Champions League-hösten rullar vidare och snart är vi halvvägs in i gruppspelet. På tisdagskvällen ägde några riktiga häftiga matcher rum. Här kommer ett par tankar med fokus på de spanska lagen som var i aktion – Barcelona och Atlético.

Det var dukat upp för ett klassikermöte på San Siro där Barcelona gästade Milan. Men trots en intensiv första tredjedel av matchen – där det var Milan som öste på och hotade Barça – blev det till slut precis vad man kunde förvänta sig. Ett bolltrillande bortalag, där det enda som sken var de rödgula bortatröjorna, mot ett lågt sittande Milan som hade sina anfallare på den egna tredjedelen stora delar av matchen.

Barça skulle behöva en nummer nio-spelare
Den slutsats jag både under och efter matchen drar är att Barça tydligare än någonsin saknade spelet i djupled. Och det är ingenting man bara löser genom att sätta en sidledsspelande Xavi Hernández på bänken för att kasta in en betydligt mer direkt Cesc Fàbregas. Problemet ligger i att det finns alldeles för få spelare att slå bollen till. Milan gjorde precis som många andra skickliga lag mot Barcelona – tvingade Leo Messi väldigt djupt ner i planen. Strax utanför Milans straffområde hade argentinaren direkt två-tre spelare runt sig, och för att vara så involverad i spelet som han ständig vill var han tvungen att söka sig neråt i plan.

Då Neymar också gillar, och behöver, mycket boll för att prestera bra, samtidigt som Alexis Sánchez inte är typexemplaret på en bra djupledsspelare fanns det väldigt sällan någon spelare centralt i plan som hotade Milans mittbackar i djupet.

Vad drar jag då för slutsats av det här? Ska Tata Martino kräva att Messi har en ännu högre utgångsposition och inte söker sig neråt för att hämta boll? Givetvis inte. Det Barça behöver är en riktig nummer nio-spelare. Jag tror att dagens Barcelona, med samma spelartyper, plus en striker av Samuel Eto’os kvalité från fornstora dagar hade kunnat straffa samtliga lag dubbelt så hårt.

Med en central spjutspets i anfallet skulle givetvis Messi få en lägre utgångsposition, lite som han har i landslaget där Gonzalo Higuaín spelar som nia.

Det har spekulerats i att Tata Martino eftersträvar att göra Barcelona mer oförutsägbart och därför vill hämta in en klassisk nummer nio-spelare redan i januari. Hur det blir med den saken återstår att se, men spekulationerna lär inte avta efter matchen på San Siro.

Om Tata känner att problemen måste lösas illa kvickt finns alla möjligheter att en striker värvas in antingen i januari eller nästa sommar. Även om det finns en hel uppsjö av spännande talanger att fylla på med underifrån är såväl Jean-Marie Dongou och Sandro Ramírez (18) och Antonio Sanabria (17) ett par år för unga att redan nu ta steget upp till A-laget.

Iniesta letar fortfarande efter formen
Barcelona har klarat sig utan en traditionell nia tidigare, och kommer förmodligen göra det även fortsättningsvis. Det finns även annat som oroar att spelet inte flytit på lika bra som tidigare säsonger. Andrés Iniesta är en av anledningarna.

Mittfältaren, som i sina bästa stunder är en av världens skickligaste spelare, letar fortfarande efter formen och har inte alls kommit upp i sin normala standard. Det är ett par tvåfotare här och där, men flytet, passningarna och det förmågan att skruva upp tempot med bara ett par rappa steg har lyst med sin frånvaro.

Ska Barcelona lyfta en Champions League-pokal på Estadio da Lúz i maj nästa år måste man få igång den lagdel som tidigare varit deras starkaste – mittfältet.

Atléticos mest underskattade spelare levererar alltid
Han kan vara osynlig 89 minuter av en match, och slå lika många felpass som passningar till rätt adress. Men Raúl García är en spelare som gör enormt mycket nytta i det tysta, och framför allt är väldigt effektiv i straffområdet.

När David Villas form har sviktat var det föga förvånande att García fick chansen från start bakom Diego Costa i Atléticos match mot Austria Wien. Hur han tog chansen? Genom att göra en typiskt Raúl García-insats. Det vill säga inte göra mycket väsen av sig, slå bort ett antal passningar, men samtidigt vara väldigt produktiv framåt. Det blev en målnotering och en assist för mittfältaren i Wien – ett klart godkänt facit för en spelare som normalt sett är reserv.

Och hela Atlético visade att debaclet från i helgen inte skulle bli långvarigare än en match. 3-0 mot Austria Wien – där Diego Costa tryckte dit två mål i sin CL-debut – säkrade i princip avancemanget till slutspelet. Speciellt med tanke på att Zenit, som stod på en poäng inför omgången, bortaslog Porto.

Nu har Atlético guldläge att springa hem gruppen.