Försvaret darrade, Sergio Busquets slarvade, Xavi Hernández kom inte upp i normalt standard, och anfallarna satte inte den höga press de brukar. Fram till matchminut 60 var det bara en spelare i Barcelona som kom upp i den nivå vi är vana vid att se: Andrés Iniesta.

Den bleke mittfältaren fick otroligt stort ansvar i offensiven, och var hela tiden den som försökte tråckla sig igenom PSG-försvaret med dribblingar eller finurliga passningar. Men medspelarna fanns aldrig med honom.

Det skulle krävas en 170 centimeter lång och halvskadad argentinare för att Barça skulle vakna till liv. Lionel Messi kom in i ett läge där katalanerna var skakiga och var i underläge med 0-1. Messi gjorde inget större väsen av sig den stund han var på planen, men hans blotta närvaro höjde medspelarna till ytterligare en nivå. Att det också var Messis fötter som stod för förarbetet till Pedro Rodríguez kvitteringsmål var föga förvånande. Utöver målsituationen lunkade argentinaren mest runt. Det syntes att han hade ont, att han inte var som vanligt. Tydligen spelade det ingen roll, för han gjorde Barcelona till ett bättre lag.

Något annat noterbart var Messis kroppsspråk efter kvitteringsmålet. Han signalerade mot medspelarna i något som jag skulle översätta till ”ta det lugnt grabbar, stressa inte upp er. Nu fortsätter vi rulla”. Argentinaren visade upp ett engagemang som bara riktiga ledare gör. Och på planen är det precis vad han är, Messi. En ledare, en förgrundsfigur, något medspelarna ser upp till. Utan att ens komma upp i 20 procent av sin normala nivå höjde han Barcelona och såg till att klubben nådde sitt sjätte raka Champions League-semifinal.