För er som redan börjar ledsna på landslagsfotbollen och vill fortsätta grotta ner er i klubblagssäsongen kan andas ut. Jag har inte släppt den gångna omgången i Spanien riktigt än. Här kommer några utmärkelser från densamma.

Omgångens urladdning:
Getafe inledde säsongen halvknackigt och såg tämligen tama ut, framför allt offensivt. Men El Geta verkar sannerligen ha vaknat till liv och första halvlek hemma mot Real Betis var ytterst imponerande. Det stod 3-0 redan efter en halvtimme och gästerna från Sevilla kom därefter aldrig in riktigt i matchen, även om det slutade 3-1. Fortsätter det så här kanske Getafe kan bli ett lag för striden om Europa-platser ändå.

Omgångens mål:
När vi ändå är inne på Getafe-Betis, det var ju också där omgångens i särklass läckraste fullträff ägde rum. Pedro León drog till med en lobbfrispark från nästan halva plan och när bollen seglade in i bortre burgaveln förde det tankarna till Ronaldinhos liknande mål för sitt Brasilien VM 2002 mot England.

Omgångens ”släkten är värst”:
Ferran Corominas tillbringade tio år av sin karriär i Espanyol innan han lämnade klubben 2011. När han ställdes mot sina gamla lagkamrater igen, nu för sitt Elche, blev det knappast något hjärtligt återseende – i alla fall inte för Espanyol-spelarna. Coro var bäst på plan och gjorde två mål när Elche vann med 2-1 och tog andra raka segern.

Omgångens losermentalitet:
Det var så självklart, så skrivet i sten, att Almería till slut skulle förlora sin poäng borta mot Sevilla. Klockan tickade över 80 minuter, över 90 minuter, sedan knoppade Ivan Rakitic in 2-1. Almería har lika mycket losermentalitet som Real Madrid har vinnarmentalitet.

Omgångens vändning:
När vi ändå är inne på Real Madrid och vinnarmentalitet. Vändningen mot Levante kanske innehöll en gnutta tur (Cristiano Ronaldos skott som innebar 3-2 touchade en Levante-spelare), men det är samtidigt ingen tillfällighet att Madrid får in ett avgörande mål. De slutar aldrig tro på det, och vaskar alltid fram målchanser i slutminuten. Att vända underläge 2-1 till seger med 3-2 är oavsett hur mycket tur som är inblandat ruskigt imponerande.

Omgångens uppvaknande:
I över ett år har jag funderat över hur i hela friden Barcelona kunde lägga sådana summor på Alexis Sánchez. Än så länge har han varit en flopp, och definitivt inte motsvarat förväntningarna. Men kanske börjar han återfinna Udinese-formen nu, eller lite av det självförtroendet han spelade med under sin första säsong i Katalonien. Mot Valladolid gjorde han som har brukar – löpte, kämpade och slet. Men han satte också den där extra lilla detaljen – han var produktiv. Med två mål och en assist får han slåss med Neymar om kampen vem som var planens bäste.

Omgångens skräll:
Málaga har varit en fröjd att skåda så här långt på säsongen, och jag var förmodligen inte ensam om att tro att Osasuna skulle skakas av ganska snabbt på hemmaplan. Så blev inte fallet. Istället var Málaga-keepern Willy Caballero bäst på plan och gjorde flera makalösa parader. Offensivt hade inte andalusierna mycket att komma med och efter att Osasuna fick in sitt så viktiga mål parkerade man bussen och försvarade hem tre poäng.