Efter ett oförskämt bra gruppspel sattes de regerande både Europa- och världsmästarna på rejäla prov i Confederations Cups slutspel. Först stod Italien för motståndet i semifinalen, där La Roja var ordentligt pressade delar av matchen, men på ett smärre mirakulöst sätt lyckades hålla tätt bakåt och få fram en förlängning. Väl där var man det bättre laget, och en fenomenal straffläggning senare hade man avancerat till finalen.

Jesús Navas fick äran att slå in den avgörande och Spaniens sjunde straff. Tanken var egentligen att han skulle slå straffspark nummer sex, men då han burit tröja nummer sju hela sitt liv frågade han om Sergio Busquets kunde ta den sjätte istället. Det kunde han, och Navas fick skjuta straff nummer sju – hans turnummer – och skickade Spanien till final. Förmodligen lär det förbli Sevillasonens turnummer även fortsättningsvis.

Väl i finalen väntade sedan värdnationen Brasilien. Och för att göra en lång historia kort så kan vi konstatera att brassarna fullkomligt mosade ner spanjorerna i skorna. Redan från första minut satte man en fasansfull press, och det tidiga ledningsmålet satte knappast käppar i hjulen för Brasilien som bara malde på ännu mer. Det var länge sedan jag såg ett lag spela med sådan intensitet och sådant mod mot Spanien. Brasilien vågade, och man klarade av det.

Vid det här laget vet ni alla säkert slutresultatet. Brasilien vann med hela 3-0 efter dubbla mål av Fred, och en ny drömstrut av Neymar. Det var ladrig något snack om saken – Spanien var alldeles för uddlösa och tafatta.

Men med tanke på VM-turneringen nästa år tror jag det här kan vara en bra tankeställare för Spanien. Ytterligare en turneringsseger hade tagit mättnaden till en helt ny nivå, och jag är ytterst tveksam om man hade lyckats vinna VM nästa sommar då. Nu har man fått sig en rejäl kalldusch och på ett sätt blivit avslöjade. Brasilien vet redan hur man skall spela för att slå Spanien – många andra lag lär ta efter.

Vicente Del Bosque måste göra precis som Brasilien – våga. Spanien måste utveckla sitt spel, våga bryta mönstret i matcherna och göra oväntade saker. Att man har mest bollinnehav betyder inte per automatik att man vinner alla matcher. Man måste skapa målchanser också. Under Confederations Cup är det egentligen bara Andrés Iniesta som stått för egna genombrott och gjort oväntade saker. Spanien måste spela rakare och våga vara tuffare. Man kommer alltid ha kvar sin grundidé, men det finns många gånger då man har kunnat slå en avgörande passning så man istället väljer att vända hemåt för att flytta upp laget sakta men säkert och börja rulla igång. Det är ett bra anfallsvapen – ibland. Det gäller att hitta balansen mellan stort bollinnehav och att ta chanserna att gå rakt på mål i vissa lägen. Lyckas Del Bosque hitta den balansen kan Spanien mycket väl ta en ny VM-titel nästa sommar. Men då måste nog också ett par förändringar ske i startelvan.

Med de orden tar också den här bloggen lite sommarsemester. Jag vill passa på att vänligast tacka alla som varit inne och läst och tyckt till under min första säsong här, och jag hoppas innerligt att vi hörs igen till hösten. Med Neymar i Barcelona, Isco i Real Madrid, Beñat i Athletic och Piti i Granada finns alla anledningar att se fram emot hösten.

Och glöm inte heller att fortsätta följa U20-VM i Turkiet, som nu är inne i slutspelsfasen. Det är garanti på framtida stjärnspelare på plats.