En novembersöndag då vi alla höjer våra kaffemuggar för våra fädrer (grattis pappa!) kan jag passa på att komma med ett litet avslöjande. Som förvisso bara rent tankemässigt har något med rock att göra, men som ändå borde vara ett glädjebesked för dem som orkar lyfta blicken från Nuclear Blasts utgivningsschema och låter andra tongångar än de mest hårtrassliga få utrymme på lyssningslistorna.

För hårdrockig eller speciellt högljudd är han då rakt inte som solovarelse, den gamle Million Dead-vokalisten. Snarare bjuder han på folkinfluerade trubadurvisor med mer hjärta än svullna metalballar.

Den 16 december gör han ett exklusivt framträdande på Harry B James i huvustaden, dit han är inbjuden av radiokanalen Bandit Rock som då kallar till fest. På scen denna afton står även Royal Republic, som i morgon presenterar videon till nya singeln ”Underwear” på sin hemsida.

En ny singel väntas också runt Sverigebesöket från kvällens huvudperson. Den 6 december ämnar Brahain-födde Turner lösgöra ep:n ”Rock & roll”, som ska ses som ett smakprov inför ett nytt album som förväntas se dagens ljus tidigt nästa år. Den ännu titellösa skivan är uppföljare till ”Sleep is for the week” (2007), ”Love, Ire and song” (2008) samt Epitaph-lanserade ”Poetry for the deed” (2009) – alla rekommenderad lyssning för dem som blandar ut manglet med exempelvis Billy Bragg eller svenska Kristofer Åström & Hidden Truck.

Den 28 februari nästa år är det ett helt decennium sedan folklighetsrockarna släppte sin första skiva, ”The true sound of the new west”.

Firas det?

Finns det makrill i Bohuslän?

I samband med jubileumet kommer gruppen att göra två exklusiva spelningar, på Cirkus i Stockholm den 2 mars och i Lisebergshallen i Göteborg den 11 samma månad. Som uppvärmare under dessa kvällar har klassiska Electric Boys och hårt gigande Bullet kallats in.

– Nog för att vi växlar upp ett extra steg på våra egna konserter, men när vi nu dessutom har med oss Ralfs barndomsfavvisar Electric Boys och mina nya gunstlingar i Bullet, så vore det ju jäkligt konstigt om inte det här upplägget kommer få hårdrockssjälarna att glöda och öronen att ringa, kommenterar basisten Mats Johansson paketet.

Mustasch kommer dessutom i samband med firandet att släppa albumet ”The new sound of the true best”, som innehåller nyinspelningar på gamla favoriter samt helt nya spåret ”Angel’s share”. Skivan, som ska släppas i samband med födelsedagsfirandet, är inspelad tillsammans med Tobias Lindell och kommer att säljas i butik till ett reducerat pris.

– Många av låtarna har fått ett nytt arrangemang under alla dessa år som vi har framfört de live. Vi vill att våra fans ska få chansen att återupptäcka dessa låtar så som Mustasch låter 2011. Vi vill även ge tillbaks något till alla våra fans och har därför bestämt att skivan endast ska kosta 99 kr i butik. Det har varit extremt viktigt för oss, säger sångaren och gitarristen Ralf Gyllenhammar.

Kyuss under det inte så glada 1990-talet.

Det kan vi ju kalla ett fetingbesked så här en måndag i november. Utan att lägga någon slags värdering i det.

Klart är i alla fall att ökenrockens mytomspunna ärketomtar kommer att besöka Stockholm och Debaser Medis den 13 mars nästa år. Och det med tre av fyra legendariska medlemmar i sättningen. I Kyuss Lives – som denna turnéensemble har valt att kalla sig – ingår förutom sångaren John Garcia även basisten Nick Olivieri och trummisen Brant Bjork, medan Bruno Fevery hoppar in för Queens Of The Stone Age/Them Crooked Vultures-upptagne Josh Homme på gitarrpositionen.

Den 13 mars nästa år var det. På Debaser Medis i huvudstaden.

Biljetterna släpps onsdag den 10 november här.

++++

Ghost

Opus eponymous

Rise Above/Sound Pollution

METAL Receptet för en finsmakarhype av sällan skådat slag: Vägra konsekvent att uppge medlemmarnas identitet och högprioritera i stället en ritualistisk mörkermässa lika synonym med Mercyful Fate som med The Devil’s Blood och Roky Erickson. Helt rätt beslut – då hemlighetsmakeriet på ett förtjusande sätt förstärker gruppens övertygelse att sätta budskapet före leverantörerna i sig. Med spöklik perfektion letar sig blodisande harmonier in i ockulta lovsånger som får dig att vilja knäfalla och headbanga i samma stund som pulsen rusar upp till 666 slag per minut. Skrämmande bra, helt enkelt.

Bästa spår: ”Elizabeth”.

LADDA NER: NÖJESBLADETS MATTIAS KLING TIPSAR OM FEM GRYMMA LÅTAR

DON’T LOOK BACK (KYLESA)

Så här hade det kanske låtit om Smashing Pumpkins haft andra svampar än champinjoner i omeletten när de spelade in ”Siamese dream”.

RETURNING TO KILL THE LIGHT (NECRONAUT)

Bara en av många smällkarameller i Dismember-kände Fred Esbys färska godispåse till solodebut. Den högexplosiva gästsången från Watains Erik Danielsson gör knappast saken sämre. (Tyvärr finns ingen video eller liknande på detta spår – än)

DOWN THE BEACH (SURF LITTLE GIRL) (SONIC SURF CITY)

Första smakprovet från comebackplattan ”Pororoca” släpptes för allmän konsumtion i Itunes affär i veckan. 

INVIGORATE (MADBALL)

När du känner för att slå sönder en balkongdörr så finns det ingen bättre bakgrundsmusik just nu.

HALLOWEEN (MISFITS)

Du kan med ont samvete pumpa den här gamla godingen en helg till. 

Ännu ett nummer av Aftonbladet – ligger rykande färskt på tidningsdiskarna inom några timmar – är lämnat.

Och därmed kan man ju muntert utbrista: Saken är biff!

Vilket man ju också kan säga om Sweden Rocks färska bokningar.

Vars dragnamn alltså är några väldigt NWOBRHM-legendarer med Biff Byford i spetsen. Ett besked som i sig kanske inte är så oväntat att man trillar av stolen så här framåt morgonkvisten. Men desto mer exklusivt är att kvintetten ämnar fira 30-årsfirande plattan ”Denim & leather” med ett komplett framförande av densamma.

Dessutom låter festivalledningen hälsa att den även har bokat Jason & The Scorchers, Agent Steel och Fläsket Brinner till nästa års upplaga av rockfesten i Blekinge.

+++
Helloween
7 sinners
Dragnet/Columbia/Sony
METAL Först känns det som om någon har glömt att fylla pajen. I två spår pumpar Helloween på för allt vad tygen håller, men även om ”Where the sinners go” och ”Are you metal?” visar på tåga är de blott hårdgräddade skal utan riktigt innehåll. Och därmed knappast goda representanter för helheten. För som sådan är ”7 sinners” combons jämnaste låtkollektion på många år. Satsningen på att göra refrängerna så läckra som möjligt är ett genidrag som lyfter exempelvis ”World of fantasy” och ”If a mountain could talk” till höjder gruppen inte har nått sedan ”The time of the oath”. Och det är ju syndigt gott.
Bästa spår: ”The sage, the fool, the sinner”.

++
Good Charlotte
Cardiology
Capitol/EMI
POP Lyft för en kort stund blicken från Klick!-bilagan och begrunda detta påpekande: tvillingarna Joel och Benji Madden är mer än halstatuerade mingelaccessoarer åt exempelvis Nicole Richie och Paris Hilton. De har faktiskt det här bandet också. Som nu efter ett par utgåvors misslyckade trevare med Bee Gees-disco och ambitiösa koncept nu åter gör snällpunkig pop med få komplikationer eller utsvävningar. Riktmärkerna heter snarare  Fountains Of Wayne och Jimmy Eat World än Bad Religion, men inom begränsningsramen ryms melodier och låtar pigga nog att skänka en lagom dos guaranaenergi i höstmörkret. Vare sig mer eller mindre.
Bästa spår: ”1979”.

+++
Cradle Of Filth
Darkly, darkly, Venus aversa
Peaceville/Playground
METAL Jag får oftare en stor lust att småle än att känna mig rädd på allvar. Cradle Of Filth har liksom den mysrysliga inverkan på mig, som om dess envisa bombardemang hellre söker position hos Monty Python och Hammer Horror än i någon svavelosande fördömelse. I en inramning där det mest skrämmande annars alltjämt är frontmannen Dani Filths prostataskärande grisskrik till sång gör gruppen annars det den bör och det den bemästrar. Ett litterärt tema – denna gång om den bibliska urfresterskan Lilith – tonsätts av orkestrala blastbeatsymfonier och även om infattningen är så hemtam att den nästan är utsliten är det få gånger man som lyssnare tappar intresset på allvar. Så, slå upp ett glas sherry, skär en tjock skiva stilton och svep in benen i en värmande pläd. Höstmyset är räddat!
Bästa spår: ”Lilith immaculate”.

Nu är det då avslöjat. Vilket band som får följa med de haussade metallskallarna på vägarna i Norden om mindre än en månad.

Och som rubriken hintar är det en viss Ångeensemble som har knipit den åtråväda platsen och därmed får värma upp publiken på gigen i Köpenhamn (18/11), Malmö (19), Stockholm (20), Helsingfors (22) och Oslo (24).

Corroded är just nu aktuella med sitt andra album ”Exit to transfer”, som lyckades ta sig så högt som sjätte platsen på albumlistan. Det recenserades i Aftonbladet av min kollega Jocke Persson i en stabil treplusrecension som du kan läsa här.

Som uppvärmning för dessa arenaåtaganden har kvintetten emellertid några mindre spelningar bokade. Nu på fredag spelar de tillsammans med Raubtier på Klubben i Stockholm, kvällen efter väntar Kings arms i Avesta, medan Östersund och Härnösand besöks den 5 respektive 6 november.

+++

Monster Magnet

Mastermind

Napalm/Border

ROCK Efter en rad bleka liveshower och ett svagt föregångaralbum befinner sig förväntningarna någonstans runt grundvattennivå. Men Dave Wyndorf – den sexige rockguden som slutade punda och kom ut som en obekväm barbapappafigur – visar nu att formsvackan kan ha varit tillfällig. Bevis för detta kan hittas i de ystra trumrullningarna i ”Perish in fire”, i en Black Sabbath-sävlig ”Hallucination bomb” eller i en högst larmande ”Bored with sorcery”. Monsterbra är det ändå kanske inte. Och inte heller är ”Mastermind” – som det har påståtts – gruppens starkaste album sedan magnifika ”Powertrip”. Men det ger ändå en fingervisning om att karriären kan orka ta ny fart framöver.

Bästa spår: ”Gods and punks”.

+++

All Ends

A road to depression

Nuclear Blast/Warner/ADA

METAL Kvalitetsinkonsekvensen – hälsa på dina nya vänner. Även utan låtskrivarstöttning från In Flames Björn Gelotte och en ny sångerska i form av Jonna Sailon chockstartar Göteborgsgruppen med en trio låtar som fullkomligt örfilar upp det mesta på den tre år gamla debuten. ”Obvious”, ”Generation disgrace” och ”I know who I am” ekiperas alla i en något ruffigare och rockiga skrud som passar kvintettens sötsalta framtoning perfekt. Tråkigt nog håller inte sömmarna hela vägen. Mittenpartiet tyngs ner av ett par riktigt såsiga ballader och det är först i avrundningens Depeche Mode-elektroniska ”Wretch” och titelspår som gruppen får upp farten på allvar igen. För en rakt igenom angenäm färd finns det med andra ord en del att jobba på för framtiden.

Bästa spår: ”I know who I am”.

ÅTERBLICKEN: OPETH FIRAR SYSTEMBOLAG I FINKULTURENS FINRUM

Det finns ju sämre ställen att hålla ett födelsekalas på än i just Royal Albert Hall.

Det finns det ju sannerligen.

VAR? Royal Albert Hall, London.

NÄR? Den 5 april 2010.

VARFÖR? Att de två gångna decennierna har varit en halsbrytande musikalisk tripp är ett odiskutabelt faktum. Det gäller mycket – och det gäller inte minst huvudstadsensemlens evolution från det tidiga 1990-talets melodiösa dödsmetall till dagens genrebestridande eklekticism. 

Rent instinktivt är det svårt att se logiska tanketrådar mellan den tidiga kärvheten i ”Forest of october” eller ”April ethereal” och en tillbakalutad progvisa som ”Hope leaves”, men i den kronologiska rekapitualtion av valda delar ur diskografin som utgör andra akt på nu aktuella dvd:n ”In live concert at The Royal Albert Hall” är alla inslag lika naturliga och välkomna. Bara en knapp vecka tidigare, den 30 mars på Cirkus i Stockholm, var framträdandet en aning nervigt och det kompletta framförandet av ”Blackwater park”-albumet darrade lätt på manschetterna.

I det anrika konserthuset i South Kensington är det emellertid säkerhet och fingertoppskänsla som gäller – från inledande ”The leper affinity” till finalen med ”The lotus eater” nära tre timmar senare.

Snacka om kungligt jubileum.

Vänner och fiender – jag vet inte om ni har saknat det. Men jag har i alla fall känt att det officiella forumet via Aftonbladet inte riktigt medger plats för mig att ta upp allt som jag anser mig kunna tycka om.

Så, därför. Tillbaka är här de så kallade bonusrecensionerna. Vissa av skivorna har några veckor på nacken, i något fall till och med månader, men jag hoppas ändå att det kan ges en god stund läsning.

En formnyhet för denna återkomst är att jag där det är möjligt länkar lyssningstipsen direkt till Spotify. Bara att klicka på låttiteln så kör den igång. Förutsätt att ni använder denna streamingtjänst alltså. I de fall där låten ifråga inte är utlagd kommer jag i stället att länka till ett Youtube-klipp. Enkelt och rakt.

Så, nog om detta. Då kör vi väl då? Och, kom ihåg: Alla eventuella felstavningar och grammatiska oegentligheter är ovidkommande. Jag fixar bara ett korrekt språk då jag får betalt för det.

++

Apocalyptica

7th symphony

Dragnet/Columbia/Sony Music

METAL När den finländska stråkensemblen gjorde entré under tidigt 1990-tal var det som en kuriositet och en underhållande stundförströelse. Spela Metallica-covers på cello? Galet! Men likafullt en smula underhållande på en festivalscen då inget mer nödvändigt gör anspråk på uppmärksamheten.

Sedan dess har som bekant mycket vatten flutit under broarna och gruppen har på den här sidan millennieskiftet lämnat sitt initiala tolkningsuppdrag och förevisar här album nummer fyra med enbart egenkomponerat material. Beklagligtvis uppvisar kvartetten emellertid på sjunde symfonin att omdömet har brustit något denna gång när det gäller gästartisterna. Gavin Rossdale från skällsordet Bush? Flyleafs Lacey Sturm? Kompetente men i sammanhanget bleke Brent Smith från Shinedown? Faktum är att inte ens annars så pålitlige Joe Duplantier från utmärkta Gojira lyckas få upp något annat än styrfart i ”Bring them to light”.

Då återfinns räddningen i stället i de instrumentala styckena. Som är som sig bör, flyhänt framförda och ljudbildsintressanta. Men som bärande grund för ett helt album är de som helhet aningen för svaga.

Lyssna på: ”Sacra”, ”2010”.

++++

Alter Bridge

ABIII

Roadrunner/Warner/ADA

ROCK/GRUNGE Lyssna och lär, Weiland och kompani. Tredje albumet från Creed-avläggaren Alter Bridge är nämligen allt det som Stone Temple Pilots comebackalbum, släppt i maj i år, inte var. Melodioffensiven, anförd av Slashs livesidekick Myles Kennedys fantastiska sånginsats, är så effektiv att den sturskt spränger tidigare reservationer som jag har haft angående gruppens verk. Den här blandningen av tidiga Pearl Jam och Soundgarden slår nära nog alla andra Seattleromantiker på fingrarna – nya som gamla.

Lyssna på: ”Life must go on”, ”Isolation”.

++

My Dear Addiction

New blood

Supernova/Cosmos Music Group

METAL Man kan nästan höra hur de drömmer om pyrotekniksynkroniserade eldkaskader, en publik som hoppar och sjunger och om fyrverkerier som som lyser upp försommarhimlen i ett hamnområde i Göteborg. Att Älmhultsgruppen har upphöjt In Flames till närmast religiösa höjder är inget avfärdande i sig; enbart ett fastställande och redogörelse över sakernas tillstånd. Dock går det inte att blunda för den uppenbara talang som huvudkompositören och sångaren Kim Lindstén besitter. När det gäller självklara refränger är han en mästare – vilket ger en anvisning om att kvintetten har potential att växa sig riktig stark.

Lyssna på: ”Through the ashes”, ”One of the lucky ones”.

++++

Autopsy

The tomb within

Peaceville/Playground

DEATH METAL Inom några få sekunder känner man ju sig lite smutsig på något sätt. Liksom besudlad av onämnbara kroppsvätskor, skit och avfall. Fjärran från tidsenlig studioklinik håller comebacktruppen från Kalifornien sin dödsmetall skitig och rudimentär. Och låter därmed ungefär lika rått och bra som den har gjort sedan snuskfina debutalbumet ”Severed survival” (1989). Ni som kan er uråldriga dödsmetalläxa förstår därmed att det är läge att dyrka. Och se till att värma upp duschen för en välbehövlig rengöring av samtliga kroppsöppningar efteråt.

Lyssna på: ”The tomb within”, ”Human genocide”.

+++

Kamelot

Poetry for the poisoned

Ear Music/Edel/Playground

PROGMETAL På den progressiva scenens skuggsida samsas smådjävlar med mystiska kvinnliga som hemsöker dina drömmar. I en King Diamond-nickande form – som dock endast antar komplett konceptskrud i den fyrdelade titelsviten – gästas bandet av Simone Simons (Epica), Gus G (Firewind/Ozzy Osbourne), svenske Björn ”Speed” Strid (Soilwork) och Jon Oliva (ex-Savatage, Jon Oliva’s Pain) och tar sin musik till avsevärt mörkare jaktmarker än på föregångaren ”Ghost opera” (2007). Musikaliskt prestationsperfekt, starkt sjunget av Roy Khan och tillräckligt eklektiskt för att aldrig bli ointressant eller stillastående – ändå kan jag inte heller denna gång hänge mig till den mest entusiastiska anhängarskaran. Även om lyxutgåvans tolkning av Nick Caves Kylie Minogue-duett ”Where the wild roses grow” är oväntat lyckad.

Lyssna på: ”House on a hill”, ”If tomorrow came”.

+++

Street Dogs

Street Dogs

Hellcat/Cosmos Music Group

PUNK Jag vet, vi gillar alla Dropkick Murphys. Men, handen på hjärtat – mellan varven kan de bli lite väl irlänskt tjolahoppsanmuntra. Och därmed tappa en del av sin ursprungliga fackföreningscharm. Nåväl, frukta inte. Om tidigare torgförda åsikt stämmer överens med din så finns det ett gott alternativ. Se där, hälsa på Street Dogs. Om du i din ägo har Dropkick Murphys ”Do or die” så torde namnet Mike McColgan vara bekant, då han sjöng på detta album innan han hoppade av gruppen för en karriär som brandman. Och det är någonstans där man kan placera Street Dogs, som vid detta laget är inne på album nummer fem. De irländska arbetarklassinfluenserna finns ständigt där, men utgör snarare ett garnityr än ett ändamål i sig. För det är i härligt punkriviga pubnötarstycken som ”Too much information” eller ”Hang ’em high” som konstellationen övertygar mest.

Lyssna på: ”Yesterday”, ”Harpo”.

+++

The Crown

Doomsday king

Century Media/EMI

DEATH/THRASH METAL I tider då rojalismen firar nya triumfer i Sverige så borde fler upptäcka vilka som är de riktiga kungligheterna här i landet. Du gissade det – efter en sjuårig träda då medlemmarna bland annat har ägnat sig åt Angel Blake och Engel – är Trollhättangänget tillbaka i leken. En titelmässig blinkning till karriärtoppen ”Deathrace king” (2000) är vare sig obefogad eller för den delen speciellt nödvändig. Med nye sångaren Jonas Stålhammar (God Macabre) som ersättare för Johan Lindstrand blickas det lika mycket åt sidorna som att backspegeln är fast fokuserad på den egna diskografin. Det norpas friskt från allsmäktiga Slayer (smaka bara på titeln ”Angel of death 1839” eller ”Dead skin mask”-riffen i ”The tempter and the bible black”) men ett på självklart sätt får tidig Göteborgsdöds à la At The Gates också stort utrymme i mixen. ”Doomsday king” lär därmed frälsa få nya själar, men för oss redan införstådda är skivan ett rungande bevis för att den verkliga hertigen av Västergötland då rakt inte heter Daniel Westling.

Lyssna på: ”The tempter and the bible black”, ”He who rises in might – from darkness to light”.

I många kretsar är beskedet likvärdigt med en oväntad lottovinst. Ja, så sällsynt är det. Och kanske lika emotsett.

Men det är icke desto mindre sant. Nära sex och ett halvt år efter senaste studioalbumet ”Sex, love and rock ’n’ roll” är det i januari nästa år dags för en ny fullängdare från Mike Ness och hans punkrockiga anhang.

Social Distortions blott sjunde studiomacka sedan debuten sedan debuten ”Mommy’s little monster” 1983 har döpts till ”Hard times and nursery rhymes” och släpps den 17 januari via Epitaph (distribution i Sverige via Cosmos Music Group) och föregås av singeln ”Machine gun blues” som ser dagens ljus via iTunes den 8 november.

Skivan är också den första där bandledaren ensam har axlat producentrollen. En position han tydligen har längtat efter att inneha.

– Jag älskar att befinna mig på den sidan av mixerbordet. Genom att jag har haft det övergripande avsvaret har jag kunnat fokusera på alla detaljer i arrangemangen, vare sig det handlar om musikernas prestationer, arrangemang, bakgrundssång… allt, säger Ness i ett pressmeddelande.

Den kompletta låtordningen är som följer:

1. Road zombie

2. California (Hustle and flow)

3. Gimme the sweet and lowdown

4. Diamonds in the rough

5. Machine gun blues

6. Bakersfield

7. Far side of nowhere

8. Alone and forsaken

9. Writing on the wall

10. Cant take it with you

11. Still alive