METAL I titellåten sjunger Rob Halford att ingenting kan hålla honom tillbaka. Just därför är det märkligt att det är precis så det låter. För är det något som utmärker det 17:e albumet är det en märklig återhållsamhet, som om gruppen medvetet lägger band på sig själv och hellre lurar i vassen än går till attack. Likt en slags motreaktion omfångsrika konceptverket ”Nostradamus” (2008) ska ”Redeemer of souls” säkert ses som en återgång till Judas Priests legendarbyggande kärnvärden. För visst finns de alla här, från den blankpolerade ”Painkiller”-metallen via ”Point of entrys” cabrioletrock till 1970-talets ballader. Det låter genomgående okej och tjänstemannamässigt. Knappast präglat av sprudlande iver eller glöd, utan snarare ett rutinerat metalhantverk fyllt av låtar som ofta är bra men aldrig fantastiska. Det räcker inte längre än så här.
Bästa spår: ”Battle cry”.
Fotnot:Här kan ni lyssna på ”Redeemer of souls” på Spotify.
Jag får säga att jag inte är helt sansad för stunden. Ett fullkomligt naturligt sinnestillstånd mitt i en ganska så tajt magasinsproduktion, men just nu känns alldeles för mycket som att försöka skyffla en överfylld bajamaja uppför Kebnekajse. Intervjuer som för någon vecka sedan kändes mer eller mindre bekräftade ställs in, ett ganska så stort bands pressansvarige ringer och väcker mig i feberdimmorna i onsdags kväll och undrar om jag kan ta en pratstund schemalagd till dagen efter på uppstuds (”Han har lite tid över i bilen just nu.”) – och när tiden bokat förhör väl inföll i går så var det så klart omöjligt att göra den där intervjun.
Oh well. Rimligheten dansar och ler, och hade det inte varit så att jag tappade stora delar av min kalufs redan för 20 år sedan så hade jag slitit av den i ren frustration.
Men nog om det nu. De stora elefanterna får dansa på bäst de vill och när de så önskar sträcka snabeln över Atlanten är jag där och är redo att ta den. Gärna med mer än en kvarts varsel, men i nuläget är det godtagbart det också. Just nu känner jag mig lika flexibel som en OS-medaljör i gymnastik och vill inget annat än att kunna skyffla undan saker inför deadlinespurten som lär inträffa om ungefär en vecka.
Men, som sagt. Inte mycket att göra åt det för stunden. Bara att ta några djupa andetag och låta vreden och stressen sjunka in under ytan.
Roligare då? Att vi för lite mer än en vecka sedan lämnade ännu en trevlig musikmånad bakom oss. Vanan till trogen har jag botanerat bland bolagens releasescheman och valt ut en ganska så häftig samling låtar som på ett eller annat sätt får spegla april 2014. Och just denna månad tycker jag mig se en trend som jag knappast ser någon anledning att klaga på, nämligen att band och bolag blir allt duktigare på att lägga upp färska smakprov från kommande releaser även på streamingtjänster likt Spotify och Wimp i stället för att begränsa marknadsföringen till någon trött textvideo på Youtube.
Vilket gör att den nu aktuella månadskollektionen inte bara bjuder på smyggranskningar av de kommande släppen med Mastodon, Judas Priest och Sabaton – Machine Head å sin sida har varit så pass schysta att de låter allmänheten ta del av en demoinspelning av stundande albumspåret ”Killers & kings” (ursprungligen släppt på vinyl i vissa länder i samband med firandet av Record Store Day). Därtill önskar jag att ni även uppmärksammar svenska hardcoreuppstickarna Damien, ambitiösa crustmetalcombon Nux Vomica, Nightwish-kopplade Brother Firetribe, redan småhaussade Whitechapel samt fingerfärdige Marty Friedman, för att nämna några. Om det önskas ytterligare navigationshjälp genom denna uppåt sex timmar varande spellista.
Som vanligt. Såsom varande Schibstedträl anser jag mig nödgad att prioritera Wimp i presentationen, men Spotifyanvändare behöver naturligtvis inte känna sig blåsta på kakan bara för det. Det är bara att navigera strax söder om den där spelaren här nedan och mumsa loss.
Smaklig spis. Kan ju behövas när så mycket annat är motigt.
Fotnot:Här hittar ni aprillistan på Spottan. För den goda sakens skull.
Egentligen borde jag ha legat och gjort kullerbyttor här i gången mellan sätena. Hoppat upp och ner på stället av ren upphetsning, kastat kaffemuggen i luften och highfivat min säteskamrat (en trevlig dam i 60-årsåldern som tydligen gärna pratar mycket även med sådana som tycks vara upptagna av annat).
Men… nä? Och varför inte det då?
Ungefär samtidigt som mitt vagnset med destination Göteborg lämnade Hallsberg så nåddes jag av nyheten att Judas Priest släppt en ny låt för allmän granskning. Ni vet, bandet som fick löpa gatlopp efter sitt förra studioverk, det ambitiösa/pretentiösa dubbelalstret ”Nostradamus”, och som sen aviserade sin avveckling, åkte ut på avskedsturné, miste gitarristen KK Downing och värvade i stället ynglingen Richie Faulkner – och som bara timmar före det som skulle bli dess sista framträdande i Sverige någonsin aviserade att de inte alls tänkte lägga av. Ja, just den gruppen. Som nu alltså står redo att släppa sitt första studioverk på sex år, en platta som har döpts till ”Redeemer of souls” och som når handlarna den 11 juli.
Tillkännagivandet som sådant är naturligtvis värt att applådera. För även om kvintetten sedan comebacken med Rob Halford bakom mikrofonen 2004 har tappat avsevärt i livekraft så bevisade inte minst ”Angel of retribution” (2005) att blankslipat brittiskt stål fortfarande skär djupare än mycket annat. Och även om nyss nämnda ”Nostradamus” lätt kunde ha bantats ner till en enkel-cd så har jag alltjämt närt förtroende för Priest som studioakt.
Men nu då? Nja…
Låt mig börja med det positiva. Det där om att titelspåret från nämnda sommarsläpp verkligen är metal. Mycket minnande som bandets ”Painkiller”-era i sin intention och presentation och verkligen långt ifrån föregångarens symfoniska slutfinish.
Men ändå. Mest av allt låter det som ett band som försöker låta som Judas Priest. Sådär på ett tyskt eller italienskt sätt, där rondören och grundtänket är intakt men där själva helheten snarare påminner om något bra än är det på riktigt.
Och ljudet? Ja, erfarenheten säger mig att det här lika väl kan vara en förproduktionsdemo än den inspelning som slutligen når publiken i skiv/nedladdnings-form, men jösses vad trist och platt det låter. Lite som att den behöver en tempospark i baken, mer klipp i trummorna och ytterligare vässande av sångslingorna.
Jag får verkligen hoppas att det är så. För är ”Redeemer of souls” det bästa Judas Priest kan prestera 2014 så borde de faktiskt ha plockat ner skylten när de ändå hade bestämt det. Ett måhända hårt omdöme, men det här är ändå ett band jag älskar. Och jag vill faktiskt kunna fortsätta att göra det.
Två saker jag älskar: Ett visst brittiskt metalgäng och en gul familj från den fiktiva staden Springfield.
Därför är det kanske helt på sin plats att inleda bloggåret 2014 med ett inlägg som förenar just dessa två olika delar av underhållningsindustrin.
Jag har tidigare skrivit om detta världsomvälvande – att Judas Priest nu har fått sälla sig till exempelvis Metallica, Green Day och Aerosmith som figurer i ”The Simpsons” – men då avsnittet i fråga natten mot måndag svensk tid sändes i amerikansk tv så finns det ju stor rimlighet i att återkomma till detta.
Okej, nu utgjorde Rob Halford och de andra inte avsnittets själva grund. Som ni kan se i klippet nedan handlar det snarare om ett väldigt kort gästspel där de framför en väldigt laglydig version av ”Breaking the law” och … ja, inte mycket mer än så. Med andra ord – inga ytterligare Simpsonfieringar av kända Prieststycken likt ”Dissident Bartgressor”, ”Jimbo lover”, ”Living after Moenight”, ”Beyond the Ralphs of death” eller ”Diamonds and Duff”. Vilket ju kan kännas aningen snopet i sammanhanget, även om den svenska konsuln (en figur som också syns i videosnutten) är ganska så kul.
När episoden – som fokuserar på illegal nedladdning och även bjuder på gästspel från bland andra Judd Apatow, Seth Rogen och Channing Tatum – visas här i Sverige är ännu väldigt oklart.
Det känns som att jag borde använda den här stunden, en slags comeback till mer löst formulerat bloggande, till något vettigt. Liksom signalera att herrn är tillbaka och tänkte tycka något som inte är kopplat direkt till en festival eller liknande. Hissa flagg för analys och perspektiv.
Men, nä. Det går liksom inte. Måhända för att huvudet fortfarande inte har landat i civilisationen efter en och en halv månad ute i dingdongland, den där parallella verkligheten vi kan kalla hårdrocksscenen, och jag därför inte har någon som helst möjlighet att värja mig mot skämt och satir. Eller bara för att det är väldigt kul. Båda anledningarna är nog ganska så korrekta.
Ett av de livsnödvändiga tips för ett fromt och metalfritt liv som personen/personerna bakom sidan delar med sig av.
I alla fall. Av en händelse styrdes min uppmärksamhet mot en speciell sida på det där sociala nätverket Facebook vars främsta uppgift är att driva med min favoritkonflikt: kristna nötter kontra farliga hårdrockare.
För visst. ”Christians against Slipknot” är ett skämt. Vilket alla om man ska tolka kommentarerna därpå inte tycks fatta, men likaså helt skruvat och i all sin tossiga knarkighet ytterst underhållande. Inte för att den är gjord med någon gudabenådad (sorry…) begåvning eller någon större finess. Utan snarare för att den faktiskt skulle kunna vara sann. Betänk stollarna i Westboro Baptist Church och dess planer nyligen på att våldgästa Slayer-gitarristen Jeff Hannemans begravning nyligen, rättsprocesser mot exempelvis Judas Priest eller lärarinnan Ann Ekebergs revolutionerande ”forskning” som visade att hårdrock dödar krukväxter.
I ljuset av dessa, högst verkliga, utspel gällande farligheten i musik som handlar om annat än att hålla handen och spela Yatzy så känns nämligen Christians against Slipknot speciellt orimligt. Vem vet, det finns kanske till och med någon diagnosmöjlig övertygelse om att Corey Taylor faktiskt är Satans sändebud på jorden eller som tar 666-refrängen i ”The heretic anthem” på blodigt allvar.
Kors i taket!
Vad vet jag? Som vanligt – ganska så lite. Men fram till dess att någon verklig korsfararsekt träder fram och engagerar sig i kampen för en av de största förtryckarideologierna mänskligheten har utsatts för så fortsätter jag garva åt skämtet. Lika mycket för att det finns som för att det faktiskt finns folk, ur båda läger, som tycks ta den på allvar.
Allvarligare än så tänkte jag inte bli just i dag. Sidan hittar ni i alla fall här och Slipknot finner ni i sin tur på scen under Metaltown i Göteborg första helgen i juli.
Och mer om detta lär, som det så fint heter, följa när så känns rimligt.
Joey Tempest och John Norum hade en väldigt bra natt i Blekinge. Foto: RICKARD NILSSON
Jag har sett Sweden Rocks största scen plocka många rockstjärneskalper. Därpå sett hur i grund och botten utmärkta band likt Judas Priest, Mötley Crüe och nu senast Kiss har girat ut i vassen. Gjort shower man i efterhand mest bara minns med obehagsrysningar utmed ryggraden.
Nattens spelschema – en väldigt omfattande historia.
Därför var natten något av en uppenbarelse. En stund jag kommer minnas länge, bara för att den var så bra.
Jag känner det i halsen i dag. Den känns som ett öppet sår efter att ha öppnat upp sig i ”Prisoners in paradise”, ”In the future to come” eller – faktiskt – ”The final countdown”. Den är så slitet lycklig att den kan vara sådär rostig och gisten, det får för stunden spela mindre roll.
Precis så lycklig är jag över Europes jubileumsshow, som avrundade kvällen med något av det bästa jag har sett på nämnda Festival Stage – någonsin. En väldigt omfattande spelning, mätande nära nog två och en halv timme och med 28 låtar i bagaget. Därför kan jag inte göra annat än att instämma i Jocke Perssons entusiastiska :++++:-recension i dagens tidning. Att den här omfattande hyllning till en av Sveriges största rockkarriärer faktiskt blev så värdig och exklusiv som man hade hoppats på.
Avslutningsfyrverkeriet i ”The final countdown” lyste upp natthimlen.
Mycket beror på att Europe, så här nio år efter relanseringen som även den ägde rum här på festivalen, är ett förbannat starkt band. Det låter för det mesta fantastiskt – från Jompa Levéns närvarande baskomp till John Norums bluesgrundade gitarrförevisningar – och detta oavsett om kvintetten axlar simpelt pudelfluff som i ”Rock the night”, smäktande ballader likt i ”Carrie” och ”New love in town” eller gräver djupt bland sina influensrötter som den gör i exempelvis ”Firebox” eller ”Last look at Eden”.
Med tanke på nattens firande inramning och omfångsrika förutsättningar finns det också möjlighet att överraska och småchocka när det gäller låtvalet. ”Prisoners in paradise”, ”Seven doors hotel”, ”Paradize bay” och ”Let the good times rock” är alla lika oväntade som de är välkomna och även om gäststunderna – Thin Lizzys/Black Star Riders Scott Gorham i ”Jailbreak”, Michael Schenker i ”Lights out – egentligen inte är helt nödvändiga så bidrar de till den genomgående exklusiva känslan.
Exakt hur bra det var kommer ni att få se och höra senare, då spelningen filmades för en kommande dvd/bluray-utgåva. Jag kan nästan inte vara mer peppad inför det.
Varje saga har sitt slut, det är då säkert. Det vet du, det vet jag – och det vet heavy metal-pionjärerna vi lärt känna som Judas Priest.
Nästa år tar veterangänget farväl av sin publik med den så kallade ”The epitaph tour” – en vända som når Sverige och Blekinge någon gång under veckoslutet 8–11 juni nästa år. Framträdandet på Sweden Rock sägs också bli gruppens sista på svensk mark någonsin.
Judas Priest är därmed headliner nummer två som har presenterats till nästa års hårdrocksfestivitet i Norje. Andra klara akter är bland andra Ozzy Osbourne, Joan Jett & The Blackhearts, Saxon, Ghost, Mustasch, Overkill och Rhapsody Of Fire.
METAL På ett sätt är det synd att jag med förbundna ögon kan plocka tiotalet skivor ur samlingen som låter ganska så mycket som ”My dying day”. För jag gillar verkligen Ruined Souls huvudvisinonär Johnny Johanssons ambition att påminna om Göteborgsscenens dödsthrashiga rötter, då harmoni och aggression hoppade hand i hand över Älvsborgsbron. Men det blir i längden för mycket. För mycket av det jag hittar då handen osökt letar sig åt skivor med At The Gates, Dimension Zero, Dark Tranquillity eller till och med Arise.
METAL Jag lovar. Uppsalaiterna älskar tidiga Iron Maiden. Troligtvis mer än sina flickvänner, mödrar och bankomatkort ihop. Det märks tydligt. Inte bara på de gulligt Steve Harris-minnande basrullningarna, utan även på den dubbla gitarrattacken som är tydlig i exempelvis ”Katana”, ”High roller” eller det instrumentala titelspåret. Inget snack om saken. ”Diamonds” är så gnistrande, om än något oslipad, som ren och skär NWOBHM-dyrkan kan bli då den placeras i händerna på svenska ynglingar. Lätt att älska, men tyvärr också lätt i längden att glömma bort när den där vinylutgåvan av ”Killers” känns mer lockande.
METAL Styr vi då kosan sisådär tjogtalet mil söderut så hamnar vi i Nyköping, men avståndet gör emellertid ingenting åt inriktningen. Även Steelwing omfamnar en brittisk skarv mellan 70- och 80-tal med allt som sig bör. Men om ovan avhandlade kollegers fäbless för Iron Maiden är mest tydlig så lutar denna kvintett sig lika ofta mot Judas Priest. Det är ju förvisso rätt och ger merparten av ”Lord of the wasteland” ett tempo som ofta ligger nära ”Freewheel burning”-hastighet. Men, det må sägas, Riley är ingen Rob Halford och låtsnickrandet släpar en bra bit efter förebildernas.
METAL I den bästa av världar skulle en stabil dos hederlighetsthrash räcka långt. Men för att Umeågruppens tordön ska kännas fräscht krävs att du tvättar öronen rena från eventuella minnen av The Haunted, Hatesphere, Dew-Scented eller någon av de där andra grupperna, som faktiskt gör det här så mycket bättre. För högre utfall på gillandeskalan önskar jag mer självsäkerhet i tilltalet, tuffare gängkörer och mer riv i produktionen.
ROCK Progressivitet är lika mycket ett åtagande som en frihet att följa infall, vart än de för dig. Det möjliggör en musikalisk navigation som kan sluta såväl på en melodifestivalscen som i Beatles mest frisinnade 60-talsslut eller i ett progrockigt ingenmansland. Låt säga så här: De som fann schlagerfärden på gruppens välsaltade autostrada komfortabel kommer att ha svårt att finna samma bekvämlighet när resan nu har förlängts till ett helt album. Därtill är ”Road salt one” för skumpig och bökig. Men för en uttrycksvan lyssnare bjuds genomgående behaglig sälta, som emellertid gärna hade fått kryddas upp av tidigare metalsting.
Bästa spår: ”Sisters”.
***
Heat
Freedom rock
Stormvox/Playground
HÅRDROCK/AOR Att Upplands Väsby-sextetten gör musik som kan användas som en synonym till ”refrängstark” är inget avslöjande. Sådant är legio i den vuxenrockiga genre som ynglingarna har gjort till sin, och blir på fullängdare nummer två lika mycket en resurs som en nackdel. För även om ”Beg beg beg” eller ”Shelter” cementerar sig i huvudet på sekunden, så faller de också på att det enkelt fångade också är det lätt förgångna. Större hållbarhet finns därför i det oväntat lyckade samarbetet med Tobias Sammet (Avantasia/Edguy) i ”Black night” eller i den Treat-snärtiga ”Stay”. Där har vi refränger som håller – både nu och i morgon.
Bästa spår: ”Danger road”.
***
Danko Jones
Below the belt
Bad Taste/Border
ROCK Var god och häng av dig måttligheten i dörren. Efter formsvackan ”Never too loud” står nu tjuren från Toronto åter på tå, redo att basunera ut sin amorösa gospel med volymkontrollen stadigt parkerad på en Spinal Tap-elva. För det är alltjämt kärlek som huserar strax söder om Danko Jones bälte. Till AC/DC i ”Tonight is fine”, till explosiva herdestunder i ”Like dynamite” eller till Judas Priest i skivans clou. Dock blir elva karska kupletter i längden aningen övermäktiga, särskilt då låtarna inte når samma genomgående höga nivå som den sturska leveransen. Men så kan det ju bli när återhållsamhet mest ses som en begränsning.
