Vi har snart vattnat ut allt som 2013 haft att erbjuda. I fotbollsväg om vi pratar La Liga har det betytt en hel del. Ja, mer än så faktiskt. Faktum är att 2013 har varit ett helt fantastiskt år, och avstampet kan få enorm betydelse för framtiden ur många aspekter.

På ett personligt plan har jag varit i Spanien och kollat fotboll mer än någonsin. Mallorca, Barcelona, Vila-Real, Valencia, Madrid och Valladolid har besökts under året, liksom totalt nio arenor. Jag har fått uppleva mitt första el Clásico på plats, jag har sett och känt maktdemonstrationen när Villarreal tog över som storebror i regionen efter derbykross mot Valencia, jag har lidit med Mallorca-borna, förundrats av Rayo Vallecano-supportrarna och deras engagemang och en hel del annat som skulle ta mer än ett blogginlägg att återberätta.

Och vi som har följt den spanska fotbollen tillsammans under året har fått uppleva enormt mycket, både glädje- och sorgeämnen. Alla matcher har sina berättelser och sina bakgrunder. Alltid fastnar man lite extra för några stycken. Som när Villarreal packade ihop en fjärdedel av stadens befolkning på 50 000 i bussar för att stötta laget när de mötte Barcelona B i andra divisionen. Eller den sjuka tillställningen mellan Real Madrid och Sevilla nu i höstas, som slutade 7-3, men lika gärna kunde slutat 10-5. Eller kanske allra mest den där junikvällen på Riazor i A Coruña, då Deportivo hade allt i egna händer för att fixa La Liga-kontraktet. Problemet? Motståndarna på andra sidan planhalvan var ännu mer motiverade, men för Real Sociedad stod en kvalplats till Champions League på spel. Gästerna från Baskien vann, tog CL-platsen före Valencia, och skickade Depor ner till Segundan igen efter bara en ettårig vistelse i Spaniens finrum.

Men det jag utan tvivel kommer minnas och ta med mig allra mest ifrån det spanska fotbollsåret 2013 är det faktum att det skett en stor förändring. En mäktig trend har brutits med besked. Två har blivit tre.

Säsongen 2007/08 var senast ett lag rubbade Barcelona eller Real Madrid, i det här fallet de förstnämnda, från att vara toppduo i ligan. Den gången var det Villarreal, och man placerade sig före ett energilöst Barcelona med en idéfattig Frank Rijkaard på tränarbänken.

Den här säsongen, för första gången sedan 2008, har ett lag på allvar blandat sig i toppstriden. Den stora skillnaden nu gentemot då? Både Barcelona och Real Madrid har inget mellanår. De levererar mer eller mindre toppresultat varje vecka och tappar oerhört sällan poäng. Därför är Atlético de Madrids prestation såväl den här hösten som hela året en dunk i ryggen för alla som är optimistiska kring den spanska fotbollens framtid.

Sedan Diego Simeone tog över klubben för två år sedan har allting successivt vuxit sig starkare och i dagsläget känns det som att planet Atlético kan lyfta hur högt som helst. Spelarna känner inte längre någon fruktan eller oro, utan ser bara möjligheter. Simeone fick spelarna att inse att de vita monstren från samma stad inte är omöjliga att besegra. Med rätt metod så går det. Och visst, han hade rätt.

Efter 14 år av hånskratt lyckades Atlético bryta trenden mot storebror Real Madrid, och vinna Copa del Rey-finalen på antagonistens hemmaplan. Man följde upp det med att återupprepa samma sak en gång till på Santiago Bernabéu, när man vann 1-0 i ligaspelet i höstas.

Med tre titlar på två år i bagaget har Simeones Atlético vuxit sig starka nog för att utmana de allra största – både om de inhemska titlarna som i Champions League. Laget tappade bara två poäng av 18 möjliga i höstens CL-gruppspel. Man har bara tappat fem poäng av 51 möjliga i höstens ligaspel.

När WhoScored.com presenterade listan över de bästa lagen under säsongen som hittills gått gällande de fem största europeiska ligorna toppades den av Atlético Madrid. Före Bayern München, före Barcelona, före Real Madrid.

Tidigare har det bara pratats om två spanska lag. Det här året, och framför allt den här hösten, har alla fått upp ögonen för ett tredje. Och för er stackare som inte följt den spanska fotbollen alls under de tolv senaste månaderna och fortfarande tror att allt handlar om två lag, ni har tur. Atlético är nämligen ingen uppstickare som kommer fastna i kvicksanden i februari utan att ta sig upp. De är här för att stanna. Något annat kommer inte Diego Simeone tillåta.

Som La Liga-älskare och ständig optimist för att ligan en dag åter kommer bli det den en gång var, är Atlético de Madrid ljuset i tunneln. De har bevisat att det går att skapa stora saker utan presidenter som kan öppna plånboken och lägga sinnesrubbade summor på en eller ett par spelare. Och med ett potentiellt nyrikt Valencia nästa år känns det bara som att fantasin kan sätta gränser för vad som kan ske och inte ske. Säkert är i alla fall att det inte är någonting man vill missa.

Jag hoppas vi kan fortsätta diskutera, spekulera och analysera den spanska fotbollen tillsammans även under 2014. Förutsättningarna för ett extraordinärt år är högre än någonsin.

Gott nytt år allesammans!