Rayo spelar som de vore ett topplag
Det var toppen mot botten i Vallecas på lördagskvällen. Ett topplag mot ett bottenlag. En klubb med oändliga ambitioner och tillika resurser. En klubb som kämpar för att gå runt, och är nöjda med det de har.

Men ibland behöver inte fotboll avgöras av politiken, och det lag som har de bästa och dyraste spelarna behöver inte alltid vara bäst. Är det inte någonstans därför vi är så många som fastnat för den här sporten? Och vecka ut och vecka in sätter oss framför TV:n, datorerna eller på arenorna, och följer alla matcher vi behagar? Jag tror det.

Hade allting avgjorts på vem som har mest stålar i bakfickan hade allt varit hemskt ointressant. Som tur är det inte fallet. Åtminstone inte alltid.

I Madrid-derbyt mellan Rayo Vallecano och Real Madrid var det ett lag som var bättre på alla punkter utom en: målskyttet. Rayo vann skotten med 23-11 (på mål 6-5), de vann hörnstatistiken med hela 6-1 och bollinnehavet med 59-41.

Innermittfältsduon med en inlånad yngling från Atlético Madrid i Saúl Ñíguez och en omskolad ytttermittfältare i Roberto Trashorras bevisade Rayo att det med alla medel går rulla sig förbi vilket mittfält som helst – bara man vill det, och framför allt tror på det. Paco Jémez har präntat in sin filosofi i alla spelare, och alla tror på det. Långt ifrån alla gånger fungerar taktiken, och Jémez och Rayo har sina brister. Ibland funkar det inte att pressa högt upp i planen och ställa upp med en hög backlinje. Vissa lag utnyttjar det alldeles för enkelt.

I Vallecas utnyttjade även Real Madrid Rayos brister till en början, och efter 0-3 i början av andra halvlek hade nog Carlo Ancelottis manskap räknat med att det kunde bli en handfull mål. Mycket riktigt, fem mål skulle falla i matchen, men de två sista till Rayos fördel.

Real Madrid var smarta, effektiva och gjorde var som krävdes. Men Rayo gav aldrig upp, och fortsatte tro på sin idé och sin fotboll trots underläge 0-3 mot storebror. Själv lyfter jag på hatten för Rayo, som alltid spelar fantastisk fotboll. Spelmässigt är de alldeles för bra för att ligga sist i tabellen, som de nu gör efter att Almería tagit ytterligare en trepoängare (1-0 hemma mot Valladolid). Ett effektivare och mer resolut Rayo hade lika gärna kunnat ta en Europa-plats. Så hårfin är skillnaden, och så viktigt är det att ha spelare som kan tillföra det där lilla extra.

Spelare som Rayo saknar, spelare som Real Madrid kan luta sig tillbaka mot. I Vallecas den där söndagskvällen var det just det som var skillnaden – för spelmässigt syntes det knappast att det var botten mot toppen.

Celta är redo att avancera uppåt
Det verkar som Luis Enrique äntligen lyckats trasslade upp alla ihopsnörade trådar och få ordning på sitt Celta Vigo. ”Luchos” manskap fick ingen kanonstart på säsongen, och har generellt haft en väldigt tungt höst. De senaste veckorna har man dock märkt att saker och ting har ändrats – både spelmässigt och sett till resultaten.

5-0-segern borta mot Málaga förra helgen var mäkta imponerande, och på söndagen tog man ytterligare en blytung trea på bortamark. Mycket har man förstås Beto i Sevilla-målet att tacka, som stod för en alldeles vanvettig tabbe när han skänkte bollen till Álex López, men faktum är att Celta förtjänade att vinna. Sevilla hade sina chanser, men Celta Vigo har förbättrat sitt försvarsspel och känns numera inte lika uppstressade när de ska spela sig ur trassliga situationer.

Får Luis Enrique tid och ro, vilket han nu har, kommer han leda det här Celta Vigo till stora framgångar. Man har en hyfsat bred trupp och flera spelare som kan stå för det där lilla extra. Vigo-klubben har potential att redan den här säsongen ta en Europa-plats, men då måste mycket klaffa.

Efter en tuff säsongsinledning går nu Celta Vigo in i en på pappret enklare period, där de har chans att hämta många poäng. Om de har vad som krävs för att avancera uppåt återstår att se, men jag tror att de är redo för uppgiften.