry sig om sådana ansträngningar längre. En grupp som redan har åstadkommit allt och det mesta därtill och som skulle kunna luta sig tillbaka, trygg i att rollen som kringresande sminkspektakel fortfarande genererar nog med inkomster för att hålla affärsdrivne Gene Simmons checkkonto klädsamt överfyllt. Det finns helt enkelt ingen rimlig anledning att en grupp med en försäljningsstatistik som överskrider 100 miljoner sålda skivor världen över ännu skulle kännas hungrig. Det är där ”Monster” träder in och vänder upp och ner på det förväntade. Särskiljer det som borde vara från det som faktiskt är. Redan på ”Sonic boom” – släppt 2009 sedan och i sig en surpris då en viss basist året dessförinnan konstaterat att karriären som studioband var över – märktes det att draget att jobba utan utomstående låtskrivare är ett lyckokast, något som faller extra väl ut på uppföljaren. Aningen tyngre än nämnda comebackalster faller det nya materialet någonstans mellan ”Destroyer” och ”Revenge”, med en härligt analog ljudskrud som extra klädsam dekoration. (Utdrag ur recension publicerad den 5 oktober)

18. Paradise Lost ”Tragic idol”

METAL Dysterhet gör sig bäst då den kan upplevas genom ett distanserande filter. I detta finns en dämpande tröst, som om delad förtvivlan blir hälften så förkrossande. Paradise Lost tar rollen som imaginär näsduk på högsta allvar och bjuder här på inkännande kompositioner som tycks vilja smeka bort tårar från ömma kinder. Likt på föregångaren ”Faith divides us – death unites us” är anslaget lika undergångstungt som det är melodignistrande, med en perfekt avvägning mellan hopp och förtvivlan. Dödsgrubblerier blandas med motvillig optimism, mitt bland all modstulenhet spirar hoppet. Och resultatet är minst lika magiskt som tragiskt. (Recension publicerad den 20 april)

19. Witchcraft ”Legend”

Skivan är bräddfylld med föredömligt redigerad kulturvetarhårdrock. Som tar Black Sabbath (”Dystopia”) som utgångspunkt lika mycket som ovan nämnda refrerenspunkter, som väver in Twisted Sisters ”The price” i egna ”An alternative to freedom” (lyssna från 03.49 och framåt) och som värdesätter en ljudbild som är vackert mossgrön snarare än kallt digital. ”Legend” är på så sätt väldigt reell. En analog livboj i ett digitalt konflikthav. Levande, blödande och handvävt äkta. På ett sätt som får en att önska att alla skilsmässor skulle ha en lika fantastisk slutknorr. (Utdrag ur bloggrecension publicerad den 1 oktober)

20. Black Breath ”Sentenced to life”

DEATH METAL Redan omslaget skvallrar om ett innehåll utöver det ordinära. Likt en korsning mellan Black Flags ”Damaged”, Metallicas ”Kill ’em all” och Judas Priests ”British steel” naglar det fast musiken och förklarar reservationslöst att den träffar dig likt ett hammarslag i pannan.Gruppens andra fullängdare är ett strålande bevis på att Stockholmsandan runt skärpunkten mellan 1980- och 1990-tal firar nya triumfer i Seattle tjugotalet år senare. Det är ett fullkomligt utsökt legat mellan svensk death metal, brittisk käng och amerikansk hardcore som vältrar sig fram med såväl ursinne som finess. Och som under en intensiv halvtimme känns precis lika klassisk som sin förpackning.

Övrigt bra i år i bokstavsordning: Aborted ”Global flatline”, The Acacia Strain ”Death is the only mortal”, Accept ”Stalingrad”, Acephalix ”Deathless master”, Aeon ”Aeon’s black”, Aerosmith ”Music from another dimension”, A Life Once Lost ”Extatic trance”, Always War ”We are the flood”, Anaal Nathrakh ”Vanitas”, Angelwitch ”As above, so below”, Anti-Flag ”The general strike”, The Architects ”Daybreaker”, As I Lay Dying ”Awakened”, Asphyx ”Deathhammer”, AxeWound ”Vultures”, Behexen ”Nightside emanations”, Black Pyramid ”II”, Blut Aus Nord ”777 – Cosmonophy”, Bombs Of Hades ”The serpent’s redemption”, Brutality Will Prevail ”Scatter the ashes”, Bullet ”Full pull”, Cancer Bats ”Dead set on living”, Candlemass ”Psalms for the dead”, Cannibal Corpse ”Torture”, Cattle Decapitation ”Monolith of inhumanity”, The Chariot ”One wing”, Coheed And Cambria ”The afterman: Ascension”, Crucified Barbara ”The midnight chase”, The Cult ”Choice of weapon”, Danko Jones ”Rock and roll is black and blue”, Dare ”Calm before the storm 2”, Dark Tranquillity ”Zero distance ep”, Daylight Dies ”A frail becoming”, Deathspell Omega ”Drought”, Devin Townsend Project ”Epicloud”, Die Hard ”Conjure the legions”, Down ”IV part I – The purple ep”, Dragged Into Sunlight ”Widowmaker”, Dragonforce ”The power within”, Dr Living Dead ”Radioactive intervention”, Dublin Death Patrol ”Death sentence”, Dying Fetus ”Reign supreme”, Eclipse ”Bleed & screm”, Emmure ”Slave to the game”, Enslaved ”RIITIIR”, Europe ”Bag of bones”, Everytime I Die ”Ex lives”, Evocation ”Illusions of grandeur”, Fear Factory ”The industrialist”, Gallows ”Gallows”, The Gaslight Anthem ”Handwritten”, Gaza ”No absolutes in human suffering”, God Seed ”I begin”, Grand Magus ”The hunt”, Grand Supreme Blood Court ”Bow down before the blood court”, Grave ”Endless procession of souls”, Green Day ”¡Uno!”, Growing Pains ”It’s not a threat, it’s a promise…”, H.E.A.T. ”Address the nation”, High On Fire ”De vermis mysteriis”, I Am War ”Outlive you all”, Imperial State Electric ”Pop war”, Incantation ”Vanquish in vengeance”, Jess And The Ancient Ones ”Jess And The Ancient Ones”, Job For A Cowboy ”Demonocracy”, Khoma ”All erodes”, Killing Joke ”MMXII”, Knuckledust ”Bluffs, lies & alibis”, Kreator ”Phantom antichrist”, Lamb Of God ”Resolution”, Last Autumn’s Dream ”Nine lives”, Last View ”West point”, Lionheart ”Undisputed”, Jeff Loomis ”Nine lives”, Lord Mantis ”Pervertor”, LXOskeleton ”Indian giver”, Madball ”Rebellion ep”, Magnum ”On the 13th day”, The Mars Volta ”Noctourniquet”, Massacre ”Condemned to the shadows”, Massgrav ”Still the kings”, Matt Skiba And The Sekrets ”Babylon”, Mindset ”Leave no doubt”, Ministry ”Relapse”, Monuments ”Gnosis”, Morbus Chron ”A saunter through the shroud”, Motionless In White ”Infamous”, Municipal Waste ”The fatal feast”, Nachtmystium ”Silencing machine”, Naglfar ”Téras”, Napalm Death ”Utilitarian”, Necrovation ”Necrovation”, NettleCarrier ”NettleCarrier”, Nidingr ”Greatest of decievers”, The Night Flight Orchestra ”Internal affairs”, NOFX ”Self-entitled”, Obey The Brave ”Young blood”, Ofermod ”Thaumiel”, Orange Goblin ”A eulogy for the dead”, Overkill ”The electric age”, Parkway Drive ”Atlas”, Pennywise ”All or nothing”, Periphery ”II”, Pig Destroyer ”Book burner”, Primitive Weapons ”The shadow gallery”, Prong ”Carved into stone”, Propagandhi ”Failed states”, Puteraeon ”Cult Cthulhu”, Rival Sons ”Head down”, Royal Thunder ”CVI”, Sabaton ”Carolus Rex”, Saint Vitus ”Lille: F-65”, Sai Nam ”Crush”, Satan’s Wrath ”Galloping blasphemy”, The Scams ”Bombs away”, Secrets Of The Moon ”Seven bells”, Sectu ”Gerra”, Shining ”Redefining darkness”, The 69 Eyes ”X”, Slash Featuring Myles Kennedy And The Conspirators ”Apocalyptic love”, Soundgarden ”King animal”, Stone Sour ”House of gold & bones part 1”, Strife ”Witness a rebirth”, Strong Intention ”Razorblade express”, Svartsyn ”The true legend”, Switch Opens ”Joint clash”, The Sword ”Apocryphon”, Sylosis ”Monolith”, Serj Tankian ”Harakiri”, Terrorizer ”Hordes of zombies”, Tesseract ”Nocturne”, Testament ”Dark roots of the earth”, Thick As Blood ”Living proof”, 3 Inches Of Blood ”Long live heavy metal”, Tiamat ”The scarred people”, Torce ”Harmonicraft”, Tormented ”Graveyard lust”, Torture Division ”Satan, sprit och våld”, Tragedy ”Darker days ahead”, Trash Talk ”119”, Troubled Horse ”Step inside”, Turbonegro ”Sexual harassment”, Unisonic ”Unisonic”, Unleashed ”Odalheim”, Unsane ”Wreck”, Van Halen ”A different kind of truth”, Weapon ”Embers and revelations”, Whitechapel ”Whitechapel”, Winterfylleth ”The threnody of triumph”, Wintersun ”Time I”, Wolfbrigade ”Damned”, Xibalba ”Hasta la muerte”, Your Demise ”The golden age”.

Det är väldigt tydligt att året börjar göra sig redo för upploppet – i alla fall när det gäller skivsläpp.

Liksom svårt att se de gångna 31 dagarnas utgivningsfacit på något annat sätt. Inom i stort sett varje lingongenre har toppnamnen prestenterat nya alster och synar vi världseliten lite närmare går det knappt att bli större än exempelvis Kiss eller Muse.

Därför blir oktober månads låtkollektion också spretande god. 66 låtar som såväl försmakar på kommande album med Deftones och Soundgarden som den väljer det gôttaste av det gôtta med alltifrån The Acacia Strain till Green Day och Stone Sour. För att nämna några få.

Nytt för denna gång är jag tar och bäddar in skiten i inlägget. Enligt våra tekniska genier här på tidningen (de übermänniskor som ser till att en måttligt tekniskt kompetent murvel som jag kan uppvisa digital mognad i offentlighetens ljus) har försäkrat mig om att det ska funka.

Så jag tror på dem. En förhandsgranskning visar att det inte ser så snyggt ut. Men det är funktionellt och enkelt. Precis som det ska vara.

Mycket nöje – nu kör vi in i kaklet under årets återstående 61 dagar.

Att kalla den för en av höstens mest emotsedda releaser är ingen provokativ underdrift. Och nu har den även fått en högst klädsam kostym, som går att syna nedan.

Planerad till release den 13 november via Reprise/Warner är nämligen uppföljaren till 2010 års högst finkänsligt kreativa höjdpunkt ”Diamond eyes” en utgåva att planera kalendern runt. Speciellt då de provlåtar som har släppts till förhandslyssning – ”Tempest” och ”Ladders” – hintar att Sacramentotruppen fortsätter att plocka välljudande frukter från skapandeträdet.

Liksom ovan nämnda skiva är ”Koi no yokan” producerad av begåvade reglagefantomen Nick Raskulinecz (Foo Fighters, Rush, Danko Jones med flera) och likaledes skiva nummer två med ständige vikarien Sergio Vega (ex-Quicksand) på stort leende basistposition.

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer, har frontmannen Chino Moreno tidigare berättat om färdigställandet av albumet.

Efter den gnistrande ”Diamond eyes” och ett par därpåföljande minst lika luminösa Sverigegig (minns de fantastiska framträdandena på Getaway Rock och Arenan för två år sedan) är Sacramentos stoltaste alternativmetalensemble i höst aktuell med nytt material.

Redan?

Ja, faktiskt.

Efter att under 2000-talet skyndat långsamt – med rejäl tilltagen studiofrånvaro mellan exempelvis ”White pony” och 2003 års självbetitlade utgåva och därefter hela fyra års väntan mellan ”Saturday night wrist” och ovan nämnda 2010-släpp – tycks den relanserade gruppen ha kommit in i ett så kallat kreativt flow.

Det innebär att kvintetten redan den 13 november ämnar avtäcka fullängdare nummer sju, kallad ”Koi no yokan”. Skivan är likt sin föregångare producerad av Nick Raskulinecz (Rush, Foo Fighters, Stone Sour, Death Angel med flera) och presenterar elva nya spår, varav smakprovet ”Leathers” går att ta en tugga av nedan. Och som frontmannen Chino Moreno berättar i en intervju med Noisecreep är anledningen till den förhållandevis korta pausen mellan 2010-talsutgåvorna med att truppen har varit tvungen att skärpa sig och omvärdera sin skapandeprocess efter förlusten av basisten Chi Cheng (som tidigare i år lämna sjukhuset efter den svåra bilolycka som drabbade honom i november 2008):

– Vi har förstås tagit oss igenom en ganska så tuff tid och vårt mål var att renovera allt vi har åstadkommit. Det kändes som att vi hade mycket att bevisa. Tidigare har det tagit så lång tid mellan våra skivor, vi har kämpat med inre slitningar och utgåvorna tenderade att bli snarare ihopplockade i stället för skapade som en grupp. Nu hade vi fler låtar än någonsin (att välja mellan), massor av idéer.

Så här ser låtlistan ut för den kommande plattan:

1. Poltergeist

2. Romantic dreams

3. Leathers

4. Swerve city

5. Entombed

6. Graphic nature

7. Tempest

8. Gauze

9. Rosemary

10. Goon squad

11. What happened to you

I går kväll spelade tydligen Nickelback i Globen. Det påstås så i alla fall. Jag vet inte. Jag var – tack och lov – inte där.

I stället tog musikredaktör Jocke Persson på sig den heroiska uppgiften att recensera gruppen. Vilket han också gjorde, med ett :+:-resultat som kan synas i dagens papperstidning samt på nätet. Även Expressens utsände Martin Carlsson lät en ensam geting surra ovanför sin tyckarpjäs.

Huruvida de har rätt eller inte? Ja, inte fan vet jag. Var som sagt inte där, men jag förutsätter att det är en rimlig bedöming av prestationen som sådan.

Men det som sedermera inträffar, då texten når allmän konsumtion, är det som jag avser dryfta. Nämligen den kollektiva skittsunami som tangentbordstyckare dundrar in med över det presenterade.

Eftersom de som kommenterar gör det under eget namn via Facebook tänkte jag citera dem här. Ordagrant. Stavelse för stavelse. Inget censurerat, inget tillagt.

Max Kull-Sandin: ”Man ska aldrig läsa dom där, speciellt inte från aftonbladet, jävla pisstidning… vi vet ju vilka nötter som jobbar där, nunstedt, larsson…..”

(Påpekande: Nunstedt, med förnamnet Anders, jobbar på Expressen)

Nina Brixehammer Fd Lahti: ”Som vanligt är aftonbladet i en helt anban värld”

Tobbe B Lundin: ”ni musikkritiker e bara avundsjuka för att ni själv e talanglösa misslyckade musiker konserten igår var riktigt bra. musikkritiker fyller ingen funktion tycker jag vad har ni för rätt att döma då ni ej trakterar ett instrument bättre än på nybörjarnivå”

Therese Asplund: ”Joacim Persson du har inte övervägt att byta jobb. Det första man lär sig på journalist högskolan är att lyfta fram det positiva sen får man givetvis komma med konstruktiv kritik men du är fan bara pinsam”

(Påpekande: Nej, det är inte det första man lär sig. Och inte andra. Och inte heller det femtielfte. Man får däremot lära sig att en recension består av subjektivt tyckande, medan motsatsen kallas referat och är ett så kallat objektivt skildrande av ett förlopp)

Stefan Olausson: ”Aftonbladet var inte där, som vanligt. dom stod utanför och tyckte synd om sig själva. Gå på konserten istället nästa gång för att skriva massa dynga. Riktigt bra konsert, hatten av för Nickelback”

Mikael Härmä: ”Skicka en reporter som gillar rock nästa gång, Jocke kan väl få gå på britney spears och liknande istället, det rocka fett igår!!!”

Och så vidare, och så vidare.

Nu förvägrar jag inte dessa personer att ha sina åsikter, och är det något som man som recensent är van vid så är det att få en invektivtirad som svar om man så råkar skriva ett kommatecken i tidningen – och det oavsett om det är en hyllande eller sågande recension. Det ingår i jobbet. Det vet vi alla. De som anser sig ha något att anmärka på gör det på ett koffeinstissat affekterat sätt, de som håller med kniper för det mesta käft.

Men, kontentan av det här inlägget är i stället en reflektion över tonen. Att de som kommenterar svindlande sällan har bemödat sig att ens läsa texten, utan i stället går loss på ett – i deras ögon – felaktigt betyg. Och alltsom ofta tycks anse att en avvikande åsikt när det gäller musik är värt att starta muck om. Ge dem en fälthaubits och de riktar den på två sekunder mot Kungsbrohuset, ungefär.

Själv har jag under mina mer än tio år som musikskribent mejl-ledes och på andra sätt blivit tillönskad såväl en ”långsam död i plågsam ändtarmscancer” (efter att ha haft mage att ge Deftones ”Saturday night wrist” :++:, det vill säga godkänt). Jag har fått fler mordhot än jag orkar räkna till. Väldigt många tycks veta ”var jag bor” (bra, de kan använda Birthday.se med andra ord), och väldigt många har ansett sig nödgade att påpeka att de gärna ser att min mor/far/flickvän/katt/silverfisk också gärna får en snar hädanfärd. Eller i alla fall på något annat sätt far väldigt illa.

Jag slänger härmed ut frågan:

Är det okej? Ska en människas åsikter om musik/konserter med automatik leda till ett bemötande värt en person dragen inför Krigsförbrytartribunalen i Haag?

Jag menar självklart inte att man som skribent/recensent ska vara fredad mot all kritik. En nyanserad diskussion om något för bara debatten framåt och är, faktiskt, något man som journalist faktiskt gillar. Och att ytterligare behöva motivera sina åsikter gör en bara gott.

Med detta sagt:

Åsikter är som rumpor; alla har en och din stinker värre än min.

Deftones Chino Moreno på Getaway Rock. (Foto: Jerker Ivarsson)

Coheed & Cambrias Claudio Sanchez på Metaltown. (Foto: David Johansson)

Den 29 november är ett datum att komma ihåg för alla vänner av finsmakarmetal av det såväl emotionella som progressiva slaget.

Då möts nämligen Kalifornien och New York på Arenan i Stockholm i en väldigt spännande uppställning.

Både Coheed & Cambria och Deftones följer upp sina festivalgig på svensk mark i somras med en inomhusspelning som lär bli av det mer minnesvärda slaget.

Claudio Sanchez och hans mannar besökte för några månader sedan Metaltown-festivalen i Göteborg. Ett trevligt gig, helt klart, även om de snirkliga låtstrukturerna inte riktigt fick rätt skjuts i eftermiddagssolen. Tre plus blev i alla fall betyget i Aftonbladet, recensionen kan ni läsa här.

Bättre lyckades då Deftones, på besöket på Getaway Rock i Gävle. Speciellt imponerades jag av frontmannen Chino Morenos återfunna energi och delade gladeligen ut fyra plus i min anmälning.

Biljetterna till vinterns dubbelmacka finns att köpa nu via Live Nation eller Ticnet (telefon 077-170 70 70).

Nedanstående topplista hittar ni i dag i Aftonbladet. Som vanligt, när det gäller dylikt rankande, inte alltför lätt att sätta ihop. För det är svårt att värdera och väga upplevelser mot varandra. Speciellt när det gäller så upplevelseintensiva saker som just konserter.

Men, chefen beställde. Och chefen fick det han bad om. Det här, som vi kanske kan kalla…

…KLINGS LIVEHÖJDARE 2010:

1. Watain

(Sweden Rock, Norje, 12 juni)

Förbannat snyggt iscensatt ondska utan förmildrande omskrivningar eller ursäkter. 50 minuter eget material, ett set med Bathory-tolkningar, brinnande treuddar och helvetsvända kors – en formidabel finsmakarhappening samtidigt som svennehårdrockarna trängdes på WASP.

2. Bad Religion

(Vega, Köpenhamn, 24 juli)

Kvällen före i Malmö var bra nog. Men den verkliga urladdningen kom inför 1 400 danskar några våningar över Istedgade. Just där och då blev 30-årskalaset äntligen så kul som förväntat.

3. Deftones

(Getaway Rock, Gävle, 8 juli)

Inte bara för att Chino Moreno återigen rörde sig som en ung man eller för att Max Cavalera gjorde ett oväntat gästspel i ”Headup”. Utan främst för att gruppen har lyckats resa sig ur askan och krävt revansch – starkare än på länge.

Övrigt jättekul i liveväg i år, hittills: In Flames (Sticky Fingers, Göteborg, 17 juni), Khoma (Debaser Slussen, Stockholm, 21 april), Opeth (Cirkus, Stockholm, 30 mars), Rammstein (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Danzig (Sweden Rock, Norje, 10 juni), Hatebreed (Arenan, Stockholm, 3o januari), Entombed (Close-Up Båten, Östersjön, 26 februari), Dark Tranquillity (Getaway Rock, Gävle, 8 juli), Bleeding Through (Metaltown, Göteborg, 18 juni), Mustasch (Kafé 44, Stockholm, 5 juni), Europe (Getaway Rock, Gävle, 10 juni).

Det lär jublas rätt högt i Gästrikland just nu. Getaway Rock har nämligen, efter Hultsfredsfestivalens nedläggning, kontrakterat Deftones till evenemanget nästa vecka.

Det innebär att ett redan starkt startfält med bland andra Slash, Motörhead, Megadeth och Exodus görs ännu starkare.

– Det är extra kul för Deftones har varit på vår och vår publiks önskelista från början. Men eftersom de var exklusivt bokade till Hultsfred så hade vi tidigare inte möjligheten. Just nu är vi så kompletta vi skulle kunna bli vårt första år, säger festivalledaren Tomas Jernberg.

Mer info på Getaway Rocks hemsida.

Så sent som förra veckan fick jag uppgifter om att en annan stor utomhusfestival låg i långt gångna förhandlingar med Sacramentogruppen.

Men nu visar det sig att Hultsfred avgick som vinnare i kampen, och därmed får Sverigepremiären för gruppens nya uppställning där hospitaliserade basisten Chi Cheng är ersatt av Sergio Vega (ex-Quicksand).

Deftones höjer därmed kvoten av tuff musik avsevärt nere i Smålandsskogarna 7–9 juli. Bland övriga band som kan tänkas tilltala den genomsnittlige bloggläsaren märks The Hives, 30 Seconds To Mars, Wolfmother, Killswitch Engage, Khoma och Invasionen.