Green Day

¡Uno!

Reprise/Warner

POPPUNK/ROCK Man kan med rätta kalla det megalomani, alternativt en kreativ utlösning för stor att begränsas av en strikt albumform.

Oavsett preferens och inställning är det flertalet band som har försökt sig på syskonskivor med ett väldigt blandat resultat. Exempelvis System Of A Downs ”Mezmerize”/”Hypnotize” och Guns N’ Roses ”Use your illusion”-dubbel hör till de mer lyckade, medan inte ens Metallica mäktade med utmaningen på ”Load” och ”Reload”.

Sådana petitesser tycks tydligen inte oroa de forna punkspolingarna från Berkeley, som fram till januari nästa år ämnar skjuta ut inte mindre än tre fullängdare.

Uno, dos … loco!

Lika tokigt är i sammanhanget emellertid att satsningen, i alla fall på installation nummer ett, tycks fungera riktigt bra. Med några undantag, vill säga. Ansatsen att göra discofunk i rakt nedstigande Arctic Monkeys-led i ”Kill the DJ” är aptrist medan den ogenerade riffkopian på The Hives ”Main offender” (här kallad ”Troublemaker”) torde kunna få upphovsrättsadvokater att fila på en väldigt motiverad stämningsansökan.

Men det är mest sådant som acceptabelt får passera i periferin. Som får bubbla till insprängt mellan polerat powerpopguld som tycks placera trions refrängideologiska rötter i Ramones, Buzzcocks och The Who på piedestal. Det är ljudet av genombrottsalbumet ”Dookie”, filtrerat genom ytterligare 18 års livserfarenhet och slipande på färdigheter.

Som album betraktat förvisso inte helgjutet, som anslag för en hel skivtriptyk ganska svårbedömt, men ändå potent nog att spruta melodipåsen full.

Och det är ju knappast helt tokigt.

Bästa spår: ”Rusty James”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Steve Harris

British lion

EMI

HÅRDROCK Ett konsumentråd: väcks nyfikenhet enbart på grund av 56-åringens oavlåtliga roll som kreativ motor i Iron Maiden finns risk för besvikelse. Liksom i fallet med sidosysslande kollegorna Adrian Smith och Bruce Dickinson befinner nämligen ”British lion” sig mestadels i en annan galax än huvudsysslan. Inget fel i det – speciellt inte då det stundtals plockas influenser från såväl UFO som Thin Lizzy och Deep Purple. Mer bristande är då avsaknaden på enighet och riktning. Det bjuds en smula lightprog (”The chosen ones”), segt funklunk (”Karma killer”) och FM-rock (”Eyes of the young”) – men infallsrikedomen ursäktar knappast avsaknaden på riktig elegans i polityren.

Bästa spår: ”Us against the world”. (Lyssna på skivan på Spotify)

Fem fräcka låtar från kommande skivor

THOUGHTS LIKE HAMMERS (Enslaved)
En åra, ett bredsvärd – och en förkrossande träffsäker postblacksnyting som vare sig skyr sludge eller prog.

http://www.youtube.com/watch?v=fJ1TAuPHH7A

MISFORTUNE TELLER (Down)
Den så kallade violetta ep:n, först ut i en tänkt kvartett, är skramligt lo-fi. Oborstad likt en potatis direkt ur jorden, bombastiskt som en gryningsräd och lika åbäkig som en gaffeltruck.

BETWEEN BELIAL AND SATAN (Satan’s Wrath)
Metal Blades senaste fynd bjuder på arkeologmangel som förenar death, black och thrash på ett sätt som smakar Possessed. Satans gott, det.

LOVELESS (Vision Of Disorder)
En påminnelse om att antika moshmetalcoredogmer à la ”Imprint” låter minst lika studsvärdigt i återförenad prakt. Comebackalbumet släpps den 21/9. Väl värt att vänta på.

GONE SOVEREIGN (Stone Sour)
Noll postgrunge och i stället desto mer dubbelkaggesmatter. Corey Taylors/Jim Roots vänsterprassel tydliggör att en uppåtgående kvalitetskurva då rakt inte tycks brytas å det närmaste.

Bonusspår för bloggen:

VIKING DEATH MARCH (Billy Talent)
Så som det skulle te sig om Green Day fick för sig att tolka ett tidigt Manowar-stycke. Fast med en text som önskar förmedla något tankeväckande.

Sommarmånaderna anses ofta vara rena öken när det gäller skivutgivning. Dels för att vettigt folk (det vill säga sådana som inte är som jag) helst tycks ägna lediga dagar åt att gräva efter ny musik i kvalmiga butiker, dels för att livemarknaden suger ut de flesta slantarna under denna årstid.

Men det ges ändå ut en hel del alster – som i sin tur sedermera offentliggörs även via Spotify.

Och då är jag framme. Ännu en gång. Och slänger in ett aktuellt stycke i min återkommande månadsplaylist.

Denna gång blev det inte mindre än 89 låtar och strax över 6 timmars musik. Med allt från dundermangel med Nile och Grave, via tradmetal med Kobra And The Lotus och Doro till redig rawk signerad Hellyeah och Biohazard/Hells Angels-anknytna Attika 7. Och därtill hela två smyglyssningar från Green Days kommande albumtrippel. Bland mycket annat.

Du hittar den här.

Trevlig rockhelg, vet jag.

Det har varit hyggligt tryck på tävlingarna jag körde förra veckan. Det är coolt. Det gillar jag.

Och, var säkra. Det kommer mer.

Men den första omgången är nu avklarad och vinnarna är som följer.

• Signerad AC/DC-poster: Hanna Nodemar, Flen.

• Meet-and-greet med Sabaton: Patric Wallin.

• Green Day-tröja: Henric Fransson, Göteborg, Fredrik Johansson, Göteborg, och Emma Collheim, Krylbo.

Stort jävla hårdrocksgrattis till er alla.

Jag vet. Om ett dygn står du på Ullevi och väntar på några promoverade punkherrar från Berkeley, Kalifornien, som inom kort ska gå på scen. Troligtvis till tonerna av ”Song of the century” – och du kommer få en bra kväll. Det vet jag. Giget i Globen i höstas var underhållande. Och så lär även lördagkvällen bli.

Men, det var ju inte det saken handlar om.

Utan snarare att Mikael Åsaborn på Universal/Bravado har skjutit tre stycken tjusiga t-shirts med ”Dookie”-motiv min väg. Och dessa vill jag så klart dela med mig av.

Motprestation? Stressa inte ihjäl dig. Det här blir rätt enkelt.

Jag vill bara ha svar på vad den där breda gatan i New York där scenuppsättningen av musikalen ”American idiot” nyligen hade premiär.

Ostkaka, va?

Mejla då ditt svar senast söndag 6 juni till mattias.kling@aftonbladet.se och se till att ta med namn och adress samt att du döper brevet till ”Green Day-tävling”.

Och, ja. Alla tre tröjor är i storleken medium. Lagom och bra. 

***

Exodus

Exhibit B: The human condition

Nuclear Blast/Warner/ADA

THRASH METAL Försök att springa runt i en cirkel i 74 minuter. Inse det smått korkade i den idén – och förstå sen varför explosivt och koncist ofta vinner över det långrandiga. Kompetensbelägg nummer två, och tillika studioalbum nio, från Bay Area-veteranerna är emellertid en nöjaktig indiciekedja av rappt dogmatisk thrash som håller. Speciellt övertygande är i detta sammanhang den maniska gitarrleveransen av Gary Holt och Lee Altus, där varje riff framstår likt ämnat för genrens handbok, men det rikliga omfånget gör helheten lätt oöverskådlig. Slår mjölksyran till i halvtid är det fullt förståeligt.

Bästa spår: ”Burn, Hollywood, burn”.

**

The Original Broadway Cast Recording

American idiot

Reprise/Warner

PUNKMUSIKAL Redan när Green Day släppte sitt sjunde studioalbum i september 2004 påpekade jag dess musikalkvaliteter. Vilket därför gör det föga förvånande att skivan sedermera fick inspirera till en uppsättning, som efter uruppförandet i Berkeley i september 2009 öppnade på Broadway i april i år. Självklart är det svårt att avgöra föreställningens kvalitet baserat på en cd-utgåva, men den bedömningsbara musiken låter som väntat. Likt ambitiös halvpunk som har schamponerats, fönats och uppfostrats för att tala till en finklädd galapublik utan att kissa i dess fickor. Men bra låtar är det ju i alla fall.

Bästa spår: ”Jesus of suburbia”.

Den 5 juni är det dags för en liten minimalistisk punktrio från studentstaden Berkeley, Kalifornien, att dra en piruett på Sveriges största arenascen.

Nä, vänta nu.

Det må ha snurrat ett par jordvarv sedan punkslynglarna tog ett namn som refererar till marijuanarökning, inspirerades av Buzzcocks och Stiff Little Fingers och började hamra ut fina små popstycken med grönfärgade hårtoppar i stil med ”At the library” och ”Don’t leave me”. 

Och 19 år efter albumdebuten är det då alltså dags för Green Day att spräcka sin gigantarenaoskuld i Sverige.

Den 5 juni får Göteborg besök av Billie Joe Armstrong, Mike Dirnt och Tré Cool. Spelningen blir därmed trions andra i Sverige på mindre än ett år, då den uppträdde inför en utsåld Globen i Stockholm så sent som i oktober förra året.

Med tanke på vad som då presterades kan junikvällen på Ullevi bli ett spektakel av rang, med scenspex som får självaste Iron Maiden att framstå som minimalistiskt sansade. Tröjbazookas? Check. Eldkastare av In Flames-klass? Check. Plojpartier med mexikanska hattar och ostiga 60-talscovers? Du sa det.

Den 5 juni alltså.

I Göteborg.

Green Day på scen.

Vilket hullabaloo.

Tre bästa punkspelningarna 2009:

1. The Living End (Debaser Slussen, Stockholm)

Kanske ett av världens bästa band alla kategorier. Giganter hemma i Australien och antagligen även här inom kort. (Länk.)

2. Green Day (Globen, Stockholm)

Proffs. (Länk.)

3. Anti Flag (Brew House, Göteborg)

Punkarna från Pittsburgh öser på i 110 från början till slut. Pricken över i är när dom i sista låten ställer trummorna mitt i publikhavet! (Länk.)

Neverstore är en energisk liten trio som bildades i Skövde för nio år sedan. Bandet – som består av Jacob Widén på sång/gitarr, Oscar Kempe på sång/bas samt trummisen Erik Lantz – har hittills släppt fullängdsskivorna ”Sevenhundred sundays” 2007 och ”Heroes wanted” året efter. Den 27 januari nästa år är det dags för album nummer tre, ”Age of hysteria”, som släpps både i vanligt format och som digital download med en bonuströja designad av Erik Ohlsson (Millencolin). 

Då nedanstående anmälning bara publiceras i Stockholmsupplagan av ert kära Aftonblad, så kommer texten även här.

Bara för att jag gillar er. Och för att ni gillar mig.

+++

Rise Against

Arenan, Stockholm.

Bäst: ”Hero of war” är nervkittlande då den understöds av 3 500 vackra röster.

Sämst: De stunder då sångaren/gitarristen Tim McIlrath enbart ägnar sig åt det vokala låter lite tunna.

Framburna på en nypunkvåg som nyss fick Green Day att fylla Globen är det tydligt att de yngre förmågorna också har sin plats.

På huvudstadsdebuten hälsas Rise Against av en utsåld arena och svarar med 80 minuters punkrock med såväl samvete som muskler.

Nu är förvisso framgången här på blågul mark inte på något sätt unik. I hemlandet lyckades Chicagokvartetten skicka upp senaste given ”Appeal to reason” på Billboardlistans bronsplats för ett drygt år sedan, och gruppens Way Out West-anslutna framträdande tidigare i år har lagt en god grogrund för det där vi kan kalla stort genombrott även här i Sverige.

Ändå är det lätt överraskande vilken attraktion Rise Against har. Fryshusets rymliga Arenan är redan på förhand utsåld till sista plats och en åldersmässigt blandad publik får frontmannen att upprepat lovprisa dess hängivenhet.

Från scen skickas då tjogtalet lättgillade rebellvisor som använder Bad Religions politiskt laddade melodimissiler som avfyrningsramp. Det är därför svårt att inte imponeras av energiskt uppskjutna stycken som ”Long forgotten sons”, ”Paper wings”, ”Collapse (Post-Amerika)” eller ”Ready to fall”. Och samtidigt lika besvärligt att rakt igenom överväldigas av en repertoar som inte håller samma konsekvent höga klass. 

Bra är bra och det är bra nog. 

Men det helt fantastiska har Rise Against ännu inte fångat.

Mattias Kling