Förvisso spred jag den här godbiten redan i går, men själva initiativet är så skruvat att det kräver en repris.

Någon stolle, exakt vem denne är känns ganska så irrelevant, har nämligen gett sig i kast med att klippa ihop samtliga signaturläten som Metallica-frontmannen har hävt ur sig på skiva – från ”Kill ’em all” till ”Death magnetic”.

Resultatet kommer knappast att berika ditt liv på något intellektuellt stimulerande sätt. Men fan så roligt är det i alla fall.

Oh YEAH!

Vare sig du må tycka det är ett kommersiellt nonsensfirande eller känner för att gå all in med rosor i stora fång och smäktande Eros Ramazotti-serenader finns det anledning att uppmärksamma den 14 februari.

Men ibland kan det kanske vara aningen svårt att själv uttrycka exakt vad man känner. Är det bekant?

Bara lugn. Det är precis det som internet uppfanns för.

Och just därför – här är en rad alla hjärtans dag-kort att sprida till dina nära och kära. Och även till ditt köksbord.

Puss och kärlek.

GLENN DANZIG-EXTRA:

Källor: Metalsucks.net, Metalinjection.net , Jadedpunk.com, Tumblr.com

Egentligen har det här inlägget bara ett viktigt syfte:

Jag vill tacka alla er som på ett eller annat sätt har spridit min raljanta krönika/nyhetsuppdatering angående rättsprocessen i Prag. Vare sig det handlar om delningar via Facebook, kommentarer eller bara genom att visa att ni bryr er om vad som händer – engagemanget är hedervärt. Så sträck på er, det är ni värda.

Och kanske gör det också att metalbevakningen i dinosauriemedier och dess digitala kanaler också i längden blir mer nyanserad och rättvis. Något som jag under min så kallade karriär har lagt mycket engagemang och energi på – och så tänker fortsätta göra.

Under de snart tolv år som jag har ägnat en stor del av min lediga tid – för så är det, i min fasta anställning på redaktionen ingår inte musikskrivande utan det får jag sköta med vänsterhanden när tillfälle så ges – åt att ge min älskade musik och dess figurer det utrymme jag tycker den förtjänar. Genom åren har det gett visst resultat, men dessa ska jag inte på något sätt ta åt mig äran för.

För sant är att Aftonbladet under 2000-talet har ökat bevakningen av hårdrock och dess genresläktingar avsevärt. Vilket följande exempel också tydliggör:

• 2002 täckte jag min första Sweden Rock Festival. Som ensam recensent på darrande knän och med en frilansfotograf vid min sida. 2012 var vi tre recensenter, två fotografer samt en nyhetsreporter som rumlade runt i Norjes lera. Det vill säga – en tredubbling av arbetsstyrkan.

• Samma resultat gäller också bevakningen av många av de större artisterna och andra festivaler. Vi åker exmpelvis till Estland och Norge och skriver om Metallica om de spelar där, även om de under samma år inte ämnar avlägga besök i Sverige. Vi piper i väg på Europapremiärer av arenaakter inför rockmonstrens gig på exempelvis Stadion i Stockholm eller Ullevi i Göteborg.

• 2011 var också ett närmast historiskt hårdrocksår i Aftonbladets historia. Inte nog med att vi var med och lanserade ett tv-program kallat ”Big rock show”, under ledning av musikredaktören Jocke Persson sjösatte vi även Aftonbladet Hårdrock! – en specialtidning i lyxtryck som då kom ut i två nummer och ett under 2012.

Syftet med denna uppräkning är inte på något sätt att slå mig för bröstet eller att hävda min arbetsgivares suveränitet. Snarare ser jag ovan nämnda exempel som ett tecken på att det går att förändra från insidan. Att sakta men säkert lyfta fram det man brinner för och därigenom ge det mer utrymme i spalterna.

Denna process är å andra sidan långt ifrån slutförd. Och redan inom de närmaste månaderna kan jag förhoppningsvis avslöja mer om vad som händer under inför den galna rocksommar (Kiss! Bon Jovi! Iron Maiden! Rammstein! System Of A Down!) som trots allt väntar på andra sidan islossningen.

Därför känns det extra bra att just du väljer att läsa det jag skriver och tar det på allvar. Genom att dela inlägg ni gillar, kommentera och engagera er bidrar ni till att bevisa för räknenissarna att hårdrock är en bra affär.

Och på så sätt en win-win situation för alla inblandade.

Vis av erfarenhet har även den mest hängivne anhängaren vid det här laget lärt sig att det inte alltid lönar sig att ha några förväntningar på något som Axl Rose nuförtiden ämnar ta sig till.

Ett bevis på detta var fullängdaren ”Chinese democracy”, svindyr och svinförsenad och ganska så svintrist, ett annat det likaledes svinförsenade framträdandet som dragplåster på Sweden Rock 2010. Som även det var svintrist när bandet väl tog till scenen, cirka 50 minuter efter utsatt tid.

Och nu då? Ordning på torpet?

Nej, det verkar dessvärre inte så.

Liksom tidigare turnékollegorna i Metallica har ”Guns N’ Roses” – bandets namn gör sig numera bäst inom citationstecken – nämligen aviserat en lyxfilmad dokumentation av konstellationens vistelse i Las Vegas förra hösten.

Någon flådig biorulle handlar det emellertid inte om. Nej, ”Appetite for democracy” går i stället ut direkt på dvd för den som har rätt utrustning för att ta del av dess tekniska briljans – vilket med tanke på nedan presenterade så kallade teaserklipp kanske är lika bra så.

För ”Paradise city” låter här rent av bedrövligt. Precis lika surt sjungen som jag minns att den (och de flesta andra låtarna) var på en ganska så nyss nämnd festival för två och ett halvt år sedan. Med andra ord, ungefär som ”Guns N’ Roses” modell 2000-tal i stort – likt ett svullet hån mot det som en gång var så överjävligt bra.

Får bara hoppas att producenterna har vett nog att autotuna sången en smula när utgåvan väl når handeln. När det än kan tänkas bli.

http://www.youtube.com/watch?v=Tp9QYBhRAw0&hd=1

Att tyska Metal Hammer gillar två saker – ett visst San Francisco-band och att kränga lösnummer – är knappast någon sensation. Eller något som de är ensamma om, för den delen.

I vilket fall som helst. Bara ett och ett halvt år efter att publikationen samlade ihop exempelvis Devildriver, Sodom, Finntroll och Borknagar för att hylla thrash-giganternas självbetitlade platta från 1991 är det dags för ännu ett kollektivt firande.

Denna gång är det 30-årsfirandet av debutskivan ”Kill ’em all” (släppt i juli 1983) som har fått publicisterna att skanna av marknaden efter coverversioner på plattans tio spår.

För, ja. Även om inspelningarna i vissa vall är av det mer obskyra slaget och i vissa fall inte heller uppmärksammade med buller och bång så handlar kollektionen, som följer med tidningens februarinummer, mest om arkivmaterial från exempelvis Motörhead, Cannibal Corpse, Anthrax och Primal Fear. Och då de blott två exklusiva bidragen som ändå finns – Eisregen & The Vision Bleaks ”(Anesthesia) Pulling teeth” och Dust Bolts ”Jump in the fire” – är av mindre upphetsande dignitet känns ”A tribute to Kill ’em all” inte som någon lyxig måste ha-produkt.

Låter upplägget intressant går det i alla fall att beställa blaska inklusive cd via den här länken.

Så här ser i alla fall den kompletta startordningen ut.

1. Black Tide ”Hit the lights”

2. Burden Of Grief ”The four horsemen”

3. Rage ”Motorbreath (live)”

4. Dust Bolt ”Jump in the fire”

5. Eisregen & The Vision Bleak ”(Anesthesia) Pulling teeth”

6. Motörhead ”Whiplash”

7. Anthrax ”Phantom lord”

8. Cannibal Corpse ”No remorse”

9. Primal Fear ”Seek & destroy”

10. Dew-Scented ”Metal militia”

Och så här låter några av de tolkningar som redan i skrivande stund finns tillgängliga.

http://www.youtube.com/watch?v=FPAaWsD3LKo

http://www.youtube.com/watch?v=JrDUKEpeDVk

Sehr spaß, ja?

De som är lite om sig och kring sig har säkert noterat att The Mighty ’Tallica det senaste året har planerat att släppa en biofilm i 3D-format.

Först förnekade gruppen ihärdigt att några sådana planer fanns, när det först började kucklas om saken, men efter att en rad spelningar i augusti förra året med en specialdesignad scen och massor av specialeffekter kändes det väl lönlöst att hålla på informationen längre.

Och nu kommer det fansen egentligen mest har väntat på nu, förutom själva filmen då.

Nämligen namn och premiärdatum.

Jodå. Det kommer här och nu.

Den påkostade filmen (budgeten uppges uppgå till 20 miljoner dollar) har officiellt döpts till ”Metallica: Through the never” och väntas gå upp på biograferna i USA den 9 augusti.

Den som väntar sig en rak och okonstlad konsertfilm i stil med Led Zeppelins ”Celebration day” har emellertid orsak att tänka om. I stället vankas en kombohistoria där mer biotypiskt berättande blandas med liveklipp med rullens egentliga huvudpersoner.

Så här förklaras storyn i ett pressmeddelande från det amerikanska distributionsbolaget Picturehouse:

”Dominic DeHaan (”Chronicle”, ”The amazing Spider-man 2”) spelar en ung roadie som blir ivägskickad i ett brådskande ärende samtidigt som bandet spelar ett dundrande liveset framför en utsåld arena och (han) får sin värld omskakad från grunden.”

Lars Ulrich väljer i sin tur att kommentera projektet så här:

”Metallicas sätt att göra saker på är att kasta sig in i outforskade kreativa utmaningar utan skyddsnät. Att färdigställa den här filmen har varit en ganska omtumlande resa.”

Eh … Spontant känns det så där. Det finns liksom en inneboende svårighet att länka samman musik och agerande, vilket i det här fallet på pappret känns alarmerande. Risken finns ju att det blir ”Lulu” av det hela. En på pappret intressant idé som får ett genomförande så uselt att man nästan skäms för att ens ha varit peppad på det hela.

Om regissören Nimród Antal (bild ovan) ska ro den här skutan i hamn känns det som att han visar på större fingertoppskänsla än i sitt tidigare mest kända verk ”Predators”. En film som på sin höjd mest var okej och en smula monsterkul, men på det stora hela en popcornsrulle som egentligen tog slut innan den började.

Facit kommer i augusti. Fram till dess ger jag mig själv friheten att vara aningen skeptisk. Vilket, med tanke på ovan nämnda samarbete med Lou Reed, knappast är helt ogrundat.

Nedan går det i alla fall att se några klipp ifrån de konserter som sedermera kommer utgöra själva grunden för hela schabraket.

December månad har varit extra tung för anhängare av arkivthrash modell 1980-tal.

Inte nog med att Holy Terrors forne frontman Mike Deen förlorade kampen mot cancer runt lucia och avled, blott 56 år ung – julhelgen har även den svärtats ner av ännu ett dödsfall som skakar scenen.

Samtidigt som han uppträdde på en 50-årsfest till Rigor Mortis-sångaren Bruce Corbitts ära kollapsade gruppens gitarrist Mike Scaccia på The Rail Clubs scen i Fort Worth, Texas. Trots att han raskt fördes till sjukhus gick strängbändarens liv inte att rädda och han förklarades död – vid en ålder av 47 år. Den officiella dödsorsaken var hjärtattack orsakad av åderförkalkning, enligt rättsläkarna i Tarrant County.

För den stora publiken är Scaccia troligtvis mest känd som gitarrist i Ministry, ett band han blev rekryterad till inför dess turné 1989 efter albumet ”The mind is a terrible thing to taste”. Tillsammans med Al Jourgensen har han även jobbat i exempelvis Revolting Cocks, Lard och Buck Satan And The 666 Shooters.

Men det är främst som strängbändare i orättvist perifiera Rigor Mortis jag främst kommer att minnas gitarristen. En grupp som bildades så tidigt som 1983 men som inte albumdebuterade förrän 1988, med en självbetitlad fullängdare av det mer elaka slaget producerad av Skinny Puppy-trixaren Dave Oglivie. En utgåva som, likt uppföljar-ep:n ”Freaks”, såg världens ljus via jättebolaget Capitol.

För riffkonässörer av det mer råbarkade slaget är ovan nämnda releaser närmast obligatorisk lyssning. Även om ljudbilden i dag känns aningen luddig, eller snarare effektladdat fladdrig, hade gruppen en kompromisslös inställning till genren som gjorde den mer besläktad med europeiska kolleger som Kreator, Sodom och delstatsgrannar likt Exhorder än avartsgiganternas (tänk Metallica, Megadeth och Anthrax) mer kommersiella yttringar.

Såväl ”Rigor Mortis” som ”Freaks” finns att ta del av på både Spotify och Wimp. De är fortfarande oumbärliga utgåvor som påpekar scenens vitala kraft även bortom de mest tongivande akterna. Som påminnelser över att ännu en talang som har lämnat oss i förtid, något som känns extra tragiskt då det tidigare i år offentliggjordes att gruppens originalsättning hade börjat jobba på sin första skiva på 20 år, ett album som enligt planerna skulle produceras av Scaccias arbetsgivare Al Jourgensen.

Inspelningar som nu, av förklarliga skäl, möjligtvis aldrig kommer att se dagens ljus.

Vila i frid.

Det verkar som att Ian Watkins, sångare i det miljonsäljande lightmetalbandet, har skitit i det blå skåpet.

Big time, så att säga.

Enligt BBC News har frontmannen nämligen åtalats för att ha försökt förmå en inte ens tonårig flicka att utföra sexuella handlingar samt innehav och distribution av olämpliga bilder på barn.

35-åringen och hans två utpekade medbrottslingar, två kvinnor i 20-årsåldern, har förhörts av polis i Cardiff, South Wales, och ska dessutom infinna sig i rätten redan i dag.

Samtidigt vädjar utredarna om hjälp med utredningen.

– Jag vill uppmana alla som har någon som helst information som de anser sig vara relevant att höra av sig till oss, säger utredningsledaren Peter Doyle.

– Att skydda de utsatta barnen är alltid högsta prioritet i sådana här fall och sådana åtgärder har redan vidtagits.

Exakt vad som döljer sig bakom anklagelserna mot Watkins och hans utpekade medbrottslingar, en 20-årig kvinna från Doncaster och en 24-årig kvinna från Bedford, eller hur de ställer sig till dessa är oklart för tillfället.

Lostprophets tippades en gång i tiden att bli nästa stora band inom hårdrockssvängen. Sammanlagt har de sålt 3,5 miljoner exemplar av sina fem studioskivor och bland annat spelat på Hultsfredsfestivalen samt som uppvärmare till Metallica på Ullevi i maj 2004.

Watkins bandmedlemmar har i skrivande stund inte kommenterat händelsen.

Jag brukar, något raljant, avrunda alla dessa fredagsinlägg med att konstatera att det snart är jul. Men nu ligger det också snart någon sanningshalt i det fastslåendet, då vi denna vecka har gått in på själva upploppet fram till den så kallade dopparedagen.

Om tio dagar smäller det. Vilket också innebär att musikbranschen går in i helgvila, för att uppstå på allvar först i mitten/slutet av januari.

Jag kan därmed inte med säkerhet fastslå, men jag anar ändå att det här är det sista inlägget av dylik karaktär på ungefär en månad. Eftersom ambitionen är att spana in det nya och fräscha så kommer det troligtvis inte att presenteras något sådant bland skinkaglasyr, nyårsraketer och baksmällor.

Förtrösta emellertid inte. Det här är ingen utväg, utan snarare bara en andningspaus. Som i och för sig inte är av det sämre slaget.

Just i dag kan vi nämligen ägna fredagskvällen åt att granska nya promotionsnuttar med Rammstein, Lacuna Coil, Hour 13, Mutiny Within, Krisiun, Black Veil Brides, Hollywood Undeads Clown-regisserade klipp till låten ”We are”, finska Code For Silence samt Infernal Tenebra.

Och som extra bonus just i dag har jag spetsat glöggen med ett liveklipp där klassiska crossoverbandet Wehrmacht gästas på scen av Napalm Deaths Mark ”Barney” Greenway och Mitch Harris, en studiorapport från inspelningarna av Cult Of Lunas kommande fullängdare ”Vertikal”, textvideor från Rotten Sound och Buckcherry, ett nytt smakprov från kommande Voivod-skivan ”Target earth” samt ännu en livelåt från Metallicas ”Quebec magnetic”-dvd.

Det får vara nog för den här veckans förnöjsamheter i journalistikens värld. Nu tar jag helg och tänkte ägna kvällen åt att rensa artärerna på lite redaktionsfrustration med ett gympass. Sånt som på sitt sätt renar själ och stärker inre harmoni.

Kom ihåg – snart är det jul. På fullaste allvar.

Det är knappast någon dold hemlighet att Metallicas snabbtrutade dansk till trummis gillar att synas och höras. Vilket så klart är helt okej, speciellt då man ofta får agera talesperson för ett av världens största heavy metal-band.

De som tycker att Lars Ulrichs deltagande vid presskonferenser och medverkan i filmer likt ”Get him to the Greek”, tv-serier som ”The Simpsons” och i stort sett varje metaldokumentär som någonsin har spelats in inte riktigt släcker törsten efter 48-åringen har nu en Facebooksida dykt upp som kan vara den bästa lanseringen sedan det sociala nätverket självt:

Nämligen sidan ”Putting Lars Ulric’s Face On Things”.

Och den håller ju precis vad den lovar. Det är en massa bilder där Lasses nuna morfas in i sammanhang där han egentligen inte (ännu) har lyckats synas. Som r’n’b-pygmén Prince. Eller på Frihetsgudinnan. Eller som Tom Cruise i ”Top gun”.

Vansinnigt kul är det icke desto mindre. Något som vi i branschen kallar för en titt-fest.

Och här är några av mina personliga favoriter. Fler fantasifulla kollage hittar ni på länken nedan.

I stället för hin håle på omslaget till Venoms ”Black metal”.

Som Larsie i ”Den onda dockan”.

Efter att han har kickat Kirk, Rob och James ur Larstallica.

Som Larsa – krigarprinsessan.

Som Teletubbien Larsy Winky.

Som Ulrich Thurman i ”Lars fiction”.

Som The Larsinator.

Som Ulrichningsbruden Samantha Fox.

Som hela Poison på omslaget till ”Look what Lars dragged in”.

Som New Lars On The Block

Källa: Putting Lars Ulric’s Face On Things