När Barcelona tappade poäng mot Osasuna för några veckor sedan hade Atlético de Madrid chansen att gå upp i ensam serietopp vid seger mot Espanyol. Då slutade det med magplask och förlust.

Nu hade Atlético återigen chansen att – åtminstone tillfälligt – köra förbi konkurrenten från Katalonien, men misslyckades på nytt. Å andra sidan bör det poängteras både en och två gånger att ett oavgjort resultat på El Madrigal ofta bör ses som en vunnen poäng, istället för två förlorade.

Det är möjligt att Atlético Madrid kan se tillbaka på säsongen i maj och vara nöjda över en poäng mot Villarreal. Just nu, när förutsättningarna såg ut som de gjorde, och man hade en 1-0-ledning i 75 minuter, tror jag de känner motsatsen.

Atlético led utan sin normala backlinje
I första halvlek var Atlético väldigt solida och disciplinerade, precis så som vi har lärt känna laget under Diego Simeones tid som tränare i klubben. I andra halvlek ökade dock Villarreals press, och då var det framför allt den nykomponerade backlinjen som led.

Utan Diego Godín (landslagsuppdrag med Uruguay) och Filipe Luís (avstängd) tvingades Madrid-klubben ställa en oerhört ovan backlinje på benen och det märktes inte minst vid kvitteringsmålet att de inte är lika synkroniserade som den normala fyran är.

Jag är helt övertygad om att Simeone inte kommer skylla förlusten på varken Toby Alderweireld eller Emiliano Insúa, som skulle ersätta de frånvarande försvarsspelarna. Båda gjorde inte bort sig på ett personligt plan, men det var framför allt samarbetet med övriga i defensiven som inte klickade lika bra. Och det klart, just den backlinjen hade bara spelat 45 minuter tillsammans inför matchen, vilket gör det förståeligt att allting inte sitter till hundra procent.

Bruno Soriano är ligans mest underskattade mittfältare
Jag har hyllat Bruno Soriano många gånger förr, men det tål definitivt att göras igen. Speciellt efter Villarreal-kaptenens fenomenala insats mot Atlético Madrid. Till en början hade både Bruno och hela Villarreal svårt att komma igång, speciellt efter Atléticos tidiga ledningsmål, men successivt växte man in i matchen.

Framför allt var det Bruno som triggade igång laget och fick upp tempot i passningsspelet. Att han inte fått fler chanser i Vicente del Bosques landslag är väldigt märkligt. Lika märkligt som att han ifjol faktiskt spelade i andradivisionen.

Bruno Soriano är utan konkurrens ligans mest underskattade spelare. Enda anledningen att han inte fått ett större och mer rättvist erkännande är att han inte spelar i en större klubb.

Perbet ändrade matchen
Eftersom Giovani dos Santos saknades på grund av skada var frågan vem som skulle stå för den kreativa biten offensivt för Villarreal. Rubén Cani har varit briljant hela säsongen – men kan inte dra hela lasset på egen hand.

Svaret, som länge såg ut att inte få något bra svar, skulle komma först den sista kvarten då Jérémy Perbet äntrade planen. Villarreal hade skapat chanser redan innan fransmannen byttes in, men efteråt så anföll man med mer fart och mer tyngd. Det är i första hand Perbets förtjänst. Han löpte, skapade ytor, var kreativ och finurlig.

Även om Ike Uche visat bättre form den senaste månaden är det fortfarande underligt att Jérémy Perbet inte fått mer speltid. Anfallaren öste in mål i belgiska ligan, och var vital för Villarreal i våras när man till slut tog klivet upp till högsta divisionen igen. Hittills har han fått väldigt sparsamt med speltid och varit nummer fyra bland anfallarna. Insatsen mot Atlético bevisade att han är ämnad för betydligt mer än att bara sitta på bänken.

—

Mer från helgens matcher utlovas senare.