Athletic Club krossade Atlético de Madrid i allt – utom den där detaljen som är viktigast. Efter förra säsongen debacle med Marcelo Bielsa har Athletic återigen hittat in på rätt spår spelmässigt. Ernesto Valverde har gjort precis som i Valencia under förra våren,och präntat in både ett vinnande framgångsrecept samt fått igång nyckelspelarna till fullo.

Men mot Spaniens just nu överlägset bästa lag defensivt räckte det inte att ha över 70 % bollinnehav, ha en förkrossande skottstatistik och vinna i stort sett allt. Fotboll handlar ju i grunden om att göra mål också.

Diego Simeone bryr sig inte om hur många lyckade dribblingar hans spelare gör, hur många passningar som går till rätt adress, eller hur mycket boll man har i sin ägo.

Argumentet ”så länge vi har bollen kommer inte motståndarna göra mål” är bra. Men motargumentet ”så länge motståndarna har bollen och inte kommer någonvart bryr vi oss inte” är minst lika bra. Det handlar om att vinna, skapa resultat, och utnyttja sina styrkor.

Athletic har överlag ett spelarmaterial där många rent individuellt vad gäller teknik och spelintelligens är före ett gäng spelare i Atlético. Inte alla, men det finns några stycken. Som lag och grundidé har Ernesto Valverdes manskap däremot en lång bit kvar att vandra för att jämföra sig med Simeones dito.

Atlético vann gårdagens match med 2-1. Om man var bättre spelmässigt? Nej. Om man utförde sin spelplan bättre? Ja.

Det är omöjligt att inte fortsätta imponeras av det här Atlético. Man har en extremt tydlig spelidé som man följer till punkt och pricka. Simeone har ett 15-tal spelare han litar på till fullo, och som han alltid vet vad han får ut av. Raúl García är den tolfte spelare, han som alltid går in när det roteras eller när någon offensiv mittfältare eller anfallare av någon anledning saknas. Han vet vilken roll han har i laget, accepterar den, och levererar varje gång han får chansen.

I Copa del Rey är det just García som varit tungan på vågen för Atleti. Mot Valencia nickade han in det viktiga bortamålet på Mestalla. Det var också han som avgjorde hemmamötet med Los Ché genom att sätta 2-0. På nick, givetvis.

I går, tio minuter in i andra halvlek, klev Raúl García fram på nytt. Efter Aritz Aduriz ledningsmål strax före paus var det helt utjämnat totalt (Atlético vann första mötet med 1-0). Garcías mål på volley betydde att det var kvitterat i matchen – och att Athletic var tvungna att göra två mål för att avancera. Och mot ett så defensivt skickligt Atlético Madrid är det ruggigt svårt att göra tre mål under samma match. Speciellt när Thibaut Courtois storspelar i målet.

Nu är Atlético i semifinal, där det är upplagt för ett drömmöte. Real Madrid hade inga större problem att avfärda Espanyol i sin kvartsfinal, och nu väntar el derbi Madrileño över två möten.

Nu väntar en tuff kommande månad för Atlético. Man fick Filipe Luís på skadelistan i går, och Óliver Torres hamnade på samma lista förra helgen. Nu kommer truppbredden visa om det håller för spel i tre turneringar eller inte. Frågan är om Diego Simeone trots allt måste rotera mer, eller om han stenhårt väljer att fortsätta spela kontinuerligt med i stort sett samma spelare.

—

I den andra semifinalen har Barcelona säkrat en plats efter totalt 9-2 mot Levante. Katalanernas motstånd blir troligtvis Real Sociedad – som kan vinna kvällens avgörande möte med Racing Santander utan att ens behöva snöra på sig skorna.

Historien är redan välkänd, och grunden är att Racings spelare har inte fått lön på flera månader. Spelarna strejkade först i Copa del Rey-matchen mot Almería, när man struntade i att spela första 20 sekunderna av matchen hemma på El Sardinero. Nu, inför kvällens returmöte med Real Sociedad, är hoten betydligt större än så. Spelarna har bestämt sig för att inte spela överhuvudtaget, såvida inte ledningen avgår.

Om Racing väljer att inte spela matchen kommer det kunna få rejäla konsekvenser. Förutom diskvalificering från nästa säsongs upplaga av turneringen kommer också klubben bötfällas. Och för en klubb som inte betalat ut spelarlöner på de senaste fyra månaderna är det knappast en ekonomisk sits man vill hamna i.

Santander-klubbens ledning med presidenten Ángel Lavín i spetsen har inte gett några indikationer på att att lämna och i nuläget ser det ut som att matchen inte kommer spelas överhuvudtaget. Ett misslyckande för fotbollen – men kanske en nödvändighet i det längre perspektivet.