Här kommer tankar och analyser från några av helgens matcher.

Miroslav Djukic har sig själv att skylla
Valencia imponerade knappast i premiären hemma mot Málaga, men vann trots allt med 1-0. I lördags, när man ställdes mot Espanyol på Cornella Él-Prat, gjorde man en ny riktigt uddlös match. Den här gången räckte det dock inte ens till poäng.

Det hjälpte inte att Hélder Postiga gav Valencia ledningen i första halvleken. Espanyol var det klart bättre laget från första till sista minut och gnuggade sig sakteliga i kapp målmässigt. David López nickade in kvitteringen innan paus, Cristian Stuani gjorde 2-1 tidigt i andra och Thievy Bifouma satte spiken i kistan strax före slutet. Ett kompakt och kollektivt försvarsspelande Espanyol såg otroligt starka ut och bjöd inte Valencia på mycket.

Medan Javier Aguirre förstås hyllade sina spelare efter matchen kokade Miroslav Djukic på presskonferensen. I mina ögon har han dock ingen annan än sig själv att skylla. För det första – varför spela Jérémy Mathieu som vänsterback när han är hästlängder bättre som mittback? Som grädden på moset gjorde också Mathieu en av sina svagare insatser någonsin i Valencia-tröjan och har fått utstå en hel del kritik efteråt.

För det andra – varför sätta försäsongens två kanske bästa spelare Jonathan Viera och Juan Bernat, som dessutom var en av få ljusglimtar i premiären mot Málaga, på bänken? Offensivt såg det oroväckande grått och fantasilöst ut. Dessutom väntade Djukic alltför länge med att byta in Sergio Canales i matchen.

Inställningsmässigt fanns mycket mer att kräva av Valencia-spelarna, men Miroslav Djukic får allt se över sitt lag och ge de som verkligen förtjänar chansen framöver.

Villarreal visade klass
Efter fyra minuter visade Valladolid upp ett passningsspel utom denna värld när man klapp-klappade sig igenom hela Villarreal och Javi Guerra placerade in 1-0. Men det blev framför allt en väckarklocka för Villarreal – som därefter öste på rejält, medan Valladolid föll väldigt lågt.

Och efter många om och men i form av chanser i mängder skulle också Villarreal vinna matchen. Giovani dos Santos satte kvitteringen från straffpunkten, innan han utgick skadad tidigt i andra halvlek. Då klev istället Rubén Cani fram och hur kyligt som helst smekte in bollen i bortre krysset efter en blixtsnabb kontring där även målvakten Sergio Asenjo hade stor del i målet.

Spelmässigt imponerade Villarreal enormt. Framför allt visade innermittfältaren Manu Trigueros vilken enorm potential han besitter, medan såväl Giovani dos Santos och ytterspringaren Javier Aquino visade goda intentioner. Det skulle vara en megaskräll om Villarreal slogs i botten av tabellen den här säsongen. Man har ett lag för den övre halvan och väl det.

Barcelona vinner en dimension med Adriano
Det är väldigt delade meningar kring Adriano Correias vara som högerback i Barcelona. Många menar på att Martín Montoya, som anses vara en av Spaniens största talanger på positioner, och dessutom varit ordinarie i två raka U21-EM, skulle få chansen allt oftare. I bortamötet med Málaga till Montoya inte ens hänga med. Det fick däremot Adriano – som startade matchen som högerback.

Det katalanerna däremot vinner på att spela med brassen på planen är en extra och väldigt viktig dimension. Adriano är nämligen en av få som dels vågar ta skott utanför straffområdet, och gör det dessutom väldigt bra.

Förra säsongen gjorde ytterbacken hela fem mål i ligaspelet. Mot Málaga gjorde han säsongens första när han vek in i plan och smällde dit en vänsterslägga lågt i Willy Caballeros högre hörn. Målet blev högst avgörande då matchen slutade 1-0 till Barcelona, och även om kritiken fortfarande känns befogad till varför Montoya inte får fler chanser, var den här segern ett bevis på att dimensionen att spela Adriano också är väldigt nyttig.