MADRID. Hade en väldigt trevlig pratstund med La Ligas ende svensk, Daniel Larsson, i Valladolid  i går. Han berättade vilken försvarare som är jobbigast att möta i ligan, vilken spelare han imponerats av mest, och vilken arena som hittills varit häftigast att spela på. Och utan att avslöja för mycket var det inte Real Valladolids hemmaarena José Zorilla han valde.
– Det finns ju en anledning att den kallas för lunginflammationsarena, konstaterade Daniel.

Nu, när jag själv varit i Spaniens erkänt kallaste stad, kan jag inte annat än att hålla med honom. José Zorilla är inte bara gammal – den är ruskigt kall också. Men för den sakens skull inte oattraktiv, snarare tvärtom. Hade det bara varit lite mer fart på läktarplats hade det varit en än mer angenäm skådeplats under fotbollsmatcherna.

I det kommande reportaget får ni också läsa om Larssons syn på sina landslagschanser och hur han firade Malmö FF:s SM-guld (han lämnade MFF för Valladolid förra hösten).

Apropå landslag kan jag köpa det argumentet att Erik Hamrén velat fortsätta på den inslagna vägen och köra vidare med den trupp som spelat VM-kvalet hela vägen in i det berömda kaklet. Tyvärr räckte det inte hela vägen över Atlanten, men för att vända det till något positivt innebär det att resan mot EM 2016 i Frankrike börjar redan nu.

Och inte bara där och då, utan med start nu hoppas jag att Daniel Larsson ingår i Hamréns planer. Det finns ingen annan anfallare förutom en viss Zlatan Ibrahimovic som går så bra i en av de största ligorna som Larsson.

Emellanåt känns det som många mindre spanska klubbar blir bortglömda. Henok Goitom smällde in tio mål för just Valladolid säsongen 2008/09 utan att få en vettig chans i landslaget. Detsamma gällde Kennedy Bakircioglü, som var en nyckelspelare i Racing Santander mellan 2010-12 (framför allt under sin första säsong, då den andra präglades av skador).

Förhoppningsvis kommer den svenska tränarstaben på bättre tankar, och inser värdet i att plocka in spelare med erfarenhet från de absolut största ligorna. Och med Daniel Larssons energiska spelstil och snabbhet hade han kunnat vara nyttig i landslaget. Som jag ser det ett perfekt alternativ till Johan Elmander, då Daniel också trivs bra och kan göra sig väldigt användbar utan boll – en egenskap som är ovärderlig. Alla lag behöver sådana spelartyper.

Senare i eftermiddag lyfter planet hem till Sverige igen. Förmodligen lär det vara lika kallt som på José Zorilla.