För Xavi Hernández har det alltid varit Barça. Han är uppvuxen i en fotbollstokig katalansk familj – där hela släkten är inbitna Barcelona-supportrar – och började själv sin karriär i klubbens plantskola La Masía som 11-åring. Det har aldrig funnits någonting annat för Xavi själv, men det var ytterst nära att han satte bläcket på pappret och kritade på för AC Milan 1999.

Först slog sig Xavi in i Barcelonas A-lagstrupp och gjorde under sina första säsong (1998/99) hela 26 framträdanden- Det kryddade han med ett succéartat U20-VM med Spanien, en turnering man kammade hem. Det fanns givetvis gott om intresse för den talangfulle mittfältaren – framför allt från ett italienskt håll.

AC Milan med vicepresident Adriano Galliani i spetsen lade fram ett fyraårskontrakt, med en årslön värd nio gånger så mycket som han då tjänade i Barcelona, samt ett handskrivet papper från klubbens dåvarande tränare, Alberto Zaccheroni, där allt i minsta detaljt var utpekat hur och var Milan skulle använda sig av Xavi.

Xavi’s far Joaquím, och många med honom, tyckte aldrig han ens skulle betvivla sitt beslut. Här hade han en chans som kanske aldrig mer skulle dyka upp – någonsin. Dessutom var konkurrensen stenhård i Barcelona. Pep Guardiola hade fortfarande mycket kvar att ge, och på övriga mittfältspositioner fanns stjärnor som Luis Enrique och Philip Cocu. Och vi vet hur snabbt det kan svänga i fotbollsvärlden. De som en gång såg så lovande ut, kan ändå sluta upp harvandes i de lägre divisionerna. Det räcker inte bara att ha talang, det gäller att ha tur, tajming och framför allt att vara redo när chansen kommer.

Hade det inte varit för mamma María Mercé hade förmodligen Xavi dragit på en rödsvart Milan-dress 1999. Hur den utvecklingen skulle sett ut går bara spekulera i, för det blev som bekant aldrig så.

Medan Joaquím försökte berätta för sin livspartner vilken chans det här var, kom svaret direkt. ”Det finns inte en chans att min son lämnar Barcelona. Han ska stanna och kommer att lyckas här”.

När María Mercé till slut hotade med att ”jag skiljer mig om Xavi lämnar” insåg både Joaquím och Xavi allvaret. Det blev ingen flytt över till andra sidan medelhavet.

I stället stannade Xavi kvar i Barcelona, och blev den efterföljande säsongen en otroligt viktig kugge i den katalanska storklubben sedan Guardiola ådrog på sig en skada vilket öppnade upp för mittfältstalangen. Resten är, som man i klyschornas värld brukar säga, historia.

En annan som kom att få stor betydelse för Xavi’s nästa stora steg i karriären var Frank Rijkaard – mannen som såg det ingen annan vågade se. I Barcelona var det skrivet i sten att Xavi Hernández skulle bli Pep Guardiolas arvtagare. Skor nästan omöjliga att fylla skulle fyllas av en egen produkt. Fansen satte kraven, och pressen på Xavi blev nästan ohållbart stor.

När Rijkaard anslöt som tränare till Barcelona 2003 tog det inte lång tid innan han ville flytta på Xavi.
”Du ska inte spela så långt ner i planen som Guardiola gjorde. Du måste närmare straffområdet, komma till fler skottlägen, slå ännu fler avgörande passningar, och vara ännu mer delaktig i offensiven”.

Xavi var högst tveksam till en början och stretade länge emot, innan han till slut gav vika. Rijkaard fick som han ville – och Barcelona fick en extra dimension i sitt anfallsspel. En av världens redan då bästa passningsspelare blommade ut i den mer offensiva rollen på mittfältet, och sedan dess har han varit bofast i den positionen.

I går, när Xavi hoppade in i andra halvlek mot Getafe i Copa del Rey, gjorde han sitt 700:e framträdande i Barcelona. Han är sedan länge den spelare med flest matcher för klubben.

På sina 700 matcher har han varit med och skapat många historiska ögonblick. Det har bland annat lett till 22 titlar, där de tre Champions League-pokalerna och sju ligagulden väger tyngst. Det har också i genomsnitt lett till en titel var 32:e match – ett facit som få andra i fotbollsvärlden mäktar med. Och då har han ett par EM-guld och ett VM-guld att stoltsera med också.

Det är bara lyfta på hatten och säga grattis 700 gånger till en av modern tids allra största fotbollsspelare. Och vi kan väl konstatera att María Mercé till slut fick rätt i sak. Grabben skulle lyckas i Barcelona.

Källor: El nou Barça av Carlos & Enrique Murillo, El país, Mundo Deportivo & Diario Sport.